måndag 30 december 2013

Vilka är "vi"?

I går pågick en debatt på Twitter. Eller tja, kanske var det mest en monolog från början, en så kallad rant, men den utmynnade i att jag fick mothugg. Det blev rätt intressant, och vill ni läsa har ni tråden från Storify här. Mot slutet dök den intressanta frågan upp vilka som är "vi": "Framförallt borde vi kanske granska vilka som har makten att formulera "viet" i sammanhanget?" (saxat ur tråden).  Ja, och vad menar jag när jag skriver att "vi borde kunna enas" eller så? 
Världens minsta vi  är dyaden, alltså två personer (ibland kanske inbillade, ibland "Jag och mina löss" eller Pluralis majestatis, Vi drottning Viktoria...). Världens största vi är väl vi som bebor den här planeten, ibland i betydelsen "alla människor", ibland "alla levande varelser". Det är lite för mycket att greppa om, för det mesta. Mellan dyaden och det universella vi existerar förstås snart sagt hur många "vi" som helst. Alltså går det inte att svara på frågan om vem som har makten att formulera "vi" utan att redogöra för exakt vilket "vi" som avses. Det låter väl en truism, men kanske är värt att påpeka ändå. 
Ja, vi kommer gärna på parmiddagen. I vår familj är vi vegetarianer. Vi hbtq-personer motsätter oss ert osynliggörande. Vi medelålders borde maka på oss för att släppa fram er yngre. Vi vann på sista sträckan tack vare Magdalena Forsberg! Vi vill inte gå ut på långrasten när det regnar! Nej, nu drar vi härifrån innan folk blir helt odrägliga. 
Och så vidare. Makten att formulera (minst) en dyad tas ibland för given av den ena parten i en relation. Den kan vara bestämd av en social konvention som förutsätter att alla som bor i Sveriga ska heja på "vårt" lag, "vår" stjärna. Någon gör sig till talesperson för sina generationskamrater eller meningsfränder. Formuleringen kan vara naiv; det är långtifrån säkert att talaren har någon täckning för sina anspråk. Den kan vara illvillig, som i "vi vill inte ha fler invandrare". Man kan se gemenskapen som föreställd, t.ex. som i Benedict Andersons analys av nationaliteter ("Imagined Communities"). Det betyder inte att den inte existerar, men ser man den som socialt och historiskt konstruerad framstår den som en smula bräckligare och inte självklar alls.
När jag skrev att vi borde kunna vara solidariska med varandra, eller att vi bör skilja på icke-antagonistiska och antagonistiska motsättningar, tar jag mig alltså friheten att tala för andra. Så gör vi väl rätt ofta, i  tron att just de där andra ska hålla med oss. Men innerst inne vet vi, vet man, vet en, att det kan vara tala för döva öron. På Twitter är den sortens vi-skapande ofta ett försök att skapa/bekräfta konsensus - eller fjädra sig i största allmänhet med sina tjusiga åsikter och hoppas på en massa retweets och mentions. Men ingenting säger att någon annan håller med om mitt påstående. Ju större grupp jag inkluderar, desto större är sannolikheten att någon anmäler en avvikande åsikt: "Tala för dig själv!" Och där sprack den vackra konsensusbubblan. 
Det tråkiga med att formulera en gemenskap är att den nästan per automatik är exkluderande. Det gäller att hålla tungan rätt i mun, för om jag skriver att vi hbtq-personer lider under heteronormen glömmer jag att transpersonerna snarare lider under en cisnorm. Och om någon som definierar sig som transvestit skriver "vi transpersoner" kommer kanske transsexuella att reagera. Inte heller de transsexuella är ett enhetligt "vi", vilket ni lätt kan förstå av Lukas Romsons intressanta artikel i QX om Cisprivilegier i transrörelsen. 
Så våra ideella/politiska "vin" är kanske alltid paraplygemenskaper av paraplygemenskaper av paraplygemenskaper. Man kan finfördela dem i all evighet utan att kanske hitta ett enda verkligt vi ens i en dyad. Ofta är vi/dem-skapandet högst avsiktligt, som när det gäller att driva politiska krav eller bedriva identitetspolitik i största allmänhet. Ibland är "vi/de" djupt rotade i våra medvetanden på samma vis som Benedict Anderson beskriver. De kan ha rötter i kolonialismen, de är en nödvändig ingrediens i rasism, fascism, nazism. Deras huvudsyfte eller huvudsakliga effekt kan vara just förfrämlingandet av de Andra. 
Vem har alltså makten att formulera ett "vi"? Den som tar sig den friheten? Den som är tillräckligt välformulerad? Den som har ett tillräckligt socialt och/eller ekonomiskt kapital? En ideell organisation? "Civilsamhället"? Majoritetssamhället? Staten? Eller är det en grupp likasinnade som tillsammans tar sig makten att formulera en gemenskap? Någon positionerar sig. Någon annan blir positionerad. Men förutsättningen är kanske ofrånkomligt ett: "Du är med oss tills du protesterar." En gemenskap bör kunna vara valbar och man bör kunna träda ut ur den, kan man tycka. Att det förra medför vissa inträdeskrav är uppenbart, att det senare kan vara svårt behöver man bara se på diverse sekter för att förstå. 
Så om jag nu vill företräda andra bör det första kravet vara att de är med på tåget och ser mig som en legitim representant. Och jag bör vara medveten om att alla grupper, alla gemenskaper, egentligen bara existerar analytiskt, som jag skrev i tråden. Vad betyder "alla män", egentligen? Gemenskapen kan bara vara provisorisk och bygga på dikotomier. Alla vi rasifierade kontra alla er vithetsprivilegierade. Alla vi kvinnor kontra alla er män. Alla vi cispersoner kontra alla er transpersoner. Att den här sortens dikotomier ofta snarare är ytterpunkter på glidande skalor (som i begreppet kön) glömmer vi lätt bort eller blundar för tills vidare. Vi gör den överenskommelsen, helt enkelt. Leila K och Zlatan Ibrahimovic må båda vara rasifierade, men det skiljer av avgrund mellan dem. En kinesisk postdokstudent på KI, en nyinflyttad afghansk äldre man, en somaliskättad tonåring på Al Azahrskolan... Vad har de gemensamt? Vem har rätten att representera dem, att formulera ett vi? 
Ändå måste man få göra det. Någon måste få ta steget om inte total politisk förlamning ska bli följden. Så jävla rädda för att formulera ett "vi" får vi (!) inte vara. Tycker jag. Och därför tänker jag också fortsätta att skriva "vi" när jag kanske borde skriva "jag". Ett "vi" kan ju även vara en vädjan om gemenskap, om samling, ett implicit "alla goda krafter", vilka de nu är. Men jag tror att de finns där ute.






söndag 22 december 2013

Några hot mot demokratin

I det offentliga samtalet just nu kallas den svenska gruppen nazister, t.ex. SMR, "ett hot mot demokratin". Ja, de är antidemokratiska. De hotar folk. De misshandlar och försöker sprida skräck. De har till och med mördat ett antal personer. På så vis hotar de demokratiska rättigheter som mötes- eller yttrandefrihet. Och de är förstås inte ensamma om sina metoder. De är inte ensamma om att vilja tysta för dem misshagliga personer, t.ex. kvinnliga skribenter eller såna som Kawa Zofagary. Dödshoten är legio, hatet som spys ut i kommentarsfälten är legio.

Men, som Kawa twittrade i dag, riktade sig talen i Kärrtorp mot strukturell rasism och främlingsfientlighet. Om det finns ett hot mot demokratin är det inte enstaka antidemokrater; de är bara hatets språkrör och köttsliga manifestationer. De är lätta att angripa, för de är så tydliga. Men "ett hot mot demokratin"? Nej, det är de inte, därtill är de för isolerade, såväl i antal som värderingsmässigt. Svenskarna har inte blivit mer främlingsfientliga utan mindre, enligt SOM-undersökningar. Ändå kvarstår de strukturella problemen. Såklart.

Jag gläds åt manifestationen i dag, åt att minst 16 000 samlades i den förort där för en vecka sen en fredlig demonstration angreps av ett gäng nassar. Och talet om vänsterextrema som ett lika stort hot mot demokratin ger jag inte mycket för. Jag sympatiserar inte med AFA, men om jag fick välja mellan dem och SMR som resesällskap i en tunnelbanevagn skulle jag inte tveka.

Ändå. Ett hot mot demokratin måste vara ganska storskaligt för att kunna kallas verkligt, tycker jag. Rasism är ett sånt hot. Är Sverigedemokraterna ett annat? Knappast. Är deras väljare ett sånt hot? Nej. Hur obehagliga de än är - och det är de - hotar de inte vår demokrati annat än möjligtvis på sikt, om våra värsta skräckbilder skulle bli verklighet. Men jag tror inte på såna scenarier. Jag ser ändå ganska ljust på framtiden.

Det finns andra hot mot demokratin. Ett är mäns våld mot kvinnor, både i form av fysiska och sexuella övergrepp. Om nazister har dödat ett dussintal personer de senaste tio åren dör lika många kvinnor varje år på grund av mäns våld. Har vi mötesfrihet här i landet? Ja, vi får samlas och demonstrera om vi begär polistillstånd först. I andra fall händer ändå inget särskilt. Men det offentliga rummet där vi får säga vad vi vill tillhör inte kvinnorna utan vidare. De har fått sin frihet kringskuren på grund av rädsla för övergrepp. Ibland är rädslan obefogad, men alldeles för ofta finns det fog för den. Samma sak gäller exempelvis transpersoner, som får vara jävligt glada om de bara råkar ut för lite hot och undgår misshandel när de rör sig på våra gator och torg. Och två kvinnor eller två män som håller hand eller rentav kysser varandra offentligt bör se sig om först. Och om de inte ser sig om känner de att de borde. Den här sortens internaliserade skräck är nästan värre än när glåporden och spottloskorna väl kommer, som en av mina tweeps skrev till mig häromdagen.

Det jag vill åt? Att våldet är mäns våld, såväl mot kvinnor som mot andra män. Inte är SMR en nazistisk kvinnolobby, precis. Och det är samma sorts man som utnyttjar berusade kvinnor som knackar bög, viftar med järnrör på stan, lär transpersonen hur ett bussgolv smakar (för att citera en annan av mina tweeps) eller slår ihjäl sin fru när hon äntligen har bestämt sig för att lämna honom. Våldet är en man. Små pojkar lär sig att lösa konflikter med aggressivitet och höjda röstlägen eller med knytnävar. Lite större pojkar kastar bengaliska eldar på fotbollsmatcher, driver omkring på stan och vrålar supporterramsor, pissar i portar och förpestar tillvaron för sina medmänniskor i största allmänhet. Våldet i alla dess schatteringar, från nedsättande kommentarer om bögar, brudar och blattar till ohämmat hat i våra nätforum till misshandel och mord, är manligt kodat. Och våldet är ett hot mot demokratin.

Makten är också manlig. Samhällets elit är till exempel övervägande del manlig. Men även män som inte tillhör eliten tjänar mer pengar, tillåts ta mer syre i debatten eller bete sig lite hur som helst i förhållande till kvinnor. Kvinnor i allmänhet är underordnade män i allmänhet. Är det demokratiskt? Jag tycker inte det. Är det ett hot mot demokratin? Tja, det blir det i alla fall när kvinnorna försöker sticka upp, för den som har makten blir så himla purken då, liksom. Så purken att han fäller persiennerna och skruvar upp ljudet på teven så att inte grannarna ska höra när han tillrättavisar sin kvinna. Jag behöver nog inte fortsätta, ni förstår ändå.

Många socialt svaga unga män söker sig till gemenskaper som kan tjäna som en ersättning för den de saknat. De är vilsna, rädd och arga. De vill bli älskade, starka tillsammans. De gråter av rörelse när deras förebilder gör mål i slutminuten. De ser upp till sina hjältar, till de fåtal män som får representera det hegemoniska mansidealet. Det är väl ganska harmlöst. Men samma sort ställföreträdande familj ser vi i mc-gängen eller i våldsdyrkande extremistgäng, eller i de kriminella kretsar som lovar stålar, status och gemenskap tillsammans med ett häftigt utanförskapsideal. Carin Götblad sa i en radiointervju för några år sen att vi måste försöka hindra den deras ständiga nyrekrytering bland unga män som är på väg att sabba sina liv. Och en hel del görs, men mycket mer måste till - exempelvis genuspedagogik. Eller varför inte lite ekonomisk och social rättvisa? Jag tror att det skulle göra susen, jag. Och där har vi ett annat hot mot demokratin: borgarnas nedmontering av välfärden, borgare som talar om "utanförskap" som om det vore ett beklagligt misstag men samtidigt skapar segregerade skolor och mängder av nyfattiga.

Våldet kommer både nerifrån och uppifrån. Det symboliska våldet som får den som inte tillhör makten att internalisera maktens värderingar och själv uppleva sig som mindre värd. De politiska instrumentens våld mot underprivilegierade, icke-vita, sjuka, gamla och vårdbehövande. Vardagsvåldet mot kvinnor i huvudduk eller folk med oönskad brytning eller utseende eller beteende. Det privata våldet i hemmets trygga härd.

Det finns många hot mot demokratin. Men våldet är alltid en man. Jag ville bara säga det.




tisdag 17 december 2013

Prisa Gud - här kommer marxisterna!

Läser I am a woman and a human - a Marxist feminist critique of intersectionality av Eve Mitchell. Den är mycket intressant och vänder upp och ned på många av de föreställningar om identitet och intersektionalitet som blivit allmängods i den politiska debatten. Men den landar i några förfärande slutsatser - mer om det senare.

Mitchell är alltså både kvinna och människa. Det borde vara ett onödigt påpekande, ity det är ont om kvinnor som är exempelvis geologiska formationer eller modala hjälpverb, men poängen är att man inte bör snöa in på sin identitet, för begreppet identitet är en i grunden borgerlig konstruktion. Detta leder Mitchell i bevis med hjälp av Marx alienationsbegrepp, och det tarvar förstås en längre förklaring. Jag har visserligen läst en grundkurs i marxism-leninism i min ungdom, man hade bara vaga begrepp om vad alienation egentligen är, så jag sökte på ordet via Stanford Encyclopedia of Philosophy, en av mina favoritwebbplatser.

Marx satt på sin kammare och kom fram till att vi människor för det första är arbetande varelser. Det ligger i vår natur att arbeta, dels för vår överlevnad men även för att vi gläds åt att skapa något. För det andra strävar vi efter varandra. Vi behöver varandra, ja vi är beroende av varandra. (Och det i sig är ju ingen boja. Jag tycker väldigt mycket om den tanken, och kan inte låta bli att tänka på Nina Björk som har skrivit så fantastisk bra om det).

“For in the first place labour, life-activity, productive life itself, appears to man merely as a means of satisfying a need — the need to maintain the physical existence. Yet the productive life is the life of the species. It is life-engendering life. The whole character of a species — its species character — is contained in the character of its life activity; and free conscious activity is man’s species character. Life itself appears only as a means to life”

Men under kapitalismen drabbas vi av olika former av alienation. Arbetaren alieneras från sin produkt, för så fort den är klar tas den ifrån sin producent (arbetaren). Arbetaren upplever dessutom arbetet som en plåga, för det är inte längre det fria, skapande och självförverkliga arbetet - det är bara ett jobb. Slutligen leder inte arbetet till gemenskap med andra, utan till konkurrens. Det gemensamma strävandet, det som svetsar oss samman, har försvunnit. I stället ägnar vi oss och att byta varor och tjänster med varandra.

Baudrillard spinner vidare på det här: Alienationen är total, den är själva vårt marknadsekonomiska samhälles struktur. I ett samhälle där allt är varor som kan köpas och säljas är också alienationen total, och vi riskerar att hamna i ett läge där individer varken uppfattar sina egna, sanna behov eller möjliga alternativa sätt att leva (fritt översatt ur SEP om Baudrillard).

Okej, så vi är alienerade som fan. Vad göra? Jo, vi måste hitta tillbaka till den där gemenskapen. Under tidernas lopp har religionen fungerat som en sådan gemenskap, en tröst för de alienerade. Ni vet, religionen som opium för folket. Men efter reformationen minskade religionens grepp om oss och i stället började vi stoppa tanken om staten som gemenskap i våra pipor och röka på. Big mistake. Staten är ännu en illusorisk gemenskap. Sann gemenskap kan bara nås när vi har ett ekonomiskt och socialt jämlikt samhälle. (Det hade varit roligt att få Marx synpunkter på vår svenska "statsindividualism" som den beskrivs i "Är svensken människa?".)

Åter till Mitchell. Eftersom intersektionell teori (denna enligt henne identitetsinsnöade, borgerliga skola) primärt utvecklade som ett svar på andra vågens feminism, måste vi förstå hur genus har utvecklats eller kanske snarare skapats under övergången från feodalism till kapitalism. Och här får ni faktiskt läsa själva, för det är så mastigt att återge. Men i korthet utvecklade kapitalets behov nya former, nämligen genom
1) lönearbete - som skapar alienation (här i tolkningen om skapandet av mervärde etc),
2) separation mellan produktion och reproduktion,
3) en motsägelsefull kärnfamilj (som både stärkts och underminerats av kapitalismen) och
4) utvecklandet av begreppet "identitet".

Ett intressant exempel på skapandet av identitet är homosexualiteten, här i John D'Emilios analys: det som tidigare bara hade setts som enstaka homosexuella handlingar och måhända varit åtalbart, blev i och med lönearbetets era möjligt som identitet. Tidigare var allt centrerat kring familjen, utan vilken man inte kunde överleva. Men nu kunde man tack vare lönearbetet ställa sig utanför familjen. Man kunde vara "en homosexuell".

Och här återvänder Mitchell till Marx syn på arbete som självförverkligande - och vänder på steken: självförverkligande kan också ses som ett slags arbete. Under kapitalismen omöjliggörs det självförverkligande arbetet och vi blir inlåsta i våra roller som ensidigt arbetande hårfrisörer, sjuksköterskor och så vidare: "This one-sidedness, as the precondition for meeting our needs, is unique to the capitalist mode of production." På samma sätt är homosexuella handlingar à la sodomi under 1600-talet en form av "arbete", medan homosexualitet som identitet är just det kapitalistiska samhällets inlåsande och ensidiga "arbete". Och samma sak gäller exempelvis kvinnor eller icke-vita: 
Women and people of color experience something similar in the development of capital; a shift from engaging in certain types of labor to engaging in feminized, or racially relegated forms of labor. To put it another way, under capitalism, we are forced into a box: we are a bus driver, or a hair stylist, or a woman. These different forms of labor, or different expressions of our life-activity (the way in which we interact with the world around us) limit our ability to be multi-sided human beings.
"Identitet" i den här bemärkelsen är alltså något som är unikt för kapitalismen. Och vårt bjäbbande om att vi är ditten och datten ger Mitchell, föga förvånande, inte mycket för. Vi måste i stället sträva efter ett samhälle där vi helt har gjort oss av med den sortens identiteter. Gärna för mig, vill jag inskjuta. Det vore verkligen toppen att slippa brottas med identitetsbegreppet (skriv in ordet i sökrutan i min blogg så får ni se hur mycket jag har skrivit om det). Men jag vet inte om jag är beredd att vänta tills revolutionen är här.

Nu gör Mitchell en sammanfattning av den intersektionella teorins historia. Den utmynnar efter örti raders mindre intressant historik i fyra av dess egenskaper som författaren tycker sig uppfatta:

1) En skillnadens politik: Jag är x till skillnad från dig som är y. Men alla vi som är x har något gemensamt.
2) Kritik av feministiska och icke-vita organisationer från svarta kvinnor: I de förra ges de inte utrymme för att de är svara, i de senare ignoreras de eftersom de är kvinnor.
3) Behovet av att välja de mest förtryckta som ledare. (Eh... Har ju funkat bra. Men läs vad hon skriver.)
4) Behovet av en politik som omfattar alla dessa förtrycksformer.

Frank Zappa sa en gång om jazz: "It's not dead, it just smells funny." Mitchell tycker ungefär detsamma om intersektionalitet, och förklarar varför under rubriken "A Marxist Critique of Identity Politics and Intersectionality Theory." Jag tänker inte gå in i detalj på den, men i stora drag går den ut på att den bara är en borgerlig hobby för folk som tror att identitet är något som inte bestäms av produktionsförhållandena. Tänk på Marx och alienation. Jag tror att ni hajar. Man måste också förstå begrepp som patriarkat i deras historiska och ekonomiska kontext, säger Mitchell. Hon dömer inte ut hela surven av identitetspolitiska rörelser eller intersektionell teori, men hon menar att det måste till något mer. Vi måste ta fasta på både det specifika och det allmänna, likt Franz Fanon säga oss att vi måhända är svarta, men vi är också människor. Men så görs inte i dag: 
Since identity politics, and therefore intersectionality theory, are a bourgeois politics, the possibilities for struggle are also bourgeois. Identity politics reproduces the appearance of an alienated individual under capitalism and so struggle takes the form of equality among groups at best, or individualized forms of struggle at worse.
Det här duger inte. Vi kan t.ex. aldrig bli kvitt mansgriserier inom vänstern så länge vi lever under ett kapitalistiskt genussystem:  "We will never free ourselves of machismo within the movement without abolishing gender itself, and therefore alienated labor itself." Vi måste även sluta fred över hudfärgsgränser och sexpreferenser, med mera. Sluta fajtas inbördes och se till klasskampen i stort. En sant revolutionärt feministisk politik måste koppla det individuella med det universella, med vår mänskliga essens. Amen.

Kära läsare, jag hoppas att du inte har låtit dig nöja med mitt referat av Mitchells artikel, utan åtminstone här och var har gått till originaltexten, som jag säkerligen inte har gjort rättvisa. Det ska också påpekas att Marx, Engels och deras efterföljare naturligtvis har skrivit en massa annat som är relevant i ämnet. Marx tidiga teorier om alienation är liksom inte hela marxismen, och den feministiska marxismen är mycket mer än Eve Mitchell. Men jag vill ändå säga ett par ord som sammanfattning.

För det första tycker jag att det vore synd att kasta ut decenniers socialpsykologisk forskning om identitet med badvattnet. Visserligen är Mitchells analys av hur identitet formas av det kapitalistiska systemet väldigt intressant, men den är inte precis heltäckande. Det är trots allt väldigt intressant för oss alla - här och nu - vad identitet betyder för oss, vilka identiteter vi har, hur vi positioneras eller positionerar andra och så vidare. Revolutionen står inte för dörren; senast jag kollade var där bara nån från Bing.

För det andra tycker jag att kritiken mot identitetspolitik kontra klasskamp eller vad man nu vill kalla det skapar en falsk motsättning. Det har blivit poppis att skriva artiklar som Alla vill vara i minoritet och hudflänga queerteori, intersektionalitet med mera. Men jag tycker nog att vi kan ta till oss det bästa från alla världar. Vi behöver breda sociologiska undersökningar. Vi behöver teorier om genus. Vi behöver gammal hederlig kamp för gemensamma krav. Vi behöver postkolonial teori, analyser av fascism och rasism, vi behöver inte minst skärskåda oss själva. Ingenting utesluter det andra.

För det tredje tycker jag att intersektionell analys har sina metodologiska svårigheter. De är så många att man kan undra om det här verkligen är ett bra verktyg. Jag har skrivit om det här. Men att det bara är en borgerlig hobby av undersysselsatta akademiker är nog att ta i. Det är ett av många analysverktyg.

Och för det fjärde tycker jag att ett av Mitchells exempel på hur man kan bedriva en feministisk kamp värd Marx godkännandestämpel stinker i högan sky.

  • Sex worker collectives that protect women from abusive Johns and other community members, and build democratically women- and queer-run brothels with safe working conditions.
Som om bordeller vore bättre än att gå på gatan för en prostituerad. Lyssna på den här intervjun med Rachel Moran om hennes erfarenheter av prostitution. I den säger hon bland annat att ju mer torsken betalar, desto större friheter tycker han sig ha att förnedra och slå. Själv skulle hon, om hon för en kväll vore absolut tvungen att prostituera sig, föredra gatan. Att kalla sig marxistisk feminist och samtidigt förespråka en varufiering av kvinnans kropp - rimmar det inte lite illa? Jag tycker det.

Jag tycker som sagt att Mitchell har många bra poänger. Men när hon kommer sättande som en Robin Hood med den korrekta analysen som ska frälsa oss från identitetsflum och intersektionalitet känner jag inte för att utbrista: "Prisa Gud!" Det finns så många fler färger på paletten än bleknad Technicolor.







måndag 2 december 2013

Fördomsfull eller fördomsfri?

"Den största fördomen är att tro att man inte har några fördomar", brukar det sägas. En närliggande tankefigur är: "Ateismen är också ett slags religion". Men är det så? Jag tycker att det är att blanda bort korten och devalvera begrepp som "fördom" och "religion". För mig är ateism avsaknad av religion; jag tror inte på några högre makter, för det ligger inte för mig. Det är inte mer än så. Jag har inget behov av att till varje pris försvara vetenskapen eller det mänskliga förnuftet, och jag är inte intresserad av att rasa mot religionen. Någon skrev att tron är som en talang, något som kan liknas vid musikalitet. Jag saknar i så fall den talangen, men inser att andra har den. Väl bekomme! Religionen kanske är en konstart. Men ateism är baske mig inte samma sak som religion.

På samma sätt ogillar jag det där med att alla har fördomar och att den som hävdar något annat bara är blind för sina egna. Jag föredrar fördomsfria personer och räknar mig själv som en sådan. Och med fördomsfri menar jag inte en Jesusgestalt utan bara någon som reflekterar över sina attityder gentemot andra, en som är vaksam över sina reaktioner på ett visst beteende eller en fysisk gestalt, doft, beröring eller så.

På ett primitivt plan kan vi rygga tillbaka över någon som stinker gammal alkohol bredvid oss på tunnelbanan. Vi sorterar bums in den i kategorin "alkis" "a-lagare" eller nåt. Och jo, det kan ju hända att vi har rätt i vårt kategoriserande, men frågan är vad som händer sen. Tänker vi: "Jävla alkis", flyttar på oss eller vägrar att låtsas om vederbörande? Om personen tar till orda, tänker vi att allt den säger bara är bludder, eller finns det en människa bakom alkoholdimmorna, kanske rentav en mycket klok och sympatisk människa?

Ett annat exempel: Det finns en ung man som jag rätt ofta ser när jag åker tunnelbana in till stan. Han beter sig inte som vanliga passagerare, för han byter plats titt som tätt, ofta bara efter att ha suttit i några sekunder. Han går fram till dörrarna eller glasrutorna vid ståutrymmet och petar på dem. Hukar sig hastigt, rör vid golvet, mumlar nåt. Går fram och tillbaka i vagnen. Effekten: folk blir livrädda, tänker: "Ett sajko - mamma!"
Men han har bara Tourettes syndrom. Han gör inte en fluga förnär, men det tog mig ett tag innan jag kopplade. Första gången jag mötte honom reagerade jag också primitivt med obehag. Det är inget fel med det. Reaktionen och vad man gör av den är inte samma sak.

Men kan någon vara helt fördomsfri? Eller kan någon vara helt fördomsfull? Tja, det beror på vad man lägger in i begreppet fördom. Naturligtvis kategoriserar vi. Vi gör det automatiskt och ständigt. Det första vi lägger märke till när vi möter en annan människa är könet, brukade min förra lärare i pedagogik säga. Vad ska det vara bra för? Tja, säg det. Men så gör vi, och om någon så att säga inte sitter på samma stol hela tiden blir vi brydda. Är det en man eller en kvinna? Vi måste bara få visshet! Men här kan vi skilja oss åt på grund av våra erfarenheter. Jag har rört mig i så många år i Stockholms gaykretsar att jag är van vid alla möjliga sorters könsuttryck. Alltså hajar jag inte till på samma sätt som någon som aldrig har sett en transperson. Jag begär inga stilpoäng för det och fördömer inte den som reagerar. Men folk som stirrar, viskar eller öppet fördömer, hånar, trakasserar och misshandlar fördömer jag.

Att vara fördomsfull är att döma på förhand. Ofta gör vi det utifrån egna erfarenheter - det kan gälla våra syskon eller partners eller grannar, vara individuellt riktat. "Men va fan, nu börjar han så där igen", tänker vi - men ofta får vi korrigera oss. Det var inte alls det där vanliga, tjatiga. Vi dömde på förhand och får stå där med skammen. Det är bra, för då har vi lärt oss nåt. Och det är nog min poäng: Vi kan vänja oss av med att döma på förhand, lära oss att undvika våra slentrianmässiga reaktioner.

Samma sak gäller strukturella fördomar. Marty berättade om en dokumentär där man fick följa en Sd-sympatisör, en ung tjej. Ni kanske kan räkna ut vilka fördomar hon hade - eller är det att vara fördomsfull? Hur som helst började hon arbeta på en förskola, och där fäste sig en av småttingarna vid henne. Han ville alltid sitta i hennes knä och gosa, vilket hon först värjde sig mot, för han var icke-vit. Men amor vincit omnia och inte kunde hon hata honom. Hon hade lärt sig något mycket viktigt och slutade vara främlingsfientlig. Se där en solskenshistoria, men verkligheten bakom den är ju rätt bister. Att fördomar existerar behöver sannerligen inte bero på personliga erfarenheter - ofta är det just bristen på desamma som möjliggör fördomarna. I ett samhälle fullt med strukturella assymmetrier förleds vi att dela in världen i svart och vitt, hur ädla vi än anser oss vara. Man kan t.ex. kalla sig feminist och se ned på "bimbos", räkna dem som ett slags korkade, spacklade könsförrädare. Eller så kan man försöka se bakom ytan.

Jag tror att tankefiguren "alla har fördomar, även jag" har politiska rötter. Det handlar om privilegier och strukturellt förtryck, och ämnet blir desto mer laddat eftersom så många utsätts för negativ särbehandling, fördomar, diskriminering och i slutänden hat och öppet våld. När man är underordnad, t.ex. som hbtq-person, går det inte att frigöra sig från normen på annat vis än att definiera sig mot normen. Men även det är ju att styras av normen, den norm man på goda grunder avskyr. Samma sak gäller den som har en funktionsnedsättning, är fattig, har psykiska problem, ett eller annat stigma eller oönskad kroppsform. Det gäller den som är icke-vit, den som bor i fel stadsdel eller förort, den som talar med en viss brytning och mycket annat. Vi ställer upp dikotomier som man-kvinna, svensk-invandrare, frisk-sjuk, snygg-ful, smart-dum - och samhället delas in i elit, medelklass och allt skräp därunder. Strukturerna är både högst verkliga, ekonomiskt betingade och samtidigt sociala konstruktioner. Vi har internaliserat dem sen barnsben och de förstärks av främlingsfientlig retorik, homofobi, kvinnohat, islamofobi, antiziganism, funkofobi... Listan kan göras snart sagt oändlig.

Det är alltså inte att undra på att folk blir misstänksamma mot den som säger sig förstå dem. Det är lika icke-förvånande att jag som bisexuell värjer mig mot någon som vill tolka min situation, bara för att dra ett exempel ur högen. Vem har tolkningsföreträdet? Inte är det du, även om du är välvillig. Så du säger att du inte har några fördomar mot oss? Tillåt mig tvivla. Ja, och tyvärr visar det sig ofta att ens farhågor besannas. Förresten behöver egna erfarenheter av underordning inte alls leda till att man förstår andra former av strukturellt förtryck. Att jag är bisexuell innebär inte att jag förstår vad det vill säga att vara utsatt för den manliga blicken. Att jag är feminist innebär inte att jag förstår hur det är att vara en tjej vars föräldrar flytt hit från Somalia. Liksom. Och även om jag är feminist kanske jag råkar utnyttja mina privilegier som man för att ta för mycket utrymme, även om jag inte vill det. Jag kanske rentav tjänar på kvinnors kollektiva underordning, tjänar på att de lever under hot om sexuella övergrepp och våld. Det gör dem fogligare, tänk så bekvämt.

Så visst måste vi se upp. Som fan. Vi måste granska oss själva, erkänna våra privilegier i förhållande till andra. Det är också mycket nyttigt att bli påmind om hur det är bo på andra sidan staketet. Men allt det här måste inte innebära att vi ser oss själva som automatiskt fördomsfulla. Som någon påpekade på Twitter i går känns "alla har vi fördomar, och den som säger att den inte har fördomar är den mest fördomsfulle" lite grann som en sekulariserad syndabekännelse. Det ligger något behagsjukt i det här, tycker jag. Det är självsmekande, som om den som bekänner sig som en fattig, syndig fördomsfull människa förväntar sig en guldstjärna. Kanske är det också därför som folk kommer med krystade svar om man frågar exakt vilka fördomar det är de har. Ingen vill ju vara fördomsfull - på riktigt - alltså får man dra till med nåt i stil med "Jag har fördomar mot tanter med dvärgtaxar". Fördomar mot muslimer? Absolut inte. Mot bögar? O nej. Och så vidare... Det är så fånigt. Kan du inte kalla dig fördomsfri i stället? Åtminstone så gott som fördomsfri?

Fördomar går att bekämpa. På ett individuellt plan kan man lära om. På ett kollektivt plan kan man t.ex. informera om att hivsmitta faktiskt inte sprids med myggor eller så. Och som en del av arbetet mot strukturell diskriminering och negativ särbehandling behövs saklig information, även om den ibland verkar falla på hälleberget. En hel del människor är fördomsfulla. De har alla möjliga förutfattade meningar om det ena och andra och fnyser åt det tredje. En hel del människor är fördomsfria. De sprider inte en massa skitprat om bögar och blattar och brudar, för de har inte de fördomarna. Vilken kategori vill du tillhöra? Eller vill du vara någonstans i mitten? Jag vill vara fördomsfri och jag tror faktiskt att jag är det. Jag tycker att det är bra, jag. Så skjut mig.