Vi goda och ni onda

DN:s huvudledare i dag (3 aug 2008), Brottets bana, tar upp det ökande intresset för brottsoffer och anhöriga. Skildringarna har blivit mer närgångna och "Fokuset i mediernas rapportering har flyttats "Från brottet och brottslingen och den samhälleliga bakgrund som formade en Clark Olofsson till offer och anhöriga".

Att anhöriga får vittna i rätten om sin sorg är förstås helt befängt. Inte nog med att de själva kan ta skada av att på det viset hänga ut sina innersta känslor till en hyenaliknande press och allmänhet, det är faktiskt helt irrelevant. Någon klok person (har tyvärr glömt vem) skrev nyligen att det är precis lika olagligt att mörda en djupt osympatisk människa. Och, som DN skriver: "När en rättegång blir en psykisk kamp där det gäller att vinna åskådarnas sympati riskerar vi att glida bort från en av rättssamhällets grunder: rätt ska skipas för hela samhällets skull."

Vad är då orsaken till den här utvecklingen? DN har några förslag:
1/ mediernas allt intensivare bevakning (viss självkritik kan anas)
2/ politikernas ökade intresse för brottsoffren, som att tillerkänna dem ersättning, en plats i rättsalen med egna biträden etcetera.
3/ brott som underhållning i allt fler tv-kanaler
4/ ...

Hoppsan, där tar analysen slut. Men låt mig då försöka fylla på listan lite. Jag kan tänka mig fler delförklaringar. En är det ökande intresset för "nyandlighet" - och ett därmed sammanhängande ointresse för psykosociala, socioekonomiska och politiska förklaringsmodeller av den verklighet vi lever i. Vi är inte så sekulariserade som vi gärna (?) vill tro: tvärtemot att bevittna "Guds död" bevittnar vi hans återkomst, som Michel Onfray skriver i sin Handbok för ateister (Nya Doxa 2006). Och frågan om människans skuld, uppdelning i onda och goda, väcks alltså till liv med förnyad styrka.

När medierna skildrar "ondska" i just de termerna, som ett oförklarligt, förmodligen medfött, beteende av monster som Fritzl eller Eklund så skyndar sig givetvis alla att kasta de första stenarna och få bryr sig om att försöka förstå och förklara. För godhet kan ju inte existera utan ondska. Det blir oerhört angeläget att själv framstå som så fjärran från monstren som bara möjligt.

Den sortens polarisering i "vi" och "de" är också tydlig när det gäller våldtäkter, vilket Katarina Wennstam har visat i Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman (Albert Bonniers förlag 2002, 2004). Mediernas fokus på överfallsvåldtäkter drar uppmärksamheten bort från att en överväldigande majoritet av övergreppen sker inom hemmet. Våldtäktsmannen är den där svartmuskige desperadon som ligger på lur i en buske, inte en svenskfödd medelklassman som är omtyckt på jobbet.

Victor Bernhardtz skriver i antologin Äga rum (red. Moa Elf Karlén, Johanna Palmström, Tiden 2008) om Piteuppropet, som började som en manifestation mot mäns våld mot kvinnor. Över hela landet har det sedan bildats mansgrupper som arbetar för jämställdhet i den andan. Men jag håller med Bernhardtz när han skriver: "Jag känner (...) en stor olust inför att applådera något så självklart som att säga att man är emot en brottslig handling. Det är precis som att säga att man är för 'mänskliga rättigheter', totalt opolitiskt och därmed ofarligt. Alla håller med, och passar på att slå sig för bröstet och imponeras av sig själva."

Nå, det här får väl duga som en skiss av de socialpsykologiska mekanismerna bakom polariseringen. Men det finns fler förklaringar. Smaka på uttrycket "ondskans axelmakter". Visst blir man lite krigisk? Är det något som Dubbya kommer att bli ihågkommen för så är det väl de orden. USA, detta skinande exempel på västlig demokrati och godhet drog på sig rustningen i ett korståg mot ondskan. Retoriken fungerade bra i ett land som var chockat av elfte september. Men den har fungerat förr och kommer att göra det så länge makt är lika med rätt. Receptet är enkelt: ena ditt land mot en demoniserad fiende så slipper du bli ifrågasatt på hemmaplan. I alla fall så länge kriget går bra. Thatcher hade flyt: Falklandskriget gick som smort, de slemma latinosarna fick vad de förtjänade och själv blev hon omåttligt populär. Vi mot de andra. Maktmedel som recept mot vanmakt. Det goda vann, precis som det gör i sagorna.

Vi behöver syndabockar. De är så praktiska att ta till när vi vill slippa analysera en alltmer oöverskådlig verklighet. Och vi vill känna oss goda, särskilt i en osäker tid när globaliseringen löser upp en bekant värld. Det var så lätt när Europa var det gamla vanliga Europa. Nu kommer diverse svarthåriga östisar vällande i en våg av social turism och gör livet osäkert. EU som var så vitt och fint. Sverige som var så tryggt och bra, där man alltid kunde räkna med att bli omhändertagen av det allmänna om tillvaron pajade ihop. Nu är det ajöss med den tryggheten, men låt oss då få behålla lite värdighet. Vi helyllesvenska män slår inte våra kvinnor, inte heller våldtar vi dem. Vi svenska kvinnor mördar inte barn, sånt gör bara galna tyskor. Vi mot de andra. Den kristna godheten mot den muslimska ondskan.

Göran Skytte, som beskyddas av Gud, är en väldigt typisk representant för den sortens svartvita verklighetssyn. Och tyvärr blir den allt vanligare. När "Batongmormor" Astrid Kristensson föreslog att "det skulle bli mindre lönsamt att vara brottslig" hamnade hon i blåsväder och folkpartiet vägrade att acceptera henne som justitieminister. I dag skulle hon väl framstå som mjäkig. Opportunistiska poliker (som vår förre justitieminister Thomas Bodström) gör allt för att framstå som goda genom att demonisera brottslingen. Är ni inte med oss så är ni mot oss, men den som sköter sig behöver inte frukta något, t.ex. övervakning à la FRA. (Så fick även jag något skrivet om det ämnet.) Är det då konstigt att medierna och allmänheten hakar på? Nä.

DN:s artikel må ha ett lovvärt syfte, men det är synd att de inte orkar med en lite längre analys. Eller skulle den bli lite för politiskt obekväm för en "oberoende" liberal dagstidning?