tisdag 29 december 2009

Juntan i Grekland har fallit - när faller juntan i Iran?



Den som åkte på semester till det soliga Grekland i början av 1970-talet gjorde det till ett land som styrdes av en militärjunta. 1974 föll äntligen juntan efter sju år vid makten. Detta år sjöng Sylvia Vrethammar sin famösa hyllning till Spanien samtidigt som Francoregimen garrotterade sitt sista offer. Jag tror inte att Vrethammar kände till det. Det var ju lite förargligt. Hon hade väl tänkt sig att Spanien var sol och bad - det var ju ett av våra fina europeiska grannländer. Ja, precis som Grekland var demokratins vagga. Själv minns jag skildringar av hur portugisiska soldater skar upp magarna på angolanska kvinnor och spetsade fostren på sina bajonetter. Det härliga Europa... Men Angola blev självständigt 1975, och vid det laget hade de fina europeiska diktaturerna fallit. Ja, de västeuropeiska, alltså. Som vi alla vet dröjde det ytterligare många år innan muren föll.

Året före "Y Viva España", 11 september 1973, hade Pinochet gripit makten i Chile. De följande åren mördades över 3 000 personer och minst 50 000 torterades. I Paraguay utövade Alfredo Stroessner sitt skräckvälde, i Uruguay satt en militärjunta som även den mördade, torterade och förföljde sina fiender. Allt detta minns jag, som ändå inte är så gammal. Jag minns USA:s napalmbombningar i Vietnam - och jag minns Israels beskjutning av Gaza med vit fosfor i början av det år som snart är till ända. Om vissa minnen känns avlägsna är andra betydligt aktuellare, som "medeltidsveckan" i Iran från i fjol.

Historien är inte rätlinjig. Historien är inte teleologisk - den har inget "syfte", den går inte nödvändigtvis framåt. Men det är den utgångspunkt jag automatiskt intar när jag ser mig omkring från den lilla provins vid polcirkeln som vi kallar Sverige. Här har vi "kommit långt", historien har haft sin gilla gång och nu har vi demokrati här. Såklart! I andra länder har inte historien hunnit så långt, vi brukar kalla dem "underutvecklade". Tiden har inte haft sin verkan, de står kvar och stampar i en mörk medeltid som vi för längesen har lagt bakom oss. Muslimska länder har inte haft vår Upplysning eller industriella revolution, därför är det inte förvånande att de är diktaturer - tänker vi. Vi kan också tänka oss världen som uppdelad i rationalitet och primitivt tänkande. Ja ni vet, det mörka Afrika, där diktatorer som Idi Amin eller Robert Mugabe blir emblematiska för allt det Vi inte står för. Hutuer dödar tutsier med machete, det är en primitiv och obegriplig slakt där liken visas upp efteråt som stumma vittnen.

Eller så går historien att begripa om vi bara befriar oss från vårt eurocentriska maktperspektiv. Det går att se hur USA skapade och stödde diktaturerna i Sydamerika, för att bara ta ett exempel, eller vilken roll man har spelat i Iran. Man kan förstå varför portugiserna slaktade angolaner eller varför Franco lät mörda så många av sina motståndare som möjligt. Morden är ingenting som bara händer någon annanstans. Historien är inte en framgångssaga. En gammal kvinna i Iran som i dag bär hijab kan ha gjort det före shahens tid, därefter förbjudits att bära den och sedan förbjudits att gå utan den av mullorna. Men mullornas välde kommer inte att vara för evigt, lika lite som shahens gjorde det. I går föll juntan i Aten, i morgon faller juntan i Teheran.

Den senaste veckan har protesterna i Iran tilltagit. Motståndet från regimen hårdnar och dess soldater skjuter skarpt mot demonstranter. Den som vill hålla sig uppdaterad om läget kan läsa Roya - Intersektionalen. Betrakta bilderna från Isfahan. Det är bilder av ett folk som reser sig, ett folk som en dag kommer att störta sina förtryckare. Om historien inte nödvändigtvis går framåt finns det i alla fall en oerhört tydlig tendens: diktaturer varar inte för evigt. Det här är bilder som inger hopp.

måndag 28 december 2009

Vem ska få dina skattepengar? Välj själv!

Nyliberaler älskar att tala om det så kallade civilsamhället, det vill säga organisationer som inte är knutna till staten. Exempel på såna organisationer kan vara välgörenhetsorganisationer, hembygdsföreningar, idrottsföreningar och så vidare. En annan, lite lösare definition av civilsamhället är interaktionen mellan medborgare i största allmänhet. Civilsamhället kan både ses som ett komplement till staten och ett slags motvikt, rentav motståndsrörelse till densamma. Och när en nyliberal säger "staten" tänker den "storebror", "paternalism" och så vidare.

Johan Wennström gör det tydligt vad det handlar om i sin ledare i SvD, Inför avdragsrätt på givmildheten. Han vill att den som skänker pengar till ett behjärtansvärt ändamål ska kunna göra skatteavdrag för det. Med ett sådant avdrag skulle stora summor kunna tillföras välgörenhetsorganisationer, idrottsföreningar, hembygdsföreningar...ja, ni fattar. Det låter ju bra, kan man tycka. Visst kunde Stadsmissionen uträtta mer med bättre ekonomi. Problemet är bara att det här, som allt annat, har en kostnad. För vem är det som betalar? Jo, staten, i form av lägre skatteintäkter.

Ju fler donatorer vi får, desto mer minskar de beskattningsbara inkomsterna och därmed skatteintäkterna. Det här handlar alltså inte framförallt om givmildhet utan om en överföring av skattemedel till privata organisationer. Detta är kostnaden, men för en nyliberal är varje försvagning av staten en seger. De som vinner mest på det här, utom själva organisationerna som får större resurser, är de förstås de välbärgade. En medel- eller låginkomsttagare har inte så mycket att vinna på att minska sin beskattningsbara inkomst med några tusenlappar, till skillnad från den med stora inkomster.

Vad blir följden om man tänker sig en kraftig överföring av skattemedel till välgörenhetsorganisationer eller fonder som stöder behjärtansvärd forskning? Jo, i förlängningen får vi ett samhälle där tycke och smak styr vem som ska få stöd. Folk med lungcancer får väl skylla sig själva. Alkoholister och narkomaner får väl skylla sig själva - varför ska vi hjälpa dem? Men vill vi verkligen ha ett samhälle där du och jag ska få styra var vi vill lägga våra skattekronor? Jag tycker inte det. Jag betalar gärna skatt även om den går till ändamål som jag inte omedelbart kan identifiera mig med. Jag tänker inte att Vägverket inte ska få en spänn, för jag har ju ingen bil och folk är så lata, och förresten spyr bilar ut avgaser. Men så är jag ju inte emot en stat med starka finanser heller. Inte för att jag är någon statsälskare, men jag tycker att politiska beslut ska fattas på demokratisk väg, inte genom att folk röstar med plånboken.

Tanken på civilsamhället låter liksom kramgo' och gemensamhetsskapande. Tänk vad vi alla kan åstadkomma tillsammans, om vi bara hjälps åt! Visst, I'm all for it. Men det är ju precis det vi försöker åstadkomma genom våra välfärdssystem. Nyliberaler som Wennström vill montera ned dem gradvis och exempelvis tvinga fram privata sjukförsäkringar (för att få vård på privata sjukhus, som Martinasjukhuset). Tanken bakom det system som vi i dag ser raseras allt mer var att fattigt folk inte skulle behöva stå med mössan i hand när de rika delade ut allmosor av "givmildhet". Det civilsamhälle som Wennström drömmer om leder i förlängningen till just ett sådant samhälle av i går. De redan rika ska bli rikare och valfriheten ska bli större - för den som har råd.

Wennström ojar sig över att vi inte har ett lika starkt civilsamhälle som i många andra länder. "Det är också förståeligt. När staten är väldigt närvarande blir det civila initiativet lätt svagare", skriver han. Vi borde alltså ha ett land där staten är tämligen frånvarande, där vi t.ex. har en nödtorftig sjukvård för folk som absolut inte har några pengar, men där alla andra får betala ur egen ficka. Han fortsätter:
Men detta kan inte omedelbart lösas med att den offentliga verksamheten rullas tillbaka. I Sverige finns tyvärr inte ett vibrerande civilsamhälle därunder som bara väntar på att få blomma upp.
Notera ordvalet: "omedelbart". På sikt vill han alltså att den offentliga verksamheten minskar - eller kanske ska den helt försvinna? Jag kan inte påstå att jag sörjer över att det där civilsamhället han drömmer om inte bara "väntar på att få blomma upp", lika lite som jag sörjer över att han direktöversätter "vibrant" (levande, livaktigt) med "vibrerande" från någon artikel han har läst. Men så längtar jag heller inte till ett samhälle där man tar från de fattiga och ger till de rika. Att man gör det på Svenska Dagbladet är kanske inte ägnat att förvåna.

lördag 26 december 2009

Dags att summera julafton

Den elektriska adventsjulstaken var det första tecknet på att julen nalkades även hos honom. Den fungerade i år igen och lyser dygnet runt. Det andra tecknet var julgardinskappan i köksfönstret: stora och små tomtar håller varandra i händerna i en tyst ringdans. Tyget har bara tryck på ena sidan. En förmiddag några dagar senare hade han hängt upp sina röda gardiner i vardagsrummet. De ser ganska tråkiga ut. Textilen är säkert syntetisk, mönstret någon standardvariant som är omöjlig att minnas, men det räcker med att säga "julgardin" så fattar ni. De hänger i hundratusentals fönster i Sverige. Inte för att det spelar någon roll; det är inte originalitet som är viktigt så här års utan raka motsatsen. Julgardinerna signalerar att man är som folk är mest.

Nästa prydnad i hans lilla tvåa är inte riktigt lika vanlig, men inte heller direkt ovanlig: en knappt meterhög plastjulgran med belysning och något slags dekoration - allt färdigmonterat. Bara att dra upp den ur kartongen och sätta i sladden. Så där. Nu blev det julstämning. Någon städning behövs inte, för han är alltid hemma och har ingenting särskilt för sig. Man kan lika gärna diska kaffekoppen och skölja av assietten direkt efter fikat. Det finns ingen anledning att låta kläder ligga framme, för man har inte bråttom. Man behöver till exempel inte skynda sig till jobbet, så det går bra att lägga kalsonger och strumpor i tvättkorgen, puffa till huvudkudden och lägga på överkastet. Inga minuter är dyrbarare än några andra när man är hemma jämt.

Ja, han är hemma jämt utom när han gör sig ett litet ärende upp till centrum eller så. Flingorna tar ju slut ibland och mjölken hinner surna mellan varven. Att köpa en trea känns ändå inte bra, det blir som en bekräftelse på att man aldrig har gäster hemma på kaffe. Så han köper en liter fast den inte går åt. Sockerbitar, kanske. Ett litet paket knäckebröd. I dag får det bli jägarbiff till middag. Lättlagat och faktiskt riktigt gott, in i mikron några minuter så är det klart att servera. Han lägger upp den så fint han kan på en tallrik, häller upp ett glas mjölk för att få någon användning för den och ställer genast in förpackningen i kylskåpet igen. Äter under tystnad, utan hast. Han diskar upp efter sig och funderar på om han inte borde försöka rotera tallrikarna. Det blir ju bara den översta han använder hela tiden. Torkar av kniv och gaffel och lägger tillbaka dem i bestickslådan.

Julafton: en särskild högtid är här. Han tar en sväng i centrum och tittar på de provisoriska bodarna där några utlänningar säljer godis och leksaker. De tar kort, står det. Det var ju lite förvånande. Själv har han inget, det känns onödigt. Folk jäktar omkring med julklappskassar precis som vanligt. En liten pojke gråter hjärtskärande, men hans mamma ger inte med sig. Stackarn. När han själv var barn... Ja, hur var det då? Kanske ingen vidare värme. Men han fick förstås det han behövde.

Hemma igen. Han sätter på radion som spelar julsånger, men stänger av den efter någon minut, för det börjar göra ont. Sätter sig på sängen och tänker på ingenting särskilt. Men det är ju faktiskt jul, så man kan inte se ut hur som helst. Hans mamma tyckte att det var viktigt att han var julfin, och det hade hon rätt i att man ska vara. Så han tar på sig kostymbyxor och vit skjorta. Sen dricker han en kopp kaffe med en lussekatt till. Den är lite torr, men han tar inte risken att doppa den, för han vill inte spilla på sin skjorta. Uppblötta bitar av lussebulle dimper så lätt ner i kaffekoppen och stänker omkring sig, som barn som plaskar i vattnet på sommaren, tänker han och småler åt tanken. Sen blir han lite förargad på sig själv för att han nästan skrattade högt. Sluta låtsas.

Det blev ingen middag. Han var inte hungrig, utan nöjde sig med ett äpple. Det hade kanske varit gott med lite julmat, men inte kan man köpa julskinka bara till sig själv. Frysta köttbullar och prinskorv har han hemma, men det är ju ingen festmat. Sill? Nä. En lite flaska julmust smakade bra i går, men det kan räcka så. Lika bra man går och lägger sig nu, det är en dag i morgon också.

Ingen hälsar på. Telefonen ringer inte. Det är tyst i den prydliga lägenheten. Julafton har gått över i juldag. Det blir snart vardag igen.

fredag 25 december 2009

Vem fattar galoppen?

I det sedvanliga kaoset som följer av vårt motstånd mot att fira jul med plikten att ändå göra det för barnens skull (vem eller vilka ska vara var när och hur och varför i evighet, amen) missade jag att Nerd Life Deluxe hade fortsatt sin diskussion om jämställdhet i relationer. Ibland håller inte måttet måttet är rubriken - och det är verkligen en befogad tanke.

(Gustav tyckte i sitt första inlägg att begreppet jämställdhet är ganska kasst när det gäller en olikkönad parrelation. Varpå jag replikerade att det är det är det visst inte. Diskussionen sprang ur en idiotisk webbenkät från Aftonbladet.)

Det tog ett tag innan jag fattade galoppen - och nu slår det mig att metaforen är ovanligt välvald just här. Om ni har ridit vet ni hur det känns att som nybörjare misslyckas med att få upp en häst i galopp. Där står ridläraren och ryter hur man ska göra. Själv sitter man och känner sig som en idiot när hästen slängtravar och man är på väg att rasa av. Hästjävel! Börja galoppera nån gång! Alla andra gör en liten förhållning (driver på hästen utan att låta den sätta fart, varpå den inser att nu är nåt på gång - men vad?), ändrar vikten, justerar tyglarna och skänklarnas placering en smula, släpper efter och vips går hästen upp i galopp.

Det handlar om ett samspel. För att hästen ska fatta galoppen måste den få rätt signaler. För att den ska få rätt signaler krävs att ryttaren fattar galoppen, vet hur en galoppfattning ska se ut. En välskolad häst kan vara snäll; kommandona måste inte vara så perfekta. Den ser ju också vad de andra pållarna sysslar med och kanske rycks den med i yran. Men ridskolehästar är vana vid att ständigt få motstridiga kommandon från elvaåringar som sitter och hamrar med skänklarna och drar i tyglarna på måfå, dessutom är de precis som vi, d.v.s. bekväma av sig. Så kanske måste kommandot verkligen vara helt rätt och kanske måste de känna att ryttaren verkligen är den som bestämmer. En duktig ryttare kan däremot få vilket ök som helst att göra saker som nybörjaren bara kan drömma om.

Det här var en lång utvikning, men nu är jag tillbaka: jag hade inte fattat galoppen. Gustav ifrågasätter inte om man kan tala om jämställdhet inom ett förhållande, utan förordar bara att man bör tänka mer flerdimensionellt. En annan viktig maktordning än den som dikteras av kön är klass, skriver han, andra sådana kan vara Annanhet:
Att därför analysera en enskild relation med ett väldigt tydligt intersektionellt perspektiv hellre än utgå ifrån att könsmönster alltid är viktigaste faktor tror jag kan öppna för en mycket större förståelse både för makt i relationer generellt, och för större förståelse i hur könsmönster som faktor interagerar med andra faktorer och kanske motverkas eller förstärker/förstärks av dem.
"Skriver du nu, ja!" hade jag kunnat genmäla. Men det gör jag inte. I stället tänker jag att jag tänkte för kort. Och jag håller med: I-ordet äger. Men inte ens det räcker. Ska man ge sig på att mäta hur en dyad fungerar så måste man analysera exempelvis vem som fattar galoppen och varför, och hur. Är man välskolad så är man kanske undergiven, men man kan också vara bekväm och inte låtsas om kommandon som inte är entydiga, för att bara ta ett exempel.

Jag tror att vi måste hålla isär olika analysnivåer. Vill vi upptäcka och analysera strukturella maktordningar måste vi se gemensamma drag där bruset från enskildheter tonar bort i bakgrunden. Det är mönstret, inte individen, stupid, skulle man kunna säga när någon hävdar att det är fel att tala om kvinnlig underordning, för jag tvättar minsann mina egna kalsonger. Liksom. Mätningar på makronivå noterar att det finns avvikelser, det är bara att titta i tabellerna, men de tydliggör de dominerande mönstren. På en mellannivå, t.ex. "familjerna i vårt hyreshus", kan man fortfarande urskilja tydliga mönster, men avvikelserna får större vikt. Gör man en kvantitativ undersökning av arbetsfördelningen inom hushållen på Nyponstigen 21 blir det riktigt larvigt att skriva att "2,7 % svarar att mannen gör det mesta hushållsarbetet" om det bara är Svante som utgör dessa 2,7 procent. Och går man ner på mikronivå blir frågan om balansen mellan strukturella mönster och individuellt aktörskap ännu mer avgörande. Det innebär inte att en analys av samhälleliga maktordningar är liktydigt med att fimpa aktörskapet - det är bara inte huvudsyftet med analysen. På samma vis kan man se mönster från makronivån på mikronivån, men det är kanske inte huvudsaken för de inblandade. Jämställdhetsmåttet kanske är ett för klumpigt analysredskap just när det gäller Svante och Farnaz.

Ja, Svante kan vara en jävla gris trots att han tvättar Farnaz trosor, putsar fönster och står där med andalusisk linsgryta och fredagspung när hon kommer hem från redaktionsmötet. Och Farnaz kan vara Nyponstigens Darth Vader som mal sönder Svantes livslust i en kvarn av iskallt hån trots att hon praktiskt taget är intersektionalitetsbegreppets moder. Stackars Svante! Hon tar hans ultracreddiga jämställdhet för given. Stackars Farnaz! Han tar ingen som helst hänsyn till hennes agorafobi och glutenallergi. Ja, så där kan man hålla på. Hur sjutton ska man kunna bedöma vem det är mest synd om? Inte vet jag. Kanske får man skrota besmanvågen, hitta på nya kilovikter eller så. Möjligtvis kan man tillkalla ett gäng stenhårda, crackrökande akademiniggaz och go poststrukturalism on their asses. Det är antingen det eller Eva Rusz.

Individuellt aktörskap handlar om manöverutrymme trots givna strukturer; strukturalism handlar om motsatsen; poststrukturalism handlar om bådadera, hur delvis motstridiga maktordningar genomkorsar oss och hur vi kan dekonstruera dem och därmed åtminstone delvis tygla dem; postkolonialism handlar om att avkolonisera... Så där kan man fortsätta. Antingen sprattlar vi hjälplöst i diskursernas garn eller så gör vi motstånd. Antingen nöjer vi oss med queera parodier eller så bygger vi nätverk. Antingen gör vi akademisk karriär genom att visa hur fel Rosa Braidotti tänker eller så betonar vi att feministisk forskning ska vara emancipatorisk. Men sen går vi hem och måste förhålla oss till en annan människa på ett hyfsat sätt, inte bara hamra med skänklarna och rycka planlöst i tyglarna, inte svära över att Svantaz vägrar att fatta galoppen. Kanske är det vi som inte vet hur en galoppfattning ska se ut, eller kanske är problemet just det: att vi försöker manipulera varandra. Vi kan hursomhelst inte leva efter dubbla principer med bibehållen värdighet, så nog är det personliga politiskt och tvärtom.

torsdag 24 december 2009

Om det där med humor och politik

Veronica Svärd har skrivit ett bloggbrev till mig - här kommer svaret:

Hej, Veronica!

Skönt att jag inte har hamnat i din svarta bok! Som jag skrev i ett senare än det du refererar till inlägg känns det lite pyrt att bli citerad av icke- eller antifeminister… Men till saken. Så vitt jag kan bedöma är studien ambitiös och välgjord, om än ganska liten. Den är alltså väl värd att ta på allvar, inte minst för att den tar avstamp i en diskussion om många unga kvinnors ”historielöshet” eller vad man ska kalla det, alltså att de anser att feminism är något som deras mammor och mormödrar ägnade sig åt, vilket är onödigt i dag i vår moderna tid. Det här, parat med en ganska vanlig attityd om feminister som ett sämre slags kvinnor (fula, lesbiska, ensamstående) finns ju i även Sverige i dag. Skönt är att konstatera att ingen av de fem (jag råkade skriva fyra) hypoteserna som problematiserar feminism och heterosexuella förhållanden kunde styrkas. Så jag tycker inte bara att den är rolig; frågeställningen är högst legitim.

Och just därför anser jag att man ska återge den på rätt sätt. Formuleringen ”över 500 personer” är slarvig om än inte helt felaktig, liksom sammanfattningen att feminister har bättre sex, och det vidhåller jag. Att forskarna uttrycker sig försiktigt är som du påpekar det normala, men just därför bör man inte popularisera deras resultat genom att ge det en mer drastisk språkdräkt. Det finns nog och övernog med artiklar i dagspressen som felaktigt hävdar att ”forskning visar” ditten och datten. Eller ta Jan Björklunds grova generaliseringar och förhastade slutsatser av den pedagogiska forskningen. Jag har ofta bemött den sortens attityd som är ”som att luta sig mot auktoriteter som den druckne använder en lyktstolpe – för att få stöd, inte ljus” som någon sa.

Jag vill verkligen inte regna på någons parad – självklart måste man få vara rolig i politiken. Det har ju Gudrun Schyman alltid varit ett bra exempel på. Få är så slagfärdiga som hon, och det gillar jag väldigt mycket. Men precis som du säger ligger allvaret i botten, till exempel i form av forskning som påvisar hur illa det står till med jämställdheten. Så det är vanskligt att med ena handen kasta upp färgglada bollar i luften och med den andra hänvisa till statistik. Risken är att någon rycker undan humorns fundament – och då blir det ju genast mindre roligt. En vän till mig har som motto på Facebook: ”Om man kan dansa till det är det baske mig inte min revolution” – vilket är humor på allvar och vice versa, tycker jag.
Jag förstår också problemet när det gäller förhållandet till våra medier; de skriver helst om ”snackisar”, så det kan tyckas att man bör kasta åt dem ett köttben ibland. Men för mig är ändå populism, hur harmlös den än kan tyckas, en tveksam strategi. Berlusconi är till exempel känd för att vara klassens pajas – men det som döljs bakom skämten inger kalla kårar. Boris Jeltsin är ett annat exempel på en politiker vars humor bara var inverterad tragedi, både privat och politiskt. Att ”popularisera” ett budskap är i sämsta fall ett utslag av förakt för populasen, en tanke om att man måste uttrycka ett budskap ”så att folk förstår” – som om de vore korkade. Eller, i fallet med feminismen, som om det inte redan fanns myriader med goda argument. Behöver man uppfinna ännu ett för att hamra hem sitt budskap?

Man kan tycka att ”Ja, ja… Humorlösa jävlar. Ska man inte få skoja lite?” Jag har själv drabbats av precis det här när jag har raljerat över något samhällsfenomen eller någon konservativ ledarskribent – bara för att märka att mina ord har tagits på största allvar. Humor och ironi funkar som bekant bäst ansikte mot ansikte, vilket är anledningen till att så många omger sina sms eller nätbaserade diskussionsinlägg med flinisar. Man ”ler med glimten i ögat” av oro för att bli missförstådd, och oron är befogad. Men frågan är inte bara om FI:s kampanj riskerar att missuppfattas, utan även om exakt hur rolig Expressenartikeln är. Inte särskilt, tycker jag. Här framstår snarare FI som harmsna över Elin Grelssons bemötande.

Även jag tycker att det är viktigt att göra upp med mossiga föreställningar om feminism och feminister, men kampanjen ”Feminister har bättre sex” är i mina ögon tämligen okul. Det hade nog varit roligare med en t-shirt där det står ”Feminister har sämre sex – men det är det värt”. Det hade också varit att inta den attityd som varenda ståuppare får lära sig på Grundkurs i ståuppkomik 30 hp, nämligen att försätta sig i underläge i förhållande till publiken. Som det nu är känns kampanjen lätt von oben-aktig, vilket jag tror mest framkallar sura miner utom bland de redan övertygade. Vem riktar sig den till? Vilka riskerar man att stöta bort? Tyvärr ganska många, befarar jag, såna som inte gärna vill skylta med vare sig sin sexuella frigjordhet eller feminism - inte på grund av att de är humorlösa, utan för att de inte har råd med det. Apropå att ha glimten i ögat.

P.S. Nu såg jag just att även Pillow Talk kommenterar det här. Debatten verkar aldrig vilja dö. Eller också gör den det härmed.

onsdag 23 december 2009

...eller har vi det?

Efter att ha granskat den rapport som FI hänvisar till i sin debattartikel har jag fått många läsare från, eh...rätt ofeministiska bloggar. Vore jag skribent i Dagen skulle jag kanske kalla det här draksådd. Men som jag påpekar i en kommentar till en kommentar så har FI sig själva att skylla genom att slarva med fakta. Det är alltså snarare de som har sått draktänder - vem som helst som är någorlunda läskunnig kan granska forskningsrapporten precis som jag har gjort. Att jag råkade bli först med det (vad jag vet) beror mycket på att jag läser genusvetenskap på universitetet, eller snarare på att jag läser på universitetet, punkt. Gör man det kan man nämligen logga in på diverse artikeldatabaser via SUB:s (universitetsbibliotekets) webbplats, och har man bara lite tur finns artiklarna i fulltext. Den aktuella rapporten är inte tillgänglig via webben om man inte är beredd att betala 34 dollar eller vad det nu var, vilket säkert avskräcker många. Till saken hör också att jag har läst elementär forskningsmetodik, inklusive grundläggande statistik, när jag pluggade pedagogik. Det gör mig sannerligen inte till någon forskare, än mindre statistiker, men jag har i alla fall fått i mig en viss misstänksamhet. Men som sagt, vem som helst som är någorlunda slängd i engelska och inte skyggar för akademisk litteratur skulle kunna dra samma slutsatser som jag. Det kan också hända att jag inte har fog för min kritik, att jag har missat något väsentligt i rapporten, men jag tror inte det.

Hursomhelst, det är tråkigt. Att jag är feminist kan inte ha undgått någon som läser min blogg eller bryr sig om att kasta en blick på min presentationstext. Granskar man min läslista finner man också en länk till Veronica Svärds blogg, och tittar man lite på vilka övriga jag brukar läsa så finner man också bloggar som kanske inte alltid är uttalat feministiska - men jag länkar bara till bloggare jag gillar, alltså inte till Pär Ström, Tanja Bergkvist eller så. För en feminist som visserligen inte är medlem i FI, men som har stött Gudrun Schymans EU-kampanj i ett flertal blogginlägg, är det alltså tråkigt att kritisera sina meningsfränder. Men jag kunde bara inte tiga. Jag kan inte låtsas som om jag håller med någon i allt bara för att den är en hyvens person med hyvens åsikter; det skulle kännas ohederligt.

Sen har jag funderat lite. Har inte feminister bättre sex, trots allt? På ett oreflekterat plan hade jag kunnat skriva under på den tesen. Den känns liksom rätt. Min känsla säger mig till exempel att mitt förhållande till min älskling skulle vara betydligt sämre - eller snarare tämligen omöjligt - om jag inte vore feminist, och det inte bara i teorin. Men ponera att jag i stället vore tillsammans med Tanja Bergkvist. (Ni som inte vet vem hon är kan ju kolla in hennes blogg, som är en enda lång krigsförklaring mot genusvetenskapen.) Skulle hon trivas bättre med mig än med någon i still med Roland Poirier Martinsson? Fan tro't. Jag tror att hon skulle bli vansinnig på mitt socialkonstruktionistiska pladder. Själv skulle jag reta arslet av mig på hennes antifeminism. Jag törs inte sia om vårt sexliv, men oddsen är nog små att vi skulle hålla ihop särskilt länge. Så kaka söker maka-tanken stämmer kanske rätt väl ändå. Feminister som är ihop med feminister slipper förmodligen många konflikter som brukar uppstå kring hushållsarbete, barnomsorg, karriär och så vidare.

Frågan är om kristdemokrater som gängar sig med kristdemokrater har det lika bra. Jag orkar knappt frammana bilden av ett solitt kristdemokratiskt hushåll i Gränna - det aktiverar mina flyktimpulser - men all right, jag ska försöka. Låt oss föreställa oss Sven-Bertil och Gunhild, båda aktiva i Kd, han som förtroendevald, hon på ett mer kaffekokande vis. Svempa (nej, det säger hon aldrig) är med i Rotary, Gunsan (säger han ibland, på skoj) är engagerad i Inner Wheel. Han är arkitekt, hon läkarsekreterare. De bor i en fin villa med utsikt över Den Där Sjön (som jag inte orkar tänka på) och har två barn, Carl-Henrik och Louise. Varje lördag när barnen har gått och lagt sig idkar paret könsumgänge. Det är innerligt och hemtamt och han kommer varenda gång. Hur det är med henne är lite mer oklart, men det gör ingenting, säger hon. Hon älskar honom ändå, och förresten vill hon gärna somna nån jävla gång i någorlunda vettig tid, för i morgon måste ordna med ostkakan inför bjudningen. Hjortron har hon i frysen.

Jaha, där radade jag upp alla mina mardrömsbilder av ett kristdemokratiskt pars vardag. Är jag fördomsfull? Jajamän. Von oben? You bet. Men har jag rätt, har Sven-Bertil och Gunhild sämre sexliv än Torgny och Kim som båda är feminister och bor på Kocksgatan? Äsch, jag vet faktiskt inte. Jag vill att det ska vara så. Jag unnar inte kristdemokrater några rytmiska sammandragningar. Men jag unnar Torgny och Kim alla spasmer i världen, för att inte tala om hur mycket jag unnar Kim och Moa det. Jag vill att alla som tycker som jag ska må bra. Jag vill att Gudrun Schyman ska ha ett fantastiskt sexliv, jag unnar henne att vinna inte bara Let's Dance utan valet 2010 och bli vår nästa statsminister. Det vore henne väl unt. Hur verkligheten ser ut vet jag inte. Jag misstänker att hon kommer att åka ur danstävlingen tämligen omedelbart och att FI inte kommer in i riksdagen nu heller. Och jag misstänker att jag inte kommer att bli medlem i Feministiskt initiativ i morgon eller nästa vecka. Jag har tänkt bli medlem så många gånger, men antingen inte haft stålar eller helt sonika glömt det. FI har så mycket som jag sympatiserar med. Men Schymans deltagande i Let's Dance och kampanjen "Feminister har bättre sex" gör faktiskt att mitt förtroende för henne har fått sig en törn. Det känns så förbannat populistiskt.

Feminister som har sex med feminister kanske har bättre sex än kristdemokrater som har sex med kristdemokrater. Hur det är med socialdemokrater, folkpartister eller miljöpartister borde vi kanske forska om. Eller också kan vi bara strunta i alltihop och säga oss att det är mer personligt än så. Jag tror nog att det är så, om jag inte bara ska önsketänka eller vara oreflekterad.

tisdag 22 december 2009

Konsten att läsa en forskningsrapport

Men snälla, håll er till fakta! Vill jag utbrista när jag läser Gudrun Schymans och Veronica Svärds inlägg i Expressen, Vi feminister har visst bättre sex. Så här står det bland annat:
Den amerikanska forskningsstudie av Laurie Rudman och Julie Phelan som har inspirerat kampanjen bygger på enkäter med över 500 personer som fått svara på frågor om sin egen och partnerns inställning till feminism och om sitt sexliv. Resultatet var att både män och kvinnor som lever med en feminist, eller själva är feminister, rapporterar större sexuell tillfredsställelse.
Det där med "500 personer" är en sanning med modifikation. Respondenterna i studien, eller snarare studierna, är indelade i två grupper, en bestående av studenter (242 personer) och en som utgörs av äldre personer. Endast den senare gruppen, 289 personer, har fått besvara tre frågor om sin sexualitet. Men låt oss ta det från början:

Utgångspunkten för undersökningen är att det finns en föreställning om att feminism och romantik inte går ihop, vilket bl.a. en studie av en av författarna Rudman (och Fairchild) har visat tidigare. Syftet med studien anges så här:
The goal of the present research was to follow up on evidence suggesting that both women and men avoid identifying with feminists, and supporting feminist causes, to the extent that feminism is perceived to be incompatible with heterosexual romance.
Stämmer det alltså att feminism och heterosexuella förhållanden är som olja och vatten? Fyra arbetshypoteser ställdes upp:
Hypothesis 1: If feminism is incompatible with romance, women who are feminists should be more likely to experience poor relationship health, compared with women who are traditionalists. That is, feminism should negatively covary with indicators of relationship health.

Hypothesis 2: Women in a mismatched relationship (i.e., feminists in a relationship with a non-feminist man, or traditionalists in a relationships with a feminist man) should experience more relationship turmoil than women who report sharing a similar feminist identity with their partner. In other words, feminism and partner’s feminism should interact to predic relationship health.

Hypothesis 3: If feminism is incompatible with romance, men in relationships with feminists should be more likely to experience poor relationship health, compared with men who are paired with traditional women. That is, partner’s feminism should negatively covary with indicators of men’s relationship health.

Hypothesis 4: Men in mismatched relationships should experience more relationship turmoil than men who report sharing a similar feminist identity with their partner (as for women in Hypothesis 2)

Hypothesis 5: If feminist stereotypes are accurate, then feminist women should be more likely to
report being single, lesbian, or sexually unattractive, compared with non-feminist women.
Okej, nu genomfördes studie 1, den med studenter. Jag ska inte trötta ut er med statistik, men så här sammanfattas resultatet:
In sum, Study 1’s findings do not support perceptions that feminist women suffer from poor relationships, although they tended to have less agreement about equality issues than non-feminists. By contrast, results showed that male partners’ perceived feminism was a positive predictor of relationship quality, equality, and stability. Because self and partner’s feminism were strongly related, feminism may indirectly promote relationship health, through the selection of like-minded partners.
Alltså: kaka söker maka: feminister går bra ihop (fortfarande sägs ingenting om sexualitet).Det här gäller säkerligen socialkonstruktionister också; de går inte så bra ihop med biologister, kan man tänka.

Nu till den andra delen av undersökningen. Här konstateras att de problem som en del feministiska kvinnor anser sig ha i förhållanden med icke-feministiska män i delundersökning 1 inte får något stöd. Och förresten, ingen av de fem hypoteserna får något stöd. Så här avslutar artikelförfattarna:
The primary goal was to investigate whether feminism predicts conflict in heterosexual relationships, because past research suggested that women and men alike shy away from feminism partly for this reason (Rudman and Fairchild 2007). Restricting our analyses to heterosexuals in a current romantic relationship, we found scant evidence that women’s feminism troubles their intimate relationships.

In the laboratory study, feminist women did not report decreased relationship quality and stability, although they tended to report more conflict regarding equality in the relationship, compared with non-feminist women. In the online study, feminist women appeared to report decreased relationship health, including sexual satisfaction, but only after accounting for partner’s feminism. Subsequent analyses showed these findings were due to a suppressor variable effect. Thus, there was virtually no evidence that feminism is incompatible with romance. In fact, we consistently found that feminist men are important for women’s relationship health.

In each study, women reported greater relationship quality, equality, and stability to the extent they perceived their partner to be a feminist; they also reported greater sexual satisfaction in Study 2. Thus, feminist male partners may be important for healthy romantic relationships. Because feminist women tend to select them as partners, feminism for women may have an indirectly positive influence on their relationships.

Feminism may also be healthy for men’s relationships. First, feminist men in Study 1 reported greater agreement about relationship equality. Second, men in Study 2 reported greater relationship stability and sexual satisfaction to the extent their partner was a feminist. Although results for Study 1 suggested that female partners’ feminism negatively predicted agreement about relationship equality, Study 2’s men did not replicate this finding. Thus, the overall pattern suggests that for men, feminism (for self and partners) may be beneficial for their relationships, rather than problematic(kursiveringarna är mina).
Läs de kursiverade avsnitten en gång till och fundera över ordvalen. De är rätt försiktiga, eller hur? "Det kan vara (si och så)", eller "vi finner inte att hypotesen kan styrkas" etc. Visst är det glädjande att samtliga hypoteserna i studien visade sig vara inkorrekta. Visst är det skönt att feminister inte är fula flator hela bunten, liksom. Men var det på allvar någon som trodde det? Och är det någon sensation att feministiska män ofta har bättre förhållanden än andra? Eller att feministiska kvinnor tenderar att välja feministiska män - och att det gör förhållandet bättre? Jag tycker inte det. Jag tycker att det är ganska självklart.

Jag har alltid gillat Gudrun Schyman, och jag gillar verkligen Veronica Svärd. Därför blir jag ganska besviken över att ingen av dem verkar ha läst rapporten som de stöder sig på. Ändå hoppas jag att detta är förklaringen, inte att de har läst den men väljer att plocka ut de fakta som passar dem. Uttalandet att "feminister har bättre sex" är lite småkul, klatschigt formulerat och kanske kan ses som harmlöst. Men som det är formulerat i Expressen eller i kampanjen från FI har det inget stöd i den forskning de åberopar. Jag tycker inte att man ska vara så slarvig. Hur svårt hade det varit att låta någon statistiker läsa rapporten? Inte svårt alls, tycker jag.

Kvinnligt julstök

Anna Bäsén länkade nyss på Twitter till en rapport från TCO om det könsuppdelade julstöket: Kvinnor städar och lagar mat - män är jultomte. Jag kan inte påstå att jag är kippar efter andan av förvåning. Men det är ännu en anledning att ignorera julen. Varken jag eller Marty vill egentligen fira den alls, men eftersom vi har barn har vi tagits som gisslan av BR Leksaker et al. Det kännns väldigt motbjudande. Vi ger barnen julklappar för att de inte ska känna att det är något fel på vår familj, men julpyntar gör vi inte. Vi tar väl ner vår plastjulgran från i fjol någon dag eller två, sen får den åka upp i arbetesrummet igen. Julmaten, då? Gröten, skinkan, sillen, köttbullarna och prinskorvarna, julmusten, vörtbrödet, glöggen? Nä. Vi gillar den inte, med undantag för köttbullarna. Men köttbullar gör jag flera gånger i månaden ändå.

Hela den här kommersiella hetsjakten får mig att må illa. I ett Sverige där uteliggare dör på lastkajer och parkbänkar i kylan skyndar det svenska folket förbi med famnarna fulla av infernaliskt falskspelande plastprylar från Fisher-Price. För miljarder, nota bene. För miljarder. Varje år slår julhandeln nya rekord, till tonerna av Christer Sjögren och Carola. Det skapar en så innerlig stämning, en känsla av högtid och vördnad inför det lilla Jesusbarnet. Puh. Include me out.

Det är mycket roligare att få en present som en bra bok en helt vanlig tisdag, och det är också så vi gör. Jag köper kläder till Marty ibland, men inte till jul. Vi köper nya spel till Sturm und Drang när de har tröttnat på sina gamla eller är exalterade över något nytt som just har kommit ut. Men med måtta. Det är mycket roligare att köpa någon riktigt bra bok att läsa högt för dem. Samma sak gäller för lillkullen. Det är vardagen som är det viktiga, det är den man minns som vuxen när man ser tillbaka på sin barndom, inte undantagen, inte prylarna, inte eventuella resor till Mallorca. Och det är nog roligare med två föräldrar som inte är helt sönderstressade av alla manus som styr hur julen ska vara. Så vi skiter den. Antonia Ax:son Johnsson klarar sig nog ändå.

måndag 21 december 2009

Västerortsjesus bekännelser, del 55

Nerd Life Deluxe (Gustav Almestad) skriver om en av kvällstidningarnas lika eviga som felkonstruerade webbenkäter i Är du jämställd, lille vän?. Den här gången är det Aftonbladet som har frågat "Är din relation jämställd? Ja/Nej". Är det något man får lära sig om elementär vetenskaplig metodik på någon av alla universitetets grundkurser så är det att inte ställa den sortens frågor i en kvantitativ undersökning. Det är inte respondenterna som ska ta ställning till det förhållande man vill undersöka, utan forskaren, och om man då prackar på dem en viss formulering - särskilt en värdeladdad, som här - så blir enkäten värdelös.

Om Aftonbladet hade velat kontrollera hur svenska män och kvinnor i heterosexuella förhållanden ser på sin egen jämställdhet så hade man gjort klokt i att genomföra ett antal kvalitativa intervjuer. Visserligen hade de inte sagt något om hur en majoritet av folket ser på frågan, men det är inte heller vitsen. En kvalitativ intervju tar reda på andra saker, t.ex. vad folk lägger in i begreppet jämställdhet, hur de skapar mening kring frågor om kvinnlig och manligt och mycket annat. Den kvalitativa undersökningen tar reda på vad någonting betyder. Hade tidningen i stället velat kontrollera om förhållandena verkligen är jämställda eller inte i dagens Sverige, hade man behövt mäta ett antal parametrar som brukar anses utgöra ett mått på jämställdhet. Frågorna hade varit många, t.ex. "Hur ofta tvättar du per vecka?" eller "Vem av er brukar vara hemma med barnen om de är sjuka?". Strängt taget hade de kunnat hoppa över det här, för sådana undersökningar finns förstås redan, t.ex. SCB:s På tal om kvinnor och män - lathund om jämställdhet 2008. Men den undersökningen refererar Aftonbladet inte ens till, för själv är bäste dräng. Tyvärr blir frågan också ganska drängaktig - och som Gustav påpekar:
Den som kan tänkas ha mer makt är garanterat antingen blind för den eller har ingen lust att ens anonymt erkänna den. Den som kan tänkas ha mindre är kanske blind för det också, men främst väldigt lite benägen att erkänna underläget gentemot en partner.
Så långt är vi överens (ursäkta om jag akademiserar en smula med min långa utläggning om metodik), men nu kommer det intressanta som Gustav frågar sig: Kan man verkligen tala om jämställdhet inom ett enskilt förhållande? Han svarar nej:
Men helst diskar jag helt och hållet måttet för alla sammanhang som är så små som två personer. Maktrelationer finns naturligtvis - men jag använder hellre det bredare jämlikhet för att beskriva en enda relation. Strukturella förhållanden påverkar alltså min relation, men bara inom den finns det ingen poäng att hävda att varje maktskevhet eller arbetsfördelning är ojämställdhet. Jag ska inte ta hushållsansvar i min familj för att förbättra världen, jag ska ta hushållsansvar för att det är mitt jävla hushåll också.
Jämställdhet brukar definieras ungefär så här:
Jämställdhet betyder att kvinnor och män har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom livets alla områden. Det gäller till exempel:

* makt och inflytande

* ekonomiskt oberoende

* företagande, arbete, arbetsvillkor

* utbildning och utveckling

* ansvar för hem och barn

* frihet från könsrelaterat våld
(Hämtat från numera skrotade JämO:s webbplats.) Går det här bara att mäta i större skala? Nej, jag tycker inte det. Det svenska jämställdhetsbegreppet är könsneutralt formulerat och lite lagom ofarligt på ursvenskt vis. Man kan kritisera det för att det osynliggör kvinnors förhållanden eller för att det varken berör klass eller sexualitet. Å andra sidan har denna tandlöshet möjliggjort en bred samling kring jämställdhetsmålen. För mig är jämställdhet tanken på att könet ska vara en ovidkommande faktor på alla nivåer. Att det här bara är en av många faktorer som måste uppfyllas innan vi ens börjar närma oss ett samhälle som jag tycker är hyvens är en annan sak. Eva Moberg som myntade begreppet skriver så här i "Kvinnans villkorliga frigivning" från 1961:
Det finns dock en annan väg [än att skrota äktenskapet]: att arbeta för jämställdhet inom familjen. Detta förutsätter givetvis en "mannens emancipation", en genomgripande attitydförändring hos mannen gentemot hem och barn. En sådan utveckling är inte bara möjlig på lång sikt, utan ett absolut villkor för jämställdhet mellan könen.
Det har snart gått 50 år sedan Mobergs artikel, men ännu siktar vi inte någon genomgripande attitydförändring hos mannen. Eller nja, vi har förstås det som Lars Jalmert en gång kallade "i princip-mannen", han som gärna skriver under på jämställdhetsidealen men gör ett undantag för sin egen insats när det kommer till kritan. Dit hör inte jag och alldeles säkert inte heller Gustav. Jag tror att män i hans generation i snitt har hunnit längre än Eva Mobergs medsystrar hade kunnat drömma om. Tänk om deras karlar hade kunnat säga "...jag ska ta hushållsansvar för att det är mitt jävla hushåll också"! Men på det hela taget är männen inte emanciperade i Mobergsk mening. Inte ens det. Börjar man sedan studera hur vi män beter oss på andra plan gentemot kvinnor blir man lätt deprimerad.

Går det egentligen att vara jämställd när resten av samhället är kasst på jämställdhet, frågar sig Gustav. Ja, det går, vill jag påstå. Men det är fanimej ingen lek. Det kräver en öppenhet som kan vara en smula påfrestande när man står där med brallorna nere. Och det kanske kräver en partner som i likhet med min är beredd att skjuta skarpt när jag förfaller till bekväma och invanda och omedvetna sätt att bete mig som jag har fått i mig sen barnsben. Eller som när mina systrar tog mig i örat för en del av mina texter. De hade alldeles rätt. Sånt svider, särskilt för någon som kallar sig feminist. Det svider när jag trots milda protester har slickat i mig beröm som "du är den mest kvinnliga man jag känner", som min vän P. brukar säga. Det svider när man stoltserar med att vara så satans bisexuell och frigjord och intersektionalistisk och bra pappa och bla bla. Men sånt får man hacka i sig. Det handlar inte bara om jämlikhet, det handlar om jämlikhet som bygger på att könet inte ska spela någon roll - någonstans. Vi män som kallar oss feminister borde egentligen inte behöva lägga något ansvar på våra partner för att "uppfostra" oss. Vi borde fixa det själva. Men vissa saker ser man helt enkelt inte. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen: tillhör man normen ser man inte normen, för man ser genom normen. Jag kommer aldrig att glömma de orden från min fantastiska vän Homo Academicus på Qruisern.

Det personliga är politiskt. Ja, jag tycker det - so shoot me. Jag tycker att man måste fläta ihop sin egen erfarenhet med sin politiska vision. I mitt fall måste jag se hur min vithet, manlighet, medelklasstillhörighet, svenskhet, eurocentrism, funktionsduglighet, akademism och så vidare sitter ihop inte bara med den värld jag vill förbättra utan med min utblick över min allra närmaste omgivning. Jag vill bli en bättre människa på Hemköp, på dagis, i skolan, på universitetet, i sängen, på bloggen, när jag möter en tiggare på tunnelbanan eller en professor på fritids.

Å andra sidan: en gång när vi bodde på Härjedalsgatan hade vi en mattläggare på besök; han skulle byta linoleummattan i köket och sovrummet. Vi betraktade den sabbade mattan i köket. Marty låg och sov i rummet bredvid och jag sa: "Tjejen ligger och sover". "TJEJEN"! Oh my Gucci. Det där har hon hånat mig för ungefär en gång i timmen sen dess. Och det var ju så oerhört fjantigt att liksom "sänka sig till hans nivå", tala jobbarsvenska me'n. "Ja, serru, lysmasken var här och såg att vi inte hade nån kräm i matarledningen", typ. Där har vi baksidan av det här Jesus från Vällingby-idealet. Man måste väl för fan kunna vara sig själv också! Frågan är bara vad det är för en tulipanaros. Jag får jobba på saken. Ibland kommer jag nog att fortsätta vara nedlåtande och sarkastisk mot mina kära medmänniskor här i bloggen. Se det som en reaktion på frälsaridealet - eller som en rest av mitt gamla övermänniskojag. Vackert är det inte, men i bästa fall rätt kul. Om det personliga är politiskt så kanske jag kan få göra ett undantag ibland? Jag försöker i alla fall att vara jämställd i mitt förhållande.

En sista sak: inte sjutton är alla former av maktutövande, orättvisor eller snedfördelningar i ett parförhållande utslag av bristande jämställdhet. Det är inte heller per automatik patriarkala och/eller andra maktordningar som får oss att glömma att fälla ner fisringen eller göra för starkt kaffe. Jag vill varken vara en feministisk piedestalpojke eller kräva att någon annan blir det. (Hur Gustav är som partner har jag såklart ingen aning om - han kanske är helt fantastisk, jag vill tro det. Eller också är han ett misogynistiskt ärkesvin i alternativpyjamas.) Men ni käcka gossar där ute som kallar er feminister eller är stolta över att ni slickar fitta - sluta oja er! Det är inte synd om er. Det är er sak att bryta er ur snäva könsmönster, så ner med brallorna! Vem vet, jag kanske kommer på besök.

lördag 19 december 2009

Ett företag kan inte dö

DN:s förstasida är i dag utformad som en dödsannons för Saab, med födelse- och dödsdatum mot en svart motorhuv. Jag undrar hur det känns för dem som samma dag har dödsannonser införda på familjesidan. Maud Olofsson säger sig ha sett många blanka ögon, Johan Wennström skriver i SvD att många som hade hoppats att företaget skulle överleva krisen i dag sörjer. Ja, företaget är bortom räddning, bilan har fallit. Metaforer som dessa är förstås tacksamma att använda och kanske inget att hetsa upp sig för. Nej, men de är talande. Genom att beskriva företag som levande organismer i ett svenskt näringsliv skapar man en bild av att de angår oss alla, och "dödsfallen" blir djup tragiska. Låtom oss känna stor empati.

Parallellen till flyktingpolitik och invandring är tydliga. Här används naturmetaforer som "flyktingströmmar" eller "-vågor", rentav "flodvågor", vilket frammanar bilden av skeenden som ligger bortom vår kontroll. Kanske kommer de där mörkhyade strömmande så som de gör eftersom de till skillnad från oss inte förmår att planera sin tillvaro på ett rationellt vis? Och vad ska väl vi göra när vi riskerar översvämningar? Tja, vi får väl skydda oss, bygga barriärer och fördämningar. Naturdiskursen osynliggör globala maktförhållande och orättvisor, legitimerar främlingsfientlighet och stängda gränser samt bidrar till att skapa sociala representationer av Sverige och det svenska.

På samma vis osynliggör kött och blodmetaforerna om Saab att denna juvel i den svenska kronan i själva verket bara är ännu ett kapitalistiskt projekt som nu har gått i graven fallerat, av en enkel anledning: produkten saknade värde. Den ekvation som bygger på att arbetarna skapar ett mervärde för företaget gick inte längre ihop. Så nu blir bilarbetarna arbetslösa. En gissning från min sida är att Saabs ägare och direktörer under åren inte har gått direkt lottlösa ur det här. De kanske tar sig en gravöl i dag, men i grund och botten känner de nog en viss lättnad. Nu kan de sluta låtsas att juvelen i kronan i själva verket var strass.

Allt levande ska en gång dö, det kan vi inte göra nåt åt. Nu har alltså Saab dött, och det var lika oundvikligt som att de vars liv summeras på familjesidorna tog slut - så lyder diskursen. Låtom oss bedja.

fredag 18 december 2009

"Feminister har bättre sex"

I går säg jag svansen av "Debatt" på SVT, i dag har jag sett hela på SVT Play (klippet börjar ca 17 minuter in i programmet). Anna Anka förklarar här varför kända män som Tiger Woods är otrogna med att de helt enkelt har makt, är vana att få som de vill och ofta kräver att få fortsätta sitt "singelliv" när de gifter sig. Jag tror att hon har rätt i sin maktanalys. Om man kan få omkull i stort sett vem som helst så utnyttjar man det. Anka säger också att dessa rika och kända män ofta är uttråkade, vill få slappna av och att de enda gånger de känner att de betyder nåt är när de får ligga med en kvinna. Tja, den analysen låter också rimlig. Det är inte så märkvärdigt egentligen: kan man knulla så gör man det. Kan man knulla ofta så gör man det ofta. Men det är förstås olika acceptabelt beroende på kön. En kvinna som knullar runt ses med oblida ögon, säger Anna Anka. Ingenting nytt under solen.

Nä, nu snabbspolar vi lite:

Jorden runt-seglaren Roger som kommer till tals senare i programmet har ägnat sig åt sexrelationsmissbruk, säger han. Det var "tvångsmässigt, en beroendeproblematik" ... "så småningom förstod jag att det hade att göra med en intimitetsstörning, en rädsla för närhet och ytterst för att bli övergiven, en flykt ifrån oro, ensamhetskänslor och såna saker." Roger säger att folk som knullar jättemycket mot bättre vetande utgör ca 5 % av en normalpopulation, men att det nog är vanligare i sportvärlden. Detta anser han bero på att folk blir idrottare för att de vill ha bekräftelse, men på insidan känner sig idrottaren tom. Ja, det finns lika många teorier som människor, som min forne terapeut brukade säga. Ska man tro Roger så är alla som ägnar sig åt karriärer där man kan få mycket bekräftelse, som skådespelare, dansare, musiker, journalister eller kanske rentav advokater och invärtesmedicinare, i riskzonen för att hamna i det här tomma tvångsknullandet. Tag er i akt!

Jag bryter där; titta själva på programmet om ni ids. Det jag vill ta upp är synen på sex som "bara", som substitut, som något man kan missbruka, som något man "tar till" för att man känner sig osedd, ensam, tom inuti och så vidare. Den här diskursen är lika vanlig som falsk, tycker jag. Jag har skrivit om det förut, om Bara sex. Jag förstår inte varför sex är "bara" eller varför mycket sex ska likställas med missbruk. Om Roger tycker att han knullade mycket skulle ha bara se hur tillvaron gestaltar sig för vissa av mina vänner - eller för mig själv, periodvis. Gör det oss till sexmissbrukare? Eller är jag en alfahanne, vill jag bevisa nåt? Äsch, vilket trams. Man knullar för att det är skönt och för att man kan. Och om man inte är så petig med the knullee så behöver man inte vara Tiger Woods för att få till det.

Jag har en teori: den som knullar mycket blir bättre på att knulla än den som knullar lite. Jag har förresten en teori till: två som knullar mycket med varandra blir bättre på att knulla med varandra. Båda teorierna har förstås sina begränsningar. Det kanske inte är bergsäkert att Bill Wyman (f.d. Rolling Stones-basist) är en fantastisk älskare trots att han säger sig ha legat med 5 000 kvinnor. Och två som knullar ofta med varandra kanske tröttnar med tiden, varpå frekvensen sjunker. Men ändå. Att feminister har bättre sex, vilket en undersökning som Veronica Svärd hänvisar till sägs ha kommit fram till, kan helt enkelt bero på att respondenterna har lyckats hålla liv i sina förhållanden genom att välja en passande partner. Så här skriver forskarna:
In fact, we consistently found that feminist men are important for women’s relationship health. In each study, women reported greater relationship quality, equality, and stability to the extent they perceived their partner to be a feminist; they also reported greater sexual satisfaction in Study 2. Thus, feminist male partners may be important for healthy romantic relationships. Because feminist women tend to select them as partners, feminism for women may have an indirectly positive influence on
their relationships.
Feminister som är tillsammans med feminister trivs bättre ihop, är väl den försiktiga slutsats man kan dra av rapporten, förutom att det är en myt att feminister är fula och oattraktiva. Så visst har FI på sätt och vis rätt, men det är ju inte märkvärdigare än att folkpartister trivs bättre med varandra än med trotskister. Jag misstänker också att män som tillkännager att de är feminister får knulla oftare än andra. Det borde i sin tur göra dem till bättre älskare, men med tanke på att många män knullar som de kommaterar så kanske de inte får något klitt-diplom, som Elin Grelsson påpekar:
Ska jag ta det till en privat nivå kan jag säga att sex med manliga feminister ofta handlat om att lyssna på skryt om hur bra de är för att de fattat givergrejen, alternativt projicerande av skuldkänslor på mig för alltifrån att jag rakar benen, bär spetstrosor eller tänder på vissa saker. Jag har rakt ut fått höra av så kallade feministiska killar att jag inte har rätt till feministiska tolkningar av samhället, så länge jag tänder på det ena eller andra som de tolkar som icke-feministiskt.
Puh. Bevare mig för den sortens manliga feminister. Jag har en tredje teori nu, och den gäller just dem: de är för fula för att få en karl.

tisdag 15 december 2009

"Det toleranta Danmark"

Det toleranta Danmark ställer upp när demonstranterna grisar ner skriver Per Gudmundson i SvD i dag. Eh, vilket Danmark, sa du? Jaha, det Danmark som kan gripa folk enligt "lymmellagen" på blotta misstanken om att de ska begå brott? Det Danmark där poliser stövlar in i Brorsons Kirke för att avvisa flyktingar?

Nähä. Jag förstår. Gudmundson menar det toleranta och gemytliga Danmark där alla hjälps åt att städa. Där t.ex. ingen dansk skulle urinera offentligt eller kasta sin urdruckna bajer i Pisserenden. Det miljövänliga Danmark som får hela sin energiförsörjning av vindkraft. Alltså det Danmark som inte finns, utom i Per Gudmundsons fantasi.

Med tanke på hur polisen behandlade personer som utnyttjade sin demonstrationsfrihet är det faktiskt riktigt jävla osmakligt att slå ner på att en del "demonstranter" (ni vet, såna där bråkstakar) inte plockade upp pappmuggar efter sig. Men det är väl skillnad på folk och fä. Folk är såna som kastar sina muggar på gatan under Stockholm Maraton. Fä är såna som kastar dem på gatan i Köpenhamn efter att ha rest dit för att visa sitt engagemang.

Uppdatering: strax efter att jag hade publicerat det här skrev Isobel Hadley-Kamptz ett väldigt bra inlägg om lymmellagen, Lymmel kan du vara själv.

Språkmajister Råland rättad

Man får inte brista i respekt för språket skriver RPM på ledarplats i Svenska Dagbladet. Tyvärr skriver han rätt illa själv, se bara här:
Låt oss säga att jag samtalar med en vuxen man som plötsligt använder uttrycket, ”ditten och datten”.
Varför detta kommatecken? Är det månne ett korrfel, eller beror det på bristande språkkänsla? Nästa exempel:
Från det ögonblicket har jag placerat honom i en kategori som bestäms av moralisk slapphet och nonchalans inför tankens stringens.
En kategori "som bestäms av"? Det var faktiskt inte särskilt stringent uttryckt. Det hade varit bättre att skriva "kännetecknas av" eller formulera om det helt.
Hör jag någon använda uttrycket, ”det nya svarta"
Åhå, här kommer det tillbaka. Det var alltså ingen slump, inget korrekturfel, bara brist på respekt för språket.
Karl Kraus (1874–1936), som var fanatiskt fascinerad av språket.
"Fanatiskt fascinerad" är en usel sammansättning, tycker jag. Den fascination man kan känna för exempelvis språk är knappast uttryck för fanatism, däremot kan den utmynna i fanatism. Uttrycket känns pubertalt.
Han såg en koppling mellan å ena sidan personers sätt att använda språket och, å andra sidan, deras karaktär och moral.
RPM vacklar här. Han känner att han måste skjuta in "å andra sidan" mellan två kommatecken, kanske för läsbarhetens skull. Det är helt onödigt.
Han till och med härledde världens sociala och politiska utveckling ur språkanvändningen.
Kära nån. Han "härledde till och med" hade varit det naturliga.
en dräng på landet kan visa en säkerhet i förhållande till sitt grovhuggna språk som saknas hos den disputerade lingvisten.
Puh, det blev allt väldigt pratigt och substantivsjukt: "en säkerhet i förhållande till" skulle aldrig P.O. Enquist skriva.

Ja, där har ni några exempel på Martinssons halvdåliga språkbruk. Visst, han kan konsten att avdela uppräkningar med semikolon, något han säkert yvs över, men han kastar sten i glashus. För övrigt är hela premissen fånig. Jag känner språkekvilibrister som säger "ditten och datten" eller "det nya svarta". Det går inte att döma ut folk på så lösa boliner. Även jag tycker illa om ordet "tänk" som substantiv, men i rätt sammanhang, sagt eller skrivet med ironi, kan det vara alldeles förträffligt. Förträfflig är RPM i sina egna ögon, om än lätt syndig. Men jag antar att den syndigheten bara känns klädsam i hans kretsar. Den kanske rentav har blivit det nya svarta?

onsdag 9 december 2009

Stånga mus eller bli levande begravd?

Ingen kommer undan politiken, sjöng Marie Bergman en gång (Kate & Anna McGarrigle skrev originalet, och här finns en underbar version - låten börjar ca 1.20 in i klippet). Anna Anka slipper inte undan, inte Tiger Woods och inte Noomi Rapace. Och inte jag heller, hur jag än försöker blunda med ögon och öron inför den sistnämnda trion. Gustav Almestad är den som gör att jag inte kan låta bli att blanda mig i. Han skriver nämligen väldigt bra om hela den fördömda soppan i Flickan som svingade med brödkaveln/golfklubban/whateva.
Jag hade kunnat låta det stanna där, för han säger det mesta som behöver sägas. Men jag skulle vilja belysa en liten del av det här, nämligen mediebilden av Noomi Rapace i anslutning till hennes karaktär Lisbeth Salander. Pär Ström, som Gustav refererar till i sitt inlägg, skrev apropå filmatiseringen att Salander är en psykopatisk best eller nåt i den stilen (jag orkar faktiskt inte läsa hela hans artikel). Själv tänker jag väl att Stieg Larsson valde en kvinnlig protagonist för att det skulle bli intressantare - ungefär så långt sträckte sig nog hans analys. Manliga terminators går det tretton på dussinet, det kanske vore dags med en iskall och desperat brud? Jag tror knappast att han såg Salander som ett feministiskt statement, vilket Ström tror.

Man kan ju analysera en text (i vid bemärkelse, som filmen/filmerna) utifrån ett feministiskt perspektiv, se vad den säger, och det oavsett vad den säger sig säga. Sen kan man försöka göra en kultursociologisk analys som placerar in texten i sitt sammanhang, antingen på det trött mekaniska sätt som går ut på att författaren och tiden hen verkar i avgör vad som sägs, eller à la Pierre Bourdieu, som gör en mycket noggrannare och intressantare analys. Eller också kan man studera vilken påverkan en film som "Män som hatar kvinnor" har på publiken. Ni vet, blir tjejer våldsamma av att se en kvinnlig förebild spöa upp karlarna? Slutligen kan man försöka se hur mottagarna använder texten i sitt eget genusskapande. Och här har jag faktiskt lite att säga - inte för att jag har intervjuat ett antal Salander-fans, men för att jag har läst en del intervjuer med Noomi Rapace. Där framkommer en del av intresse, jag börjar med det sexuella.

Om en manlig skådespelare på scen och film flera gånger, i likhet med Rapace, skulle gestalta samkönat sex eller någon som våldtas skulle säkerligen hans sexualitet ifrågasättas och hans popularitet dala. Ingenstans i texterna kring Rapace anar man ett sådant ifrågasättande; hon förutsätts vara heterosexuell. ”Är det svårare att göra lesbiska kärleksscener?” frågar Marie-t.ex. Louise Marc i Elle - som om det skulle vara en självklarhet (svaret från Rapace blir ”ja”). Sebastian Nordén (Starlounge MSN) skriver: ”…tvingades Noomi spela in flera tuffa scener. Hon blir bland annat levande begravd och medverkar i en sexscen med en annan tjej”. Jämförelsen är talande, men om Michael Nyqvist hade gjort samma sorts roller hade det verkligen väckt sensation. Den sortens nära bögen-upplevelser går bara inte att ignorera. Men Rapaces "tjejmys" är ofarligt och till intet förpliktande.

Lisbeth Salander i Stieg Larssons böcker är en actionhjälte i likhet med Gunvald Larsson i ”Beck”, men till skillnad från den senare måste hennes aggressivitet förklaras. Larsson är visserligen onödigt brysk mot ”buset”, men på det stora hela är han en charmig knöl snarare än en störd våldsverkare. Salander är kvinna, alltså har hon ”tvingats bli en väldigt hård och aggressiv människa för att skydda sig och överleva” som Rapace säger i Elle-intervjun. I Aftonbladet (2009-02-17) säger hon att ”Man släpper fram saker inom en själv som man inte känner till”; privatpersonen Rapace måste alltså söka upp en aggressivitet som inte är naturlig för kvinnor.

Rigmor Robert förklarar på Newsmill, varför Lisbeth Salander inte är en riktig kvinna. Hon skriver hur Salander ”har traumatiserats av våld och övergrepp”, och det kan ju stämma. Men Robert förklarar vidare att ”unga kvinnor enligt utvecklingshistorien förbereds på att ge närhet, näring och beskydd till små barn” även om ”en tredjedel av kvinnorna har mer manliga hjärnor”. I verkligheten är våldsbenägna kvinnor ”varken it-snillen, mästare i marchal (sic) arts eller flitiga i matematik”. Denna evolutionistiska syn på åtskillnad mellan könen, med åtföljande karakteristik av dem, är en hörnsten i traditionellt genustänkande. Tack, Rigmor Robert för exemplet!

Hur är då ”en riktig kvinna”? Fanny Ambjörnsson beskriver i "Vad är queer?" Judith Butlers begrepp ”den heterosexuella matrisen” som att bara två positioner erbjuds, ”man” eller ”kvinna”, att vi kroppsligt och beteendemässigt är motsatta varandra och att vi samtidigt ”förväntas åtrå, begära och ha sex med varandra”. Salander är alltså på sätt och vis ingen riktig kvinna (hon är våldsam, har samkönat sex) utan en avvikelse, medan skådespelaren Noomi Rapace tillhör normen. Och det senare understryks med tjocka streck i artiklarna: hon ”älskar päls”, ”kommer hem till man och barn och kokar spaghetti” eller ”sätter sig vid symaskinen”. Rapace är också ”nyduschat halvvåt i håret” och ”ser på oss med sina stora bruna ögon”. En manlig journalist hade knappast kunnat beskriva Michael Nyqvist så utan att få en bögstämpel på sig. Att journalisten här är kvinna skulle kunna tolkas som en eventuell spricka i heteronormens fasad – är inte det här uttryck för ett hemligt sexuellt begär? Nja. Det är snarare ett uttryck för att kvinnlig bisexualitet inte är riktigt på allvar, det är som sagt bara ”tjejmys”. Och det är ett uttryck för att kvinnor beskrivs utifrån ett manligt begär, även om det är kvinnor som skriver.

Men det är inte nog med det, vi har det där med androgynitet också. Hade Nyqvist spelat ”androgyn” på film, gissar jag att han hade förlorat i status, ty han är ingen Björn Kjellman. Kvinnlig androgynitet är däremot statushöjande – inom vissa gränser förstås. Lisbeth Salander beskrivs i flera av artiklarna som maskulin eller ”androgyn”, medan Rapace är feminin. Flera fokuserar på den hårda fysiska träning som Rapace tvingats till och på att hon nu är ”kortklippt, piercad och med deffade muskler”. Maskulinitet är något som måste erövras genom hårt (maskulint) arbete. Femininitet kan erövras med - lite smink. Rapace beskrivs som ”ett urfeminint sagoväsen” tills hon reser sig och plötsligt är ”påfallande pojkaktig, smalhöftad och bredaxlad” (intervju i "Mama"). Möjligtvis kan man se Salander som butchigt bisexuell, inte som någon som bara råkar älska med kvinnor ibland. Hennes maskulinitet blir i så fall en påminnelse om att det inte går ”en rak linje mellan kön, genus och begär” för att nu citera Ambjörnsson igen. Men det är Salander, det. Med Noomi Rapace är det en annan sak.

Det verkar väldigt viktigt för artikelförfattarna och för Rapace själv att patologisera hennes karaktärer i den mån de avviker från sina förväntade genuspositioner, sexuellt, kroppsligt eller beteendemässigt. Det här görs parallellt med att Rapace som privatperson hålls strikt åtskild från gestaltningen och konstrueras som feminin, heterosexuell och ”normal”, en gift kvinna med barn som ingen kan misstänka för att hysa hemska och hemliga böjelser, eller våldsamhet à la Elin Woods. Skulle hon ändå komma ut på riktigt, som flata eller bi, vore det mumma för snaskpressen. Men lite tjejmys som ju dessutom bara är spelad, gör varken från eller till.

Jag tycker synd om Anna Anka. För mig var hennes uttalande om att man bör suga av sin man en gång om dagen tragiskt. Hur kul det än är att suga kuk skulle jag inte vilja göra det för att få behålla en karl. Jag skulle nog känna att om det inte fanns bättre skäl att hålla fast vid mig så fick det vara. Och det är ju så otroligt typiskt att ett par framhåller sin tomtebolycka tills den visar sig vara en tomteolycka, som Majken Johansson har kallat det. "Titta på oss, så lyckliga vi är!" CUT TO: 5 MINUTES LATER...

Ja, det är synd om Anna Anka. Och det är synd om Elin och Tiger. De hade nog hellre sett att de fick sköta sitt förhållande utan alla dessa gigantiska strålkastare på sig. Men de är offentlig egendom, såklart. De är våra, och vi ska fanimej använda spekulum för att tränga in i dem så långt det bara är möjligt. Jag skrev förut att Tigers otrohet inte var okej, och det vidhåller jag. Men det är lika icke-okej att ta till våld. Det finns inget "feministiskt" i det, som Anna Svensson påpekar, och Gustav skriver så här:
Det är inte någon skillnad på Salander, Elin Woods eller valfri kvinna som drämmer till sin otrogne karl med brödkaveln. Alla är samma icke-uppror mot förövare/offer-relationen och könsnormerna. En hämnare är ju fortfarande hela tiden ett offer. Varje slag med golfklubban är offrets slag. Varje besatthet att våldtäktsmannen aldrig någonsin får befrias sin brännmärkning är offrets besatthet. Att få hämnd är inte att befrias från offerskap utan bara förlängningen av det.
Det kunde inte sägas bättre. Jag har själv burit på fruktansvärda hämndfantasier, men är glad att jag aldrig satte dem i verket. Den bästa hämnden är gå vidare med sitt liv.

tisdag 8 december 2009

Vilka är "vi"?

Karolina Ramqvist har skrivit en viktig artikel i Arena, Vänsterns verklighet, där hon kritiserar vad man kanske kan kalla gammelvänstern eller en materialistisk vänsterrörelse för att inta en liknande position som Göran Hägglund när han talar om "verklighetens folk".
Det Hägglund säger, att det finns en kulturelit som förstör för majoriteten av svenskarna genom att ägna sig åt sådant som alternativ familjebildning eller avancerad feministisk och antirasistisk forskning, skiljer sig inte i princip från hur huvudbudskapet de senaste åren har sett ut hos en rad högljudda vänsterdebattörer som länge förklarat att exempelvis antirasism och hbtq-frågor inte är något som vänstern borde tänka på. Och kanske att vänstern över huvud taget inte borde "tänka" så mycket, inte vara för teoretiskt orienterad, inte för schatterad, inte för krånglig.
Jag kan inte påstå att jag vet exakt vilka dessa högljudda vänsterdebattörer är, men en god gissning är väl att en av dem är Kajsa Ekis Ekman, som tidigare kritiserade just Arena för att vilja sjanghaja utanförskapet. (Jag kommenterade det här och senare här.) Ramqvist kritiserar, om jag inte tar miste, denna vänster för att vara hegemonisk:
Syftet är att definiera verkligheten - kärnan i politisk debatt - men också att dra upp en gräns mot det som är overkligt, oviktigt, onaturligt, mindervärdigt.
Så långt är jag med på analysen, som också träffar den hegemoniska feminism som blundar för vithetens privilegier eller hur heterosexualitet bidrar till att stärka patriarkala strukturer. Men Ramqvists slutkläm får mig att undra lite, och jag citerar hela stycket:
Den vänster som tror på Göran Hägglunds idé om att det finns de som är verkligare än andra är samma som drömmer om enhetlighet. Och visst måste oppositionen enas inför valrörelsen 2010. Men om vi talar om vänstern i meningen alla som vill förändringar utifrån jämlikhet och rättvisa så är enhetlighetens tid förbi. Vi kommer aldrig att vara överens. Vi kommer aldrig att hitta tillbaka till en gemensam identitet, religion, själ i politiken.
Det låter bra. Men vilka är "vi"? Vem inkluderas, vem exkluderas? Vems jämlikhet och rättvisa handlar det om? Det vore intressant att se en medlemsförteckning, och då talar jag inte bara om Vänsterpartiets. Den jämlikhet och den jämställdhet som får oss vita och feministiska medelklassvenskar att yvas över vårt land har till stora delar skapats på någons bekostnad. En talande parallell är TCO:s omtalade förslag om avdrag för hushållsnära tjänster som skulle få medelklasskvinnor att fixa livspusslet. En ensamstående mamma från arbetarklassen, en somalisk eller thailändsk kvinna, skulle förstås också få ett jobb på kuppen - fast själv skulle hon knappast ha råd med en piga. Vem organiserar henne, vem ber henne gå med i Feministiskt initiativ, vem uppmuntrar henne att börja läsa på universitetet? Tala om feminism. Eller var är "vänstern" när irakiska bögar utvisas härifrån? Är det verkligen bara en fråga för RFSL? Jag ska ta ett sista exempel: Festung Europa, där Sverige är en av provinserna, skapar välfärd och en växande medelklass på bekostnad av människor i fattiga delar av världen som ser sin jordbruksproduktion bli värdelös. Det är lätt att skylla på fransmännen. Men är vi beredda att låta våra öppna landskap gro igen, eller ska vi fortsätta att subventionera ett dyrt, högteknologiskt och giftberoende jordbruk på våra frusna breddgrader? Vem betalar ytterst priset för det? Inte är det jag.

Det finns en läpparnas bekännelse hos den svenska vänstern om solidaritet med "tredje världen", ungefär som feminister bedyrar hur viktigt det är med ett intersektionalistiskt perspektiv, men vad gör man för den del av tredje världen som har flyttat hit? Vad gör vi för de kvinnor som utnyttjas som billig arbetskraft eller sexarbetare? Vi skapar myten om det goda Sverige, som borgarna nu gör sitt bästa för att kvadda, utan att minnas på vilkas axlar vi en gång skapade det eller vilken roll Sverige spelar i globala förtrycksstrukturer. Vi bidrar till att skapa den föreställda gemenskap som nationen utgör, men frågar oss inte på allvar om vår syn på de Andras integration in i denna nation är rimlig. Vi talar sällan om alla de som aldrig erbjuds delaktighet i vårt samhälle, som personer med neuropsykiatriska funktionshinder, barn i särklasser eller undanskuffade gamlingar - och ännu mer sällan om hur kön, etnicitet, hudfärg och klass inte går att analysera var för sig. På samma sätt som marxister på 70-talet tänkte att det där med kvinnans frigörelse skulle fixa sig när det klasslösa samhället var infört, tänker många feminister i dag att vi först ska skapa ett jämställt samhälle och därefter ta itu med alla de där undanskymda kategorierna.

Det "vi" som är för jämlikhet och rättvisa är mångfaldigt, skriver Karolina Ramqvist. Gott så, men exakt hur brokig är denna mångfald och hur närsynt är det att bara sikta på ett svenskt regeringsskifte 2010?

måndag 7 december 2009

Mer om fenomenologi: svar till Stigelitten

Jag fick inte lov att skriva över 4 096 tecken ens i min egen blogg, så det här får bli en fristående fortsättning på det förra inlägget. Stigelitten skriver så här:
Hm. Är vi inte skapta att träna oss i att hamna i "traumatiska upplevelser"? Vi måste ju i livets tidigaste skeden då och då läggas åt sidan av naturliga skäl. Vi skriker så att alla i närheten (inklusive inkännande sällskapsdjur?) hör att en ensam liten människa skriker på hjälp. Jag undrar huruvida detta att som ett litet barn då och då rensa lungorna i sig kan skapa ett trauma. Kan det vara hälsosamt för den fysiska utvecklingen att vråla? Ljuden från ett spädbarn som signalerar magknip, ilska eller timslång väntan (bevare mig) på kontakt låter ju olika men likadant oavsett i kultur eller i vilken epok.

Var själen placeras i olika kulturer varierar väl. Men kärleken och den värkande tomheten tror jag fysiskt känns i det område i kroppen där det dunkar och där syret pumpar. Vet vi var levern egentligen är placerad i vår kropp såvida vi inte är läkare, homeopater eller patienter? Människans spekulationer och tolkningar av inälvor, kroppsvätskor och temperament är jätteintressanta. Vi verkar alltid vara i gång med att analysera och koppla samman och i sär kropp, känslor och förnuft. Finns det förnuft i passionen som vill ha kropp? Och vad händer med magen när man är tokpassionerad, förälskad, nykär respektive djupkär.
Men kärleken, den som sitter inne i pannrummet, när den är sammanlänkad ända ut till ollonets tunnaste hudskikt, så fysisk, då djävlar! En rapport från en kärleksupplevelse i form av en orgasm med ögonkontakt med den älskade kan kanske vara intressant för en fenomenolog. Men hamnar du inte i fenomenografifacket om du samlar på dig berättelser?
Hur har du formulerat syftet med ditt arbete? Och är du på gång att begränsa din/a forskarfråga/or?

Du behöver naturligtvis inte! svara på detta!
Jag njuter av att läsa dina texter!

Den intresserade
Stigelitten
Jag undrar verkligen om det där stämmer. Inget av mina barn har någonsin lagts åt sidan utan i stället varit mammas lilla satellit, omgiven av ständig kroppskontakt, bröstmjölk och värme. Nu avskyr jag verkligen att uttala mig om ”människans natur” eller ”grottmänniskostadiet”, men jag inbillar mig att om det är något vi är skapta för så är det närhet, och att mödrar i alla tider och kulturer har fattat det, med undantag för vissa perioder (som när man trodde att barn skulle ammas var fjärde timme, bara mådde bra av att få ”vädra lungorna” eller gråta sig till sömns). Inget av mina barn har heller varit ledset annat än under mycket korta stunder under spädbarnstiden. Jag ska erkänna att det nog ligger ett visst mått av tur i det, för en del barn är såklart svåra att trösta, av anledningar som nog ingen riktigt känner till. Men ändå. Jag tror att det verkligen kan vara djupt traumatiskt för ett barn att vara ensamt och ledset och begriper mig inte på föräldrar som tillåter sånt. Barn visar vad de behöver, brukar jag säga – de är de överlägsna som pedagoger. Allt man behöver veta lär de en helt ansträngningslöst, och det enda hindret för den vuxnes lärande är om den har huvudet fullt med allehanda griller från förståsigpåare som Anna Wahlgren.

Du har säkert rätt i att vårt kardio-respiratoriska nexus (haha) spelar roll för var man placerar smärta. Att exempelvis stark oro ger sig till känna i form av hjärtklappning och andnöd är ju välkänt. Men det jag t.ex. kände som hjärtnupen yngling var inte riktigt det. Pulsen var jämn och låg, andningen obesvärad – ändå värkte det i mitt bröst. Långt senare i livet, mitt i en oerhört sorgesam period, ådrog jag mig Tietzes syndrom, d.v.s. värk och knäppningar i bröstben och revben, just för att jag var så spänd och hade gråtit så mycket. Jag vet inte, jag. Kanske det kan vara en kombination av fysiska och symboliska mekanismer som får oss placera sorg och längtan just i bröstet.

Jag håller verkligen med dig om att vår besatthet av att koppla samman / isär kropp, känslor och förnuft är fascinerande. Som fenomenolog-wannabe gillar jag tanken på att vi är ett odelbart, levt liv, eller rättare sagt att vi både är subjekt och objekt på samma gång. Bengtsson exemplifierar det med ett experiment: Om vår vänstra hand griper vår högra är den vänstra handen subjekt och den högra föremål. Men i samma ögonblick som händerna får kontakt sker något mirakulöst: den högra handen blir nu subjekt och den vänstra föremål! Mot det kan man invända att båda händerna förstås är bådadera, men då missar man poängen, tycker jag; det är det som sker under själva rörelsen som är det intressanta. Experimentet illustrerar (tycker jag, jag vet inte om den gode Bengtsson skulle hålla med mig) inte bara det cirkulära och ömsesidiga förhållandet mellan kroppen som subjekt och objekt, utan även medvetandets intentionalitet. När vi sträcker oss, fysiskt eller symboliskt, efter ett objekt upphör det att vara objekt nästan i samma stund som rörelsen uppstår. Den blindes käpp är inget föremål vilket som helst, skriver Merleau-Ponty i en av sina älsklingsliknelser: den är en del av kroppen, och med denna förlängda arm utforskas världen. När vi sträcker oss efter varandra förenas våra livsvärldar på ett liknande sätt och det blir omöjligt att tala om subjekt och objekt – vi blir varandras blindkäppar, så att säga. Tycker jag.

Om fenomenografi vet jag inte mycket; jag har bara läst ”Hur vi lär” av Ference Marton, Dai Hounsell och Noel Entwhistle, samt vad swami Bengtsson skriver om denna inriktning. Boken var mycket intressant, förresten. Men jag tror inte riktigt på uppdelningen i fenomenografi som empirisk vetenskap och fenomenologi som filosofisk tradition. Det går alldeles utmärkt att använda fenomenologi som forskningsredskap utan att tappa kontakten med de grundläggande tankarna, men metodologiskt finns det knappast ett enda korrekt sätt att bedriva fenomenologiska studier – det handlar snarare om ett slags grundinställning. Sen får man förstås snäva in metoden efter ämne, t.ex. pedagogik. Den här serien om kärlekens väsen skulle få underkänt på ett uppsatsseminarium, den saken är säker. Men eftersom det är min blogg så gör jag som jag vill – piluttta akademin!

Tack för att du skriver så intressant till mig!

lördag 5 december 2009

Fem perspektiv på kärlek - del 2

Som bekant vet varenda kotte vad kärlek är, ungefär som att alla vet hur man översätter (för att ta ett mig närliggande exempel). Så varför krångla till det? Har inte kottarna rätt? Har inte var och en sin teori och praktik? Frågan är befogad, men jag undrar om vi inte överskattar våra kunskaper om kärlekens väsen och praktik lite till mans. Det finns kanske utrymme för frågan: "Vad är kärlek - egentligen?" Är alla definitioner giltiga? Är t.ex. Josef Fritzls relation till sin dotter missförstådd, utom av de hundratals kvinnor som skriver och bedyrar honom sin kärlek? Är de här kvinnorna helt knäppa, eller går det att förstå dem?

Här kommer alltså mitt andra inlägg om kärlek, denna gång ur ett fenomenologiskt perspektiv. Om ordet "fenomenologi" är en tungvrickare (fast inte i klass med att i rask följd säga "takpapp, väggpapp, takpapp, väggpapp...") är stora delar av den fenomenologiska rörelsens litteratur hjärnvrickare av format. Så jag skippar Edmund Husserls transcendentala (tangentbordsvrickare) fenomenologi, Martin Heideggers "Varat och tiden" och det existensfilosofiska finliret hos Maurice Merleau-Ponty. Här kommer i stället några enkla betraktelser över kärlekens väsen med ett slags simpelt hembränd fenomenologisk forskningsansats som grund, och den förenklingen ska nog både ni och jag vara tacksamma över. Den som känner sig hugad får gärna bidra till att rensa min text från epistemologiskt finkel. Ni andra får hålla tillgodo med en billig fylla.

Jag tror att kärleken och gudstron uppfattas ungefär likadant, även om jag aldrig har upplevt det senare fenomenet. Den är bara där, som en stark känsla, en nebulös men orubblig övertygelse, något som känns i kroppen. Den utgår från ett kännande subjekt och sträcker sig mot ett annat subjekt som kan vara mer eller mindre tydligt. För mig har kärleken varit just så kroppslig ända sen jag var liten; den är kolsyra i mina blodkärl, svaga ben, ett sug i bröstkorgen - eller kanske ett värkande tomrum där, som när jag varit hopplöst avståndsförälskad. Utan att ha något empiriskt stöd för det misstänker jag som sagt att denna kärlekens kroppslighet är något många känner igen, så låt oss börja här.

Känslans kroppslighet innebär att förnuftsargument som går ut på att den är felaktig inte biter på den; den är till sin natur förreflexiv. Det kvittar om man tillämpar teodicéargumentet på Gergil eller Gud - den förälskades/troendes upplevelse går inte att förminska eller bortförklara som en illusion. Det innebär också att varje analysförsök är ett steg bort från denna upplevelse, vilket ställer till med problem om man ska undersöka den. Jan Bengtsson skriver i "Med livsvärlden som grund" att utgångspunkten för intervjuer är den intervjuades oreflekterade erfarenheter.
[Dessa är redan] en förståelse av något och därmed en första konstruktion. Men för att något skall kunna sägas om erfarenheterna måste personen reflektera över sina egna erfarenheter. Därmed införs en distans: den levda erfarenheten omvandlas till reflekterad erfarenhet, det som var levande givet blir i stället ett avslutat meningsinnehåll. Detta är en andra konstruktion. Nästa konstruktion sker när personen skall formulera resultatet av sina reflektioner i ord. Att formulera reflektionsinnehållet i ord är en språklig konstruktion som utnyttjar språkets förmåga att tala om sådant som inte behöver vara närvarande. Den fjärde konstruktionen sker genom forskarens förståelse av intervjupersonens utsagor.
Ja, och sen måste man alltså bearbeta den förståelsen och formulera den för läsarna, som i sin tur diskuterar, tolkar och konstruerar nya betydelser. Vad blir kvar av den ursprungliga upplevelsen? En jäkla massa pladder, kan nog intervjupersonen tänka. Så vi går tillbaka till ursprunget, tycker jag.

En grundpelare för den fenomenologiska rörelsen har alltid varit Husserls motto att vi måste "gå tillbaka till sakerna själva". Själva ordet "fenomen" kommer från grekiskan, där det betyder "det som visar sig", och fenomenologin studerar det som visar sig för någon. Det kan förefalla som en truism att något inte kan visa sig utan någon att visa sig för, men själva kärnan i fenomenologin är just detta ömsesidiga beroende mellan subjekt och objekt. Uppmaningen att studera "sakerna själva" är ett uttryck för en misstänksamhet mot alla -ismer och reduktionistiska recept som säger att "Allting är i själva verket (si och så) och därför måste det studeras (si och så)". Fenomenologin vänder sig mot synen att världen låter sig studeras på ett "objektivt" sätt, oberoende av vårt medvetande om den, att det t.ex. finns något Ding an sich, Tinget i sig, som Kant talade om. Det vi ska gå tillbaka till är inte saker i sig själva, utan sakerna så som de visar sig för någon. Vi kan därmed inte heller studera det rena medvetandet eftersom det alltid riktar sig mot något annat än sig självt, det har en intentionalitet. (Husserl själv frångick senare det här i och med sin transcendentala fenomenologi, varpå Heidegger, Sartre och Merleau-Ponty sa att han var knäpp i roten, men det är en annan historia. Det är dock de senares existensfilosofiska insatser som blev grunden för den moderna fenomenologin.)

Åter till kärleken. Är den en "sak" vars "självhet" vi kan gå tillbaka till? Jag anser det. Det går dock inte att analysera den frikopplat från de individer som upplever den, och kanske går det inte att komma åt dess förreflexiva karaktär eller "väsen" så som det yttrar sig innanför våra bröstben. Jag tänker mig nämligen att det är som när en kriminaltekniker bränner upp en lerklump för att genom spektroskopi analysera vad den består av: själva beviset är borta, kvar är bara analysen. Däremot kan vi studera vad kärleken betyder för oss i vår livsvärld, den "i vilken vi först lärde oss vad en skog, en äng eller en flod är" som Merleau-Ponty så vackert skriver. Även den är förreflexiv till sin karaktär: vi simmar i den som fiskar som inte är medvetna om det omgivande vattnet. Men samtidigt är den både social, kulturell och historisk, och vår varseblivning av exempelvis kärlek framträder alltid mot bakgrund av tidigare erfarenheter. Och vi upplever den genom våra kroppar, med det som brukar kallas "den levda kroppen". Så nu måste jag säga något om det begreppet innan jag kan gå vidare.

Den levda kroppen i fenomenologisk mening är inte detsamma som en fysisk kropp vilken som helst, även om den naturligtvis går att studera utifrån av exempelvis en kirurg eller naturvetare. Den är alltså inte ett ting utan "det inkarnerade subjekt som vi aldrig kan fjärma oss ifrån och som vi aldrig kan undfly", skriver Jan Bengtsson i "Sammanflätningar - fenomenologi från Husserl till Merleau-Ponty". Den förblir, som den senare uttrycker saken, "vid randen av alla mina varseblivningar, den är med mig". Tid och rum är inte den levda tidens och det levda rummets fundament - det är precis tvärtom: kronologi och geometri är försök att föreställa sig den levda tiden, det levda rummet och att göra dem begripliga genom matematiska konstruktioner. Därför skriver M-P så här:
Jag är inte i rummet och tiden, jag tänker inte rummet och tiden; jag är i stället till rummet och till tiden, min kropp tar dem åt sig och omfattar dem.
All right. Vi har alltså en levd kropp i en livsvärld som bebos av andra levda kroppar. Alla försök att studera det ena utan det andra är dömda att misslyckas och det är dags att skrota Descartes dualismer. Komna så här långt kanske vi ska återvända till ämnet? Ja, det är hög tid (det har jag visst sagt tre gånger nu).

Om jag inte kan säga något vettigt om kärlekens väsen i abstrakt bemärkelse och inte heller kommer åt den genom en förstörande kriminalteknisk analys (reflexion över det förreflexiva) kan jag ändå säga hur den ter sig för mig, vad den gör med mig och vad den får mig att göra med andra. (Och om ni tycker att det här inlägget är långt, vänta bara.) Ska jag beskriva min kärlek till Marty eller till mina barn måste jag också beskriva deras kärlek till mig, så som jag uppfattar den. Vår fyra månader gamla bebis ler när hon ser mig. Leendet fanns inte där förut, för riktigt små barn kan inte le. Men även på den icke-leende tiden visade hon när hon var glad: det spratt i hela hennes lilla kropp, pannan rynkades i koncentration, ögonen spärrades upp och hon gav ifrån sig små ljud. Och innan dess kunde man t.ex. märka skillnad på hennes sugbeteende eller muskeltonus. Det här låter kanske vetenskapligt och betraktande, som om jag just iakttar henne utifrån. Men ingenting kunde vara mer felaktigt. Hon är inte någon Annan när jag ser in i hennes ögon - all eventuell distans evaporerar. Och när jag tolkar hennes leenden som kärlek är jag helt säker på att jag inte misstar mig. Jag känner den, precis som jag känner min kärlek till henne. Med detta sagt har jag ändå inte beskrivit den förreflexiva upplevelsen - den förblir oåtkomlig för ord. Jag vet att den finns där och jag hade vetat det även om jag hade saknat språk.

Vissa skulle invända att det jag tolkar som kärlek är en social konstruktion. Inte så att min kärlek därigenom skulle förringas, men konstruktionisten skulle säga att begreppet "kärlek" med alla dess konnotationer inte bara beskriver vad jag känner utan även bidrar till - eller rentav bestämmer - själva känslan. Men då är man alltså inne på exakt det som fenomenologin är motsatsen till: förklaringen av en verklighet som "bara" något, exempelvis kärleken som "inget annat än". Men, som någon har sagt apropå Saussure, det finns inget satans "langue", bara "parole"! De språkliga strukturerna, den "inneboende grammatiken" är alltså inte det levda språkets fundament, utan tvärtom. Och det är det här som är felet med mycken vetenskap. Genom att abstrahera och systematisera element från den levda verklighet som är vetenskapens grund skapar man ett universum som är obeboeligt. Ingen människa kan leva i dessa teoretiska och vindpinade luftslott, och ju mer en vetenskaplig disciplin försöker skapa dem, desto mer fjärmar man sig från vanliga människors verklighet. Nu är det här såklart en förenklad bild av socialkonstruktionismen; jag ska skriva om den i ett senare inlägg. Klart står i alla fall för mig att den kärlek jag upplever och praktiserar är allt annat än en konstruktion. Och, för att ta en tidigare parallell: man kan inte säga att en religiös tro "bara är" något.

När jag min bebis ler mot mig, när något av mina större barn kramar mig, eller när Marty nöffar när jag kommer in genom dörren, är det ett möte av en alldeles särskild och omedelbart igenkännlig karaktär. Det behövs ingen tolkning, inga ord, inga teorier. Jag förstår inte deras kärlek genom att t.ex. först registrera deras ansiktsuttryck och kroppshållning, därefter identifiera det med vad jag själv brukar känna när jag gör likadant och slutligen tänka att de därför känner likadant. Ett sådant analogislut är totalt överflödigt. Inte heller förstår jag dem genom att leva mig in i deras situation, så att säga försöka se dem inifrån. Båda teorierna förutsätter i själva verket det de försöker förklara. För det där leendet har ju en spontant erfaren betydelse för mig, skulle Merleau-Ponty säga. Eller, som Jan Bengtsson skriver:
När jag t.ex. ser en man som lutar sig farligt långt ut genom fönstret, ser jag inte en fysisk kropp i en bestämd vinkel i förhållande till den yta som den befinner sig på. Detta motiverar ingen reaktion alls hos mig. I stället erfar jag just den här mannen i denna bestämda situation och detta har en direkt betydelse för mig som kommer till uttryck i min egen kropp genom en motrörelse inåt rummet.
Nej, leendet, kramen eller nöffandet "är inkarnerat i den andres hela existenssätt och uppfattas direkt i en pre-predikativ erfarenhet av oss" för att forsätta citera M-P.

Vi vet det alla: det går att visa kärlek utan att säga något. Vi kan göra det genom tonfall, genom att göra en viss gest eller låta bli att göra en viss annan, vi visar den genom konkreta handlingar, uppmärksamhet och så vidare. En sådan kärlek uppfattas direkt utan att den går att göra till något slags objektivt bevisbart faktum, skriver Bengtsson. Det går alltså alltid att inte låtsas om den, precis som man kan kritisera någon genom att på ett knappt märkbart sätt förändra sin normala andning eller vända bort blicken (de senare exemplen är mina). Alltså är det jag skrev inledningsvis alldeles sant: varenda kotte vet vad kärlek är - åtminstone när det gäller att identifiera den. Kärlekens praktik är en annan sak, värd en egen epistel. Men det ämnet har mer att göra med etik än med fenomenologi, så jag lämnar det därhän tills vidare.

Frågan om Fritzls eventuella kärlek till sin dotter, liksom frågan om varför han får så många kärleksbrev från kvinnor borde också gå att skriva spaltmeter om. Här ska jag nöja mig med tre konstateranden: om det etiska att låsa in sin dotter i en källare, ens för en dag, behöver vi inte orda. För det andra måste han vara djupt störd i hela sin till-världen-varo för att så kapital kunna misstolka hennes känslor eller sina egna som kärlek, om han nu vidhåller den versionen fortfarande. Och för det tredje kan inte de kvinnor som bedyrar honom sin kärlek tillhöra kategorin "varenda kotte" - de är snarare väldigt aparta de med. De skrämmer mig på samma vis som den från den levda tillvaron fjärmade vetenskapen skrämmer mig.

Det här blev kanske mycket väsen för lite ull. Men om ni inte tycker att ni har lärt er något nytt om kärlek beror det nog inte bara på att mitt inlägg blev mycket referat och lite slutsatser. Nej, det beror nog mycket på att ni redan är experter på kärleken. Och nu har ni i alla fall fått ett litet hum om fenomenologi om ni inte kände till begreppet förut. Den som vill se mer konkreta exempel på hur man kan använda fenomenologiska metoder kan till exempel läsa Gunnar Karlssons fantastiska bok "Leva som blind" eller några av kapitlen i "Med livsvärlden som grund". Där skriver t.ex. Eva Johansson om "Etik med små barns ögon" eller Nadja Carlsson om "Livsvärldar på kollisionskurs i skolan" (om dyslexi). Alltihop är väldigt, väldigt intressant. Vill ni läsa Heideggers "Varat och tiden" rekommenderar jag att ni drar er tillbaka till en fyr i yttre havsbandet i ett år eller så. Jag skulle hemskt gärna läsa den själv, men den får Deleuze-Guattari att framstå som "Bamse och piratskeppet" - kanske även innehållsligt. Hyvens!