måndag 30 december 2013

Vilka är "vi"?

I går pågick en debatt på Twitter. Eller tja, kanske var det mest en monolog från början, en så kallad rant, men den utmynnade i att jag fick mothugg. Det blev rätt intressant, och vill ni läsa har ni tråden från Storify här. Mot slutet dök den intressanta frågan upp vilka som är "vi": "Framförallt borde vi kanske granska vilka som har makten att formulera "viet" i sammanhanget?" (saxat ur tråden).  Ja, och vad menar jag när jag skriver att "vi borde kunna enas" eller så? 
Världens minsta vi  är dyaden, alltså två personer (ibland kanske inbillade, ibland "Jag och mina löss" eller Pluralis majestatis, Vi drottning Viktoria...). Världens största vi är väl vi som bebor den här planeten, ibland i betydelsen "alla människor", ibland "alla levande varelser". Det är lite för mycket att greppa om, för det mesta. Mellan dyaden och det universella vi existerar förstås snart sagt hur många "vi" som helst. Alltså går det inte att svara på frågan om vem som har makten att formulera "vi" utan att redogöra för exakt vilket "vi" som avses. Det låter väl en truism, men kanske är värt att påpeka ändå. 
Ja, vi kommer gärna på parmiddagen. I vår familj är vi vegetarianer. Vi hbtq-personer motsätter oss ert osynliggörande. Vi medelålders borde maka på oss för att släppa fram er yngre. Vi vann på sista sträckan tack vare Magdalena Forsberg! Vi vill inte gå ut på långrasten när det regnar! Nej, nu drar vi härifrån innan folk blir helt odrägliga. 
Och så vidare. Makten att formulera (minst) en dyad tas ibland för given av den ena parten i en relation. Den kan vara bestämd av en social konvention som förutsätter att alla som bor i Sveriga ska heja på "vårt" lag, "vår" stjärna. Någon gör sig till talesperson för sina generationskamrater eller meningsfränder. Formuleringen kan vara naiv; det är långtifrån säkert att talaren har någon täckning för sina anspråk. Den kan vara illvillig, som i "vi vill inte ha fler invandrare". Man kan se gemenskapen som föreställd, t.ex. som i Benedict Andersons analys av nationaliteter ("Imagined Communities"). Det betyder inte att den inte existerar, men ser man den som socialt och historiskt konstruerad framstår den som en smula bräckligare och inte självklar alls.
När jag skrev att vi borde kunna vara solidariska med varandra, eller att vi bör skilja på icke-antagonistiska och antagonistiska motsättningar, tar jag mig alltså friheten att tala för andra. Så gör vi väl rätt ofta, i  tron att just de där andra ska hålla med oss. Men innerst inne vet vi, vet man, vet en, att det kan vara tala för döva öron. På Twitter är den sortens vi-skapande ofta ett försök att skapa/bekräfta konsensus - eller fjädra sig i största allmänhet med sina tjusiga åsikter och hoppas på en massa retweets och mentions. Men ingenting säger att någon annan håller med om mitt påstående. Ju större grupp jag inkluderar, desto större är sannolikheten att någon anmäler en avvikande åsikt: "Tala för dig själv!" Och där sprack den vackra konsensusbubblan. 
Det tråkiga med att formulera en gemenskap är att den nästan per automatik är exkluderande. Det gäller att hålla tungan rätt i mun, för om jag skriver att vi hbtq-personer lider under heteronormen glömmer jag att transpersonerna snarare lider under en cisnorm. Och om någon som definierar sig som transvestit skriver "vi transpersoner" kommer kanske transsexuella att reagera. Inte heller de transsexuella är ett enhetligt "vi", vilket ni lätt kan förstå av Lukas Romsons intressanta artikel i QX om Cisprivilegier i transrörelsen. 
Så våra ideella/politiska "vin" är kanske alltid paraplygemenskaper av paraplygemenskaper av paraplygemenskaper. Man kan finfördela dem i all evighet utan att kanske hitta ett enda verkligt vi ens i en dyad. Ofta är vi/dem-skapandet högst avsiktligt, som när det gäller att driva politiska krav eller bedriva identitetspolitik i största allmänhet. Ibland är "vi/de" djupt rotade i våra medvetanden på samma vis som Benedict Anderson beskriver. De kan ha rötter i kolonialismen, de är en nödvändig ingrediens i rasism, fascism, nazism. Deras huvudsyfte eller huvudsakliga effekt kan vara just förfrämlingandet av de Andra. 
Vem har alltså makten att formulera ett "vi"? Den som tar sig den friheten? Den som är tillräckligt välformulerad? Den som har ett tillräckligt socialt och/eller ekonomiskt kapital? En ideell organisation? "Civilsamhället"? Majoritetssamhället? Staten? Eller är det en grupp likasinnade som tillsammans tar sig makten att formulera en gemenskap? Någon positionerar sig. Någon annan blir positionerad. Men förutsättningen är kanske ofrånkomligt ett: "Du är med oss tills du protesterar." En gemenskap bör kunna vara valbar och man bör kunna träda ut ur den, kan man tycka. Att det förra medför vissa inträdeskrav är uppenbart, att det senare kan vara svårt behöver man bara se på diverse sekter för att förstå. 
Så om jag nu vill företräda andra bör det första kravet vara att de är med på tåget och ser mig som en legitim representant. Och jag bör vara medveten om att alla grupper, alla gemenskaper, egentligen bara existerar analytiskt, som jag skrev i tråden. Vad betyder "alla män", egentligen? Gemenskapen kan bara vara provisorisk och bygga på dikotomier. Alla vi rasifierade kontra alla er vithetsprivilegierade. Alla vi kvinnor kontra alla er män. Alla vi cispersoner kontra alla er transpersoner. Att den här sortens dikotomier ofta snarare är ytterpunkter på glidande skalor (som i begreppet kön) glömmer vi lätt bort eller blundar för tills vidare. Vi gör den överenskommelsen, helt enkelt. Leila K och Zlatan Ibrahimovic må båda vara rasifierade, men det skiljer av avgrund mellan dem. En kinesisk postdokstudent på KI, en nyinflyttad afghansk äldre man, en somaliskättad tonåring på Al Azahrskolan... Vad har de gemensamt? Vem har rätten att representera dem, att formulera ett vi? 
Ändå måste man få göra det. Någon måste få ta steget om inte total politisk förlamning ska bli följden. Så jävla rädda för att formulera ett "vi" får vi (!) inte vara. Tycker jag. Och därför tänker jag också fortsätta att skriva "vi" när jag kanske borde skriva "jag". Ett "vi" kan ju även vara en vädjan om gemenskap, om samling, ett implicit "alla goda krafter", vilka de nu är. Men jag tror att de finns där ute.






söndag 22 december 2013

Några hot mot demokratin

I det offentliga samtalet just nu kallas den svenska gruppen nazister, t.ex. SMR, "ett hot mot demokratin". Ja, de är antidemokratiska. De hotar folk. De misshandlar och försöker sprida skräck. De har till och med mördat ett antal personer. På så vis hotar de demokratiska rättigheter som mötes- eller yttrandefrihet. Och de är förstås inte ensamma om sina metoder. De är inte ensamma om att vilja tysta för dem misshagliga personer, t.ex. kvinnliga skribenter eller såna som Kawa Zofagary. Dödshoten är legio, hatet som spys ut i kommentarsfälten är legio.

Men, som Kawa twittrade i dag, riktade sig talen i Kärrtorp mot strukturell rasism och främlingsfientlighet. Om det finns ett hot mot demokratin är det inte enstaka antidemokrater; de är bara hatets språkrör och köttsliga manifestationer. De är lätta att angripa, för de är så tydliga. Men "ett hot mot demokratin"? Nej, det är de inte, därtill är de för isolerade, såväl i antal som värderingsmässigt. Svenskarna har inte blivit mer främlingsfientliga utan mindre, enligt SOM-undersökningar. Ändå kvarstår de strukturella problemen. Såklart.

Jag gläds åt manifestationen i dag, åt att minst 16 000 samlades i den förort där för en vecka sen en fredlig demonstration angreps av ett gäng nassar. Och talet om vänsterextrema som ett lika stort hot mot demokratin ger jag inte mycket för. Jag sympatiserar inte med AFA, men om jag fick välja mellan dem och SMR som resesällskap i en tunnelbanevagn skulle jag inte tveka.

Ändå. Ett hot mot demokratin måste vara ganska storskaligt för att kunna kallas verkligt, tycker jag. Rasism är ett sånt hot. Är Sverigedemokraterna ett annat? Knappast. Är deras väljare ett sånt hot? Nej. Hur obehagliga de än är - och det är de - hotar de inte vår demokrati annat än möjligtvis på sikt, om våra värsta skräckbilder skulle bli verklighet. Men jag tror inte på såna scenarier. Jag ser ändå ganska ljust på framtiden.

Det finns andra hot mot demokratin. Ett är mäns våld mot kvinnor, både i form av fysiska och sexuella övergrepp. Om nazister har dödat ett dussintal personer de senaste tio åren dör lika många kvinnor varje år på grund av mäns våld. Har vi mötesfrihet här i landet? Ja, vi får samlas och demonstrera om vi begär polistillstånd först. I andra fall händer ändå inget särskilt. Men det offentliga rummet där vi får säga vad vi vill tillhör inte kvinnorna utan vidare. De har fått sin frihet kringskuren på grund av rädsla för övergrepp. Ibland är rädslan obefogad, men alldeles för ofta finns det fog för den. Samma sak gäller exempelvis transpersoner, som får vara jävligt glada om de bara råkar ut för lite hot och undgår misshandel när de rör sig på våra gator och torg. Och två kvinnor eller två män som håller hand eller rentav kysser varandra offentligt bör se sig om först. Och om de inte ser sig om känner de att de borde. Den här sortens internaliserade skräck är nästan värre än när glåporden och spottloskorna väl kommer, som en av mina tweeps skrev till mig häromdagen.

Det jag vill åt? Att våldet är mäns våld, såväl mot kvinnor som mot andra män. Inte är SMR en nazistisk kvinnolobby, precis. Och det är samma sorts man som utnyttjar berusade kvinnor som knackar bög, viftar med järnrör på stan, lär transpersonen hur ett bussgolv smakar (för att citera en annan av mina tweeps) eller slår ihjäl sin fru när hon äntligen har bestämt sig för att lämna honom. Våldet är en man. Små pojkar lär sig att lösa konflikter med aggressivitet och höjda röstlägen eller med knytnävar. Lite större pojkar kastar bengaliska eldar på fotbollsmatcher, driver omkring på stan och vrålar supporterramsor, pissar i portar och förpestar tillvaron för sina medmänniskor i största allmänhet. Våldet i alla dess schatteringar, från nedsättande kommentarer om bögar, brudar och blattar till ohämmat hat i våra nätforum till misshandel och mord, är manligt kodat. Och våldet är ett hot mot demokratin.

Makten är också manlig. Samhällets elit är till exempel övervägande del manlig. Men även män som inte tillhör eliten tjänar mer pengar, tillåts ta mer syre i debatten eller bete sig lite hur som helst i förhållande till kvinnor. Kvinnor i allmänhet är underordnade män i allmänhet. Är det demokratiskt? Jag tycker inte det. Är det ett hot mot demokratin? Tja, det blir det i alla fall när kvinnorna försöker sticka upp, för den som har makten blir så himla purken då, liksom. Så purken att han fäller persiennerna och skruvar upp ljudet på teven så att inte grannarna ska höra när han tillrättavisar sin kvinna. Jag behöver nog inte fortsätta, ni förstår ändå.

Många socialt svaga unga män söker sig till gemenskaper som kan tjäna som en ersättning för den de saknat. De är vilsna, rädd och arga. De vill bli älskade, starka tillsammans. De gråter av rörelse när deras förebilder gör mål i slutminuten. De ser upp till sina hjältar, till de fåtal män som får representera det hegemoniska mansidealet. Det är väl ganska harmlöst. Men samma sort ställföreträdande familj ser vi i mc-gängen eller i våldsdyrkande extremistgäng, eller i de kriminella kretsar som lovar stålar, status och gemenskap tillsammans med ett häftigt utanförskapsideal. Carin Götblad sa i en radiointervju för några år sen att vi måste försöka hindra den deras ständiga nyrekrytering bland unga män som är på väg att sabba sina liv. Och en hel del görs, men mycket mer måste till - exempelvis genuspedagogik. Eller varför inte lite ekonomisk och social rättvisa? Jag tror att det skulle göra susen, jag. Och där har vi ett annat hot mot demokratin: borgarnas nedmontering av välfärden, borgare som talar om "utanförskap" som om det vore ett beklagligt misstag men samtidigt skapar segregerade skolor och mängder av nyfattiga.

Våldet kommer både nerifrån och uppifrån. Det symboliska våldet som får den som inte tillhör makten att internalisera maktens värderingar och själv uppleva sig som mindre värd. De politiska instrumentens våld mot underprivilegierade, icke-vita, sjuka, gamla och vårdbehövande. Vardagsvåldet mot kvinnor i huvudduk eller folk med oönskad brytning eller utseende eller beteende. Det privata våldet i hemmets trygga härd.

Det finns många hot mot demokratin. Men våldet är alltid en man. Jag ville bara säga det.




tisdag 17 december 2013

Prisa Gud - här kommer marxisterna!

Läser I am a woman and a human - a Marxist feminist critique of intersectionality av Eve Mitchell. Den är mycket intressant och vänder upp och ned på många av de föreställningar om identitet och intersektionalitet som blivit allmängods i den politiska debatten. Men den landar i några förfärande slutsatser - mer om det senare.

Mitchell är alltså både kvinna och människa. Det borde vara ett onödigt påpekande, ity det är ont om kvinnor som är exempelvis geologiska formationer eller modala hjälpverb, men poängen är att man inte bör snöa in på sin identitet, för begreppet identitet är en i grunden borgerlig konstruktion. Detta leder Mitchell i bevis med hjälp av Marx alienationsbegrepp, och det tarvar förstås en längre förklaring. Jag har visserligen läst en grundkurs i marxism-leninism i min ungdom, man hade bara vaga begrepp om vad alienation egentligen är, så jag sökte på ordet via Stanford Encyclopedia of Philosophy, en av mina favoritwebbplatser.

Marx satt på sin kammare och kom fram till att vi människor för det första är arbetande varelser. Det ligger i vår natur att arbeta, dels för vår överlevnad men även för att vi gläds åt att skapa något. För det andra strävar vi efter varandra. Vi behöver varandra, ja vi är beroende av varandra. (Och det i sig är ju ingen boja. Jag tycker väldigt mycket om den tanken, och kan inte låta bli att tänka på Nina Björk som har skrivit så fantastisk bra om det).

“For in the first place labour, life-activity, productive life itself, appears to man merely as a means of satisfying a need — the need to maintain the physical existence. Yet the productive life is the life of the species. It is life-engendering life. The whole character of a species — its species character — is contained in the character of its life activity; and free conscious activity is man’s species character. Life itself appears only as a means to life”

Men under kapitalismen drabbas vi av olika former av alienation. Arbetaren alieneras från sin produkt, för så fort den är klar tas den ifrån sin producent (arbetaren). Arbetaren upplever dessutom arbetet som en plåga, för det är inte längre det fria, skapande och självförverkliga arbetet - det är bara ett jobb. Slutligen leder inte arbetet till gemenskap med andra, utan till konkurrens. Det gemensamma strävandet, det som svetsar oss samman, har försvunnit. I stället ägnar vi oss och att byta varor och tjänster med varandra.

Baudrillard spinner vidare på det här: Alienationen är total, den är själva vårt marknadsekonomiska samhälles struktur. I ett samhälle där allt är varor som kan köpas och säljas är också alienationen total, och vi riskerar att hamna i ett läge där individer varken uppfattar sina egna, sanna behov eller möjliga alternativa sätt att leva (fritt översatt ur SEP om Baudrillard).

Okej, så vi är alienerade som fan. Vad göra? Jo, vi måste hitta tillbaka till den där gemenskapen. Under tidernas lopp har religionen fungerat som en sådan gemenskap, en tröst för de alienerade. Ni vet, religionen som opium för folket. Men efter reformationen minskade religionens grepp om oss och i stället började vi stoppa tanken om staten som gemenskap i våra pipor och röka på. Big mistake. Staten är ännu en illusorisk gemenskap. Sann gemenskap kan bara nås när vi har ett ekonomiskt och socialt jämlikt samhälle. (Det hade varit roligt att få Marx synpunkter på vår svenska "statsindividualism" som den beskrivs i "Är svensken människa?".)

Åter till Mitchell. Eftersom intersektionell teori (denna enligt henne identitetsinsnöade, borgerliga skola) primärt utvecklade som ett svar på andra vågens feminism, måste vi förstå hur genus har utvecklats eller kanske snarare skapats under övergången från feodalism till kapitalism. Och här får ni faktiskt läsa själva, för det är så mastigt att återge. Men i korthet utvecklade kapitalets behov nya former, nämligen genom
1) lönearbete - som skapar alienation (här i tolkningen om skapandet av mervärde etc),
2) separation mellan produktion och reproduktion,
3) en motsägelsefull kärnfamilj (som både stärkts och underminerats av kapitalismen) och
4) utvecklandet av begreppet "identitet".

Ett intressant exempel på skapandet av identitet är homosexualiteten, här i John D'Emilios analys: det som tidigare bara hade setts som enstaka homosexuella handlingar och måhända varit åtalbart, blev i och med lönearbetets era möjligt som identitet. Tidigare var allt centrerat kring familjen, utan vilken man inte kunde överleva. Men nu kunde man tack vare lönearbetet ställa sig utanför familjen. Man kunde vara "en homosexuell".

Och här återvänder Mitchell till Marx syn på arbete som självförverkligande - och vänder på steken: självförverkligande kan också ses som ett slags arbete. Under kapitalismen omöjliggörs det självförverkligande arbetet och vi blir inlåsta i våra roller som ensidigt arbetande hårfrisörer, sjuksköterskor och så vidare: "This one-sidedness, as the precondition for meeting our needs, is unique to the capitalist mode of production." På samma sätt är homosexuella handlingar à la sodomi under 1600-talet en form av "arbete", medan homosexualitet som identitet är just det kapitalistiska samhällets inlåsande och ensidiga "arbete". Och samma sak gäller exempelvis kvinnor eller icke-vita: 
Women and people of color experience something similar in the development of capital; a shift from engaging in certain types of labor to engaging in feminized, or racially relegated forms of labor. To put it another way, under capitalism, we are forced into a box: we are a bus driver, or a hair stylist, or a woman. These different forms of labor, or different expressions of our life-activity (the way in which we interact with the world around us) limit our ability to be multi-sided human beings.
"Identitet" i den här bemärkelsen är alltså något som är unikt för kapitalismen. Och vårt bjäbbande om att vi är ditten och datten ger Mitchell, föga förvånande, inte mycket för. Vi måste i stället sträva efter ett samhälle där vi helt har gjort oss av med den sortens identiteter. Gärna för mig, vill jag inskjuta. Det vore verkligen toppen att slippa brottas med identitetsbegreppet (skriv in ordet i sökrutan i min blogg så får ni se hur mycket jag har skrivit om det). Men jag vet inte om jag är beredd att vänta tills revolutionen är här.

Nu gör Mitchell en sammanfattning av den intersektionella teorins historia. Den utmynnar efter örti raders mindre intressant historik i fyra av dess egenskaper som författaren tycker sig uppfatta:

1) En skillnadens politik: Jag är x till skillnad från dig som är y. Men alla vi som är x har något gemensamt.
2) Kritik av feministiska och icke-vita organisationer från svarta kvinnor: I de förra ges de inte utrymme för att de är svara, i de senare ignoreras de eftersom de är kvinnor.
3) Behovet av att välja de mest förtryckta som ledare. (Eh... Har ju funkat bra. Men läs vad hon skriver.)
4) Behovet av en politik som omfattar alla dessa förtrycksformer.

Frank Zappa sa en gång om jazz: "It's not dead, it just smells funny." Mitchell tycker ungefär detsamma om intersektionalitet, och förklarar varför under rubriken "A Marxist Critique of Identity Politics and Intersectionality Theory." Jag tänker inte gå in i detalj på den, men i stora drag går den ut på att den bara är en borgerlig hobby för folk som tror att identitet är något som inte bestäms av produktionsförhållandena. Tänk på Marx och alienation. Jag tror att ni hajar. Man måste också förstå begrepp som patriarkat i deras historiska och ekonomiska kontext, säger Mitchell. Hon dömer inte ut hela surven av identitetspolitiska rörelser eller intersektionell teori, men hon menar att det måste till något mer. Vi måste ta fasta på både det specifika och det allmänna, likt Franz Fanon säga oss att vi måhända är svarta, men vi är också människor. Men så görs inte i dag: 
Since identity politics, and therefore intersectionality theory, are a bourgeois politics, the possibilities for struggle are also bourgeois. Identity politics reproduces the appearance of an alienated individual under capitalism and so struggle takes the form of equality among groups at best, or individualized forms of struggle at worse.
Det här duger inte. Vi kan t.ex. aldrig bli kvitt mansgriserier inom vänstern så länge vi lever under ett kapitalistiskt genussystem:  "We will never free ourselves of machismo within the movement without abolishing gender itself, and therefore alienated labor itself." Vi måste även sluta fred över hudfärgsgränser och sexpreferenser, med mera. Sluta fajtas inbördes och se till klasskampen i stort. En sant revolutionärt feministisk politik måste koppla det individuella med det universella, med vår mänskliga essens. Amen.

Kära läsare, jag hoppas att du inte har låtit dig nöja med mitt referat av Mitchells artikel, utan åtminstone här och var har gått till originaltexten, som jag säkerligen inte har gjort rättvisa. Det ska också påpekas att Marx, Engels och deras efterföljare naturligtvis har skrivit en massa annat som är relevant i ämnet. Marx tidiga teorier om alienation är liksom inte hela marxismen, och den feministiska marxismen är mycket mer än Eve Mitchell. Men jag vill ändå säga ett par ord som sammanfattning.

För det första tycker jag att det vore synd att kasta ut decenniers socialpsykologisk forskning om identitet med badvattnet. Visserligen är Mitchells analys av hur identitet formas av det kapitalistiska systemet väldigt intressant, men den är inte precis heltäckande. Det är trots allt väldigt intressant för oss alla - här och nu - vad identitet betyder för oss, vilka identiteter vi har, hur vi positioneras eller positionerar andra och så vidare. Revolutionen står inte för dörren; senast jag kollade var där bara nån från Bing.

För det andra tycker jag att kritiken mot identitetspolitik kontra klasskamp eller vad man nu vill kalla det skapar en falsk motsättning. Det har blivit poppis att skriva artiklar som Alla vill vara i minoritet och hudflänga queerteori, intersektionalitet med mera. Men jag tycker nog att vi kan ta till oss det bästa från alla världar. Vi behöver breda sociologiska undersökningar. Vi behöver teorier om genus. Vi behöver gammal hederlig kamp för gemensamma krav. Vi behöver postkolonial teori, analyser av fascism och rasism, vi behöver inte minst skärskåda oss själva. Ingenting utesluter det andra.

För det tredje tycker jag att intersektionell analys har sina metodologiska svårigheter. De är så många att man kan undra om det här verkligen är ett bra verktyg. Jag har skrivit om det här. Men att det bara är en borgerlig hobby av undersysselsatta akademiker är nog att ta i. Det är ett av många analysverktyg.

Och för det fjärde tycker jag att ett av Mitchells exempel på hur man kan bedriva en feministisk kamp värd Marx godkännandestämpel stinker i högan sky.

  • Sex worker collectives that protect women from abusive Johns and other community members, and build democratically women- and queer-run brothels with safe working conditions.
Som om bordeller vore bättre än att gå på gatan för en prostituerad. Lyssna på den här intervjun med Rachel Moran om hennes erfarenheter av prostitution. I den säger hon bland annat att ju mer torsken betalar, desto större friheter tycker han sig ha att förnedra och slå. Själv skulle hon, om hon för en kväll vore absolut tvungen att prostituera sig, föredra gatan. Att kalla sig marxistisk feminist och samtidigt förespråka en varufiering av kvinnans kropp - rimmar det inte lite illa? Jag tycker det.

Jag tycker som sagt att Mitchell har många bra poänger. Men när hon kommer sättande som en Robin Hood med den korrekta analysen som ska frälsa oss från identitetsflum och intersektionalitet känner jag inte för att utbrista: "Prisa Gud!" Det finns så många fler färger på paletten än bleknad Technicolor.







måndag 2 december 2013

Fördomsfull eller fördomsfri?

"Den största fördomen är att tro att man inte har några fördomar", brukar det sägas. En närliggande tankefigur är: "Ateismen är också ett slags religion". Men är det så? Jag tycker att det är att blanda bort korten och devalvera begrepp som "fördom" och "religion". För mig är ateism avsaknad av religion; jag tror inte på några högre makter, för det ligger inte för mig. Det är inte mer än så. Jag har inget behov av att till varje pris försvara vetenskapen eller det mänskliga förnuftet, och jag är inte intresserad av att rasa mot religionen. Någon skrev att tron är som en talang, något som kan liknas vid musikalitet. Jag saknar i så fall den talangen, men inser att andra har den. Väl bekomme! Religionen kanske är en konstart. Men ateism är baske mig inte samma sak som religion.

På samma sätt ogillar jag det där med att alla har fördomar och att den som hävdar något annat bara är blind för sina egna. Jag föredrar fördomsfria personer och räknar mig själv som en sådan. Och med fördomsfri menar jag inte en Jesusgestalt utan bara någon som reflekterar över sina attityder gentemot andra, en som är vaksam över sina reaktioner på ett visst beteende eller en fysisk gestalt, doft, beröring eller så.

På ett primitivt plan kan vi rygga tillbaka över någon som stinker gammal alkohol bredvid oss på tunnelbanan. Vi sorterar bums in den i kategorin "alkis" "a-lagare" eller nåt. Och jo, det kan ju hända att vi har rätt i vårt kategoriserande, men frågan är vad som händer sen. Tänker vi: "Jävla alkis", flyttar på oss eller vägrar att låtsas om vederbörande? Om personen tar till orda, tänker vi att allt den säger bara är bludder, eller finns det en människa bakom alkoholdimmorna, kanske rentav en mycket klok och sympatisk människa?

Ett annat exempel: Det finns en ung man som jag rätt ofta ser när jag åker tunnelbana in till stan. Han beter sig inte som vanliga passagerare, för han byter plats titt som tätt, ofta bara efter att ha suttit i några sekunder. Han går fram till dörrarna eller glasrutorna vid ståutrymmet och petar på dem. Hukar sig hastigt, rör vid golvet, mumlar nåt. Går fram och tillbaka i vagnen. Effekten: folk blir livrädda, tänker: "Ett sajko - mamma!"
Men han har bara Tourettes syndrom. Han gör inte en fluga förnär, men det tog mig ett tag innan jag kopplade. Första gången jag mötte honom reagerade jag också primitivt med obehag. Det är inget fel med det. Reaktionen och vad man gör av den är inte samma sak.

Men kan någon vara helt fördomsfri? Eller kan någon vara helt fördomsfull? Tja, det beror på vad man lägger in i begreppet fördom. Naturligtvis kategoriserar vi. Vi gör det automatiskt och ständigt. Det första vi lägger märke till när vi möter en annan människa är könet, brukade min förra lärare i pedagogik säga. Vad ska det vara bra för? Tja, säg det. Men så gör vi, och om någon så att säga inte sitter på samma stol hela tiden blir vi brydda. Är det en man eller en kvinna? Vi måste bara få visshet! Men här kan vi skilja oss åt på grund av våra erfarenheter. Jag har rört mig i så många år i Stockholms gaykretsar att jag är van vid alla möjliga sorters könsuttryck. Alltså hajar jag inte till på samma sätt som någon som aldrig har sett en transperson. Jag begär inga stilpoäng för det och fördömer inte den som reagerar. Men folk som stirrar, viskar eller öppet fördömer, hånar, trakasserar och misshandlar fördömer jag.

Att vara fördomsfull är att döma på förhand. Ofta gör vi det utifrån egna erfarenheter - det kan gälla våra syskon eller partners eller grannar, vara individuellt riktat. "Men va fan, nu börjar han så där igen", tänker vi - men ofta får vi korrigera oss. Det var inte alls det där vanliga, tjatiga. Vi dömde på förhand och får stå där med skammen. Det är bra, för då har vi lärt oss nåt. Och det är nog min poäng: Vi kan vänja oss av med att döma på förhand, lära oss att undvika våra slentrianmässiga reaktioner.

Samma sak gäller strukturella fördomar. Marty berättade om en dokumentär där man fick följa en Sd-sympatisör, en ung tjej. Ni kanske kan räkna ut vilka fördomar hon hade - eller är det att vara fördomsfull? Hur som helst började hon arbeta på en förskola, och där fäste sig en av småttingarna vid henne. Han ville alltid sitta i hennes knä och gosa, vilket hon först värjde sig mot, för han var icke-vit. Men amor vincit omnia och inte kunde hon hata honom. Hon hade lärt sig något mycket viktigt och slutade vara främlingsfientlig. Se där en solskenshistoria, men verkligheten bakom den är ju rätt bister. Att fördomar existerar behöver sannerligen inte bero på personliga erfarenheter - ofta är det just bristen på desamma som möjliggör fördomarna. I ett samhälle fullt med strukturella assymmetrier förleds vi att dela in världen i svart och vitt, hur ädla vi än anser oss vara. Man kan t.ex. kalla sig feminist och se ned på "bimbos", räkna dem som ett slags korkade, spacklade könsförrädare. Eller så kan man försöka se bakom ytan.

Jag tror att tankefiguren "alla har fördomar, även jag" har politiska rötter. Det handlar om privilegier och strukturellt förtryck, och ämnet blir desto mer laddat eftersom så många utsätts för negativ särbehandling, fördomar, diskriminering och i slutänden hat och öppet våld. När man är underordnad, t.ex. som hbtq-person, går det inte att frigöra sig från normen på annat vis än att definiera sig mot normen. Men även det är ju att styras av normen, den norm man på goda grunder avskyr. Samma sak gäller den som har en funktionsnedsättning, är fattig, har psykiska problem, ett eller annat stigma eller oönskad kroppsform. Det gäller den som är icke-vit, den som bor i fel stadsdel eller förort, den som talar med en viss brytning och mycket annat. Vi ställer upp dikotomier som man-kvinna, svensk-invandrare, frisk-sjuk, snygg-ful, smart-dum - och samhället delas in i elit, medelklass och allt skräp därunder. Strukturerna är både högst verkliga, ekonomiskt betingade och samtidigt sociala konstruktioner. Vi har internaliserat dem sen barnsben och de förstärks av främlingsfientlig retorik, homofobi, kvinnohat, islamofobi, antiziganism, funkofobi... Listan kan göras snart sagt oändlig.

Det är alltså inte att undra på att folk blir misstänksamma mot den som säger sig förstå dem. Det är lika icke-förvånande att jag som bisexuell värjer mig mot någon som vill tolka min situation, bara för att dra ett exempel ur högen. Vem har tolkningsföreträdet? Inte är det du, även om du är välvillig. Så du säger att du inte har några fördomar mot oss? Tillåt mig tvivla. Ja, och tyvärr visar det sig ofta att ens farhågor besannas. Förresten behöver egna erfarenheter av underordning inte alls leda till att man förstår andra former av strukturellt förtryck. Att jag är bisexuell innebär inte att jag förstår vad det vill säga att vara utsatt för den manliga blicken. Att jag är feminist innebär inte att jag förstår hur det är att vara en tjej vars föräldrar flytt hit från Somalia. Liksom. Och även om jag är feminist kanske jag råkar utnyttja mina privilegier som man för att ta för mycket utrymme, även om jag inte vill det. Jag kanske rentav tjänar på kvinnors kollektiva underordning, tjänar på att de lever under hot om sexuella övergrepp och våld. Det gör dem fogligare, tänk så bekvämt.

Så visst måste vi se upp. Som fan. Vi måste granska oss själva, erkänna våra privilegier i förhållande till andra. Det är också mycket nyttigt att bli påmind om hur det är bo på andra sidan staketet. Men allt det här måste inte innebära att vi ser oss själva som automatiskt fördomsfulla. Som någon påpekade på Twitter i går känns "alla har vi fördomar, och den som säger att den inte har fördomar är den mest fördomsfulle" lite grann som en sekulariserad syndabekännelse. Det ligger något behagsjukt i det här, tycker jag. Det är självsmekande, som om den som bekänner sig som en fattig, syndig fördomsfull människa förväntar sig en guldstjärna. Kanske är det också därför som folk kommer med krystade svar om man frågar exakt vilka fördomar det är de har. Ingen vill ju vara fördomsfull - på riktigt - alltså får man dra till med nåt i stil med "Jag har fördomar mot tanter med dvärgtaxar". Fördomar mot muslimer? Absolut inte. Mot bögar? O nej. Och så vidare... Det är så fånigt. Kan du inte kalla dig fördomsfri i stället? Åtminstone så gott som fördomsfri?

Fördomar går att bekämpa. På ett individuellt plan kan man lära om. På ett kollektivt plan kan man t.ex. informera om att hivsmitta faktiskt inte sprids med myggor eller så. Och som en del av arbetet mot strukturell diskriminering och negativ särbehandling behövs saklig information, även om den ibland verkar falla på hälleberget. En hel del människor är fördomsfulla. De har alla möjliga förutfattade meningar om det ena och andra och fnyser åt det tredje. En hel del människor är fördomsfria. De sprider inte en massa skitprat om bögar och blattar och brudar, för de har inte de fördomarna. Vilken kategori vill du tillhöra? Eller vill du vara någonstans i mitten? Jag vill vara fördomsfri och jag tror faktiskt att jag är det. Jag tycker att det är bra, jag. Så skjut mig.


söndag 17 november 2013

Om att inte klara av

Jag ser en man från min balkong. Klockan är sju på morgonen och det är blåsigt och mörkt. Han står bara där, 150 meter bort, alldeles stilla, på en liten gräsmatta framför ett hus. Vad håller han på med? Aha, nu ser jag två små hundar i koppel. Nu hukar han sig, reser sig igen och går vidare. Han har använt en hundbajspåse. Det hade han förstås kunnat strunta i, men det kändes väl rätt. Han hade också kunnat låta blir att gå ut med hundarna och låtit någon annan göra det, om det inte är så att han bor ensam. I annat fall var han tvungen, och så är det ju med hundar. De är en börda på sätt och vis, men man blir ju fäst vid dem. Alltså går man upp tidigt, morgon efter morgon, i stället för att låta avliva dem. Vilket vore det bekvämaste.

Här är alltså någon som klarar av en uppgift. Inget konstigt med det. Människor klarar av allt möjligt. Jag tror att få skulle säga: "Ahmenguv, jag skulle aldrig klara aav att gå ut med några hundar klockan sju på morgonen!" Men vi säger det om en hel massa andra saker. Ibland har det en lätt poetisk klang: "Älskling, jag skulle inte klara mig utan dig." Vad menar vi då? Klart vi skulle. Man kan också använda det som ett slags hot: "Jag klarar mig inte utan dig!" Det betyder att något diffust, katastrofalt, mörkt och potentiellt livshotande kommer att infinna sig. Mitt liv kommer att slås sönder. Jag blir en mänsklig spillra, en skugga av mitt forna jag. Hädanefter ska jag vandra i skuggans dal, hålögd, uppgiven, vithårig i förtid, med kinder där man ännu kan se spår av tårar som har tagit slut.

Ja, eller också blir man jätteledsen ett tag. Sen sörjer man något mindre intensivt. Med tiden avklingar sorgen och livet känns rätt okej, även om det inte är som förut. Saknaden lägger sordin på stämningen understundom, men det är om inte okej så i alla fall överlevbart. För överlever gör vi ju för det mesta. Få dör av sorg även om det händer. I allmänhet tar vi inte livet av oss.

Så vadan denna metafor? Varför anses den så tjusig? Tanken väckte mig i morse. Jag låg och tänkte på att Marty ska åka på en litterär kryssning där hon är en av attraktionerna. Det kanske blir roligt - eller rena mardrömmen. Tänk om det blir så kraftig sjögång att alla önskar att de hade stannat hemma? Det vore inte så kul. Och tänk om det blir en ny Estoniakatastrof. Jag skulle inte klara av att hon dog, tänkte jag. Men så korrigerade jag mig. Klart jag skulle klara av det. Det vore fruktansvärt sorgligt, inte minst för barnen. Hur skulle jag klara mig ekonomiskt med vår höga hyra? Det kanske jag inte skulle klara av, så jag finge väl flytta till nåt mindre. Men jag skulle inte ta livet av mig, för det vore ju lite hårt mot barnen. Liksom. Alltså skulle jag klara av det, precis som folk i alla tider har klarat av saker.

Ja, man målar upp ett katastrofscenario för att i tanken pröva en annan tillvaro. Jag är bra på sånt. Jag är inte direkt som Filifjonkan som ser katastrofer i varje buske, men ofta tänker jag mig att folk ska dö eller jag själv dö eller så blir jag av med båda benen eller blir blind eller cancersjuk. Och i min fantasi är jag rätt tapper, får jag nog säga. Jag är den som klarar av både X, Y och Z. I verkligheten är jag pipig och smärtkänslig och i stort behov av trygghet, sällskap och allt allt ska vara som vanligt. Jag känner nog efter för mycket även om jag samtidigt klarar av att jonglera barn och jobb och relation och hushållsgöromål. Jag är som mannen med hundbajspåsen. Visst är det lite motigt ibland, men sånt är livet. Suckar jag och undrar om det inte svider lite i halsen? Trött är jag också; jag sover för lite. Det är jättesynd om mig.

Många, inklusive jag själv, fantiserar om att utsättas för tortyr men inte ge vika. Det är den yttersta prövningen, och om man klarar av den... Ja, vad är man då? En hjälte? Kanske. I mitt Twitterflöde läste jag i går om just en sån person, en vän till familjen. Han ville inte röja sina vänner så han blev ihjältorterad. Hade jag klarat av det? Hade du gjort det? Det går inte att veta. Och det är faktiskt bättre att undvika den sortens fantasier, har jag kommit fram till. Jag mår bara dåligt av dem. Det jag vet är att de flesta nog skulle undvika att säga "Ahmenguv, jag skulle inte klara aav att bli torteerad." Får man verkligen hoppas, för det vore så jävla osmakligt.

Alltså finns det vissa gränser för när den här metaforen känns okej. Kanske borde vi undvika den helt och försöka vara sakliga i stället. Men ibland vill vi inte vara sakliga. Marty säger då och då: "Älske, det här är det godaste jag har ätit i hela mitt liv!" Då blir jag glad, trots att jag vet att det där inte är riktigt sant.  Om hon i stället skulle säga: "Å, det där var riktigt gott. Hur har du gjort med sötpotatisen?" vore hon inte Marty utan någon annan. Och om om använde inte klara av-metaforen skulle hon heller inte vara min Marty. Vi vet vad hon har klarat av och vad jag har klarat av och vad våra vänner klarar av. Det är en hel del. Och visst är det okej att förgylla tillvaron med en och annan metaforisk överdrift, men kan vi inte undvika att runka i andras lidande eller i vårt eget, tänkta? Jag tycker det.

Så kalla mig prosaisk, men innan ni utbrister i ett "inte klara av" kanske ni kan säga precis vad ni känner i stället? Till exempel: "Jag skulle bli fruktansvärt ledsen om du gick ifrån mig. Du är en så viktig del av mitt liv och jag vill vara med dig. Jag älskar dig trots att du är en jobbig jävel att leva med ibland." Eller "Undrar hur det skulle bli om jag blev långvarigt sjuk? Skulle du ta hand om mig då, varenda dag, resten av livet? Jag vet inte om jag skulle vilja det. Det vore nog bättre om du gick ifrån mig." Eller så. För då får vi ett samtal som kan leda nånvart.

Det är kanske bättre att inte tänka alls på alla bakslag som kan drabba oss, och vissa gör nog inte det. Lyllo dem. Själv inbillar jag mig att mina katastroftankar gör att jag har en viss beredskap när den dagen kommer, men det kan vara en illusion. Men jag försöker i alla fall tänka: "Det är klart att jag skulle klara av det. Vad är alternativet, liksom?"

En gammal skogsarbetare jag brukade prata med mycket förr i världen hade ett annat sätt att uttrycka sig när diverse olyckor kom på tal: "Ja. Det går. Allt går." Och inte var det ett uttryck för likgiltighet. Man såg empatin i hans ögon och starka men tunga och söndervärkta kropp. Men han hade sett så mycket av livet att han aldrig skulle komma på tanken att utbrista i ett "Det skulle jag aldrig klara av".

Ja, allt går. Och allt sätter sina spår.









lördag 2 november 2013

Ajöss, Facebook, del 2

Jag tog bort mig från FB för några år sen, trött på diverse uppdateringar från människor som jag egentligen aldrig har brytt mig om. Men för kanske ett år sen gick jag med igen, för det fanns vissa som jag inte har kontakt med annars. Tänkte jag. Det kanske kan vara roligt att hålla kontakten med dem. Tänkte jag. Jag rensade bort de flesta av mina kontakter och behöll bara folk jag verkligen brydde mig om.

I dag tog jag bort mig igen. Den här gången är det för gott, hoppas jag. Jag märker att jag bara mår dåligt av att se hur mina bekanta träffar varandra utan att någonsin inkludera mig. Det blir en påminnelse om hur ensam jag är. Jag har blivit alltmer isolerad de senaste åren, och delvis är det självvalt. Kanske är det alltid självvalt. Men en komponent i det hela, bortsett från brist på tid och ork och pengar, är att jag har blivit varse hur lite andra bryr sig om mig - och jag om dem. Jag har ett par tre riktiga vänner. Jag träffar dem så gott som aldrig, men de finns där och är en trygghet. Vi finns för varandra utan FB.

Återstår mina "vänner". Som inte är det, utan bara bekanta. Jag har inget emot dem. Men de ingår inte i mitt liv och jag ingår inte i deras, så varför låtsas? Det är en orgie i meningslöshet.

Det är lite märkligt, men jag är väldigt mycket mer fäst vid många av mina tweeps än jag någonsin varit vid de bekanta jag trots allt har träffat under årens lopp, om än sporadiskt. Eller också är det just därför. De är smarta, roliga, gör intressanta politiska analyser och ger mig mothugg eller medhåll beroende på vad jag skriver och ingenting annat. Det är en stor intellektuell stimulans, och det räcker bra så. Några känner jag sen före Twitter-tiden och/eller utanför nätet. De finns ju kvar i mitt liv via Twitter om än inte via FB. Ett fåtal tweeps som jag inte känt sen tidigare har jag träffat AFK - och det har varit roligt. Men det är kravlöst. Vi måste inte ses. Vi träffas på Twitter och det är gott så.

Så ajöss med sig, Facebook. Du är inte gratis och du kommer aldrig att bli gratis. Ajöss med sig, ni bekantingar. En del av er hade kunnat vara mina vänner. Men jag har faktiskt ingen större lust att studera era smörgåsar, nya frisyrer eller tänkvärda citat. Adjö, adjö.

Förresten - en av mina kanske allra finaste och trognaste vänner är en person som jag aldrig har träffat. Hon har stött mig i vått och torrt och är en virtuos på att använda Occams rakkniv när jag går vilse i den mentala snårskogen. Puss på dig! Jag hoppas att vi aldrig ses, för det är roligare på det här viset.

torsdag 3 oktober 2013

Knullad i herrens hus

Jag har fastnat för tv-serien "Dexter" på Neftlix. (Om ni inte har sett den har ni en kort recension här. Och vill ni inte få vissa skeenden i den avslöjade får ni sluta läsa nu.) Fastnat, för den är väldigt spännande. Fastnat, för den skänker mig en stunds total verklighetsflykt. Jag vill se mer och mer, utan att reflektera. Ändå gör jag det senare förstås. Jag ser hur vissa sammanhang är ologiska och att de är det för att förhöja dramaturgin. Vi har en överenskommelse, serien och jag, om att köpa premisserna, det som på engelska kallas "suspension of belief", men ibland hänger den på en skör tråd, och börjar jag rota kommer det att förta en del av njutningen. Men nu ska jag ändå rota i den del av "Dexter" som jag aldrig har gillat: sexskildringarna.

Huvudpersonen Dexter Gordon är känslostörd. Ja, han beskriver sig själv som i total avsaknad av känslor. Men för att upprätthålla ett sken av normalitet - det är ju alltid bra när man är seriemördare som ni och jag - har han ett förhållande med en kvinna, Rita. Det fina med henne är att hon också är störd. Inte så att hon saknar känslor, men hon vill inte knulla. Hon har blivit våldtagen och misshandlad i sitt äktenskap med en missbrukare, nämligen. Det här passar Dexter perfekt.

Så här har vi dem: två personer som inte kan göra maskulinitet respektive femininitet eftersom de inte kan göra den heterosexuella sexualakten. Han är smått fånig i sin tafatthet, låter oss seriens skapare förstå: han är ju bara intresserad av sällskap. Om hon kysser honom eller vill gosa ser han osäker ut - varför han nu skulle göra det om han saknar känslor, men låt gå. Ändå vet vi ju vad han förmår när hon inte är med. Mörda och stycka. Något mer manligt kodat är svårt att föreställa sig. Blodet, jakten, muskeln, makten. Det är ingen slump att män äter mycket kött än kvinnor.

Men Rita är inte "fånig" eller tafatt; hon är hämmad, förstörd, ofullständig. Hon vill så gärna, men kan inte. Hon tar sexuella initiativ men hejdar sig och ber sen om ursäkt. Hon är ingen riktig kvinna, bara en prydlig och mycket konventionell mamma. Stackarn. Hennes jobb är ointressant och skildras bara i förbifarten. Hennes identitet är mer präglad av den ofullständiga heterosexuella paletten än hans. Att hon är totalt ovetande om vilket monster han är gör henne inte mer fullödig i våra ögon, även om man kanske kan tycka synd om henne.

Men det tar sig så småningom. En kväll suger hon av honom och han blundar, smått generad, men börjar motvilligt njuta. Nån dag senare försöker han gå south of the border, men kammar förstås noll med denna sippa brud. Han är för okänslig. Hon är för trasig. Jädrar.

Trots en minst sagt trevande början får de dock mot alla odds ett sexualliv så småningom. Och hur visar man det? Jo, med de sedvanliga tablåerna: kläder slits av, munnar möts, händer (hans) greppar bröst (hennes) och så vidare. Det är bråttom, ty det är så angeläget, ty det är så kättja är säger Hollywooddramaturgin. Att bara låta kameran rulla funkarnte. Det tar väl för lång tid och blir för odramatiskt.

Okej, det är väl inte så mycket att orda om. Inte blir jag kåt, precis. Snarare trött. Det känns ack så konventionellt. Det är det gamla vanliga med bara bröst men noll snopp i bild. Men nu kommer det intressanta, för manusteamet har bestämt sig för att skildra sexualitet även på kvinnans villkor. Alltså är det inte enbart missionären med mannen överst, utan ridande kvinnor och män på rygg, i alla fall då och då. Än sen, då? tänker den kritiska läsaren nu. Det är ju så det ser ut ibland. Jo, men det är ju ingen slump. Seriens skapare vill att vi ska tänka och känna nåt. Ingenting i en sån sån här dyr produktion sker av en slump. Det finns ett budskap.

Ta Dexters syrra, till exempel: Debra, den präktiga men osäkra och ständigt frustrerade. Hon som dels söker kontakt med sin nollställda bror, hon som är normal på gränsen till stinknormal. Debra är som vi, hon är en motpol till seriemördaren, hon är duktig men naiv. Vi ska heja på henne i hennes försök att göra karriär inom polisen. (Dexter jobbar på samma avdelning, men han är inte polis utan expert på blodstänksanalys.) Deb vill ta för sig av livet men hamnar ofta fel. Hon blir till exempel ihop med en annan seriemördare och är på vippen att bli hans nästa offer. Himla osis, men hon reser sig och går vidare, lätt stukad men ändå. Och nästa tjomme hon dejtar är inte alls en sån där Mörk Man - han är barnboksförfattare. Så nu är det dags för lite kvinnligt aktörskap.

Första gången det ska bli åka av tar Deb fram sina handklovar och sätter fast hans ena arm i sänggaveln (himla flax att de alltid finns där när de behövs). "Oj, du gillar hårda tag", säger han. Men nä, det beror bara på att mitt förra ligg försökte döda mig, svarar hon. Ändå rider hon honom, och några avsnitt senare rider även Lila, en blek och brittisk femme fatale, Dexter. Ja, till och med den hämmade Rita har nu tagit fan i hågen och knullar Dex. Jajamän, här har vi moderna kvinnor som vet vad de vill.

Budskap, alltså: Kvinnor kan. Även konventionella kvinnor som Rita kan. Även lite naiva kvinnor som Deb kan. Och vojne, en psykopatbrud som Lila kan sannerligen. De kan få männen på fall, och de gör det med sin attraktionskraft som vapen. Knullet är en könskamp och Kan-Kvinnorna går inte lottlösa ur striden. Det kan man ju tycka är okej. Men problemet är att de tydligen måste göra det med samma vapen som männen (minus kuken). De knullar som män och männen faller som furor. För om en kvinna vill ta för sig säger en man aldrig nej. Män är ju styrda av sin sexualitet - som t.ex. Angel, en stereotyp latinoman som har vänstrat sig ur ett äktenskap med en stereotyp latinokvinna. Så går det, hörni. Och om han ändå är en reko kille, så tänker han med snorren och är lite naiv, som Rita och Deb. Alltså suktar han efter Lila och beter sig som en fåne. Han gör vad som helst för att få henne, som att måla om hennes lägenhet. Sen får han sin belöning i form av ett knull. Efteråt tar hon lite Rohypnol, blir utslagen och får åka pling-plongtaxi till sjukhuset.
CUT TO: Angel blir anklagad för våldtäkt. Lila ville bara komma åt Dex som var på väg att lämna henne.

Som kontrast har vi sen Masuka, kriminalteknikern. (I tv-serier har man alltid all spetskompetens samlad på samma ställe. Inget statligt kriminaltekniskt laboratorium här, inte - kalla det Lex CSI.) Masuka vill också knulla och pratar jämt om det, kommer med ständiga sexuella anspelningar. Men han är ju asiat, och då vet vi. Asiatiska mäns sexualitet är larvig och undermålig, så det blir ingen sänghalm där. Dessutom är han ju kort, alltså kan vi flabba åt honom på vår rasistiska vis. I förhållande till honom är Deb i permanent överläge. Ja, alla kvinnor är i överläge till honom, även kvinnliga chefer vars makt alltid är relativ i tv-rutan. Skönt, för nu kan vi förstärka intrycket av det kvinnliga aktörskapet ytterligare.

Kommen så här långt börjar jag nästan ifrågasätta mina egen analys. Det är så skickligt gjort att man inte kan låta bli att ryckas med. Man vill veta hur det går, vill köpa premisserna och blunda för de unkna stereotyperna, ungefär som i "Orange is the New Black". Men jag vill säga lite mer om förljugenheten i den här serien innan jag slutar. Sen ska jag se nästa avsnitt.

Alltså: Det är inte fel att visa starka kvinnor eller sexualitet på kvinnors villkor. Felet är att det inte är en självklarhet att kvinnor är lika starka om män. Det är ungefär som män som säger: "Jag gillar starka kvinnor." Utgångspunkten är alltid den vite, heterosexuelle, starke mannen. Det är heller inte fel att ha en tv-serie där det förekommer icke-vita. Felet är att de vita är normen och de icke-vita är tillbehör, färgklickar, ungefär som den homosexuelle mannen är en maskot på kontoret, någon som de heterosexuella kvinnorna kan frottera sig med för att visa upp sin fördomsfrihet. Maktordningarna är konstanta, vare sig det gäller genus, klass eller "ras". Allt det andra är smink. Serieskaparna vill inte på allvar ändra på våra stereotypa bilder, de försöker bara måla över dem. Visst vore det befriande om personer i en tv-serie bara råkade vara homosexuella eller bruna eller så, utan att man gjorde ett sånt nummer av det? Men så är det sällan eller aldrig. Nej, asiaten eller flatan eller latinon ska med, alla ska med, för att visa vilken mångfasetterad värld vi lever i. Och då kan ju fler känna igen sig. Som kvinnor som vill knulla.

Och här får jag modifiera det jag skrivit ovan. Inte sjutton är allt så genomtänkt bara för att det är en påkostad produktion och ett snillrikt och hårt arbetande manusteam som ligger bakom. Dexters upphovsmän gör precis som alla vi andra: de och vi skapar genus och rasifierar - varje dag. De starka kvinnorna är bara på låtsas. Deras sexualitet är en återspegling av mannens, precis som Masuka återspeglar Dexters vithetsprivilegier. Att vända på de rådande maktordningarna bekräftar bara de rådande maktordningarna. För tänk på hur serien hade kunnat se ut. Dexter hade kunnat vara en man med asiatiskt påbrå. Eller en kvinna. Eller en kvinna med asiatiskt påbrå. Lila hade kunnat vara en man. Angel hade kunnat heta så men inte haft hawaiiskjortan och lilla hatten och snoppen i förarsätet. Knullen hade kunnat skildra en man som blir penetrerad och njuter. Och min näsa hade kunnat räcka runt jorden.

Luce Irigiray talade om fallogocentrismen, en världsbild där mannens perspektiv genomsyrar allt, bland annat språket. Kuken, fallos, är alltings utgångspunkt, och därmed blir det omöjligt att skildra en sexualitet i en tv-serie på något annat sätt. Nå, just så sa hon inte, men hon sa ungefär så här (jag citerar från ett annat inlägg):
Det är enbart under mannens herravälde som kvinnan, vars sexualitet ”i själva verket är plural”, reduceras till ”ett substitut för den lille pojkens hand” i en penisfixerad kultur. 
Mot detta ställer Irigaray ”en annan ekonomi” som ”undergräver begärets mål-objekt … och kullkastar troheten mot endast en diskurs”. Det finns en annan ”begärets geografi [som] är mycket mer diversifierad”. 
Nu kan man tycka vad man vill om fransk radikalfeminism eller om en dikotom könsuppfattning där vi automatiskt associerar kukar med män och fittor med kvinnor. Man kan tycka att begreppet penetration bör ersättas av "omslutande sex". Man kan tycka att det inte finns något som säger att aktiv och passiv i sexuella sammanhang har ett vitten med aktörskap att göra. Men den begärets geografi som skildras i "Dexter" är fanimej platt som en pannkaka.

Man kan också säga som Audre Lorde: "The master's tools will never dismantle the master's house". Så länge man knullar i herrens hus gör man det på herrens villkor, och den dag en amerikansk tv-serie ger oss en bra bild av sexualitet, genus, ras och andra maktordningar är den dag då vi hör ett nöffande ovanför oss. Vad är det som flyger där? En gris.

(Det här är mitt lilla bidrag till Veckans bloggutmaning.)




måndag 23 september 2013

Några tankar om intersektionell analys, aktörskap och solidaritet

Många talar om intersektionell analys i våra sociala medier nuförtiden, ett tiotal år efter att begreppet började användas inom den akademiska feminismen i Sverige. Detta nymornade intresse för studiet av olika maktordningar gläder mig, även om jag och många andra ser teoretiska svårigheter med en sån analys. Jag har skrivit om dem förut, bl.a. i Om intersektionalitet är svaret, vad är frågan?

I dag verkar genusvetare och andra feminister mer engagerade av frågan om embodiment, och teoretiker som Rosi Braidotti är i ropet. (Om det nu inte är så att diskussionens fokus redan har flyttats någon annanstans och det bara är jag som inte har hängt med.) Men ändå: intersektionalitet som började kännas smått ute i akademin för några år sen har fått en renässans, åtminstone på Twitter. Förklaringen är nog att det forumet, som bara för tre-fyra år sen var ett gyllene getto för vita mediemänniskor, i dag befolkas av mängder av unga, arga och icke-vita debattörer som inte har det sociala kapital som ger tillgång till ledar- och kultursidor. Vissa tycker att det här är jobbigt, att "tonen har blivit för hård". Jag tycker att det är härligt. En lödkolv i arslet kan behövas för att få vissa att vakna ur sin ideologiska paltkoma.

Men jag ser några problem med vurmen för intersektionalitet. Ett är att de teoretiska problemen, som givetvis får praktiska konsekvenser, sopas under mattan. Som om alla vore överens om hur analysen bör bedrivas. Men det som göms i snö etc. Risken är att de allianser man formar utifrån en för sån grund intersektionell analys blir bräckliga. Om man nu alls bryr sig om några allianser, mer om det senare.

Ett annat problem är att arbetet med att synliggöra assymmetriska begreppspar som vit-icke vit, man-kvinna, heterosexuell, icke-heterosexuell etc. riskerar att utlösa identitetspolitiskt käbbel i stället för att förena över gränserna. Vi ser redan strider som handlar om tolkningsföreträde, där vissa aktörer i kraftfulla ordalag betackar sig för att "bli analyserade". Reaktionen är förståelig, och självrannsakan är av nöden - och här visar ju den ena sidan av intersektionell analys sin styrka, den som handlar om ur vilket perspektiv, ur vems perspektiv, man engagerar sig.

Men risken är att man blir så självutplånande och botfärdig att man inte törs tala om solidaritet eller analys utanför den egna lilla gruppen. Det är också det här exempelvis Johan Hilton har skjutit in sig på och fått på pälsen för, se en sammanfattning här. Kritiken mot identitetspolitik, intersektionalitet eller queerteori är inte heller precis ny, men den är fortfarande skadlig. Journalister som Lena Andersson och andra som yrar om längtan till minoriteten bör helst inte ges ännu mer vatten på sin kvarn, tycker jag. Därför måste den som förespråkar intersektionella analyser försöka se skogen, inte bara träden, se hur olika maktordningar samverkar. Inte för att kampen för rättvisa är avhängig ledar- eller kulturskribenter. Utan för att den är svår nog utan att vi ska behöva öda en massa tid åt genmälen på det att den Breda Allmänheten inte bara må fnysa åt oss.

Den tredje risken jag ser med ett alltför ensidigt fokus på strukturell maktanalys i allmänhet och intersektionalitet i synnerhet är att bilden av aktörskap (eller autonomi om man föredrar den termen) blir skev. Om vi enbart definierar individen X och/eller gruppen Y utifrån negativa parametrar, som utsatt för diverse maktassymmetrier, hamnar vi lätt i determinism. En sån utarmad analys saknar all slagkraft, se bara på hur radikalfeminismen gick vilse i den fallocentriska pannkakan och hamnade i essentialism och separatism. (Ännu en länk till mig själv här, ni får ursäkta, men jag orkar inte gå in i detalj i det här just nu. Gör en Ctrl+F på "Millett" så slipper ni läsa hela.) Jag älskar verkligen de tidiga radikalfeministernas sluggerattityd, och kanske är det ingen slump att den strömningen verkar ha fått nytt liv på sistone. Men jag tror inte på separatism, jag tror på brobyggen, preliminära allianser och solidaritet. Och då behöver vi fundera över exakt vad autonomi är för ett djur och hur individuella aktörer och grupper kan samarbeta. Den som är intresserad av en teoretisk genomgång av autonomibegreppet kastar sig nu över Feminist Perspectives on Autonomy - det är jätteintressant, jag lovar. Och högst adekvat även för andra än feminister.

Jag är inte klar än. Jag har ännu ett önskemål. Jag vill att begreppet klass ska börja lyftas fram mer i den intersektionella debatten. Det är märkvärdigt tyst om den parametern. Men är det något som känns angeläget om vi ska kunna ändra på något i längden är det inte bara en analys av hur klasstillhörighet verkar, utan även en analys av klassamhället. Det skulle sitta fint med fler sociologiska undersökningar så att vi får ännu mer kalla fakta att utgå ifrån, tycker jag.
Nancy Fraser har föreslagit en uppdelning i omfördelning respektive erkännande. Det har hon fått kritik för, men jag tycker att hon är briljant, jag. Nog är det bra om vi kan hålla två tankar i huvudet: dels hur vårt samhälle är organiserat i grunden, dels hur grupper diskrimineras på grund av sånt som sexuell läggning eller hudfärg. En sista länk till mig själv (jag lovar), och ni kommer att förstå grunddragen i Frasers tänkande.

Alltså: jag välkomnar verkligen intersektionella analyser; det är fantastiskt att så många engagerar sig i dem. Men jag ber om ytterligare lite tankemöda, att vi tänker på vilken potential som finns i all levd och teoretisk kunskap om olika maktasymmetrier. Jag skulle önska att vi kunde inrikta oss på att störta det gamla ned i gruset, och skippa ideologisk in-fighting. Vi kan vara solidariska med varandra även om våra utgångspunkter är olika som natt och dag. Är det för mycket att hoppas på? Jag tror inte det.





tisdag 17 september 2013

En sedelärande berättelse

Jag fick just höra om en bekant till en bekant, lås oss kalla honom Axel. Han hade varit otrogen mot sin flickvän, låt oss kalla henne Gun, med en annan kvinna, i deras gemensamma säng då Gun varit bortrest.

Till saken hör att kvinnan han låg med hade någon starkt doftande hårvårdsprodukt, vilket Axel registrerade men inte funderade så mycket på. Förrän Gun kom tillbaka någon dag senare. Herregud, tänk om kudden fortfarande luktade av den där andra kvinnan?! Axel böjde sig ner för att känna efter - just när Gun kommer ut från badrummet.

"Men Axel, varför sniffar du på kudden så där?"

Axel fann sig blixtsnabbt: "Men det har jag ju alltid gjort, har du inte lagt märke till det? Ända sen jag var liten har jag sniffat på kudden innan jag ska somna."

Gun gick på den dragningen. Men hädanefter fick ju Axel lov att hålla masken och verkligen sniffa på sin kudde varje kväll innan han skulle sova. Det höll han på med i två års tid, och skulle han glömma det nån gång påminde Gun honom: "Men Axel, du har ju inte sniffat på kudden!" Hon tyckte att det var en sån gullig vana.

Axel har numera en annan flickvän och slipper kuddsniffandet, men av detta kan vi lära att otrohet är en dålig idé, eller hur?

fredag 6 september 2013

Koppla av med lite judeskämt?

Häromdagen skrev jag lite på Twitter om det fåniga i namnet "Bokhora". Varför valde de där bokbloggarna suffixet "-hora"? För att väcka uppmärksamhet? Vore det okej att kalla sig "filmfnask" eller "teaterluder", tro? Själva hävdar de, fick jag sen veta, att ordet hora kan härledas till det urgermanska "khoraz", vilket betyder åtrå. En bokhora är alltså en som åtrår böcker. Besinningslöst, får man förmoda. Så lustigt. Förklaringen står att läsa här.

Det är bara det att det urgermanska språket snarare är en teori än ett språk som lågtyska, eller om man ska vara noga, "en icke belagd språkform från vilken de germanska språken antas ha utvecklats", som Nationalencyklopedin skriver. Så att "khoraz" alls har funnits eller att det betydde "den som åtrår" är högst osäkert. Det som är säkert är att ordet hora, whore och så vidare i alla germanska språk betyder just det. Enligt SAOB har ordet funnits i Sverige sen 1500-talet (och varit starkt nedsättande ända sen dess):

kvinna som bedriver hor l. otukt; dels om äktenskapsbryterska, dels om ogift kvinna som har könsumgänge vare sig med gift man l. ogift; särsk. on, kvinna som mot betalning låter bruka sig till otukt, sköka; numera bl. ngn gg starkt fördömande l. i vulgärt spr. i bet.: sedeslös kvinna, sköka o. d. Hon haffde kallet hans hust[rv] ene hore. OPETRI Tb. 36 1524uppl. 1929)

Kalla mig cynisk, men jag misstänker att medlemmarna i Bokhora knappast kände till den här annorlunda och urgermanska betydselsen av "hora". Det luktar efterhandskonstruktion, som "Oj, det vore ju en häftig titel (de kände nog till Bookslut), men vi kommer att få kritik. Kan 'hora' möjligtvis betyda nåt annat?" Och så sökte man på nätet och hittade ett engelskspråkigt etymologiskt lexikon.

Nåja, det kan ju vara som det vill med den saken. Men i den andra delen av förklaringen skriver man så här:

Däremot är vi övertygade om att vi inte kan förändra situationen för en utsatt grupp i samhället genom att tabubelägga dess smädeord. Vi efterlyser naturligtvis en samhällelig attitydförändring när det gäller såväl rätten till sin egen kropp som kränkningar, men vi har ingen ambition att genomföra den här.

Ska vi testa den tesen på en annan utsatt grupp? Okej: Vi kan inte förändra situationen för romer genom att tabubelägga smädeordet zigenare. Vi kan inte förändra situationen för judar genom att sluta säga "kroknäsa". Samma sak gäller förstås resandefolk, muslimer och andra invandrargrupper, samer, personer med CP-skada, kortväxta... Varför sluta säga "tattare" eller låta bli att skämta om dvärgkastning, till exempel? Varför inte säga att "neger betyder ju bara 'svart', så varför bråka?" Att vara så petnoga förändrar ju inte dessa utsatta gruppers situation.

Eller spelar det ändå roll? Kalla mig olidligt konventionell, men jag tycker det. Det låter ju fint att "efterlysa" en samhällelig attitydförändring, men kan man inte sopa rent framför sin egen dörr först? Kostar det så mycket? Nej. Det kostar inte ett jävla någe, och nog kan man ha ambitionen att genomföra en så liten förändring hos sig själv.

Notera för övrigt ordet "tabubelägga" här. Det som blivit tabubelagt är något som vi är rädda för. Vi vågar inte säga "varg", för då kanske vargen kommer. I stället använder vi noaord som gråben. Ja, så där vidskepliga var vi förr, men nog är det fånigt? Bara för att vi säger "varg" kommer väl inte horan vargen. Nej, låt oss kalla en spade för en spade. Och en prostituerad för hora.

Okej, sluttjatat om just Bokhora. Men jag vill förtydliga varför jag tycker att det är värt att lägga ner tid på en sån här diskussion. En av mina tweeps tyckte att jag saknade sinne för proportioner. Det finns väl värre saker här i världen? Jo då, kriget i Syrien, till exempel. Men det ena utesluter faktiskt inte det andra. Inte för att jag inte förstår tankegången: Ska man behöva vakta sin tunga i alla sammanhang, ska man behöva vara så skraj för att göra fel och därmed få ett politiskt rätttroget drev efter sig att man hellre håller käften? Vad är det för debattklimat, liksom.

Det är bara det att the devil is in the details, som man brukar säga. Bakom det till synes oskyldiga lurar ofta den där röda svansen. Ta genus. Är problemet att evolutionsbiologer och diverse bakåtsträvare skriver en massa dumheter om manlig och kvinnlig essens? Nej, problemet är i grunden att vi alla gör genus, varenda dag. Vi skapar tillsammans uppfattningar om att en pojkbebis är robust och därmed tål att väckas ur sin slummer. Flickbebisen däremot får oss att säga: "Men åh...! Se så söt! Tyst, hon sover!" Och så där fortsätter det. Att HM och Kappahl har särskilda avdelningar för pojk- respektive flickkläder är ju praktiskt och bra så att man slipper leta. Efter blått till pojkar och rosa till flickor, till exempel. Eller så att man råkar köpa fel storlek, för pojkkläder i 110-116 är ofta rymligare än flickkläder i samma centilongstorlek. Det fortsätter, för vi upprätthåller det. Vi upprätthåller det, för vi ser det inte.

Och på samma vis förhåller det sig med rasism eller funkofobi eller heteronormativitet. Ja, det är på samma sätt med alla maktassymmetrier. Jag gör medelklass hela tiden och jag tar min vithet för given. Jag har vissa privilegier som man, välutbildad, neurotypisk etcetera, och märker dem inte ens alltid. Det är inte bara Sd eller andra hatobjekt (de Där!) som är ett problem, det är alla arbetsgivare, hyresvärdar, krogar eller utbildningsanordnare som omedvetet (eller i värsta fall, som inte är så få, medvetet) diskriminerar den som är icke-vit, synskadad, transperson... Och det här innebär att "samhälleliga attitydförändringar" måste börja hos oss själva.

Senare kom Lilla Hjärtat-debatten upp i diskussionen. Stina Wirsén hade ju goda intentioner, sas det, ändå drabbades hon av ett sånt vitglödgat hat. Har inte det politiskt korrekta gått för långt? Men nu var det inte så att hon drabbades av hat mot sin person, och tror ni mig inte kan ni läsa hur debatten gick 2012 om rasismen i barnkulturen tack vare Oivvio Polite och Staffan Carlsson.

Ja, Wirsén kritiserades. Men hon gjorde själv sin vithet till en poäng. Det var liksom den som gjorde att hon fick kritik, menade hon. När det hela handlade om något mycket större än en barnboksförfattare. Det är alltså samma sak som jag beskriver ovan: rasism är något som skapas varje dag, av om inte oss alla så i alla fall väldigt många av oss vita. Vissa av oss som har läst genus och/eller kallar oss feminister är nog bättre än genomsnittet på att inte falla in i stereotypa könsmönster. Men även feminister kan vara inskränkta, även homosexuella kan vara rasister och så vidare. Att ha erfarenhet av ett slags underordning innebär inte att man förstår alla andra. Och väldigt många av oss tillhör en norm som vi inte är varse. Alltså behövs det nån som öppnar våra ögon.

Känns det jobbigt? Ska vi inte ens få skoja lite, t.ex. använda ett uttryck som hora för att skapa credd kring oss själva? Jo visst, ordet är fritt. Men var då beredd på att få höra hur det uppfattas av den som inte har dina privilegier. Du kan ju alltid koppla av med lite judeskämt i enrum om det känns alltför betungande att alltid vakta din tunga, unna dig en negerboll och ropa att den där datorn är ju helt CP. Men tro inte att det inte påverkar även dig.

Tror vi att fienden är tydlig och ond men vår egen skuld är minimal, tror vi att ord inte spelar så stor roll, tror vi att våra goda intentioner är det som verkligen räknas. Ja, då har vi nog fått ett och annat om bockfoten.

söndag 1 september 2013

Lite om kukskräck

Jag känner bögar med fittfobi och lesbiska med kukfobi. I bögarnas fall handlar det mest om äckelkänslor som jag inte kan identifiera hos mig själv, men kukfobi känns lättare att förstå. Den handlar inte bara om att man avskyr mannens kropp och könsorgan; man gör det ofta på goda grunder. Hur många lesbiska kvinnor har inte i sin ungdom blivit utsatta för sexuella övergrepp av män? Marginellt färre än de kvinnor som faktiskt åtrådde och har fortsatt att åtrå män, är min gissning. Ni har förstås läst våldtäktsskildringar. Ni kan förstå hur det känns, även om ni själva kan ha sluppit undan. Men hur det är att verkligen tycka att penisar är läskiga tycker jag att ni ska studera.

Goda grunder, ja. Jag har dem själv. Från att i de tidiga tonåren ha åtrått män, om än bara i fantasin, blev jag rejält avskräckt, vilket jag skrev om senast när #prataomdet var aktuellt. Penisen kom för mig att symbolisera allt det avskyvärda med maskuliniteten, allt det hotfulla hos starka, aggressiva och okänsliga män. Och de är inte så få.

Men är det inte bara vissa män? De skadade männen? Våldsverkarna, dårarna, de där som lurar i buskarna? Om det vore så väl. Men tyvärr finns det en blindhet, en otålighet, ja, aggressivitet även hos alldeles vanliga och snälla killar när det gäller penetration. Det är som om de har gått på myten om mannens pockande sexualitet, den som kräver omedelbar tillfredsställelse, som om kättjan stiger dem åt huvudet så att de låter all hänsyn fara när det vankas utlösning. Alltså drämmer de in den i ett hål trots usla förutsättningar - jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Termen "omslutande sex" bygger ju på synen att det inte handlar om en aktiv givare och en passiv mottagare; den förutsätter ett jämlikt knullförhållande, aktörskap hos den omslutande partnern.

Ska jag vara riktigt ärlig, och det ska jag, får jag erkänna att jag själv har gjort mig skyldig till det där någon gång. Jag tror inte att det finns några män som inte har gjort det. Men det är en sak att tillfälligt tappa fattningen eller ha för bråttom - och sen förhoppningsvis ångra sig och bättra sig - och att se på sex som ett pumpande in och ut, kanske som en fråga om dominans Jag talar alltså inte här om övergrepp längs en skala från det svårligen åtalbara till det solklart brottsliga. Nej, jag talar om den allmänt fumliga, stumma och egocentrerade manlighetens sexuella manifestation. Men egentligen skulle jag inte behöva det. Är du kvinna och läser det här vet du ju.

Det är illa nog med enskilda eller upprepade negativa upplevelser av penetrerande penisar. Det är illa nog att den som drabbas generaliserar, för det gör man ju. Våra smärtsamma erfarenheter formar oss mer än våra positiva, som min gamle terapeut brukade säga. Det är lätt att lära, t.ex. att penis = smärta, men svårt att lära om. Så även om den som åtrår män också har goda erfarenheter av dem sitter taggen där. Misstänksamheten, otryggheten, oron för att även du ska köra över mig, sluta lyssna, förvandlas till en monoman robot.

Ja, det är illa nog men nu lever vi också i en fallokrati, ett kukvälde. Det handlar inte bara om en penisfixering i största allmänhet. Att den finns kan inte vara någon nyhet för mina läsare. Se bara på alla skämt om kukstorlekar, se på uttryck som att någon "har fått för lite kuk" (ofta kvinnliga feminister), eller att någon "saknar stake" (saknar handlingskraft), se på populära föreställningar om sportbilar som penisförlängare - eller ta för all del Freuds teorier om penisavund. Man behöver inte studera Kalvin Clein-reklam för att se kukar överallt. Nej, det handlar om en visst sätt att inrätta samhället.

Luce Irigiray var väl den som först manade oss att bli varse kukväldets maktordning. Hon menade att det inte räcker med att kvinnor reser sig ur sin underordning, de bör också förkasta själva den fallokratiska organisationen av makten. För hur ändrar man annars nåt i grunden, om man låter den makt bestå som sätter likhetstecken mellan makt och maskulinitet, symboliserat av fallosen? Eller, som Audre Lorde har sagt: "The master's tools will never dismantle the master's house." Alltså: det är inte bara så att män är överordnade kvinnor; hela samhället är inrättat efter maskulina principer om makt. (Tycker man att det här låter vettigt bör man också diskutera vilka alternativa till den maktynen som står till buds, men den diskussionen faller utanför det här inläggets ram.)

Kuken har alltid symboliserat makten. Våldtäkt har alltid använts i krig. Våldtäkt eller hot om våldtäkt har alltid varit patriarkatets yttersta vapen. Varje dag våldtas ett sjuttiotal kvinnor i Sverige (jag har skrivit om den statistiken och andra uttryck för kvinnors underordning här för den som vill veta mer). Är det då konstigt att män så ofta är omedvetna om hur kränkande och skadligt de beter sig, i sina liv i allmänhet och när de knullar? Jag tycker inte det. De är lika blinda för patriarkatet som norm som vilka andra normbärare som helst. Men till skillnad från heteronormativa som inte ser heteronormen har männen mer att förlora på att få sina privilegier skärskådade och undandragna - om det så bara gäller deras egocentrerade sätt att knulla. Men det kan de gott ha. Det är hög tid att fler tar bladet från munnen och i likhet med Genus Schmenus ovan vidgår sitt obehag inför penisen. Se det som en del i ifrågasättande av kukväldet i allmänhet.

lördag 31 augusti 2013

Familjen som verb

Vår ettagluttare har fått sin första läxa: "Min familj". Jag föreslog att han skulle rita av oss, och sen ska jag hjälpa honom att stava alla namnen. Men han ville bara rita sina storebröder, sa han. Vi får väl se hur det går.

Men jag frågade honom vad en familj är. Är t.ex. en matrikulär familj en familj? Nä, så sa jag inte, utan "En mamma med ett barn, är det en familj?" Det var det inte, för de var för få. Och två som bor ihop men inte har barn är inte heller någon familj enligt honom. Får de ett barn är saken däremot biff; kärnfamiljen är familjen i hans ögon. Hans storebror och jag diskuterade skillnaden mellan familj och hushåll, utökad familj, bonussyskon och så vidare. Han och 13-åringen bor omväxlande hos mig och sin mamma. De har alltså två familjer, eller hur är det? Utgör de båda + jag och mitt ex en familj trots att hon och jag inte bor ihop? Det känns inte precis så.

Här i Vällingby bor jag med Marty och våra tre gemensamma barn. Vi är både ett hushåll och en familj. Den familjen är även de större pojkarnas familj på lite drygt halvtid, och jag har aldrig brytt mig om den där distinktionen "halvsyskon". De små dyrkar sina storebröder och glädjen är ju ömsesidig. I går gick jag och handlade på Coop med alla fem så där som vi brukar. Sånt älskar jag, för det är så roligt att se flocken stimma tillsammans. När vi gör så gör vi familj. Formalia känns ovidkommande.

Hur kommer mina barn att se tillbaka på sin familj när de är vuxna? De kommer nog att enas om många minnen, t.ex. hur vi gick till Coop tillsammans, eller hur det var när vi åt middag. Men det skiljer nio år mellan störst och minst, så deras villkor är helt olika, och på sätt och vis växer de upp i olika tidsåldrar. Jag behöver bara se till hur mina äldsta syskon och jag har växt upp. Vår syn på vår familj, på våra villkor, skiljer sig radikalt åt, liksom minnet av våra föräldrar. Har vi verkligen bott i samma familj? Både ja och nej. Vi har bebott en konstellation, en konstruktion, ett paraplybegrepp. Men vi har bara fläckvis gjort familj, sett ur min synvinkel. Det hindrar inte att familjen var min trygghet när jag liten, eller att jag är väldigt fäst vid mina syskon trots att vi nästan aldrig ses.

Jag brukar säga att pappa är ett verb om någon ber mig om definitionen av "pappa". En anonym spermiedontator är ingen pappa i någon vettig bemärkelse av ordet. Pappa är den som finns där i vått och torrt, som byter blöjor, läser läxor med sina barn, tvättar deras kläder, reder ut deras hår, gosar med dem när de är gosnödiga. På samma sätt förhåller det sig förstås med orden "mamma" och "förälder". (Själv ser jag mig primärt som det senare eftersom jag inte ser hur jag är särskilt pappig eller gör pappiga saker. Men visst kan jag väl ställa upp på det pappiga om någon vill det, och visst kallar mig barnen för just pappa - utom vår minsting som länge sa "mamma" till mig - vilket gladde mig.) Det biologiska är skit samma.

Så: familj är också ett verb. Blod är inte tjockare än vatten, bara grumligare.


tisdag 27 augusti 2013

Fittan i fokus - en kärleksförklaring

Jag har antagit bloggutmaningen Fittan i fokus och här följer nu mina funderingar i ämnet.

Den första fitta jag fick skåda på nära håll (jag har inga minnen från min födsel) tillhörde min första flickvän. En kväll sa hon att jag var välkommen att joxa runt med den, men hon ville inte tillfredsställa mig eller ens ta på min kuk. Det var förstås något av en besvikelse, men ändå ett tillfälle som inte borde gå mig ur händerna, tänkte jag. Sagt och gjort: jag pillade och petade och gnuggade och gnodde av hjärtans lust tills hon sa att tiden var ute. Därefter såg hon sig mellan benen och utbrast: "Men vad har du gjort?!"  Hm, den såg visst rätt svullen och konstig ut? Ja, vad hade jag gjort. Experimenterat. Jag hade ju ingen aning om fittans anatomi, men här började en förståelse gry: fittan är komplicerad.

Min nästa erfarenhet av fittan (vad jag minns) var när hon sedermera hade förlåtit mig och jag fick tränga in i henne. Det tillfället glömmer jag aldrig. Inte nog med att jag äntligen, efter alla dessa år av fantasier och frustrationer verkligen fick knulla - det var en så kvalitativt annorlunda upplevelse mot att runka. Alla pojkar och sedermera unga män blir experter på att onanera. I expertisen ingår inte bara hur man gör det snabbast möjligt - och tystast möjligt om man ligger i sitt pojkrum. Nej, man lär sig också att känna igen exakt när ryckningarna kommer. Man lär sig också efter idog träning att hålla tillbaka dem för att dra ut på njutningen, och man lär sig att nu har vi nått det ögonblick när ingen återvändo ges. Men här omslöts min snopp av något så levande och varmt och halt och mjukt att The Point of No Return infann sig fortare än kvickt. "Herregud", tänkte jag efteråt. "Herregud!" Det var alltså så här det var att knulla!

Något säger mig att min extas inte var ömsesidig. Men inte tänkte jag på det då. Jag tänkte bara på när jag skulle få göra det nästa gång. Och det fick jag ju, men se, nu började det ställas krav på mig. Jag skulle inte bara administrera min egen njutning (en smal sak) utan även hennes. Gör så här, men INTE så där! Ta mjukt, ta hårt, inte rätt på, jo nu rätt på. Hårdare! Aj, inte så hårt! Snabbare, långsammare, stöt inte så djupt, stöt djupare! Och så vidare. Jösses, så petnoga (!) man kunde vara. Min syn på fittan och den kvinnliga orgasmen som något amorft och undanglidande befästes allt mer. Ska det vara så komplicerat?! Ja, tydligen. Okej då. Jag gör ett nytt försök, för man är väl bussig. Och belöningen i form av den egna orgasmen är ingen dålig morot.

Jag tror att många män fastnar där, och kanske en del kvinnor. Mannen ska vara fixaren, instrumentet, helbrägdagöraren. Han ska vara den duktige Älskaren™. Kvinnan sitter visserligen inne med facit, men hon ska bara ge små vinkar, och helst inte ens det. Det ska inte behövas, ty även män har väl intuition? Kännetecknet på den gode knullaren är alltså att han i en blink kan avkoda the knullees andning, hudrodnad, diverse erigerade vävnader, Bartholinkörtlarnas produktion, rytmiska sammandragningar eller avsaknaden därav och så vidare. Det räcker inte med att lokalisera den där magiska lilla knappen och sen hålla reda på den ("Vart tog den vägen?!"), man måste också känna på sig när den får vidröras direkt eller inte, om den gillar friska fläktar eller är en blyg viol. Och som om inte det vore nog har vi numera g-punkter och fontänorgasmer och vet att klitorisen minsann sträcker sina nervändar ända ner i lilltårna på sin bärare. Det ska fan vara fittdomptör. En hel del män slaknar nog av pur prestationsångest.

Kuken, om jag nu får göra en liten utvikning, är okomplicerad intill det prosaiskas gräns. Att tillfredsställa en man är lätt som en plätt. Bara att dra lite fram och tillbaka, sen säger han Ugh och sprutar. Okej, även män kan ha vissa synpunkter på hårt/mjukt, snabbt/långsamt och så. Men på det hela taget är kuken baske mig inget mysterium. Och samma sak gäller oralsex. En enda metod passar 90 % av alla kukar, medan fittorna är kräsna individualister. Det blir ännu en prestation att införliva med repertoaren.

Men allt det här är ju bara en aspekt av knullerierna. Visst, man kan lära sig det tekniska ("Slicka runt klitorisen och gör 'kom hit' med pekfingret. Blir du trött i nacken kan du vila huvudet mot hennes lår", som en flatkompis till mig undervisade), men teknik är liksom inte allt. Överlagrat på heterosexperspektivet (som jag begränsar mig till här) finns genusaspekten och maktassymmetrin. Om alltså ett antal Schysta Killar hamnar i beråd inför konstrande fittor och drabbas av prestationsångest finns ett större antal kvinnor som dels har ett komplicerat förhållande till sin kropp, dels känner förväntningar att vara Bra Älskarinnor. Småpojkar pillar på sin snopp hela tiden. Den sticker ut. Man håller i den när man kissar. Ibland pirrar det i den, ibland blir den stel som en pinne och då kan man ropa "Titta, vad stor den blir!". Småflickor får ofta höra att de inte ska pilla där nere. Fittan syns dessutom inte i sin helhet, så vad som finns inuti vet man inte. Och sen blir det den första mensen och är inte det rätt äckligt, rentav skrämmande? Och med mensen kommer också risken för att bli gravid, vilket kan lägga en hämsko på de fittoida njutningarna. Tänker jag mig, såsom icke fittbärande. Fittan ska också vara mer eller mindre hårlös och de inre blygdläpparna ska inte vara för långa. Det är mycket fittan inte ska vara. Den ska t.ex. inte ha flytningar, men det kan den ju ha. Den ska sava, men inte för mycket (lämnar fontänisarna därhän här), och den ska smaka gott eller inte alls. Kukar smakar just ingenting under förutsättning att de är rena. Det är som att suga på tummen. Fittor smakar olika från gång till gång.

Min första flickvän åkte på fittläger i Danmark. Där fick de bland annat kolla på sin livmodertapp med spekulum och spegel. Vilken bra idé, eller hur? Hur många vet hur livmodertappen ser ut och hur den förändras under menstruationscykelns gång? Hon fick också lära sig om alternativ till tampong (natursvamp) och pessar (samma natursvamp, indränkt i äppelcidervinäger). Jag vet inte hur effektiva metoderna var, men hon blev i alla fall sin egen fittexpert och var inte rädd för att ställa krav. Men eftersom män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet vore det naivt att tro att det här mönstret inte skulle gå igen när det blir åka av. Alldeles för ofta dominerar alltså mannen, och fler män än jag vågar tänka på bryr sig inte ens om att se kvinnan som något annat än mottagare. Ser man på porren är också ett mycket vanligt tema just dominans, kvinnan som tre hål som ska penetreras, gärna med lite tårar och saliv rinnande. Och varenda tonårspojke som har gått från Hamsterpaj till Xhamster vet ju att alla kvinnor drömmer om att få den i tvåan. Det är också mycket praktiskt, för då slipper de fundera över teknik och sånt. Rövhål är bara hål. Det är också lite tabubelagt, för där ska saker ut, inte in. Men i fittan ska saker både in och ut mest hela tiden, varav vissa är saker som män inte vill tänka på. Även de där tekniksprängda Älskarna kan ibland vilja unna sig en stunds kravlös avkoppling i brunögat. Ack ja.

Om vi nu tänker oss en idealsituation där vi slipper maktassymmetriska knull och genusgenomsyrade bilder av könsorganen, där vi ger fan i ideal och vågar berätta för varandra vad som känns bäst. Ja, då återstår ändå mycket att göra. Till exempel att befria sig från tanken att en individ kan knulla bra. Jo, man kan ha övat upp sin känslighet inför andra, ha lärt sig att undvika vissa saker och betona andra. Men det krävs två för att dansa tango, som bekant. Vi kanske kan vara bra på varandra, men kunskapen går inte att generalisera utan vidare. Efter många års närkontakt med fittor trodde jag själv att jag var en sån där bra älskare. Ja, jag berömde mig av det. Jag var en jävel på att slicka fitta, för det hade jag fått höra, och jag var uthållig som sjutton; jag var känslig för min partners önskningar och tänkte inte bara på min egen njutning. Jo, tjenare. När jag första gången förstod att en av mina partners tyckte att jag var kass på att slicka just hennes fitta och att jag inte var lyhörd för fem öre inför just henne kom det som en kalldusch. Och givetvis anklagade jag henne för att inte ha kommunicerat. Så bekvämt. Men knulla är inte bara knulla. Knulla går inte att frikoppla från relationen, från livet i stort, från ens personliga erfarenheter. Och många kvinnor har som sagt allt annat än positiva erfarenheter med sig i bagaget. Min självkänsla fick sig en knäck, och det var väl bra. Men lusten avtog också, för om jag är så kass medan han är så bra, varför ska du och jag knulla? Det är samma tankefälla. Att de knullar bra kanske inte beror på honom, utan på situationen. Han är inte heller den duktiga älskaren. Men inramningen är perfekt. Återigen: Ack ja.

Så är det nåt jag vill säga om Fittan är det att den inte finns. Det finns bara fittor. Och det finns ingen Teknik, ingen Älskare. Det finns bara mer eller mindre bra och dåligt här och nu, mellan dig och mig, och vi är de enda som kan göra det bättre om vi vill. Och vi kanske kan använda hela kroppen, inte bara tänka Fittan och Kuken. Förresten har ju även mannen har ett slags fitta som man kan ha mycket skoj med (och inte är det bruna nöjet så endimensionellt och okomplicerat som jag skisserat ovan). Glädjande nog verkar det bli allt vanligare.

Men inte desto mindre: Fittor har betytt mycket för mig. Kära fittor, skål på er! Jag hoppas att jag har kunnat tillföra er åtminstone en tiondel så mycket glädje som ni har berett mig. Nu är det inte min sak att bedöma, men visst hade det varit hyvens om glädjen hade haft samma amplitud på båda håll. Men vi tar ju med oss det här maktgenomsyrade tjyvsamhället ända in i sänghalmen. Du med, och jag med. Lurade är vi allihopa. Det är för sorgligt.







söndag 21 juli 2013

Blicken som maktmedel och motstånd

För nån vecka sen skrev jag en serie tweets om vad män som ser sig som feminister kan göra rent konkret. Jag tyckte inte att det var nåt märkvärdigt, men det fick oväntat stort genomslag, och fortfarande retweetas de här 22 råden varje dag av nya personer. Kul, förstås, men det har nästan känts lite genant att bli hyllad i alla tonarter. Men så i dag kom den första negativa reaktionen: jag borde ändra på följande tweet:

20/ Sitter du mittemot en snygg tjej? Försök att inte klä av henne med blicken. Hon har gjort sig fin för sig själv, inte för dig.

"Aha", tänkte jag, "det var 'snygg tjej' som skavde". Jag förklarade att det inte skulle ses som att jag delade in världen i snygga eller ej och att jag borde ha satt "snygg tjej" inom citattecken för att visa att det var i betraktarens öga. Nej, det var också fel, sa twittraren i fråga; problemet var att jag väl inte kunde avgöra vem tjejen hade gjort sig fin för. Det var nedlåtande à la "Titta inte på den här tjejen, för då blir det synd om henne." Som om hon inte kunde svara för sig själv. Som om hon inte finge göra sig fin för män eller kvinnor om hon ville. Som om feminism är att tycka att det är synd om kvinnor eller att jag skulle rycka in till deras försvar. Och det menar jag ju inte. Jag har skrivit en hel del om kvinnligt aktörskap, här och i uppsatser på genusvetenskapen. Men det hjälper föga. Alla som läser de där råden kan inte veta vilken hyvens typ jag är. Så nu tänkte jag utveckla det här en smula.

Nej, jag kan inte veta vem någon gör sig fin för. Men något jag vet är att många män utgår från att kvinnor de möter har gjort sig fina för deras, männens skull. En kort kjol betyder: "Titta på mig", alltså tittar man. En urringning betyder: "Kolla här, då grabbar!" Och så kollar man. Och om det går tittar man gärna upp under kjolen och ner i urringningen i jakt på ännu fler gotter. Slickar sig om läpparna, vilar med blicken, klär av med blicken.

"Men varför har tjejer urringat om de inte vill att man ska titta?" säger många män. Får de alltså inte skylla sig själva om vi glor, är tanken där. Och är det inte roligt att vara attraktiv, kanske? Amenguh, vad jag skulle gilla om tjejer glodde på mig, liksom. Tja, kanske det. Kanske skulle du som man gilla att få kåtblickar på bussen, ja, tänk om tjejen kastade sig över dig och slet av dig kläderna när du var på väg hem genom parken på natten!

Men nu är det inte så, dyre bror. Släpp snorren, för det är dags att nyktra till och skärskåda verkligheten. Till att börja med är ett sexuellt övergrepp alltid just det: ett övergrepp. Nu är det väldigt sällsynt att kvinnor våldtar män, men det hände t.ex. för några år sen att ett tjejgäng slet av en man från hans cykel och antastade honom sexuellt. Han mådde inte bra av det. Säkert läste han "skämtsamma" kommentarer efteråt om hur han borde ha tackat dem, och att män inte kan våldtas. Kanske fick han erektion vid tillfället, men det säger inte att han "egentligen" ville. Att kroppen reagerar på ett visst sätt innebär inte att själen är med på noterna. Du skulle också må dåligt, även om du kan fantisera om det nu.

Tänk sen att du ständigt skulle bli vägd, mätt och befunnen för lätt eller inte utifrån formen på din stjärt, eller utifrån din längd, axelbredd eller gångstil. Har du inte lite för djupt liggande och för små ögon, är inte ditt skägg för glest, ditt hårfäste för högt, ditt adamsäpple för markant, din mage för tjock, dina ben för smala, ditt bröst för hårlöst, dina underarmar för klena, dina skor tråkiga, dina byxor hopplösa, har inte din tjocka näsa för stora porer, är inte dina tänder för gula, har du inte överbett, flyende haka, utstående öron, för tjocka ögonbryn, för tunna läppar, för ljus ögonfärg, för tjocka kinder, för rynkig panna? Ser du inte, kort sagt, ut som en vandrande tågolycka? Inte det? Är du alldeles säker på det? Hur kan du veta att du duger, att du inte kommer att bli hånad bakom din rygg för att din penis är för liten eller stor eller blek eller böjd eller slak?

Här tar säkert en och annan man åt sig och suckar över att de minsann känner sig fula eller får kommentarer och blickar som tyder på det. Visst, det är jobbigt. Men jag tror inte att jag överdriver om jag säger att män i allmänhet inte tänker så mycket på sitt utseende, inte ständigt och jämt. Medan kvinnor i allmänhet tänker mycket på sitt utseende - inte för att de är pimpinetta, utan för att de alltid skärskådas på ett sätt som män slipper. Alltid, varje dag. Så fort de inte är ensamma hemma hamnar de under luppen. Och om det finns tidningar med tjusiga karlar på, om man t.ex. letar lite bland tidskriftshyllans fitnessmagasin, finns det en ocean av glättade publikationer med tjusiga kvinnor. Ja, om de inte handlar om misslyckade plastikoperationer eller före- och efterbilder på kändisar som har gått upp eller ned i vikt eller haft fräckheten att åldras. Och så fort vi rör oss på stan invaderas vårt synfält att "sälj grej med tjej", så fort vi läser Harry Potter beskrivs flickornas utseende i detalj. Det går att vara lite skönt knäpp som Luna Lovegood, men nog är det synd att hon ser så hopplös ut? Däremot går det skitbra att vara skönt knäpp om man heter Zooey Deschanel. Något som inte går är att bara vara människa. Och förresten upphör inte granskningen ens hemma framför badrumsspegeln, för blicken följer med ända dit. Och in i provrummet. In i sängkammaren. In i drömmen. In i självbilden.

Jo, det finns en hegemonisk maskulinitet. Det finns manliga skönhetsideal. I USA är så gott som alla manliga företagsledare för Fortune 500-företagen över medellängd. (Tror ni mig inte kan ni kolla här - men läs gärna vissa av artikelns slutsatser med kritiska ögon.) Och ja, även kvinnor kan objektifiera män. Men det är ändå inte samma sak.

Det är inte samma sak, för män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet. Att män är överordnade innebär inte bara att de tjänar mer pengar eller att manlig klädsel signalerar makt medan kvinnlig signalerar underordning - försök att sätta på din son kjol så får du se vad jag menar. Nej, det innebär också att mannen dominerar det offentliga samtalet, att tidningsartiklar oftare handlar om män än om kvinnor, att professorn och kosmologen och Nobelpristagaren är man, att vi lever i en värld där män definierar vad som är eftersträvansvärt och viktigt och statushöjande. Det innebär att den överordnade är den som betraktar världen för att se om se om den duger, ungefär som den kristna guden under skapelseakten finner att det här var ju riktigt bra. Blicken är den värderande blicken, den dömande blicken, maktens blick.

I "Feminist Postcolonial Theory - a Reader" skriver bell hooks i sin essä "The Oppositional Gaze: Black Female Spectators" om ett återkommande mönster från barndomen: "Jag minns hur jag blev bestraffad som barn för att jag stirrade, för de där hårda, intensiva blickarna som barn gav de vuxna, blickar som sågs som trotsiga, som motståndsgester, som ifrågasättande av auktoriteten." Hon lärde sig genom upprepade bestraffningar att en blick kan vara riskabel. Så var det också under slaveritiden: slavarna förnekades rätten att "stirra", "glo tillbaka", för det var att öppet visa sitt trots. Och en slav kunde bli lynchad bara för att han såg på en vit kvinna.

"There is power in looking", skriver bell hooks. Men trots att hon visste att det var förbjudet var lockelsen att förstulet titta svår att motstå. Och hon kom så småningom att se blicken som motstånd, kom att förstå att slavarna ändå hade stirrat, att "alla försök att undertrycka vår/de svartas rätt att stirra hade hos oss skapat en överväldigande längtan efter att se, en rebellisk lust, en oppositionell blick. Genom att djärvt titta förklarade vi trotsigt: 'Inte nog med att jag tänker titta. Jag vill att min blick ska förändra verkligheten.'"

De svarta männen fick alltså inte stirra på de vita kvinnorna, även långt senare i historien. Men så småningom uppstod en fredad zon, nämligen biografen. Här kunde de betrakta de vita kvinnorna med den vite mannens blick, den fallocentriska blicken som bell hooks kallar den. Och de svarta kvinnorna? De var osynliga i filmens värld annat än som moderliga hembiträden och pigor till de vita huvudrollsinnehavarna och deras kvinnor.

Ja, det finns ett aktörskap i att betrakta, men inte i samma grad i att bli betraktad. Blicken utforskar och koloniserar, som när en voyeur betraktar en kvinna på avstånd eller en våldtäktsman begår sitt övergrepp: "Nu ser jag dig, nu ser jag dig naken, nu vet jag allt om dig, nu behärskar jag dig, nu äger jag dig!" På samma sätt fungerar blicken som maktmedel mot alla avvikelser från normen, från transpersonen till den romska kvinnan till den utvecklingsstörda pojken till kvinnan i hijab. Ni vet hur talande en blick kan vara.

Och ni vet hur det känns när någon behandlar en som luft, eller hur? Osynliggörandet är också ett slags blick, som när min granne i sin elrullstol ska bli expedierad i en butik och den som jobbar där vänder sig till hans assistent. Eller när någon som är vit säger sig vara "färgblind" och väntar sig stilpoäng för det. När det i själva verket är ett förnekande av den egna, privilegierade situationen och ett osynliggörande av den betraktades bakgrund och erfarenheter.

Jaha, så hur ska du ha det egentligen? Man får inte titta, för det är förtryckande. Och man får inte låta bli att titta, för det är osynliggörande. Får man ha ögon nuförtiden? Är vi inte alla biologiska varelser? Är det kanske fel att bli attraherad av någon, är det fel att göra sig fin, att vilja bli betraktad?

Nej, det är inte fel att bli attraherad. Och det är inte fel att göra sig attraktiv - för sig själv eller för andra. Att påstå att kvinnor som vill ha korta kjolar är offer för patriarkatet låter kanske bra. Men det förutsätter att det bara finns en blick, den fallocentriska. Faller man för dess makt är man pwnd, ägd, har falskt medvetande. Alltså återstår bara för kvinnor att säga nej till hela det traditionella feminitetsidealet och bli butchiga. Men måste det vara så? Har en i övrigt feministisk kvinna inte förstått att hon sexualiserar sig med sina korta kjolar och tajta jumprar, att hon gör sig till ett objekt? Och hon som ska föreställa så radikal?

Det är, återigen, skillnad på skit och pannkaka. Pojken-killen-mannen gör sig fin genom att förmedla och förstärka sina traditionella attribut. Från Batmantröjan och gympaskorna med det senaste Disneymotivet till huvtröjan och Nudie-jeansen till tribaltatueringarna till Dockersdojorna, kostymen, slipsen, kotlettfrisyren och pösmagen till hjärtinfarkten och graven är han en ninja, en rocksnubbe, en fotbollskille och riskkapitalist. Han agerar på ett sätt som inger respekt bland andra kortklippta män i mörka tyger. Han tillhör den stora världen, den offentliga sfären, funkar i alla väder. Och därmed blir han, den som gör sitt bästa för att apa efter en hegemonisk maskulinitet, även attraktiv för kvinnor. Är i alla fall tanken.

Medan flickan är å så söt och fin och leker med dockor som är å så söta och fina och onaturligt smala med onaturligt stora ögon och långt hår. Medan tjejen är tuff men skitsexig och kvinnan är mamma men sexig ändå och och den mogna kvinnan respektingivande men ändå en milf och allt uppåt blir hängpattar och bristningar och fy fan för kåta gamla kärringar. Drastiskt formulerat, visst. Men det handlar hela tiden mer om kvinnan som objekt än subjekt. Riktningen i de traditionellt feminina attributen är alltid mer utåt, mot granskaren. Det tunna tyget, den smekande kjolen, de halvt blottade brösten passar heller inte så bra i den stora världen, men finfint i den lilla. Att vara attraktiv för män är att även, mer eller mindre som en biverkning, bli det bland kvinnor. Finns det en hegemonisk femininitet? Ja, men den är mer svåranalyserad än den maskulina. Och var finns the gaze, blicken som revolt?

När de första filmerna av svarta filmskapare kom, när vi fick blaxploitation, filmer som Shaft eller senare Spike Lees filmer, var det ett sätt att erövra en dittills helvit domän - men de svarta kvinnorna skildrades fortfarande stereotypt. De kanske fick andra roller än hushållerskan och modern, men de var fortfarande objekt, fortfarande inte aktörer, skriver bell hooks. Var fanns filmer för den kvinnliga svarta betraktaren? Var fanns en sån filmkritik? Ingenstans. Den skulle dröja mycket länge, för den hade svårare att göra sig gällande, precis som svarta feminister inte bara fick kämpa mot patriarkatet utan även mot den vita feminism som inte inkluderade dem. Tala om dubbelt förtryck.

Jag hade planerat att skriva en c-uppsats som burlesk när jag läste genusvetenskap. Nu blev jag tvungen att avbryta mina studier, men ämnet intresserar mig fortfarande. Jag har aldrig hajat den där femme-positionen. Vad är det som är så radikalt med att klä sig som en strippa från 1950-talet eller ännu tidigare? Varför jublar den kvinnliga publiken när kvinnan på scenen klär av sig under sitt parasoll? Är det inte bara den gamla vanliga fallocentriska blicken som är i farten här?

Men nu tror jag att jag äntligen hajar. Femmepositionen är ett försök att befria sig just från fallokratin, att återerövra blicken från männen. Se, här har vi kvinnan med alla sina traditionellt feminina attribut, kvinnan som sexualobjekt, kroppen som lockelse - minus den manliga blicken. Här är det feminina som kopia utan förlaga, som ett skorrande ackord, en queer motrörelse. Här är också kvinnor som attraheras av kvinnor och gör sig attraktiva för kvinnor. Det funkar, uppenbarligen, åtminstone i just det sammanhanget. Hur det fungerar i offentligheten är det inte min sak att värdera.

Men alltså: det finns en annan blick än den fallocentriska. Fast så länge vi har en könsmaktsordning kämpar den i motvind. Det går att som kvinna göra sig attraktiv och ändå vara ett subjekt. Såklart. Men i patriarkatet är det de överordnades blick som dominerar. Den dominerande gruppen är till stora delar blind för sin dominans och ännu mer blind för den underordnades position som underordnad. Normbärarna är blinda för den norm som de betraktar världen igenom. De vita ser inte sin egen position gentemot de icke-vita. Och de underordnades erfarenheter osynliggörs samtidigt som  de betraktas, betittas, värderas. Blicken och blindheten går hand i hand.

Var och en har rätt att definiera sig själv, inte bara i förhållande till makten, inte bara i enrum, inte bara som en reaktion. Eller, som Audre Lorde har uttryckt saken: "If I didn't define myself for myself, I would be crunched into other people's fantasies for me and eaten alive." Ja, vi skapar hela tiden berättelsen om oss själva, oavsett vilken position vi har. Därför måste vi också försöka rikta våra blickar mot oss själva, och det gäller särskilt normbärarna, makten. Så det är nog mitt råd i modifierad skepnad till den man som vill betrakta sig som feminist: se dig själv - och klä inte av någon med blicken. Någonsin, för det är ett övergrepp. Det finns sätt att titta som inte är "tittiga", som inte klär av och slukar och kränker. Det finns en öppen blick, den som ser människan, som låter människan definiera sig själv. Kanske även den blicken kan förändra verkligheten en smula.