Konsten att börja i fel ände

De flesta föräldrar försöker hjälpa sin barn med läxläsningen. När nu barnen har läxor, vill säga. Mina barn har aldrig läxor om man får tro dem, eller så har de redan gjort dem eller så är deras deadline någonstans i framtiden, oklart exakt när. Så de blir förtörnade när jag envisas med att vilja se deras böcker eller lösblad med mattetal och andra uppgifter. Jag är heller inte alltid så pedagogisk som jag skulle vilja vara, men oftast går det bra när jag erbjuder min hjälp.

Så lätt, om man nu kan kalla det lätt, är det inte för alla. Alla kanske inte ens vet när deras barn har läxor eftersom deras svenska är bristfällig, ibland sämre än barnens. Men, som sagt, jag är säker på att de allra flesta vill sina barns bästa och tycker att det är viktigt att kidsen klarar sig bra i skolan - kanske särskilt gäller detta föräldrar som inte har haft någon vidare skolgång själva. De vet hur viktigt det är. Att vilja sina barns väl och att ha höga ambitioner för dem är alltså ingen klassfråga, däremot är de egna resurserna det. Alla kan inte erbjuda sina barn studiero hemma, ett skrivbord, en bokhylla och så vidare. Och har man läs- och skrivsvårigheter eller har svårt för siffror kan man svårligen hjälpa sina barn så bra som man skulle vilja.

Så visst behövs det läxhjälp ibland. Det finns också ideella organisationer som erbjuder gratis läxhjälp. Men egentligen är det skolans förbannade plikt att se till att såna här olikheter i barns förutsättningar ska jämnas ut. Skolan gör vad den kan, för det mesta. Det finns speciallärare, särskild stödundervisning med mera - i alla fall i skolor som har tillräckliga resurser. Men dagens lärare är lite för upptagna med att skyffla onödiga papper hit och dit för att hinna engagera sig tillräckligt i enskilda elevers studieförhållanden och därmed prestationer. Jag skulle verkligen välkomna ett förslag som gick ut på att alla som behövde extra hjälp med sina studier skulle erbjudas det.

I stället ska vi nu få läxhjälp som är avdragsgill med rut-avdrag. Man tar sig för pannan. Vem kommer att utnyttja den? Knappast den som är lågavlönad, ensamstående eller relativt nyanländ till Sverige. Nej, det blir förstås den redan välmående medelklassen som hoppar på tåget. Bor man i villa i Bromma räds man inte blanketter och skatteteknikaliteter - bara att köra! Nu kan barnen få ännu mer hjälp att distansera sig ännu mer från ungarna i fattigpluggen. Någon moderat cyniker förklarade det här som att föräldrar som vill ge sina barn det lilla extra inte ska hindras att göra det. Nej, man kan inte hindra föräldrar att satsa på sina barn. Har någon föreslagit det?

Men rutavdrag för läxhjälp är ett symtom för den nyliberala tidsålder vi lever i, en där vår grundläggande välfärd gradvis monteras ner och görs om till ett system med kunder och beställare. Den som vill veta hur vår unika svenska modell en gång kom till kan läsa "Är svensken människa?" av Henrik Berggren och Lars Trädgårdh. Jag ska inte ge mig in på ett referat av denna utomordentligt intressanta bok, men kortfattat man man säga att vi sedan mycket lång tid har haft ett system där staten utgör en garanti för individens frihet. Det är därför vi avskaffade sambeskattning, det är därför vi införde barnbidrag, föräldrapenning, bra skolor för alla. För att vi inte skulle vara beroende av familjens varierande ekonomiska och sociala status, för att vi skulle slippa vara beroende av välgörenhetsorganisationer eller kyrkor. Men denna modell vill alltså nyliberalerna slå sönder, och de är på god väg att lyckas.

Ja, vissa föräldrar vill ge sina barn det där lilla extra. Därför ser de till att vara högavlönade. Därför ser de till att deras barn ska få bo i en villa med en stor trädgård med en studsmatta. Och den som inte fixar de där små bagatellerna bryr sig förmodligen inte om sina barn. Att skolorna blir alltmer skiktade efter familjernas ekonomiska och sociala kapital är alldeles glasklart. Och nu ska de redan bortskämda få skämma bort sina telningar ännu mer. Det är ju bara att bry sig om, att unna dem det lilla extra.

Så kan man vända hela välfärdstanken upp och ned. Så raserar man tanken på en skola för alla. Så låser man in de redan underprivilegierade och låter deras ungar ge upp tanken på högre studier. Det är så fruktansvärt cyniskt och vidrigt att jag saknar ord.

Bafatt vi kan

Gwyneth Paltrow och hennes make söker en privatlärare till barnen Apple och Moses. Klassisk grekiska är ett rekvisit för den som vill vara med och fostra kändisparets telningar. Ja, förutom latin, franska samt mandarin eller japanska. Såklart; Gwyneth och Chris Martin brukar ju växla mellan dessa språk när de diskuterar Li Po, Aristoteles, Descartes och gänget. Ljuv är mödans lön, säger de sig, acti labores jucundi. Ja, många års intensiva studier har givit resultat - se bara hur rika de har blivit!

Läraren ska också kunna spela tennis, segla, spela schack, förstå sig på filosofi och vara intresserad av dramatik (eller "drama" som Aftonbladet skriver). Detta är som alla vet ett måste inom Hollywoodaristokratin. Man ska ju inte behöva skämmas för sina barn, ergo får de finna sig i att drillas i Benkogambit, lära sig skillnaden mellan hundsvott och häckstag och bemästra den svåra konsten att på ett avslappnat men ändå levande sätt framföra godbitar ur Sarah Kanes samlade produktion medan föräldrarna och deras hyperintellektuella vänner myser med en drink vid brasan i något Hollywoodpalats som är minst femton (15!) år gammalt. Sen sjas i säng, för halv fem är det dags att nöta in syntaktiska strukturer i hjälteeposet "Sting räddar världen" (skrivet på arkadisk-kyprisk dialekt av Gwyneth just for the hell of it).

Jag hoppas att Apple och Moses får sin lärare snart, för tänk så många glädjefulla timmar i skolbänken de har framför sig! Visserligen blir dagarna så långa att man undrar när de ska hinna med tennis och segling, men om man seglar under lunchen kan man kanske köra några femsetare mellan elva och tre på natten.

Nej, nu ser jag ju att jag har läst fel! Läraren ska bara jobba två timmar om dagen förutom på lördagar och söndagar då det är sju timmars undervisning. Jamen, dåså. Då kommer barnen att bli flytande i de här språken redan när de är 55 år. Därefter får de ge järnet för att bli stormästare i schack, hinna med några världsomseglingar och en och annan Wimbledonseger. Allt går! Och när de en dag ligger på sitt yttersta kommer de att tacka en framsynt mor och far för ett liv rikt på glädjeämnen.

Ja, amantes sunt amentes, som redan Loredana Borg sa. Förstår ni inte den sentensen får ni slå upp den - precis som jag. Det finns lärdomsgiganter som Gwyneth och Chris. Sen finns det alla vi andra, men vi har ju Google.

Om faderskapets innersta känslor

I dag skriver Malin Ullgren om Drömmen om den perfekta föräldern i DN (ej på nätet i skrivande stund). Hon tar upp tråden från Lena Andersson häromdagen, Liv eller småbarnsliv, som jag kommenterade här. Då inriktade jag mig på Anderssons märkliga resonemang om att vi borde tänka oss för innan vi ökar belastningen på vår jord. Men artikeln handlade också om trötta och uttråkade småbarnsföräldrar och deras understimulerade barn. Och kanske är kärnan i hennes artikel något jag inte berörde:

Egna barn förmodas mekaniskt vara den största lyckan, som inte ska missunnas någon. Den orubbliga barnnormen får alla att tro att man måste göra barn för att förstå varför man lever och har levt.

Om detta handlar också Ullgrens artikel:

Frågan är varför denna dröm om helt rena, väl avvägda föräldrakänslor ständigt återkommer, när så många föräldrar nu för tiden vittnar om att starka passioner och total uttråkning är själva grunden i relationen.

Ullgren saknar den fullständiga bilden av föräldraskapet - som om den skulle finnas. Det tror hon kanske inte, men hon menar att om skildringar av dotterns relation till sin mor är vanliga så är motsatsen ovanlig - för att inte tala om "faderskapets innersta känslor", som är "ett helt okänt land". Nå, jag får väl bättra på den balansen, tänker jag. Så här:

Faderskap finns inte.

Jag är alltså inte pappa till mina barn, och om jag ibland säger att "pappa är ett verb" menar jag bara att föräldraskapet är performativt. Existensen föregår essensen, som Simone de Beauvoir skulle utropa om hon levde i dag och vore jag (jag läser just "Det andra könet"). Att jag är man är otvivelaktigt, men manligheten och pappaheten bestämmer varken mitt eller mina barns öden. Faderskapet rymmer inga "innersta känslor" för det finns varken faderskap eller en uppdelning mellan inre och yttre. Nu talade inte de Beauvoir om performativitet, för det uttrycket var inte uppfunnet 1949. Men hon sa ungefär så här: man blir det man blir - ständigt - genom ens sätt att förhålla sig till det som omgivningen gör med en. Kroppen kan aldrig vara ett objekt som andra, för det är genom kroppen vi upplever allt det andra. Kroppen är mer likt ett konstverk som man ständigt går omkring och förändrar och bättrar på. Kroppen är en situation, eller för att uttrycka sig strikt fenomenologiskt: vi är inte i världen, vi är till världen.

Det här låter kanske krångligt. Men betänk då hur tillkrånglad en dekonstruktion av könet är. Performativitet i all ära, men gör vi verkligen kön? Bara? I så fall försvinner kroppen och vem som helst kan alltså vara kvinna eller man. Biologi föregår inte genus - det är i själva verket tvärtom om man får tro Judith Butler. Det här skulle de Beauvoir ha ställt sig främmande till; hon skulle se en uppdelning i kön och genus som en falsk dikotomi. I ett av de första kapitlen av "Det andra könet" avvisar hon med kraft tanken på kvinnan som hona, men hon skulle vara lika kritisk till synen på kvinnan som enbart resultatet av diskursiva processer. Att existensen föregår essensen betyder inte bara att biologin inte bestämmer oss, det betyder att inte heller diskursen bestämmer oss. Vi är delvis bestämda av båda, men bara delvis. Jaget sitter så att säga varken i själen eller kroppen utan någonstans mittemellan. Performativitet duger alltså inte som enda förklaring - det blir lika deterministiskt som biologism. Vi är både fria och ofria, bestämda av våra kroppar och omgivningens syn på oss men samtidigt fria och inte minst skyldiga oss själva att sätta igång med palettkniv och thinner.

Men jag skrev ju att föräldraskapet är performativt? Jo, men det var bara för att locka ner er i båten, så att säga. Det finns en fantastisk scen i "Kairos röda ros" av Woody Allen där en filmhjälte har klivit ut ur duken - bokstavligen - och ska fly i en bil. Men det är något som inte stämmer. Bilen åker ju inte i väg! Det filmhjälten inte vet är att man behöver sticka i startnyckeln, lossa handbromsen, lägg i Drive och gasa. För det visas liksom aldrig på film, där åker bilen i väg som av magi. På samma sätt är det med föräldraskap. Fiktionen går ut på att man först "skaffar barn", sen är det bara att tuta och köra. Den är förälder som har fått barn. Och så hittar man inte startnyckeln.

Föräldraskap kan alltså aldrig vara saliggörande per automatik, vilket vem som helst som tänker efter en smula inser. Vi bär med oss alla våra erfarenheter när vi möter en ny i form av ett barn. Vi måste fortsätta att slöjda på oss själva utifrån det råmaterial vi består av, och förhållandet till barnet, liksom barnet självt, är bara en skiss. Därför är förälder ett verb, men det innebär inte att föräldraskapet uteslutande är performativt. Att vara förälder är nämligen att på ett mycket påtagligt sätt bli uppmärksam på sin kropp och barnets kropp, att verkligen känna in i minsta por hur trött man är efter en vaknatt eller hur underbart mjuk barnets kind är. Det är att fyllas av en ömhet så stor att man tror att man ska sprängas i bitar, det är att omväxlande duschas i adrenalin och marineras i oxytocin, att byta tusen blöjor och vakna av kräk i håret, det är att vilja ha en lugn stund nån jävla gång och sedan värka av längtan när man är ifrån sitt barn i en timme.

Föräldraskap är alltså inte att bidra med könsceller eller adoptera ett barn, lika lite som man blir bilförare av att äga en bil. Allt det där är bara början. "Mina barn har gjort mig till en helt ny människa" citerar Malin Ullgren en uttjänt klyscha, "Som om de har tagit ett dopp i Jordanfloden, som om de mött Jesus". Sanningen är förstås att man varken blir en bättre eller sämre människa av att få barn. Man blir inte ens annan människa, däremot en delvis ny version. Det blir man hela tiden, eller snarare: man gör sig delvis ny hela tiden. Att föräldraskapet kan kännas så omvälvande beror nog inte minst på att det blir så uppenbart att den situerade kroppen nu är situerad på ännu ett nytt sätt, med ännu en parameter. Visst är jag annorlunda nu än innan jag blev förälder. Men det hade jag varit även utan barn. Livet består av ständiga omstarter, modifikationer, förslitningar och renoveringar av kött och ande. Och vi sträcker oss efter omvärlden, är till livet inte i livet. Jag sträcker mig efter mina barn och de sträcker sig mot mig. Mitt minsta gull slår armarna om min hals, lägger sin kind mot min och kramar. Hårt. Och jag fylls av en sån lycka trots att jag är utmattad efter en orolig natt tillsammans. Där, i den stunden, är jag inte performativ eller bestämd av mina könsceller eller av omgivningens syn på mig. Jag är inte pappa eller förälder, jag är densamme som jag alltid har varit och ändå en helt annan, jag är min dåtid och framtid i blixtbelysning; jag är ren, fysisk glädje. Sen tar jag itu med disken.

Liv och småbarnsliv

Lena Andersson kritiserar den likriktade barnafödarnormen i DN i dag:

Det sociala trycket på reproduktion är kolossalt, kallt och oreflekterat. Förebilder behövs för att bryta normen så att fler unga människor ser att liv utan barn inte är en skräckvision av ensamhet utan en reell möjlighet för både världen och individen.

Och visst, ett liv med barn är inte per automatik bättre än ett liv utan. Visst är det avskyvärt att andra ska lägga sig i, visst är det sårande för den som inte vill ha barn eller som vill men inte kan. När jag och min dåvarande partner hade ett barn fick vi hela tiden höra att "barn behöver syskon". När jag berättar hur många barn jag har i dag ojar sig folk. Och den som vill ha ett liv med barn men utan partner eller ett liv med två mammor eller pappor, eller fler än två "riktiga" föräldrar får också vänja sig vid alla frågor. Förälder är den som har avlat på det förväntade, godkända och sanktionerade sättet och även i övrigt är det tyskarna kallar stinknormal. Jo då, man kan vara adoptivförälder, fosterförälder eller bonusförälder. Det går an, men är såklart inte det riktigt riktiga, det fullkomnade och ljuvliga. Det är alltså inte nog med att den heterosexuella parsamheten ska krönas av barn för att en vuxen individ ska bli begriplig, det gäller att passa in på alla möjliga andra vis.

Hade Lena Andersson nöjt sig med att kritisera barnafödarnormen hade jag varit med. Men hon skriver om överbefolkning, fattigdom, svält och hotande klimatkatastrof som något vi borde tänka på innan vi förökar oss. Den sortens kvasiutilitarism fungerar inte. Problemen med undernäring, fattigdom, förtryck och torka eller översvämningar kräver helt andra politiska lösningar. Jorden kan försörja betydligt fler än i dag, på ett ekologiskt hållbart sätt, men inte så länge diktatorer som Robert Mugabe tillåts plundra ett land som har goda förutsättningar att uppnå välstånd – för att bara ta ett exempel. I förlängningen leder Anderssons resonemang till samma sorts lösning som Jonathan Swifts ”A Modest Proposal”: låt de fattiga sälja sina barn som livsmedel till de rika så förbättras deras ekonomi. Dra in alla bromsmediciner och all nödhjälp – världen är ju så överbefolkad.

Och sen blir Lena Andersson riktigt konstig:

Och i ett samhälle som det svenska där många i onödan blir trångbodda, isolerade och bidragsförsörjda för att de föder sex, åtta barn, och där medelklassen plågas av tidsbrist och statushets är det vettlöst att omhulda producerandet av bebisar.

Ursäkta? ”Sex, åtta barn”? Hur många är det som passar in i den beskrivningen? Är det här verkligen Lena Anderssons åsikt, eller har hon haft Jan Björklund som spökskrivare? Vad jag vet är genomsnittet barn per hushåll betydligt blygsammare än så. Jag tror faktiskt att folk i gemen känner till preventivmedel.

Det är ett större bekymmer att många skulle vilja ha fler barn men inte får ihop det med långa arbetsdagar, skiftarbete eller påtvingad omsorg om gamla och sjuka föräldrar. Det är reproduktionen, i vid bemärkelse, som borde ges företräde framför produktionen. Vi borde få kortare arbetsdagar, kvälls- och nattöppna förskolor och en äldreomsorg värd namnet. Bland annat. Vi borde få en individualiserad föräldraförsäkring så att männen blev lika ”opålitliga” som arbetskraft som kvinnorna, få män att utföra lika mycket obetalt som betalt arbete – som är fallet för kvinnorna. Och vi ska inte vältra över medelklassens behov av avlastning på underklassens kvinnor i form av rutavdrag. Men om detta säger Lena Andersson ingenting.

Det går att ha fler barn utan att ha skyhöga inkomster. Man får välja bort ständiga utlandsresor och kanske låta barnen ärva kläder och leksaker av varandra. Den livsstilen ger dessutom lägre avtryck på vår miljö. Vi lever i ett land där det finns utomordentliga förutsättningar för barn. Att välja bort dem av omsorg om barn som dör av diarré, malaria, tbc, undernäring och aids är ungefär lika ”klimatsmart” som att trampa på en taiwanesisk träningscykel på sin balkong och sen ta bilen till jobbet. Jag begriper inte att Lena Andersson kan vara så närsynt.

"Föräldrar vet bättre än politiker"

Jag tog emot ett flygblad i morse.

Nej till tvångsdelad föräldraförsäkring!

FÖRÄLDRAR VET BÄTTRE ÄN POLITIKER <-- ritade 3d-bokstäver à la skolbarn

8 av 10 säger NEJ till tvångsdelad föräldraförsäkring. Det bryr sig inte vänsteroppositionen om. De vill inte låta föräldrarna bestämma själva. För oss har politiken sina gränser. Vi vill ge familjerna mer makt och mer frihet. Makt att ta egna beslut och frihet att styra över sin egen tid. Därför säger vi nej till tvångsdelning. Gör det du också. Rösta på Kristdemokraterna den 19 september. Göran Hägglund partiledare för Kristdemokraterna

Kristdemokraterna
ETT MÄNSKLIGARE SVERIGE

Om Göran Hägglund är politiker vet föräldrar bättre än han. Det är den första slutsatsen man kan dra av det här flygbladet. Men jag antar att det borde stå "Föräldrar vet bättre än vissa politiker". Det blir inte lika klatschigt, men stämmer bättre överens med Kd:s budskap. Ska man vara petig borde det rentav stå att vissa föräldrar vet bättre än vissa politiker. Att det är så går faktiskt inte att ifrågasätta. Vissa regnbågsföräldrar vet t.ex. bättre än vissa landstingspolitiker som tar ut avgifter för insemination av lesbiska par, men inte av heteropar som slipper undan med vanlig patientavgift.

Om vi så backar bandet till tiden före lagen som förbjuder barnaga kan man med samma argumentation hävda att föräldrar borde vara fria att själva avgöra om de vill slå sina barn för att de ska lyda. Det var förstås också ett vanligt argument på den tiden, men känns det inte en smula mossigt i dag? För att uttrycka sig snällt. Ibland behöver alltså politiker besinna sitt ansvar och gå före opinionen, inte bara hålla upp ett vått finger i luften.

"Vi vill ge föräldrarna mer makt och mer frihet", skriver Hägglund. Vilka föräldrar vill han ge mer makt och frihet? En stor del av kvinnorna i LO-kollektivet arbetar helger, kvällar och nätter. Vilken frihet har de att välja barnomsorg när det (med några få undantag) inte finns förskolor som är öppna då? Vilken makt över sin situation har de när de måste ta hand om gamla och sjuka föräldrar och tvingas sluta jobba? För dem har sannerligen politiken "sina gränser" - de upplever dem inpå bara kroppen.

Tanken bakom en individualiserad tvångsdelad föräldraförsäkring är att motverka institutionaliserade orättvisor som till övervägande del drabbar kvinnor. Kalla mig konventionell, men jag tycker att det är ett bra syfte. Kristdemokraternas vårdnadsbidrag har visat sig förstärka sådana orättvisor genom att försena eller omöjliggöra för redan diskriminerade kvinnor av utländsk härkomst att ta sig in på arbetsmarknaden. Och diskrimineringen går därmed i arv till deras barn som försenas i sin språkutveckling. "Men tryggheten går före språkutvecklingen", säger Kd. Som om det vore tryggare att inte gå på dagis. Kristdemokraterna vill nog ge vissa föräldrar mer makt och mer frihet. Det handlar närmare bestämt om pappor i heteroförhållanden, eller för att vara mer precis, kristna, vita, högavlönade heteropappor i karriären - Kd:s främsta väljarbas. Alla andra får välja att halka efter i karriären eller varför inte sluta jobba helt. Och barnen får välja att se sina pappor som ett slags reservföräldrar.

Kristdemokraterna
Ett omänskligare samhälle

Barnkonventionen gäller visst inte i Sverige

Sverige vill skicka tillbaka fler "minderåriga utan skyddsskäl", skriver DN. Det handlar alltså om ensamma asylsökande barn som antingen anses ljuga om sin ålder eller som gott kunde ha stannat där de var - enligt myndigheterna. Hur man kommer fram till att någon är över 18 år är oklart. I flera länder i Europa röntgar man deras handleder och undersöker deras tänder. Det har man slutat med i Sverige eftersom undersökningen har en felmarginal på plus/minus två år. Alltid något. I vårt käcka grannland Norge är det nu på förslag att man dessutom ska kontrollera deras könsorgan. Stor kuk och du åker ut, liksom. Att många faktiskt inte själva vet när de är födda hör inte hit. De ska behandlas som bedragare.

Tidigare har FN:s barnrättskommission kritiserat Sverige för att utvisa de här barnen till det första EU-land de hamnade i. Vi skickade dem till Grekland, men där var förhållandena bedrövliga, så det upphörde. Sedan skickade vi dem till Malta, där förhållandena är bedrövliga. Jag vet inte om det senare har upphört, men man kan konstatera att Sverige struntar i FN:s konvention om barns rättigheter så länge det bara är möjligt. Vi får samma kritik år efter år utan att något händer, vilket Rädda Barnen har påpekat. Men kritiken gäller inte bara flyktingbarn utan också svenska barn, till exempel såna med funktionshinder. Ni kan själva läsa vad kritiken går ut på här, men låt mig ändå citera ett stycke:

The Committee reiterates its previous concern that, despite the adoption of legislative guarantees, including the new Anti-Discrimination Act, the principle of non-discrimination is not fully respected in practice, and it is particularly concerned about de facto discrimination against and xenophobia and racist attitudes towards children of ethnic minorities, refugee and asylum-seeking children and children belonging to migrant families.

Ja, kommittén upprepar alltså sin tidigare kritik. Ingenting händer. Vilken slutsats bör man dra av detta, tro?

Tobias Billström vill skicka tillbaka minderåriga till barnhem i Irak och Afghanistan. Men det ska inte vara så farligt, säger han. "Kraven är ett bra boende och säker tillgång till utbildning och sjukvård." Visst låter det bra? Jag tycker att regeringens alla ministrar ska skicka dit sina egna barn på kollo i en månad - det vore väl ett bra sätt att kontrollera standarden? Men även här sätter sig Rädda Barnen på tvären: "Dessa barn har absolut inget att återvända till. Många kommer att försöka bege sig till Europa igen", säger Eva Bellander. Den uppgiften litar inte Billström på, skulle jag tro. Därför ska personal från Migrationsverket träffa myndigheter i Bagdad och Kabul, skriver DN. Om myndigheterna lovar att barnen får det bra är det väl bara att skicka tillbaka dem, liksom. Det är klart att det kommer att bli så.

Hjärtlösheten och fantasilösheten, den stelbenta byråkratin, föraktet för människor som inte är som vi - allt det återspeglas i hur vår fjällhöga nord behandlar människor i nöd. Bengt Held skrev häromdagen om hur Amnesty kritiserar Sveriges flyktingpolitik. Tror ni att det kommer att ta skruv? Det tror inte jag. Sverige kommer att fortsätta utvisa bögar till en mer eller mindre säker död, precis som jag skrev om här i augusti 2009. Ingenting händer. För regeringen struntar i även den kritiken. Det är dags för nya aktioner, med andra ord.

---

Uppdatering: på grund av alla rasistiska kommentarer stänger jag av funktionen. Så slipper ni bli frustrerade över att jag "censurerar" er.

Barnpsykologi utan barn

Nina Björk recenserar Tor Wennerbergs bok om anknytningsteori i artikeln Därför knyter vi starkast band till morsan i Aftonbladet Kultur. Frågan han ställer sig, skriver Björk, är "varför ett barn knyter så starka känslomässiga band till sin primära vårdnadsgivare, det vill säga oftast sin mamma". Svaret är inte precis förvånande: vi är så utsatta som bebisar, och det har vi varit ända sen vi klättrade ner ur träden. Wennerberg ansluter sig därmed till andra anknytningsteoretiker som spekulerar om att evolutionära mönster styr oss även i dag. Det är inte renodlad sociobiologi à la David Barash (Wikilänk), men grundtanken om kulturen som tunn fernissa över ett primitivt inre är densamma. Barash och hans gelikar vill visa oss att män och kvinnor är naturligt olika. Eller som han själv uttrycker saken: "Sociobiology ... may help us to eavesdrop on the whispers of biology within us all" ("The Whisperings Within, citerad i "Simians, Cyborgs and Women" av Donna Haraway).

Wennerberg har mer modesta anspråk: han tycker att vi måste erkänna autonomins begränsade värde. Frågan är om hans teori är sakligt underbyggd. Hur mycket vet vi egentligen om den nomadiserande människan? Som A Little Voice of Reason påpekar har "[k]lichén som säger att ståldersmännen lämnade sina stenåldersfruar i grottan att ta hand om stenåldersbarnen medan de modigt tog sina spjut och tävlade om att fälla den största mammuten" nyligen fått mothugg från antropologhåll. Inte för att välgrundade fakta brukar påverka konservativa tyckares vanföreställningar, men ändå. Det kan vara värt att påminna om att hela besattheten av stenåldersmänniskor kontra den moderna människan vilar på lösan grund, och att ängssorkars parningsbeteenden inte nödvändigtvis är en bra förklaring till varför vissa av oss hoppar över skaklarna i monogama förhållanden.

Jag tycker i och för sig att frågan om autonomi är intressant, inte minst när det gäller i vilken mån vår kultur ska ses som bestämmande i relation till vårt aktörskap som individer. Det här får följder för vår syn på barn, där vissa kulturer som Chewongfolket inte premierar självständighet och oräddhet; det får följder för vår syn på otrohet och svartsjuka, för bilden av en person från en "annan kultur" som helt styrd av denna, för synen på genus inom olika kulturer och så vidare. Autonomins värde kan alltså ifrågasättas. Det gör t.ex. Clifford Geertz i From the Native's Point of View:

The Western conception of the person as a bounded, unique, more or less integrated motivational and cognitive universe, a dynamic center of awareness, emotion, judgement and action organized into a distinctive whole and set contrastively against other such wholes and against its social and natural background is, however incorrigible it may seem to us, a rather peculiar idea within the context om the world's cultures.

Vi måste kanske inte skriva under på den sortens autonomibegrepp som Geertz målar upp här. Vi kanske kan överge vår autonomi frivilligt i vissa lägen, välja bort valfriheten - livet kan bli hur bra som helst ändå. Men det vi verkligen inte behöver är dessa pop-psykologiska föreställningar om Hur Det Verkligen Är som man t.ex. kan få sig till livs på SvD:s ledarsida. Anknytningspsykologi är barnpsykologi utan hänsyn till barnens verklighet. Vi bor inte i grottor eller tält av djurhudar längre. Våra barn lever inte i ständig rädsla, sen kan Anna Wahlgren dilla om det nyfödda barnets "överlevnadsångest" hur mycket hon vill. Att vara nära sina föräldrar är hyvens, och det tror jag att de flesta begriper utan att att ha läst "Grottbjörnens folk".

Nina Björk tar egentligen inte upp allt det här. Istället frågar hon sig "hur psykologiska teorier ofta kan vara så normativa vad gäller den ideala människan och samtidigt så ointresserade av det samtida samhällets krav på människan". Och det är en väldigt bra fråga. Så här avslutar hon artikeln:

Jag kan bara se det som att om man ställer upp ett ideal för mänskligt blomstrande måste det också finnas möjlighet för människan att praktiskt leva detta ideal. Om idealet och praktiken krockar måste man antingen skippa sitt ideal eller arbeta för dess politiska förverkligande. Är psykologin beredd att bli politisk? Är den ens beredd att erkänna att den faktiskt, i sin teori, rymmer en politisk vision – helt enkelt för att den rymmer en människovision?

Svaret på den sista frågan är nog nej. Jag tror att psykologer som Wennergren är omedvetna om hur politiska deras teorier är. De har liksom trängt undan den vetskapen och borde kanske gå i politisk terapi. En teori om barn som inte tar hänsyn till hur verkliga barn här och nu lever, i en komplicerad väv av förhållanden till föräldrar, dagispersonal, syskon och samhälle - där alla parametrarna påverkar varandra - blir bara "barnpsykologi" - ett ämne som tappade all sin aktualitet reden på 1960-talet. Vill ni läsa ett alternativ som är grundat i modern forskning kan jag rekommendera Dion Sommers "Barndomspsykologi" som jag har skrivit om i Bevare oss för familjen. Det är hög tid att lämna flintyxorna bakom oss.

"Som när jag såg mina barn le för första gången"

Röntgenläkaren samtalar med Gaston som får ECT-behandling i en väldigt sevärd dokumentär, Sluten avdelning, av Maud Nycander. Han berättar att han får dit patienter som är helt slocknade, som paket. Och får uppleva undret att de börjar le. "Jag har världens bästa jobb", säger han, för varje vecka får han uppleva dessa mirakel. Inte för att bebisar är några paket, inte för att de inte kommunicerar redan från första stund. Men det är ändå ett under när de ler första gången, så hans liknelse är så fin. Ja, hela programmet andas medmänsklighet, från överläkaren till personalen till patienterna på avdelningen.

Det omänskliga kommer utifrån. Fatema har varit politiskt aktiv i Bangladesh, gripits av polisen och utsatts för en gruppvåldtäkt. Hon har flytt till Sverige med sin son och ligger nu på St Göran och vill bara dö. Hon försöker om och om igen och får vid flera tillfällen läggas i spännbälte. "Du måste leva, för din sons skull", försöker de säga till henne. De håller henne i handen, tröstar, resonerar. Men hennes förtvivlan är total. Hennes pappa har ingen dotter längre, har han meddelat. Hon har ju dragit skam över honom genom att bli våldtagen.

Naturligtvis blir hon beviljad asyl, något annat vore ju omänskligt. Tänker du, tänker jag, tänker vem som helst med en homeopatiskt dos hjärta i kroppen. Men så tänker inte Migrationsverket. Hon beviljas inte asyl ens av humanitära skäl.

Politiskt förtryck.
Poliser som våldtar i stället för att hjälpa.
Sjuka patriarkala vanföreställningar.

Ja, det är en sak. Det är där, inte här - eller hur? Men det vi har här är sjuka vanföreställningar om hur man får behandla människor som inte är födda i Sverige. Det är här, i frihetens hemvist på jorden, här, år 2010 som vi har omänskliga regler, förvaltade av iskalla robotar till tjänstemän på Migrationsverket. Vi kastar ut människor i nöd. Tack och lov att det finns motvikter, som de personer som hjälpte Fatema att gömma sig. Tack och lov att det finns fullt av medmänsklighet, kunskap och omsorg i vissa fickor av samhället, som en psykiatrisk avdelning. Fortfarande är psykisk ohälsa stigmatiserad i vårt land, något man inte gärna talar om öppet om man lider av det. Ändå har vi kommit långt, känner jag när jag ser Nycanders dokumentär, eller när jag har varit på besök hos en vän på psyket. Men innan vi slår oss för bröstet kanske vi ska skänka en tanke åt alla de medmänniskor, helsvenska hela bunten, som under många år blev inspärrade på sinnesslöanstalter för att de till exempel bedömdes vara "översexuella". Den enda vägen ut gick via sterilisering.

Jag läste nyligen Pia Laskars "Abnorma kroppar och europeisk heterosexualitet i kolonialismens kölvatten". Den ingår i hennes doktorsavhandling, och kapitlet handlar om de flitigt lästa sexhandböckerna under 1800-talet. Laskar visar bland annat hur 1800-talets kolonialism legitimerades genom diskurser om de Andras primitiva sexualitet och ringa intelligens. På samma vis fick de rasistiska vanföreställningar som spreds i sexhandböckerna betydelse för hur heterosexuella, borgerliga par i Europa kunde förstå sig själva. Bilderna av primitiva, lägre stående människor som afrikaner eller fabriksarbetare och deras ohämmade sexualitet legitimerade också den ekonomiska och sexuella exploateringen av dessa. Och i Sverige var det alltså just dessa lägre stående människor, samhällets bottenskrap, som nästa sekel systematiskt skulle komma att låsas in och steriliseras. Mellan 1935 och 1975 steriliserades 62 888 personer i Sverige. Läs gärna den meningen ett par gånger till. Nu har just den formen av vansinne upphört och vi har fått en mentalvård som visserligen har stora brister, men ändå måste betraktas som modern och i grunden human. Varför har vi då ett vidrigt Migrationsverk och en lagstiftning som är omodern och inhuman? Jo, för att det är exakt samma grundproblem som spökar: en uppdelning av mänskligheten i vi och de Andra.

Vi är psykiskt friska. Vi är människor med en fri vilja, inte några marionetter som styrs av sin kultur. Vi har ett rättssäkert samhälle. Vi har ingen tortyr. Vi har yttrandefrihet. Vi förskjuter inte våra döttrar om de utsätts för våldtäkt. Fina fisken, alltihop - tills man börjar syna dessa sanningar i sömmarna och det kryper fram ett Bjästa, eller psykiskt tortyr mot utvisningshotade för att nu bara ta ett par exempel. Nej, vi kanske inte ska slå oss för bröstet, utan påminna oss om anstalter där man spärrade in idioter och dårar. En av dessa var Carlslund. Först förvarade vi utvecklingsstörda där (läs gärna recensionen av Carl Grünewalds Från idiot till medborgare), sen förvarade vi utlänningar. Ni kanske ser parallellen.

Rädslan som frälsning

"Vad är det räddaste du har varit nån gång, pappa?" Det är min tioåring som frågar. Jag måste leta i minnet. "Jo, det var nog när du föddes och jag för en liten stund trodde att du var död." Det hade varit en utdragen förlossning med en utmattad mamma. Huvudet började komma fram, det var så nära, så nära, men den allra sista biten ville sig inte. Till slut kom han ändå fram, men blå och livlös. Barnmorskan frotterade honom kraftigt med en handduk och efter några sekunder då världen stod stilla kvicknade han till och gav ifrån sig ett svagt skrik. Han levde! Behöver jag säga vad jag kände just då? Jag har nog aldrig varit så rädd, säger jag.

Men jag vet inte om jag var riktigt sannfärdig där. Egentligen är nog det räddaste jag har varit just nu, varje dag. I morse gick jag omkring med min fantastiska lilla dagkompis i famnen och sjöng för henne. DK brukar bli sömnig vid den här tiden på förmiddagen, och vilade sitt huvud mot min axel. Ja, jag flams-sjöng något som jag inte längre minns och var på strålande humör. Man blir nämligen det av en sexmånaders bebis som kommunicerar för fulla muggar, som faktiskt har en sån humor. Den trinda och stadiga kroppen är varm och doftar underbart, kinderna, ögonen, pannan, tinningarna, fjunet i nacken, de mjuka små låren - allt är så fantastiskt med henne. Hon sitter där som en liten apekatt på armen och ser nyfiket på allt som pappa företar sig, sträcker sig efter alla saker som är inom räckhåll, andas i mitt öra och dreglar lite på min axel. Jag sjöng av glädje och av kärlek.

Sen började jag sjunga något slags ordlös...tja, blues, med hypomixolydiska inslag. Jättelarvigt, såklart, och därför ännu mer flamsinducerande. Upp och ner i skalorna, upp och ner, medvetet halvfalskt ibland, med glidande halv- och kvartstoner för att se om jag kunde hitta tillbaka till ursprungsskalan. Under tiden hade mina stämband tydligen värmts upp, för plötsligt nådde jag högre upp i falsett än jag har gjort på många år, så högt att jag blev chockad. Kanske var det också något jag gjorde med strupen; L. kan säkert kan förklara det för mig. Men det var som en vall hade sprängts. Och nu måste jag bli ännu mer pinsam - ni får väl sluta läsa - för det var inte bara tonvallen som bröts igenom. Jag började nämligen gråta. Det har aldrig hänt mig förut och jag fick omedelbart distans till mig själv, fnös åt det där känslorunkandet. "Nu förstår jag för första gången vad blues handlar om", sa jag högt och på skoj - och kröp ihop av pinsamhet; så får man bara inte säga. Man får knappt tänka det. Ändå var det sant: jag förstod. Något slags insikt drabbade mig. Efter det gick jag omkring med bebisen på axeln och upptäckte efter en lång stund att jag hade varit alldeles tyst. Hon var också tyst och stilla och jag lade henne på sängen, stoppade om henne och smekte hennes huvud. Och grät lite till.

Rädslan är intensiv dessa dagar. Jag sitter och betraktar pojkarnas tomma rum med Harry Potter-affischen på väggen och alla spel och småprylar slängda huller om buller. Jag saknar dem så, trots att det bara var några timmar sen jag följde dem till skolan, trots att vi ses igen på måndag. Men rummet, ja hela lägenheten är som det finaste palats, under förutsättning att det är bebott. Världen är så vacker, jag vill visa den för mina barn, säga: "Titta! Det här är världen. Den är det vackraste som finns, och den är er." Jag brukar sitta i hörnfönstret med DK och säga: "Lilla barnet - stora världen", som i Anna-Clara Tidholms bilderbok "Lilla grodan". Och jag säger det för mig själv, att världen är så vacker. Om den bebos.

Tidigare, när jag gick omkring med bebisen på armen, fick jag se hennes storasyster genom vardagsrumsfönstret. Hon gick och höll sin dagisfröken i handen, på utflykt och följd av en skock andra barn. Där gick hon förbi sin pappa utan att veta om honom. Där stod jag och betraktade henne i en stund där hon bara var sig själv i världen, utan mig. Jag greps av en sån kärlek till henne och fick en impuls att ropa till henne. Men avstod, för hon var i sin värld och jag ville inte rycka ut henne ur den om ens tillfälligt. Hon är strängt upptagen med att bebo den, precis som sin lillebror, lillasyster och sina storebröder; det är ett tolkningsarbete av en magnitud som en vuxen knappt kan föreställa sig. De äger ännu bara en liten bit, men koloniserar framtiden med sina tankar, fantasier, med sina känslor och sin kropp. Nej, det går inte att förstå. Jag tänker att när de blir vuxna ska de minnas trappan i lägenheten där de sprang upp och ner, upp och ner. De ska minnas alla sina genombrott och häpna över hur smått allt är som då var stort. Och de ska minnas sin pappas röst och händer och gestalt, minnas hur Martys ande förtrollade och förgyllde tillvaron, all kärlek och klokskap och allt flams. Det var en vacker och trygg värld.

Själv koloniserar jag bara indirekt framtiden via mina barn. Jag är mer på väg bort från världen än till den. Det är det räddaste jag är: att mista den, att tvingas ta farväl. Det kan hända när som helst, även om jag nog lever några decennier till. Men allt detta vackra gör mig samtidigt så ledsen och rädd. Rädslan förtar inte glädjen, och glädjen förtar inte rädslan. Det är tvärtom: de förstärker varandra. Döden kan aldrig vara något annat än den stora fienden för mig. Jag tänker heller inte förminska dess konsekvenser genom något slags strategi; jag är ingen hare krishna-munk som behöver tänka att allt kött är hö och därför meningslöst att fästa sig vid. Jag finner ingen tröst i tron på ett gudsrike eller själavandring. Även om det vore så, även om det funnes en gud och en himmel skulle det inte förta ett uns av saknaden och sorgen och den yttersta ensamheten när döden knackar på.

Min dagkompis sov inte så länge, vilket gladde mig. Äntligen fick jag vara med henne igen! Vi satt vid köksbordet och hörde Jussi Björling sjunga på svenska, bland annat "Ack Värmeland du sköna" och "Sverige fosterland". Jag har ingen längtan till Värmland och skiter väl i fosterlandet. Men melodierna är så vackra och Jussis tenor den ljuvaste i historien. Han sjöng för oss, för den medelålders mannen och hans lilla bebis, från andra sidan graven. Och ja, jag grät lite till, precis som tårarna trillar när jag ser Ella Fitzgerald i ett videoklipp. De ägnade hela sina liv åt sången och var oöverträffade i sin art. Att de är döda är en tragedi, men den mildras något av att man fortfarande kan höra dem, inspunna i en glimrande tidskapsel. De bebodde världen en gång, precis som vi gör det nu. Vår värld är hela världen på en gång; vi är delaktiga i allt och är alla delar i ett ofantligt kollektivt medvetande som skapar det mest fantastiska, ondskefulla och vackra, höga och triviala. Kaffe med kanelbulle på Pressbyrån. Dra kortet i spärren. Irriteras av reklamavbrotten på TV4. Jag vill ha alltihop minus ondskan.

Jag har gråtit en hel del på sistone. Det har sina förklaringar. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, det är inte därför jag skriver det här. Jag behöver bara få reda ut ett och annat. Jag tror att den främsta anledningen är att jag umgås med min bebis hela dagarna. Att det är ganska fysiskt ansträngande att t.ex. bära henne på armen, samtidigt som jag plöjer fram genom snömodden med en dubbelvagn på väg hem från dagis, är bara en liten del av det hela. Nej, det är själva livet, det vackra underbara och fantastiska livet med henne som gör att jag sänker garden. Det är att världen är så vacker som gör tanken på att mista den så svår. Men jag vill inte ha det på något annat sätt. Rädslan är samtidigt den frälsning som får mig att aldrig ge upp, som får mig att betrakta varje sekund som dyrbar. Jussis stämma inger mig den djupaste sorg och den mest hänförande glädje på samma gång. Och någonstans ur jordens djup föds en ordlös strupsång. Den sjungs av miljoner själar som just i dag bebor världen. Kalla det blues, skratta åt det om ni vill, värj er mot ett budskap som doftar tung, svart jord om ni kan. Själv såg jag den här urkraften glimta förbi för en sekund och blev rädd. Men jag låter min lilla DK trösta mig med sin oändliga ljusstyrka.

Vad en nybliven förälder inte behöver - och kan behöva

1/ Vagga
Den bästa vaggan är famnen. Och den bästa upplevelsen är att se på sitt barn när det somnar.

2/ Spjälsäng
Varför ligga i sin säng och sträcka ut en hand mellan spjälorna för att klappa sitt barn, när man kan ha det alldeles intill sig? Det sistnämnda har en oöverträffad gnosfaktor. Dessutom sover barn lugnare, och om det ammas kan det vakna till och snutta och sen somna om utan att mamman knappt behöver vakna.

3/ Barnvagnsburka
Jag kan förstå att man har ett myggnät om man råkar bo i södra Dalarna och det är sommar. Men i Stockholm? På vintern? Det är obegripligt. Vissa tänker nog att barnet sover lugnare om det utsätts för mindre ljus och ljud, blåst och så. Fine - om man vill få ett barn som inte kan sova annars så kan man göra så, men det är att binda ris åt sin egen rygg.

4/ Lugn och ro
Okej, man kanske inte ska stå och headbanga med sitt barn i famnen på en death metal-konsert. Barn kan bli skrämda av alltför höga ljud. Men återigen: om man tassar på tå, skruvar ner musiken eller teveljudet, låter bli att diska och så vidare så binder man ris åt sin egen rygg - och barnets. Barn kan somna även om de har stojande storasyskon som tutar i leksakstrumpeter alldeles intill.

5/ Massor av bebiskläder i storlek 50
De är urvuxna på nolltid. Och bebisar som helammas behöver inte bytas på titt och tätt.

6/ Skötbord
Totalt onödigt och tar bara en massa plats. Håll bebisen i kolikgrepp och tvätta det över handfatet. När det blir lite större kan det sitta på handfatskanten (bra om det har blivit förstoppat efter övergången från helamning också).

7/ Napp
Vissa barn har ett starkt sugbehov som inte tillfredsställs av amningen, brukar det heta. Det må så vara, men de är nog sällsynta. Får bebisen snutta fritt behövs ingen napp. Vissa vill ändå ha en napp som ljuddämpare. Fine, men köp då minst 30 nappar på en gång, för annars kommer det att bli ständiga kriser när man inte hittar nappen. Ger man sig in i nappträsket får man vara beredd på att det är svårt att ta sig ur det. Inget barn slutar frivilligt.

8/ Babylarm
Eller vad det nu heter, alltså en liten radiosändare att lägga hos barnet. Inte lämnar man väl sitt barn så att man inte kan höra om det vaknar? Jag förstår inte vitsen.

9/ Speldosa
Jag misstänker starkt att det här är något som föräldrar tycker är gulligt men barnen struntar blankt i, även om jag saknar bevis för det. Vill man att barnet ska somna till något monotont ljud så kan man sjunga för det.

10/ Trehjulig barnvagn
En av de enfaldigaste uppfinningar som har gjorts. Okej, det är kanske bekvämt om man ska manövrera i trånga utrymmen (exakt var?), men vill du gå baklänges uppför alla barnvagnsramper? Alltid? När trappan är igensnöad? Vill du åka baklänges uppför alla rulltrappor? Det vill inte jag. När jag ändå är inne på det: köp en barnvagn där du kan stuva in flera fulla matkassar, för det lär du göra tusentals gånger.

11/ Skallror etc till barnvagn
Ibland ser man föräldrar som i panik rasslar med en rad uppspända skallror över barnet, samtidigt som de ruskar på barnvagnen. Låt någon pröva samma trick på dig när du är ledsen och se om det funkar! Barn som skriker i sin vagn gör det av en anledning. Då tar man upp dem om man inte är säker på att de bara gnyr lite av trötthet och strax kommer att somna.

12/ Amningstekniker à la "Barnaboken"
Anna Wahlgren har nog förstört fler amningsperioder än hon kan ana. Hennes teorier om att barnet känner "överlevnadsångest" är gripna ur luften, och hennes råd om hur länge man ska hålla på är meningslösa och pressande för många som tror att det är så man ska göra. Kvinnor har lyckats amma sina barn i alla tider över hela vårt jordklot utan Anna Wahlgren. Lyssna på barnets signaler så fixar det sig.

13/ Pyjamasar med 300 tryckknappar
Tanken är att man ska kunna byta blöja utan att klä av barnet, därför löper tryckknapparna längs ena benet och upp i grenen. Det tar en halv dag och fem kötteder att knäppa alla små stenhårda knappar. Tröja och byxor är hundra gånger bättre. Tröjor som knäpps i grenen sitter bra, och de har bara tre knappar. Men en lång tröja funkar lika bra.

14/ Puder och salva
Sånt höll man på med på den tid när bebisarna blev röda i rumpan av för lång kontakt med sitt eget kiss. Det slipper man med moderna blöjor. Och så kan man lufta underredet på barnet i stället, alltså låta det ligga utan någonting på underkroppen

15/ Skötlappar
Tvättar man barnet över handfatet så går det faktiskt jättebra att använda handen. Skötlappar av skumgummi eller papper är onödiga. Man kan ha våtservetter i skötväskan att använda vid nödfall, men bebisar brukar inte uppskatta att få en kall och våt servett i rumpan. Det skulle inte du heller göra.

16/ Babysitter
Barnet kan ligga på en filt - det låter det sprattla friare och så är det inte påfrestande för ryggen, vilket en sitter är om den används för långa stunder. Eller så kan man ta ett sånt där bärbart skötbord av skumgummi med höga kanter. Det går att ha på köksbordet medan man dricker kaffe. Men man får såklart inte vända ryggen åt barnet i ens en sekund i så fall. Mängder av barn råkar ut för fallolyckor vartenda år. För det mesta har de trillat ner från ett skötbord, vilket är ytterligare en anledning att skippa skötbordet.

17/ Bebisgunga
Det kan vara kul för barnet att sitta där i ca 10-15 sekunder. Det tar en timme att krångla ner barnet där. Och sen ska man alltså ha eländet i en dörröppning. Skitkul. Verkligen.

18/
Färgglada bebisskedar
Gulliga att se på, kanske. Men en vanlig tesked är för det mesta bättre, särskilt i början när barnet bara får i sig pyttesmå pluttar mangopuré.

19/
Barnvagnsparasoll
En av de mest värdelösa uppfinningar människan har värpt någonsin. De gippar hit och dit och måste ständigt justeras. Vänd vagnen i stället om bebisen inte vill få sol i ansiktet. Det finns barnvagnar där handtagen går att fälla tvärs över vagnen - faktiskt ganska smart!

Vad som däremot kan vara bra att ha:

a/ Näsfrida
Ja, de heter så. Ett litet plaströr som smalnar av och slutar i en trubbig spets förs in i näsan och så suger man ut snoret. Faktiskt väldigt bra för snoriga amningsbarn, för ett barn som inte kan andas genom näsan kan heller inte få i sig mjölken och blir väldigt ledset. Den andra änden av röret mynnar i en slang med munstycka. Släng den och sug direkt i röret - du får inte i dig snoret ändå och det kräver mindre lungkapacitet. Eller gör som min kompis och sug ut snoret med din mun, om du törs. Det är antagligen ännu bättre.

b/ Plastad frotté
Att lägga i sängen om man inte vill sova med behå. Det blir sjöar i sängen ändå, men man skonar åtminstone madrassen.

c/ Pattbindor
Ja, Marty kallar det så. Amningkupor alltså, att lägga i behån. Fyll en garderob med dem. Bra för den som inte vill se ut som en deltagare i en wet t-shirt-tävling på stan.

d/ Tjocka och långa strumpor
Bebisar har kalla fötter. Byxor med fot blir urvuxna på nolltid, är krångliga att sätta på och håller ändå inte värmen tillräckligt. Samma sak här: köp ett lager! Så slipper du gå omkring och svära när du inte hittar dem (även de bästa modellerna åker lätt av).

e/ Salsy-Vase 1 %
Eller nåt liknande att mjuka upp mjölkskorv med. Och en liten luskam av plast som är avfasad på den sida man vänder mot hårbotten, så gör det inte ont.

f/ En sångbok
Vilken som helst, om du inte redan kan en drös sånger. Själv brukar jag söva bebisar med "Fjäriln vingad" - de somnar när man har kommit till "Vad gudomlig lust att röna". Men Kurt Cobain går säkert lika bra som "Ro, ro barnet". Jag inbillar mig att barn gillar när man drar samma låtar för dem, vilket har lett till att jag numera kan sjunga "Trollmor" och upptäcka att den är slut utan att veta hur jag kom dit.

g/ Miljarder pussar
Och då menar jag per dag. Barnet klarar sig utan pussar, men inte du.

h/ Tålamod
Bra att ha om ett barn inte vill somna trots att det är jättetrött. Bli inte irriterad! Eller om du ändå blir det: se på ditt barn. Betrakta dess vackra anletsdrag och fantastiska lilla kropp och känn hur mycket du älskar det. Då förbyts din irritation i kärlek om du inte heter Ted Bundy.


På stan:

i/ Hushållspapper
Jag lovar: en rulle hushållspapper i skötväskan räddar många situationer. Det låter så otroligt banalt, men är ändå lätt att glömma. Vill man vara extra förutseende fuktar man hushållspapper och lägger i en plastpåse. Och så tar man med sig sopkassar att lägga allt kladd i, inklusive nergeggade haklappar och tröjor.

j/ Extrakläder
Till dig själv, alltså! En del bebisar kräks mycket eftersom den övre magmunnen är outvecklad.

k/ Regnskydd till vagnen
Bra att ha om det verkligen öser ner, annars kan man strunta i det. Men träna tio gånger hur man trär på eländet, för det är litegrann som att lösa Rubiks kub. Att då försöka göra det i regnet är okul, kan man säga.

l/ Femmor och tior
Till offentliga dass när du behöver byta blöja.

m/ Handsprit
Till dig själv efter att ha bytt på ett offentligt dass - och till andra vuxna som vill peta på bebisen när den är nyfödd.

Slut på listorna! Har jag glömt nåt, komplettera gärna! Alla mina råd bygger på sex barns erfarenhet, men du som förälder vet bäst vad ditt barn behöver; det här är bara tips. Apropå det: oroa dig inte över om du ska klara att vara en bra förälder. Barnet kommer att visa dig hur du ska göra! Så lyssna på dess signaler och lita på dig själv. Det kommer att gå bra, jag lovar.

"Pappan, förlossningen och sexet"

Någon startar en tråd om detta på Feminetik, och jag blir ganska irriterad, så nu citerar jag mig själv:

Själv tycker jag att förlossningar är den mest fantastiska erfarenhet man kan gå igenom. Det är en hisnande känsla att först veta att nu är det obevekligt, det här tar inte slut förrän barnet är fött. Och sen att få se det barn man har drömt och fantiserat om i alla dessa månader, att få se dess ansikte, att få hålla i det där lilla kladdiga kräket med sina spinkiga ben och skrynkliga fötter, att få klä på det första gången, lägga det vid mammans bröst. Att få ligga bredvid det nyfödda barnet den första natten, känna hur det luktar lite som en hundvalp, ta dess lilla hand i sin. Och så veta att allt det här är tack vare kvinnan som har burit det under sitt hjärta under långa och jobbiga månader med hoppressade inre organ, taskig lungkapacitet, trötta ben och svajigt blodvärde, en kvinna som har pressat fram ett barn medan fogarna i bäckenet bokstavligen knakar och smärtan gränsar till det outhärdliga... Att sen få ligga tillsammans med den där lilla bebben mellan sig och tårarna aldrig vill sluta rinna för att man är så lättad och tacksam och rörd - allt det där är så fantastiskt och fyller mig med en sån kärlek till barnet och mamman och livet att jag inte kan begripa hur man som man kan tappa lusten. Faktiskt. Jag förstår det bara inte. JUST det att en födande kvinna INTE är nån jävla Barbie utan själva inkarnationen av kroppslighet med allt vad det vill säga av blod och smärta och skit och svett och LIV - just det är ju fullständigt fantastiskt! Ni män som ryggar inför själva livet när det erbjuds er på ett FUCKING SILVERFAT! går miste om hela poängen med vad det innebär att vara människa och att få barn och att älska den kvinna som föder fram det. Snälla, snälla, snälla - försök att tänka lite mindre på er själva och på er partners knullkoefficient.

En burk Sepåfan

Dagens Nyheter serverar i dag ett Ramelskt förvåningspiller i form av Barbro Hedvalls ledarstick om delad föräldraförsäkring. Här serverar hon fakta: "Individuell föräldraförsäkring är sannolikt den mest effektiva åtgärd som statsmakterna skulle kunna vidta för jämställdheten mellan kvinnor och män." Och inte nog med det, hon är för en sådan reform. Se på fan! Och heder åt Hedvall.

Skillnaden mot Svenska Dagbladets inställning är milsvid. Här kallar PJ Anders Linder inställningen att män ska ta lika ansvar för barn tvångsdelning och skriver att om "det inte blir ädel tävlan om att försvara familjernas rätt att själva välja, då är det inte mycket bevänt med svensk borgerlighet 2008". Det är ungefär samma argument som brukar framföras om inkvotering av kvinnor på toppositioner: i den heliga valfrihetens namn får kvinnor finna sig i vad karlarna gör. Att de till exempel kvoterar in varandra i bolagsstyrelser beror helt enkelt på att karlar är bäst, annars skulle de ju inte vara i majoritet där.

DN:s ledarredaktion är i sanning en märklig blandning av väldigt goda skribenter som Barbro Hedvall och usla dito som Lisa Bjurwald. Anders Utbult på Skick har en teori om varför Niklas Ekdahl slutade: han skämdes över att sammankopplas med Bjurwald. Se på fan.

Uppdatering: med nya Google Chrome orkar jag gå in på Expressens webbplats (vilket jag inte hade tålamod med när jag körde IE) och se på fan: ledarredaktionen är för den socialdemokratiska arbetsgruppens förslag om en tredelad föräldraförsäkring. Mycket ska man höra innan öronen skärs av, som det stod i en recension om skräckfilmsmusik en gång.

Hjärnsubstans på syslöjden

Jag läser Fru Zophie Klons senaste inlägg om barn och gamla, om hur Pavlovs idéer långtifrån är döda i pedagogiska sammanhang fast de borde vara det, och tänker på professor Monrads ord i Moderens dagbok:

"Genom en från födseln genomförd dressyr kan man i de flesta fall ganska enkelt vänja barnet vid ett regelbundet och stillsamt levnadssätt, där allt går som ett urverk och där inget skrik i otid avslöjar att det finns spädbarn i huset."

Och så här skriver han i avsnittet När barnet skriker:

"Annorlunda förhåller det sig däremot om man ger efter för barnet, om man varje gång det skriker tar upp det ur sängen och går runt i rummet med det, ger det mat eller en napp i munnen. Då lär sig barnet snart att det bara behöver skrika för att uppnå dessa bekvämligheter, och så dröjer det inte länge förrän barnet har gjort sig till tyrann i huset, och man har då uppmuntrat vanor och ovanor som det kan ta år att komma till rätta med."

De här välmenta råden publicerades 1936 och boken blev mycket populär. Det har gått drygt 70 år sen dess, men denna inhumana attityd till barn hängde kvar länge. I dag vore ett sånt "expertråd" otänkbart, men vi har ju annat, som Supernanny-pedagogiken som bland annat går ut på att frysa ut barn när de beter sig oönskat. En före detta klasskamrat från Martys grundskola skriver i sin amerikanska blogg om sin tvååring som inte vill sova. Han säger "No, no" och mamma svarar "You don't say no to mommy." När han ändå fortsätter bär hon successivt ut alla hans leksaker ur rummet tills det är tomt sånär som på hans nya trehjuling. Till slut bär hon ut även den eftersom han inte fogar sig, för "We love him enough to say no". Lite senare visar det sig att han varit ledsen för att han hade en virusinfektion som hade orsakat sår i munnen. Det får hon lite dåligt samvete över, men tröstar sig med att principen ändå är riktig.

Och principen är exakt densamma som professor Monrads: barnets behov ska naturligtvis tillgodoses, men det måste lära sig att det inte själv reglerar sånt. Ömhet, närhet, njutning, tröst och trygghet är något som ges av andra - när de har lust, enligt för barnet obegripliga regler. "Allt liv föds i underläge", brukade min terapeut säga. Man är alltså totalt utlämnad åt den som har makt över en, som bedömer en och avgör om man håller måttet. Att inte duga blir bokstavligen livshotande. Strikt uppfostran kallade man sånt förr, att "sätta gränser" heter det i dag. Fråga en blivande förälder vad som är viktigt med föräldraskapet och du kommer att få höra det där om gränssättning nio gånger av tio.

Ja, sätt gränser för barnen. Skarpa gränser inom vilket det måste röra sig för att få ditt godkännande. Och straffa ditt barn tills det förstår var gränserna går. I dag är det förstås inte riktigt comme-il-faut att slå barnen, men man kan ju sätta ungen i den moderna varianten av skamvrå. Vet ni inte exakt hur det ska gå till kan ni ju kolla på Supernannyprogrammen eller kanske gå en Kometkurs.

Det finns vissa nackdelar på lång sikt med en sån här uppfostringsmetod. Barn som får en strikt uppfostran riskerar att bli rigida som vuxna. Att röra sig utanför det tillåtnas gräns är ju starkt ångestdrivande. Är gränserna tillräckligt skarpa och bestraffningen tillräckligt hård, får vi vuxna som måste ägna sig åt ångestreducerande ritualer som handtvätt, det man brukar kalla tvångssyndrom. Men vafan, det går väl att fixa med lite SSRI eller andra dårpiller.

Mamman till den numera bloggande klasskamraten ringde en gång hem till Martys mamma. Hennes dotter drömde mardrömmar, sa hon, för att Martina talade om hjärnsubstans under syslöjdslektionen. Deras respektive uppfostran var nog så olika som man kan tänka sig och deras liv är förstås extremt olika i dag. Det är jag glad för även om jag tycker synd om den där högerkristna, ängsliga och på samma gång dumdryga människan - och hennes barn! Jag är glad att Marty inte innehåller ens en homeopatisk dos supernanny-kryptonit. Hon är bara kärlek och mer kärlek och den bästa mamma jag kan tänka mig och har sett.

Vår senmoderna tid med dess inbyggda otrygghet ger upphov till reaktionära reflexer. Det var bättre förr - det måste ha varit bättre förr! För se hur samhället ser ut i dag. Alltså måste vi sluta tramsa och curla och ta vår Mats ur förskolan. Vi måste använda piska och morot; funkade det för Pavlov så funkar det för oss. Moralen är i upplösning! Folk knullar för att, för att...det är KUL?! Herre min skapare vilken hedonism. Inte att undra på att invandrarna reagerar med fasa över vår lössläppthet. Visserligen kastar de ut varandra från balkonger på löpande band, men det kan vi gott sluta moralisera över med tanke på vad vi själva gör.

Ja, ungefär så går tankegången i Jan Sjunnesson Raos debattartikel i Dagen, som på ytan är en välvillig inbjudan till "invandrarna" att integrera sig. Men det kan vara svårt med tanke på hur Sverige ser ut, skriver han: "Den isolerade invandrarfamiljen har alltför svaga kontakter med stabila svenska hem. Vad invandrarfamiljen ser är unga på glid på stan, reklam med mycket naken hud, och kopulerande dokusåpastjärnor. De drar slutsatsen att all svensk uppfostran är tygellös och därför behövs egna starka kulturella gränser."

Vad är "en isolerad invandrarfamilj"? Vad menar Sjunnesson med "isolerad", och vad menar han med "invandrare"? Vad menar han med "svensk"? Vad menar han med "stabil"? Nej, jag tänker inte ens börja försöka bena ut det här. Hans formuleringar i artikeln avslöjar att han saknar såväl empiri som teori, att han är monokausal i sitt tänkande och lever i en förfluten tid - eller åtminstone önskar att han gjorde det. Jag tror att han skulle gilla professor Monrad.

Vagina al dente?

Freud hade en teori om den fasa som ingjuts i pojkar när de första gången får se en fitta. Något saknas – snoppen har blivit avsnippad! Efter detta blir vaginan för evigt förknippad med ångest. Jag har en annan teori: första gången flickor får se en kuk så fylls de av fasa – snippan har fått en hemsk utväxt! Efter detta blir manslemmen för evigt förknippad med ångest. Och så vidare…

Jag ger inte mycket för Freud. Han var kanske först med att problematisera vår identitet, se den som ett ganska bräckligt bygge. Men hans teorier om det sårbara barnet som genomgår ett antal kriser är grundligt vederlagda och har visat sig ha noll predikativt värde. Att över huvud taget utgå från det patologiska för att bygga en teori om det normala, t.ex. barns normala utveckling, är förstås helt vrickat.

Katrine Kielos skriver om Freuds kastrationsångestteori i ett nummer av Bang som jag inte hade läst (1-2008), och om en gammal myt bland Nordamerikas indianer, hur ”…hjältar i urtiden bröt huggtänderna ur vaginan på ett monster och gjorde henne till kvinna. Myternas Vagina Dentata: den tandförsedda vaginan. En lockande öppning som egentligen har huggtänder. Han träder in i triumf men måste lämna förminskad. I någon mån uppäten.”

Bland annat på grundval av ovanstående resonemang fortsätter Kielos: ”Det är denna rädsla för kvinnans sexualitet som gör den apolitiska ekonomiseringen av sexualiteten så attraktiv i en patriarkal kultur. Mannen kanske inte kan hantera att bli sedd och åtrådd som en sexuell varelse men han kan hantera att bli efterfrågad som en vara.” Resonemanget kan förefalla lite oklart, men artikeln (som jag säkert inte kan göra rättvisa här) är skriven i polemik mot Isobel Hadley-Kamptz syn på hur kvinnor bör bli ”köpare” på könsmarknaden.

Hadley-Kamptz artikel i samma nummer av Bang går i stora drag ut på att ”makten inte bara får gå i ena riktningen. Att inte köpandet och säljande bara kan handla om en part, om ett kön.” Och vidare, att ”…kvinnor måste börja se sig själva, och känna sig i sina hjärtan, som köpare på könsmarknaden (…) att vara den som väljer, som avgör hur mycket tid, energi och charm man är beredd att lägga ner på att få som man vill.”
Nu syftar hon inte på köpande av sexuella tjänster, på ”biståndstanter som köper vackert svart kött i Västafrika”, nej hon är ute efter ”det personliga perspektivet på sex. Det är en enorm skillnad på att utgå från sin egen lust (…) och att nöja sig med att vara objekt för andras lustar.” Ett sådant perspektivskifte skulle ”…ändra relationen mellan könen i grunden. Som psykologisk frigörelse vore det kanske det allra största.”

Men åter till Katrine Kielos: ”Sexuell frigörelse för kvinnor bygger i dag, precis som alltid, på att sexualiteten definieras som lagom ofarlig. Men att tillåta kvinnan att shoppa sexuell tillfredsställelse på en avpolitiserad sexuell marknad är inte samma sak som att ge henne sexuell frihet. Snarare är det ett sätt att beskära densamma.” Kielos citerar den amerikanske psykologen Rollo May (1909-94): [D]är den viktorianska människan gjorde allt för att vara kär utan att hemfalla åt sex, gör nutidsmänniskan allt för att ha sex utan att hemfalla åt kärlek. ”Det är samma puritanism”, skriver Kielos, ”Samma tjurskalliga vägran att erkänna sexualiteten som en naturlig och viktig del av vår mänsklighet. (…) Den enda passion våra liv får innehålla är att våra kroppar får knulla och att knulla är något som står i motsatsförhållande till allt vad känslor är. Sex ses som en transaktion eller en överföring. Om du får det här, så får jag det här och då råder det balans på marknaden.”

Katrine Kielos beskriver hur våra kroppar i dag ses som ett slags renoveringsobjekt som man måste pyssla med och värdera. ”Kvinnan betraktar sin kropp utifrån som om den vore ett främmande ting. (…) Vad kan hon göra för att öka dess marknadsvärde och därmed sin egen känsla av att ha rätt att existera som sexuell varelse i världen?” Hon skriver att sex ses som en teknikfråga (se bara på ”Sexinspektörerna”) där vi ”förväntas kunna distansera oss från våra innersta drifter” och ”prata om allt, annars är man hämmad.” Men ”Sexualiteten är oavsett vi vill det eller inte oundvikligen förbunden med vår innersta mänsklighet. Antagligen är det på grund av att vi är så skräckslagna inför sexualiteten som vi hellre gör om män till varor än vågar stå för att vi betraktar dem med sexuella ögon och att detta betyder något för oss. Att det i allra högsta grad är personligt. (…) Sexualiteten påminner oss om vår egen svaghet.”

Okej, där har vi skiljelinjerna i stora drag. Bisexuellt velande som jag är, håller jag med båda på sätt och vis. Men jag ogillar dikotomier. För mig är sexualiteten något som är oupplösligt förbundet med ”vår innersta mänsklighet”, som Kielos skriver. Men den är också rätt kul som hobby, faktiskt. Det ena utesluter inte det andra: anonymt sex kan inbegripa ömhet, kan beröra den där innersta mänskligheten – också (det har jag skrivit om i Bara sex). Jag håller med Hadley-Kamptz om att heterokvinnor inte ska se sig själva som objekt, utan som subjekt. Men det räcker naturligtvis inte. Utan en analys av hur marknad och hierarkier påverkar vår syn på kroppen, och utan ett erkännande av att sexualitet och därmed förknippade känslor inte alltid lyder förnuftets lagar, riskerar vi att trotsigt marschera baklänges in i rådande maktstrukturer, idogt viftande med exempelvis slampighetens (eller relationsanarkismens) fanor.

Om jag minns Foucault rätt så ansåg han att det är lite smålarvigt, rentav futilt, att bygga upp en identitet som ”motståndskämpe” eftersom man redan är fången i den struktur, norm eller doxa som man säger sig bekämpa. Det låter oerhört pessimistiskt. Att definiera sig som bög eller flata, bisexuell eller transperson skulle då bara vara att visa upp ett skrattspegeljag. Och visst: vi som lirar åt det andra laget tvingas hela tiden förhålla oss till den rådande heteronormen. Men å andra sidan har vi en styrka i att se normen, och analysen av den är ett redskap med potentiell sprängkraft. Den som i stället befinner sig i heteronormen ser den inte, för den ser genom normen. Analogt med det kan man säga att heteromannens svaghet i förhållande till heterokvinnan är just hans (bekväma) blindhet, och omvänt, att hennes styrka är att hon ser. Om hon då inte ifrågasätter makten utan bara försöker erövra hans privilegier som ”köpare” så hårdnar de knopar som heterofallokratin har knutit kring våra äggstockar och testiklar.

Gnäll mer, snälla!

I DN Kultur i dag har Anna Hallberg skrivit väldigt bra om hur man avfärdar (kvinnors) synpunkter på "livspusslet", d.v.s. jämställdhetsfrågor, som "gnäll".

För det är jämställdhet det handlar om. Att det så sällan är män som inte tycker sig få tillvaron att gå ihop är nog ingen sluddelivump, liksom. De kör bara på. Att det innebär att de kvinnor som av någon anledning står ut med dem missar sina karriärmöjligheter och får bära nästan hela bördan av hushållsarbete och dagisforslande är smällar man får ta. Det gör de så gärna, männen alltså. Men kanske tröstar de stundom käringen med en blomsterkvast. Det kan hon väl vara värd.

Det märkliga är inte att kvinnor "gnäller". Det märkliga är att de inte mal ner sina män i köttkvarnar. En annan märklig sak är att männen i så hög grad avstår från att vara med sina barn. Jag kan inte för mitt liv begripa varför. Här har du en nyfödd bebis, ett underbart litet hjälplöst och kompetent människokräk. Du kan få gosa dygnet runt med detta mirakel av skärt hull, möta en fullständigt ren människovarelse, se hur det barn du satte till världen varenda dag erövrar den. Varenda dag, fattar du? Varenda dag.

Och så TACKAR DU NEJ?! Jag tycker synd om dig - och om dina barn och deras mamma. Idiot! Fattar du inte att den här chansen aldrig kommer igen? Nähä, du ska sitta på det där mötet. Med andra framtarmsbärare som sitter där och smygfjärtar under Power Point-presentationen. Äsch, jag tycker bara nästan synd om dig.

Vi har en ekonomisk underbyggnad, en samhällsstruktur och maktordning som inbegriper genus, klass, etnicitet, funktion, ålder och en del annat. Den gör det lätt för män att skita i sina barn. Den gör det svårt för barn att ha fungerande pappor. Den gör det svårt för kvinnor att göra nåt vettigt av sina liv - särskilt om de väljer att skaffa barn. Om detta bör man "gnälla" dag och natt.

Mångfaldiga barns dag

Äntligen dags för Sveriges nationaldag och ännu en dos kulturterrorism! Dags att fira att vi är ett enda folk som mangrant sluter upp bakom fanan, dags att hylla vår historiska kontinuitet, dags att rört begrunda hur trygga vi är i nationens famn och att den ljusnande framtid är vår. Med betoning på vår – inte er.

Den senmoderna världen är svår att överblicka. Samhällskontraktet är rivet och var och en får rädda sig bäst hen kan. Särskilt tydligt är det för ungdomar som står på tröskeln till vuxenvärlden. De någorlunda välanpassade drömmer om och planerar inför en framtid med jobb och bostad, kanske barn. Men till skillnad från tidigare generationer måste de rita sina egna kartor. Kollektivavtal och fasta anställningar är the old black och ersatta med the new black: konsultuppdrag, bemanningsföretag och provanställningar. Skolan är inte till mycket hjälp, eftersom den, på den svenska skolans vis, inte har snappat det här med senmoderniteten.

De mindre välanpassade ungdomarna, de som är i Statens institutionsstyrelses trygga famn, planerar inte sin framtid. De vill bara gitta från LVM- eller ungdomshemmet. De saknar framförhållning, skulle väl någon högerideolog på DN Chef säga. Vill inte ta sig i kragen.

Sen har vi ett mellanting, en annan sorts new black: ”invandrarkillen” och "invandrartjejen". Ni vet, de där som talar förortsvenska, har guldkedjor runt halsen och en tandlös farmor i svart huckle.
Men de kan väl också få vara med på nationaldagsfirandet, för Sverige är mångfaldens, delaktighetens, jämlikhetens och jämställdhetens hemvist på jorden. De kan få ha på sig sina smaklösa billighetsjeans och svarta slöjor om de bara viftar med vår flagga och tonar ner sin förortssvenska lite. Ett bögpar kan också vara klädsamt att visa upp på Skansen. För vi är ett folk, i ett land med skarpa gränser på kartan, en flagga och ett fotbollslandslag och en Charlotte Perelli. Det måste firas. I dag, men inte i går och inte i morgon. Hatbrottets dag firas året runt.

Jag letar i minnets gömmor efter några urgamla traditioner denna dag. Få se… Gustav Vasa! Oj, vad han var svensk. Han blev vald till kung just i dag, sägs det. Lite senare slog han ner Dackeupproret med sina tyska legoknektar präktiga svenska soldater. Problemet är bara att vi på den tiden hade den julianska kalendern, inte den nuvarande gregorianska, så datumet är nog åt helskotta. Men vi kan ju alltid fira 1809 års författning som infördes 6 juni. Enligt den utser kungen statsministern i konselj. Äsch, det där stämmer ju inte längre. Men vår nya regeringsform kom också till denna dag, 1974. Och så blev kungen av med de sista resterna av sin makt, alltid något. Regeringsformen säger också att alla vita, heterosexuella medelklassmän utan några funktionsnedsättningar är lika inför lagen. Det kan vi väl fira? Sen har vi ju våra sillsvansar och midsommarstänger och våra fina traditioner som att våldta 18-20 kvinnor om dagen året runt. Det är det många som tar fasta på. Vissa nöjer sig inte med det utan firar med att slå ihjäl käringen. Det händer var tredje vecka i du vänaste land uppå jord.

Nej, ärligt talat så kommer jag inte på något att yvas över, kalla mig opatriotisk. Men jag kan väl trösta mig med Hugo av St. Victors ord: ”Den som tycker att hans fädernesland är härligt är bara en vekhjärtad nybörjare; den som tycker att varje land är som hans eget är redan stark, men bara den som ser hela världen som ett främmande land är fullkomlig.”

En prövad mamma skriver av sig

”Och mina barn, de hoppas att de ska ses som de individer de faktiskt är. Inte som de personer som de ’borde vara’, så som det tyvärr har varit alltför ofta i deras liv.” Så säger Marija Håkansson i en intervju i DN i dag. Hon har skrivit en bok till och om sina barn, som i många år har dragits med adhd och depressioner, en bok som handlar om kampen för att som ”besvärlig mamma” kräva att även hennes barn skulle få vara delaktiga i skolan och samhället. En bok om hur det känns när man tror att man är en dålig förälder.

Vill du bli sedd som den du faktiskt är? Förmodligen. Men vem är du – och vad menas med faktiskt? Troligtvis menar Marija (och många med henne) att det är individen själv som sitter inne med sanningen, med det faktiska jaget. Kanske får också de mest närstående tillgång till denna äkta bild, medan omgivningen misstolkar personen ifråga. De förväntar sig ett typiskt beteende från en individ som tillhör en viss kategori. När beteendet avviker från det typiska, och individen alltså inte är som hen ”borde vara”, sätter stigmatiseringsprocessen igång. Vilket leder in oss på Erving Goffman.

Goffman brukar räknas som stigmateorins fader; hans Stigma – Notes on the Mangagement of Spoiled Identity är visserligen en smula åldrad i sina exempel (den kom ut 1963), men är höggradigt aktuell och används fortfarande som kurslitteratur. Enligt Goffman är stigmat ingenting som är inskrivet i vårt kött, utan en social process mellan människor. Stigmat kan finnas här, men inte där, då men inte nu, mellan dig och mig men inte mellan dig och honom. Stigmat kan vara iögonenfallande och uppenbart (t.ex. ett deformerat ansikte), eller visa sig först efter en tid och/eller i ett speciellt sammanhang. Ett sådant senare exempel på stigma kan vara NPF, neuropsykiatriska funktionshinder som adhd.

Den stigmatiserade tvingas ofta använda strategier för att antingen undvika att bli röjd, eller för att hantera sitt stigma när det väl är uppenbart. En person som t.ex. åldras och börjar glömma bort sina vänners namn kan undvika att träffa dem och därigenom slippa genansen, skriver Goffman. Vad som är normalt respektive avvikande är dessutom gemensam kunskap: behärskar man den ena rollen så behärskar man förmodligen den andra. Båda vet alltså vad som är normalt och vad som är avvikande, vilket gör stigmatiseringen så plågsam.

Det låter rimligt, eller hur? Goffman är bra. Charles Horton Cooley, en föregångare till Goffman, är också bra, hör bara på hans spegeljagsteori i Human nature and the social order från 1902: ”På samma sätt som vi ser vårt ansikte, vår kropp och vår klädsel i spegeln och intresserar oss för dem därför att de är våra, och är nöjda med dem eller inte, beroende på om de svarar eller inte svarar mot vad vi önskar att de vore; på samma sätt ser vi i fantasin i en annans medvetande något slags tanke om vårt utseende, vårt sätt, våra avsikter, våra handlingar, våra vänner och så vidare, och vi påverkas på olika sätt av detta. (…) Vi föreställer oss alltid, och delar i föreställningen den andra personens bedömning av oss.”

Med andra ord: Jag har en föreställning om hur jag ter mig inför dig. Jag föreställer mig också hur du bedömer det du ser, och det resulterar i exempelvis stolthet eller skam. Marija skämdes för att hon var en ”dålig mamma” tills hon insåg att hon inte var det. När hennes barn hade blivit utredda och diagnostiserade (tack vare att hon var en "besvärlig mamma") fick hon plötsligt höra att hon var en ”stark mamma”. Det hade hon, av naturliga skäl, lite svårt att ta till sig i början. Men vilket var då hennes faktiska jag? Vilket var hennes barns faktiska jag? Finns det något sådant alls? Har vi en kärna? Många hävdar motsatsen, talar om ”subjektets död”. Teoretiker som Foucault, Heidegger, Kristeva eller Habermas menar att identiteten är en social konstruktion, och inte bara det. Kanske är identiteten bara en språklig konstruktion? Den som vill kan upplösa allt i ett postmodernistiskt moln av subjektspositioner och förhandlingar, eller så kan man kanske säga sig att visst har vi en identitet. Men den är inte av det där gamla storvulna, uppsvullna och pretentiösa slaget, utan en lite tilltofflad och ödmjuk varelse som inser att den inte är särskilt kontinuerlig och inte särskilt autonom. Jag lutar, ödmjuk och klok som jag är, åt det senare.

Åter till Marijas barn som det här skulle handla om. De var inte bara några okoncentrerade bråkstakar; det var och är inte deras faktiska jag, säger hon. De var och är något mer och annat. De var hennes gullisar, såklart, och hon blev förtvivlad när hon märkte hur svårt de hade det. En barnomsorg och skola som befolkades av kunniga personer skulle inte ha stigmatiserat dem och henne, men det gjorde de. En barnomsorg och skola som hade adekvata resurser skulle kunna rymma även den som inte passar in i mallen, men så är det inte. Den som är sär ska särbehandlas, är snarare mottot. Men den som är sär är det i förhållande till något. Den som har adhd kanske fungerar alldeles utmärkt, eller åtminstone väldigt mycket bättre, i rätt miljö, i relation till rätt person, till någon socialt responsiv person.

För vi finns egentligen bara i förhållande till andra. Vi kan bara kommunicera med andra. Som Johan Asplund skriver i Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet: "Innebörden av ordet "jag" är social. Ett jag förutsätter ett du. Endast i en social situation är jag jag och du du." Och: "I genuin kommunikation råder alltid en genuin osäkerhet. Jag vet inte vad jag har sagt innan du har svarat. Du visar mig vad jag har sagt och jag visar dig vad du har sagt." Allt detta förutsätter en social responsivitet, och om man utvidgar Asplunds resonemang något kan man säga att den som blundar med öronen, bara ser det avvikande och inte försöker förstå, föra en dialog, faktiskt förintar den som försöker kommunicera. Eller, för att ta ett citat lite längre fram: "Motparten framhärdar i att sträcka sig ut efter den andra men finner sig varje gång famla i ett tomrum. (...) Motpartens predikament utgörs av den ofattbara motsägelsen i att en medmänniska inte uppträder som en medmänniska. Hade motparten från början insett att den andras medmänsklighet är helt illusorisk så hade inga komplikationer behövt uppstå."

Alla ungar som inte kan sitta stilla eller göra som läraren säger har inte adhd, men en del har det verkligen och behöver hjälp. Förmodligen sker det både en överdiagnosticering och en underdiagnosticering parallellt. Vissa barns beteenden patologiseras, och det är illa, för det är möjligt att adhd-ungen alls inte är något bokstavsbarn utan att det är läraren och hela den övriga sociala miljön som är upfuckad. Men minst lika illa är det när man inte i tid kan fånga upp den med NPF, erbjuda en utredning och behandling, kanske med läkemedel. Marijas barn fick det så småningom, tack vare sin kämpande och kärleksfulla mamma.

Skoltiden ska inte behöva vara en golgatavandring. Och ingen ska behöva känna sig som en dålig eller besvärlig förälder för att omgivningen är så snabb med att sätta stämplar. Marijas barn var inte som de ”borde vara” – för barnomsorgen och skolan. För henne var de bara hennes barn som hon älskade, barn som behövde lite extra resurser, extra hjälp för att få vara delaktiga i det samhälle som alla vi ”normala” självklart är, och känner oss, delaktiga i.

Pappa är ett verb

Hör på: en individualiserad föräldraförsäkring är av nöden! "Individualiserad" betyder här att man inte ska se familjen som en individ, som en "juridisk person" om man så vill. Så var det förut, när vi hade sambeskattning. En gift kvinnas inkomst slogs då ihop med mannens, varpå skatt drogs på hela summan. Först 1987 var sambeskattningen borta och en kvinnofälla av format försvunnen. I dag, 21 år senare, har föräldraförsäkringen fortfarande starka drag av den gamla...samsynen. Visst, var och en av föräldrarna har rätt till föräldrapenning under halva tiden, men man kan överlåta det mesta av dagarna på den andra. Observera att jag inte skriver "andre" - det har liksom sina skäl.

Alltså: pensionsrätten är individuell. Man beskattas individuellt. Men med barnen är det visst en annan sak. KD vill för övrigt göra pappadagarna fler, alltså de tio dagarna i samband med förlossningen. Det är ett steg bakåt (så förvånande), för det gör det lättare för pappan att slippa ta ut sin halva föräldraledighet.

En individualiserad föräldraförsäkring, däremot, är det enskilt bästa sättet att skapa större jämlikhet på arbetsmarknaden. Just det - det här är faktiskt primärt en fråga om kvinnans jämställdhet, inte om barnens behov av båda föräldrarna. Det vore bra för barnen om papporna ville ta hand om dem. Det vore bra för papporna att få bättre kontakt med barnen. Men framförallt är det här en jämställdhetsfråga. Arbetsgivarna måste få se att det faktiskt kostar något att anställa en förälder, även om han råkar ha testiklar. Det ska inte gå att dribbla bort hans krav med att han kan ta ut sin föräldraledighet vid jul och på sommaren. (Och det ska inte heta att en man som vill vara hemma inte trivs på jobbet.)

Barn ska kosta, för barn kostar. Men just nu kostar de kvinnorna ett arbetsliv värt namnet. De ska kosta hela samhället, precis som de gamla ska kosta hela samhället. Förr sköttes barn och gamla obetalt av kvinnor. Nu sköts de lågbetalt av kvinnor. I framtiden ska reproduktionen gå före produktionen! Vi ska alltså fråga oss vad som är centralt för ett samhälle och därefter anpassa produktionsapparaten efter det, inte tvärtom som i dag.

Det finns problem med en helt individualiserad lösning, t.ex. så funkar det inte för flatpar som inseminerar med en bögkompis. Men sånt går att lösa, kanske med Maria Ferms förslag som utgångspunkt.

(Men du, Maria? Är det inte ett jävla feltänk av Miljöpartiet att gå samman med borgarna om att tillåta arbetskraftsinvandring? Jo, det är det. Att vi har de demografiska problem som vi har i dag med att kvinnor föder för få barn beror ju på vår ojämställda arbetsmarknad. Och då är lösningen inte att importera en ny underklass även om Alliansen fantiserar om det.)

"Pappa är ett verb", då? Det här är ju ingen pappafråga? Nej, inte i huvudsak, som sagt. Men för mig är det ändå en stor pappafråga. Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon kan vilja avstå från att vara med sin bebis. Varför i hela friden skaffar du barn om du inte vill vara med det? Om du inbillar dig att du kan kompensera för vardagligt umgänge genom "kvalitetstid" så bedrar du dig. Kvalitetstidsbegreppet är nonsens. Och man blir lika lite pappa genom att runka i en plastmugg som att tömma sig i en slida. Man blir pappa genom att vara pappa - från dag ett.

Moderna myter

"Föräldrar klarar inte av att ta hand om sina barn längre."
Svar: Inga studier finns som tyder på det.

"Barn har ingen kontakt med sin släkt nuförtiden."
Svar: Barn har aldrig haft så många fasta kontakter med släktingar.

"Föräldrar har inte tid med sina barn."
Svar: Föräldrar har aldrig haft så mycket tid med sina barn.

"Småbarnsföräldrar är så jäktade. Ekvationen går inte att få ihop."
Svar: Ca 40 % uppger att de är jäktade. Bland par utan barn är siffran 30 %.
(De som är jäktade är nyblivna småbarnsföräldrar i karriären i en storstad.)

"Små barn mår inte bra av att vara på dagis."
Svar: Barn som börjar på dagis i ettårsåldern blir mindre allergiska. De får en bättre skolstart. Och de goda resultaten håller i sig, vilket man har konstaterat genom uppföljningar med barn i 13-årsåldern.

"Småbarnsmammor har så dåligt samvete för att de slits mellan jobb och barn."
Svar: Kanske det. Och hur är det med småbarnspappor?

"Svenska män är så jämlika och tar hand om sina barn."
Svar: De tar ut ca 14 % av den samlade föräldraledigheten. Och det gör de framförallt under sommaren samt vid jul och nyår. Heja!

"Det är mycket svårare att vara barn i dag."
Svar: Det är varken svårare eller lättare - det är annorlunda.

Ja, se där några läsfrukter. Det är intressant med pedagogik.

CNN i Fridhemsskolan

Titta, så här troskyldig var du en gång i tiden. Här är beviset: en digital upptagning. Man ser att du ler i din tomtedräkt. Nej, du var INTE pepparkaksgubbe. Bilden ljuger inte; den är ett objektivt korrelat till din brylépuddingsaktiga hjärnas minnestöcken.

Du var troskyldig, naiv och glad. Trodde inte en människa om ont – åtminstone inte så många, eller rentav de flesta. Som nu, alla dessa år senare. Jag var likadan en gång, och ibland längtar jag tillbaka, därav tårarna av rörelse. Tårar som jag försöker pressa tillbaka eftersom hela den här förbannade inramningen är så motbjudande. Pepparkakor och lussekatter och blaskig glögg eller blaskigt kaffe i ett klassrum fyllt med vuxna människor som jag inte skulle ägna en tanke eller en minut av mitt liv om jag slapp. Men nu slipper vi inte, för vi är infösta i samma fålla som våra barn: ”Carl-Henrik! Lek lite med Kristin nu. Ni har säkert jättemycket gemensamt, ska ni se. Titta bara vilka trista kläder ni har på er. Och ni har samma narkolepsiframkallande arbetsbeskrivningar, bostadslån och segelbåtar.”

Men haha. Vi leker bara att vi leker. Vi uthärdar det här för er skull och stiger sedan ut i decembermörkret med en samfälld lättnadens suck. ”Fy fan, vad glad jag är att jag inte går i plugget längre. Det var verkligen fasansfullt att vara så totalt maktlös, i klorna på de där halvbildade förlorarna som på allvar tyckte att blodpuddingen till lunch var god. De är kvar, ser jag. De gillar fortfarande skolmaten.” Tänker vi föräldrar när vi går därifrån och i lönndom begår de mest fasansfulla karaktärsmord på exempelvis Natalies morsa, hon med för mycket smink och för många korkade åsikter.

Ändå längtar vi tillbaka ibland, om inte till träldomen så till en relativt okomplicerad verklighet där vi ännu kunde tänka att om någon var dum så var det någon annan. Det var inte jag, det var Svante som slogs. Fast fröken sa till. Lite senare, i tonåren, var några av oss så rättskaffens att vi demonstrerade utanför ambassader, minkfarmar och porrklubbar mot de där andra, politikerna, gubbarna, bilisterna. Mot otrogna runkpellar, byråkrater och hustrumisshandlare. Såna skulle vi aldrig bli, för vi hade rätten på vår sida och var den goda kraften.

Ja, det var då. Innan vi hade solkat ner våra lucialinnen och tomtedräkter med allehanda svek, lögner och motbjudande utsöndringar, innan vi blev cyniska pepparkaksgubbar på Swedbank. Det är nog därför vi hatar lärarna så. De är kvar i den där låtsasvärlden och verkar på allvar tro att det är fel att förtrycka andra. Ja, jösses. Men vi spelar med, såklart. Säger till våra telningar att man inte ska ljuga, att alla människor har lika värde, att man måste sopsortera och vara koldioxidmedveten – innan vi röda stugor tågar förbi med hor, blod och tvång. Det gör vi, med gråten i halsen vid tanken på att slöjan en dag ska ryckas bort från våra barns ögon så att de skådar denna jämmerdal.

Och då, mina vänner, är det bra med en digitalkamera! Stabiliserande, liksom. Fotoblixtarna smattrar som om aulan vore Camp David och det äntligen hade undertecknats ett fredsavtal. Som om det fanns hopp om en bättre värld och vi var reportrar som för längesen hade vant oss av med att påverkas känslomässigt av det vi skildrade. Som om barndomen gick att frysa i ett ögonblick och inte var så obönhörligen övergående.