Om att inte klara av

Jag ser en man från min balkong. Klockan är sju på morgonen och det är blåsigt och mörkt. Han står bara där, 150 meter bort, alldeles stilla, på en liten gräsmatta framför ett hus. Vad håller han på med? Aha, nu ser jag två små hundar i koppel. Nu hukar han sig, reser sig igen och går vidare. Han har använt en hundbajspåse. Det hade han förstås kunnat strunta i, men det kändes väl rätt. Han hade också kunnat låta blir att gå ut med hundarna och låtit någon annan göra det, om det inte är så att han bor ensam. I annat fall var han tvungen, och så är det ju med hundar. De är en börda på sätt och vis, men man blir ju fäst vid dem. Alltså går man upp tidigt, morgon efter morgon, i stället för att låta avliva dem. Vilket vore det bekvämaste.

Här är alltså någon som klarar av en uppgift. Inget konstigt med det. Människor klarar av allt möjligt. Jag tror att få skulle säga: "Ahmenguv, jag skulle aldrig klara aav att gå ut med några hundar klockan sju på morgonen!" Men vi säger det om en hel massa andra saker. Ibland har det en lätt poetisk klang: "Älskling, jag skulle inte klara mig utan dig." Vad menar vi då? Klart vi skulle. Man kan också använda det som ett slags hot: "Jag klarar mig inte utan dig!" Det betyder att något diffust, katastrofalt, mörkt och potentiellt livshotande kommer att infinna sig. Mitt liv kommer att slås sönder. Jag blir en mänsklig spillra, en skugga av mitt forna jag. Hädanefter ska jag vandra i skuggans dal, hålögd, uppgiven, vithårig i förtid, med kinder där man ännu kan se spår av tårar som har tagit slut.

Ja, eller också blir man jätteledsen ett tag. Sen sörjer man något mindre intensivt. Med tiden avklingar sorgen och livet känns rätt okej, även om det inte är som förut. Saknaden lägger sordin på stämningen understundom, men det är om inte okej så i alla fall överlevbart. För överlever gör vi ju för det mesta. Få dör av sorg även om det händer. I allmänhet tar vi inte livet av oss.

Så vadan denna metafor? Varför anses den så tjusig? Tanken väckte mig i morse. Jag låg och tänkte på att Marty ska åka på en litterär kryssning där hon är en av attraktionerna. Det kanske blir roligt - eller rena mardrömmen. Tänk om det blir så kraftig sjögång att alla önskar att de hade stannat hemma? Det vore inte så kul. Och tänk om det blir en ny Estoniakatastrof. Jag skulle inte klara av att hon dog, tänkte jag. Men så korrigerade jag mig. Klart jag skulle klara av det. Det vore fruktansvärt sorgligt, inte minst för barnen. Hur skulle jag klara mig ekonomiskt med vår höga hyra? Det kanske jag inte skulle klara av, så jag finge väl flytta till nåt mindre. Men jag skulle inte ta livet av mig, för det vore ju lite hårt mot barnen. Liksom. Alltså skulle jag klara av det, precis som folk i alla tider har klarat av saker.

Ja, man målar upp ett katastrofscenario för att i tanken pröva en annan tillvaro. Jag är bra på sånt. Jag är inte direkt som Filifjonkan som ser katastrofer i varje buske, men ofta tänker jag mig att folk ska dö eller jag själv dö eller så blir jag av med båda benen eller blir blind eller cancersjuk. Och i min fantasi är jag rätt tapper, får jag nog säga. Jag är den som klarar av både X, Y och Z. I verkligheten är jag pipig och smärtkänslig och i stort behov av trygghet, sällskap och allt allt ska vara som vanligt. Jag känner nog efter för mycket även om jag samtidigt klarar av att jonglera barn och jobb och relation och hushållsgöromål. Jag är som mannen med hundbajspåsen. Visst är det lite motigt ibland, men sånt är livet. Suckar jag och undrar om det inte svider lite i halsen? Trött är jag också; jag sover för lite. Det är jättesynd om mig.

Många, inklusive jag själv, fantiserar om att utsättas för tortyr men inte ge vika. Det är den yttersta prövningen, och om man klarar av den... Ja, vad är man då? En hjälte? Kanske. I mitt Twitterflöde läste jag i går om just en sån person, en vän till familjen. Han ville inte röja sina vänner så han blev ihjältorterad. Hade jag klarat av det? Hade du gjort det? Det går inte att veta. Och det är faktiskt bättre att undvika den sortens fantasier, har jag kommit fram till. Jag mår bara dåligt av dem. Det jag vet är att de flesta nog skulle undvika att säga "Ahmenguv, jag skulle inte klara aav att bli torteerad." Får man verkligen hoppas, för det vore så jävla osmakligt.

Alltså finns det vissa gränser för när den här metaforen känns okej. Kanske borde vi undvika den helt och försöka vara sakliga i stället. Men ibland vill vi inte vara sakliga. Marty säger då och då: "Älske, det här är det godaste jag har ätit i hela mitt liv!" Då blir jag glad, trots att jag vet att det där inte är riktigt sant.  Om hon i stället skulle säga: "Å, det där var riktigt gott. Hur har du gjort med sötpotatisen?" vore hon inte Marty utan någon annan. Och om om använde inte klara av-metaforen skulle hon heller inte vara min Marty. Vi vet vad hon har klarat av och vad jag har klarat av och vad våra vänner klarar av. Det är en hel del. Och visst är det okej att förgylla tillvaron med en och annan metaforisk överdrift, men kan vi inte undvika att runka i andras lidande eller i vårt eget, tänkta? Jag tycker det.

Så kalla mig prosaisk, men innan ni utbrister i ett "inte klara av" kanske ni kan säga precis vad ni känner i stället? Till exempel: "Jag skulle bli fruktansvärt ledsen om du gick ifrån mig. Du är en så viktig del av mitt liv och jag vill vara med dig. Jag älskar dig trots att du är en jobbig jävel att leva med ibland." Eller "Undrar hur det skulle bli om jag blev långvarigt sjuk? Skulle du ta hand om mig då, varenda dag, resten av livet? Jag vet inte om jag skulle vilja det. Det vore nog bättre om du gick ifrån mig." Eller så. För då får vi ett samtal som kan leda nånvart.

Det är kanske bättre att inte tänka alls på alla bakslag som kan drabba oss, och vissa gör nog inte det. Lyllo dem. Själv inbillar jag mig att mina katastroftankar gör att jag har en viss beredskap när den dagen kommer, men det kan vara en illusion. Men jag försöker i alla fall tänka: "Det är klart att jag skulle klara av det. Vad är alternativet, liksom?"

En gammal skogsarbetare jag brukade prata med mycket förr i världen hade ett annat sätt att uttrycka sig när diverse olyckor kom på tal: "Ja. Det går. Allt går." Och inte var det ett uttryck för likgiltighet. Man såg empatin i hans ögon och starka men tunga och söndervärkta kropp. Men han hade sett så mycket av livet att han aldrig skulle komma på tanken att utbrista i ett "Det skulle jag aldrig klara av".

Ja, allt går. Och allt sätter sina spår.