onsdag 22 juni 2011

Underklassen behövs inte

Läser nånstans om ett försök att definiera den nya underklassen. (Förlåt om jag är imprecis, men jag orkar inte riktigt göra research inför det här inlägget. Det blir lite löst tyckande i stället.) Jag har själv varit inne på det där spåret, att den nya underklassen består av diverse undanskuffade, diskriminerade och på annat vis malträterade grupper. Ja, till skillnad från den gamla grå massan som gick där med sina unikaboxar, styrda av fabriksvisslorna. Numera råder det en bred enighet om att den inte finns längre, arbetar- eller underklassen. Alla är medelklass och löneskillnaderna i Sverige är bland de lägsta i världen. Alltså behöver egentligen inte några arbetarpartier heller - och eftersom bönderna är i utdöende behövs inte heller Centerpartiet. Kyrkorna gapar tomma under högmässan och svenskarna är ett av de mest sekulariserade folken i världen, så även Kd kan också dra nåt gammalt över sig.

Ja, det är mycket som har blivit omodernt och överspelat, minsann. Klasskampen, Herren Jesus och slåttermaskinen ligger och rostar i nåt gotländskt dike. Det är nästan så att man fäller en tår av saknad över Gösta Boman med sin slidkniv, Wallenberg som ropar: "Sikta på den billigaste!" när det inte går att få stopp på segelbåten på väg in i Sandhamn eller Demokratisk Allians fjuttiga motdemonstrationer när De förenade FNL-grupperna är på väg mot USA:s ambassad. Allt var mycket enklare på den tid när höger var höger och vänster vänster, och mitten upptogs av Gunnar Helén eller någon annan färglös folkpartist.

Men högerpolitiken består ändå. Den kallar sig inte höger, bara, utan nåt annat. Man är t.ex. för ökad valfrihet, mindre detaljstyrning, frihet från statligt överförmynderi, för lägre skatter och tillväxt, tillväxt, tillväxt. Småföretagen är Sveriges framtid, skolorna ska lära barnen entreprenörskap samtidigt med tio-kamraterna och planetsystemet. Vården ska samtidigt vara världens bästa och mest underbemannade, så att dementa gamlingar lämnas helt utan tillsyn på natten. Vi ska inte bara ha världens bästa skola och vård, vi ska också bli bäst på idrott. Därför subventioneras Globen år efter år, vilket man kan tycka är lite paradoxalt med tanke på att idrott är kultur och kultur ska vara självfinansierande. Därför bygger vi nya jättearenor där kommunalpolitiker klubbar igenom detaljplaner, just hemkomna efter styrelsemötet i byggföretaget som av en ren slump ska bygga detta nya huliganparadis. Att det inte finns något som en fri lunch är visst en sanning med modifikation.

Men alltså: om vi nu inte längre har någon arbetar- eller underklass, vad har vi? Vem ska man sno pengar ifrån? Vilka är det som berikas och hur röstar de berikade? Hur kommer det sig att vi numera har 60 000 dollarmiljonärer i vårt land (uppgift från Rapport i dag)? Varifrån har de fått sina miljoner? Något säger mig att graden av enhetlighet hos de mindre bemedlade står i omvänd proportion till enhetligheten, såväl den ekonomiska som politiska, bland bättre folk. De rikare blir inte bara allt rikare, de talar samma språk. Ju längre Alliansen sitter vid makten, desto tydligare blir det vems ärenden den går, trots de ivriga försöken att kuta hem med stålarna under ideologiska rökridåer om att det måste bli lättare att nyanställa och att vi måste minska utanförskapet. Vi ska alltså slopa LAS och sänka lönerna, något som säkert får Gösta Boman att slå glädjevolter i sin grav. För det är så det kommer att bli.

Eller ta bostadsmarknaden. Att ha allmännyttiga bostadsföretag finns det ju ingen vits med numera. Varför inte låta marknaden styra? Det är ju absurt att en vanlig pensionär ska kunna bo i den attraktiva innerstaden. Vi ska överhuvud taget inte ha några hyresrätter innanför tullarna. Att äga sin bostad skänker ju en sån frihet, och frihet är det bästa ting. Det värsta vi kan göra är att försöka lägga oss i hur marknaden fungerar. Då är vi tillbaka till Sovjettiden, det vet alla. Samma sak med kulturpolitiken. Varför ska källarteatrarna få en massa onödiga bidrag? Drar de inte tillräckligt med publik är de inte tillräckligt attraktiva, alltså får de klara sig själva eller lägga ner verksamheten. Konstnärer får väl jobba som alla andra, med något som efterfrågas av marknaden.

Men det hänger ju ihop. När alla ska äga sina bostäder eftersom högerpolitiker älskar att äga, och folk inte tackar nej till att tjäna ett par miljoner på en ombildning till bostadsrätt, blir det också allt svårare för källarteatrarna att klara sig. De bidrag de får är till för att de ska kunna ha en lokal och ett minimum av personal för att driva teatern. När snikna bostadsrättsföreningar höjer hyrorna så mycket de bara kan blir det snart omöjligt att stanna kvar innanför tullarna, så bli inte förvånade om alla har försvunnit om ett par år. Då har också kulturpolitiken nått sitt mål: enfald och detaljstyrning - det där som borgerliga kulturpolitiker säger sig vilja motverka. Ja, sen dröjer det nog inte länge förrän institutionsteatrarna också läggs ner, men det gör väl inte så mycket. Vi kan säkert se "Charlies tant" även år 2030 och 2080. Fast inte så mycket mer.

Teatermänniskor är förstås inte underklass, även om deras arbetsvillkor och löner är ett skämt jämfört med många andras. De har ett kulturellt kapital och de vill ju jobba med teater för att de brinner för den. Men det är få som kan växla in det där kulturella kapitalet till reda pengar, även om det finns undantag som Noomi Rapace eller Michael Persbrandt eller en handfull andra som en gång började just på de fria teatrarna. Däremot ser högerpolitikerna ner på dem, inte minst för att de har mage att peta i frågor som helt bör förbli opetade. Så bort med dem, tack. Och bort med diverse inbillningssjuka, lata och initiativlösa. Vi kan väl rycka bort alla tidigare skyddsnät så att vi får råd att sänka skatterna för dem som redan har visat framfötterna. Vi börjar med att plundra nerifrån så får vi se hur länge det håller, är taktiken såväl på kulturområdet som på alla andra områden i Alliansens Sverige. Högerpolitik finns inte längre, även om folk i Djursholms Ösby röstar som de alltid har gjort.

Vänstern, sen. Den ägnar sig åt identitetspolitik, sägs det. Identitetspolitiken är det nya röda, liksom. Det är ett enda tycka synd om-ande av invandrare, flyktingar, kvinnor, hbt-personer, muslimer och andra - som alltså ska vara den nya underklassen i brist på unikaboxgänget från fordom. Det säger ju sig självt att det inte kan leda nånvart.

Fast jag tycker nog att det finns en vänsterpolitik. En sån ställer sig hela tiden frågan: Vem tjänar på det här - och vem förlorar? Man behöver inte vara raketforskare för att begripa varför den fantastiska valfriheten och det individuella entreprenörskapet leder till att de som har det sämst ställt får det ännu sämre och de redan rika blir allt rikare. Högern är starkare än någonsin, inte minst tack vare skickligt utlagda rökridåer. Det saknas inte precis uppgifter för den som gillar omoderna begrepp som rättvisa och trygghet för alla, även de svagaste.

måndag 13 juni 2011

Att förföra homofoben

Ni har väl sett det, referatet av undersökningen som visar att homofoba män är de som tänder mest på bögporr. Strejta män delades in i två grupper: homofober och icke-homofober. Sen fick de titta på olika sorters porr medan en fjongometer registrerade om det började svälla vid åsynen. Ja, och så visade det sig att homofoberna var de som fick mest bånge av bögporren.

Härav kan man dra slutsatsen att alla homofober innerst inne drömmer om att ha nåt annat än en gummiring runt pitten - de är smygisar hela bunten, haha! Jag ska erkänna att det var min reaktion och att en viss skadeglädje infann sig. Det var väl det jag visste, liksom. Men är det så enkelt?

Nja. För det första undrar jag vad en homofob är. Är det någon som känner starkt obehag vid tanken på män som har sex med män? Någon som är rädd för bögar och tror att de jämt vill komma innanför brallan på en? Någon som avskyr alla dessa fjollor och vill slå dem på truten? Någon som tycker att det är onaturligt, strider mot naturens ordning, kanske till och med mot Guds ord? Eller bara någon som aldrig skulle vilja ha sex med en annan man? Någon som tänker att analsex är äckligt (som om det är det enda sex bögar ägnar sig åt)? Eller någon som gärna sätter på tjejer i tvåan men inte vill få något i sin egen stjärt? I undersökningens Abstract står det: "exclusively heterosexual men who admitted negative affect toward homosexual individuals". Inte mer än så, alltså.

Men bögar är ofta fittofober. Betyder det att de inte kan tända på heteroporr eller flatporr? Och om de nu skulle göra det, visar det att de i själva verket inte är bögar? Det finns flator som gillar att se bögporr - längtar de alltså efter en rejäl snase? Eller ska vi låta folk själva bestämma hur de vill definiera sig? Jag tycker det. Och det kan ju hända att det börjar rycka i baguetten eller slaska i skrevet vid just det ovanliga, kanske förbjudna. Fantasi är en sak, praktik en annan. Att kåta upp sig på japanska sjuksköterskor är inte nödvändigtvis samma sak som att vilja att en uska ska göra sexuella närmanden på vårdcentralen. Sexualitet och amorös läggning behöver inte heller sitta benhårt fastlimmade vid varandra.

Så nej, man ska inte dra för stora växlar på den här fjongometerstudien. Däremot kan den kanske vara lite bra för de deltagande "homofoberna" och deras bröder utanför labbet. Måhända dämpas obehaget mot bögerierna något av insikten att det faktiskt kan vara rätt upphetsande. Det betyder inte att de själva är bögar eller vill suga av en man eller mer. Det betyder bara att vi alla är människor - homosexuella som bisexuella och strejta.

För ett tag sen satt jag på Mosebacke med ett gäng där bögarna var i majoritet. En av dem sa ungefär så här: "Fan, jag tror att jag börjar bli heterosexuell - jag tänder bara på strejta killar numera." Det var förstås på skoj, men han är inte ensam. Drömmen om att förföra den där strejta killen är en fantasi många går igång på. I vilken mån de försöker göra den till verklighet vet jag inte. Men den bakomliggande tanken snuddar nog vid slutsatsen av undersökningen ovan. "De vill. De säger att de inte vill, men innerst inne drömmer de om det."

Ja, så länge det är en fantasi är det okej. Så länge man utan att manipulera, dricka någon under bordet eller på annat sätt rucka på en annan människors gränser är det okej. Men där går gränsen. För vad är det för skillnad på det här och tanken att "alla tjejer vill - egentligen" som så många heterosexuella män när. Samtyckets gränser ska inte behöva prövas; de ska vara inbyggda i var och en av oss.

Det finns en dimension till i det här. Jag tror, utan att ha gjort några vetenskapliga undersökningar, att bögdrömmen om den strejte mannen också kan ha att göra med självförakt. Varför är det en "seger" att förföra honom? Jo, för att han representerar normen, den som vi alla mår bäst av att tillhöra. Men nu gör vi inte alltid det, och det blir inte så mycket bättre av att tänka att vår egen norm är bättre, roligare, ballare, friare eller vad ni vill. Den som inte tillhör normen definierar sig ändå alltid mot den. Eftersom vårt samhälle är heteronormativt är det som faller utanför per automatik mindre värt. Så genom att få omkull den heterosexuelle mannen förtar vi något av hans värde och minskar något vårt eget mindervärde. Kalla det internaliserad homofobi om ni vill, ett slags sjuka som ofta tar sig uttryck i en strävan efter radhusnormalitet, hegemonisk maskulinitet och en nedsättande syn på fjollor och diverse transpersoner. Det är alltså inte bara vissa heterosexuella män som är homofoba, tyvärr.

Jag tycker att vi ska stryka den där tanken om någon som "egentligen vill", vare sig det gäller strejta män, underåriga eller kvinnor som har fräckheten att säga nej när de är utmanande klädda. Men det är rätt bra att tänka sig att vår sexualitet inte är huggen i sten - lika lite som vår personliga makeup i övrigt.

fredag 3 juni 2011

Bafatt vi kan

Gwyneth Paltrow och hennes make söker en privatlärare till barnen Apple och Moses. Klassisk grekiska är ett rekvisit för den som vill vara med och fostra kändisparets telningar. Ja, förutom latin, franska samt mandarin eller japanska. Såklart; Gwyneth och Chris Martin brukar ju växla mellan dessa språk när de diskuterar Li Po, Aristoteles, Descartes och gänget. Ljuv är mödans lön, säger de sig, acti labores jucundi. Ja, många års intensiva studier har givit resultat - se bara hur rika de har blivit!

Läraren ska också kunna spela tennis, segla, spela schack, förstå sig på filosofi och vara intresserad av dramatik (eller "drama" som Aftonbladet skriver). Detta är som alla vet ett måste inom Hollywoodaristokratin. Man ska ju inte behöva skämmas för sina barn, ergo får de finna sig i att drillas i Benkogambit, lära sig skillnaden mellan hundsvott och häckstag och bemästra den svåra konsten att på ett avslappnat men ändå levande sätt framföra godbitar ur Sarah Kanes samlade produktion medan föräldrarna och deras hyperintellektuella vänner myser med en drink vid brasan i något Hollywoodpalats som är minst femton (15!) år gammalt. Sen sjas i säng, för halv fem är det dags att nöta in syntaktiska strukturer i hjälteeposet "Sting räddar världen" (skrivet på arkadisk-kyprisk dialekt av Gwyneth just for the hell of it).

Jag hoppas att Apple och Moses får sin lärare snart, för tänk så många glädjefulla timmar i skolbänken de har framför sig! Visserligen blir dagarna så långa att man undrar när de ska hinna med tennis och segling, men om man seglar under lunchen kan man kanske köra några femsetare mellan elva och tre på natten.

Nej, nu ser jag ju att jag har läst fel! Läraren ska bara jobba två timmar om dagen förutom på lördagar och söndagar då det är sju timmars undervisning. Jamen, dåså. Då kommer barnen att bli flytande i de här språken redan när de är 55 år. Därefter får de ge järnet för att bli stormästare i schack, hinna med några världsomseglingar och en och annan Wimbledonseger. Allt går! Och när de en dag ligger på sitt yttersta kommer de att tacka en framsynt mor och far för ett liv rikt på glädjeämnen.

Ja, amantes sunt amentes, som redan Loredana Borg sa. Förstår ni inte den sentensen får ni slå upp den - precis som jag. Det finns lärdomsgiganter som Gwyneth och Chris. Sen finns det alla vi andra, men vi har ju Google.