Pride, bisexualitet och kulturterrorism

”När ska det bli möjligt – inte bara att ha en identitet, men att slippa?” Det frågar socialantropologen Thomas Hylland Eriksen (se länk i högerspalten) i sin pamflett Kulturterrorismen – en uppgörelse med tanken om kulturell renhet. Där skriver han också att ”det största problemet för dem som ’lever i två kulturer’ ligger i att en samlad offentlighet avkräver dem en kulturell identitet”.

Hylland Eriksen syftar här på dem som t.ex. är norskfödda barn till invandrare, men jag drar en parallell till oss bisexuella: vi misstänks ha lojalitetskonflikter och ses därför inte som pålitliga av vare sig hetero- eller homosexuella.Världen krymper och olika kulturer flyter samman, blandas och förändras. Mot denna kreolisering reagerar krafter som vill lägga sin "kultur" i formalin och sedan kasta burken på De andra. Men ”kultur är inte ett ting, även om ordet kultur olyckligtvis är ett substantiv” påpekar författaren . Och den som betvivlar att kulturterrorismen har ställt till med nog elände behöver bara se på det forna Jugoslavien. Är det något som behövs i dessa tider så är det lojalitetskonflikter, fortsätter författaren. De är nämligen fredsbevarande.

Häromdagen såg jag i ögonvrån ett par grisskära strumpbyxor under en tantig klänning. Men så höjde jag blicken och såg ett helskägg, och då blev jag glad, för jag gillar det socialantropologerna kallar anomalier. De tydliggör att exempelvis ”man” och ”kvinna” bara är ytterpunkterna på en glidande skala, precis som ”hetero” och ”homo”. Eller, för att åter citera Hylland Eriksen: ”Renhet och tydliga gränser är fantasifoster, skapade av offer för alltför sträng potträning. Världen är skitig och består av ett myller av gråzoner.”

Så till Prideveckan. Det som brukar slå mig när jag går runt på Tantolundens grusplan är alla dessa gränser. Här är moderata flator, där socialdemokratiska. Här har vi stolta transor, där SLM-bögar.

Det här påminner om när man blandar människor från olika ”stammar” i ett nytt sammanhang. Följden blir ofta att de överkommunicerar sina inbördes olikheter. Tidigare tänkte inte en kotte på om han var från X-folket eller Y-folket, men nu är det plötsligt oerhört viktigt. Vi har en egen kultur, och med den som ideologiskt vapen skapar vi en etnicitet, en skarp gräns mot andra.

Vi bisexuella är inte ett spår bättre, förstås. Vi har ett alldeles eget bitält: vi mot er. (Men alla älskar vi HBTQ-personer förstås schlager och damimitatörer). Är det inte lite synd att paraden som är en sån fantastisk manifestation av solidaritet och mångfald upplöses i sina beståndsdelar innanför staketen?

Det är ett slags kulturterrorism i liten skala, på samma unkna och skenbart harmlösa sätt som melodifestivalen är det med sitt flaggviftande. Nya stater som Serbien och Kroatien föds i blod och firas i blod. Inget nytt under solen: även Sverige har en blodig historia. Men varför ska vi fira det, varför fira exempelvis det "svenska"? Vad är det som är "typiskt svenskt"? Lutfisk? Säg det till norrmännen.

Jag såg på melodifestivalen med mina söner. De hejade på Ryssland. Och kommentatorerna drömde om en världsmelodifestival. Jag kan inte bärga mig. Om några år kanske vi får se Khalistan bli verklighet; sikherna måste ju få en egen stat eftersom den indiska regeringen förtrycker dem. Alla folk har rätt till en egen stat, lyder parollen. (Hur man sen definierar "folk" återstår att reda ut.) Sen kan väl de indiska muslimerna också kräva självständighet. Fine. De behöver bara mörda och fördriva de hinduer som då hamnar i minoritet i sitt forna land, sen är allt frid och fröjd och vi kan ha melodifestivalen i någon av de nya huvudstäderna, varför inte Amritsar?

Nå, jag överdriver kanske vådan av att ha ett tält på en dammig fotbollsplan en vecka om året. Det är inte precis synonymt med etnisk rensning. Men modellen bakom den här sortens etnicitetstänkande är densamma. Det är vi mot dem, vår kultur (som är bättre och mer unik) mot er, vårt schlagerbidrag mot ert, vårt fotbollslag mot ert, vårt landslag mot ert, vår armé mot er. Det är en värld fjärran från glidande skalor, gråzoner, kreolisering och fredsbevarande lojalitetskonflikter.

Visst ska vi tillerkänna olika kulturer deras rätt att existera, men lika viktig som rätten att vara olik eller rätten till lika värde, det Hylland Eriksen benämner ”skillnadsrättigheter” och ”likhetsrättigheter” är rätten att slippa definiera sig.

Det behövs mer bisexualitet i världen, kort sagt - utan tält och egen flagga.
Eller, som Gunnar Ekelöf skrev:

Varken moln eller bild
varken bild eller bild
varken moln eller moln
varken varken eller eller
men någonting annat!