Vi måste börja dalta med brottslingarna

I dagens Expressen begrundar ledarskribenten Anna Dahlberg möjligheten att Mattias Flink kan få sitt straff tidsbestämt snart. Hon upprörs över detta och tycker att det stora felet med vårt rättsväsende är att straffen är för korta. Hon erkänner att de visserligen är hårdare i dag än på 70- och 80-talen, men det räcker tydligen inte för henne.

En vanlig hobby här i vårt land går ut på att tävla i förtrytelse över ”daltandet med brottslingarna” och kappas om vem som bäst uttrycker sin avsky över mördare och andra uslingar. Det kan tyckas en smula tjatigt, men belöningen består förstås i att ens oförvitlighet och höga moral framhävs. Jag ska ta ett exempel. På det dagis där mina söner gick förut uppdagades det en morgon att en manlig anställd i skydd av nattens mörker hade tagit fram den enögde djävulen tillsammans med ett tillfälligt ragg – i personalrummet. Det var kanske inte hans mest begåvade idé någonsin och resulterade förstås i omedelbar avstängning.
Föräldrarnas reaktioner på det efterföljande krismötet var intressanta: de krävde samfällt att personalrummet skulle saneras! Så blev det också. Och det var ju en himla tur, för tänk om de hemska spermierna eller allsköns baciller hade attackerat våra telningar. Exakt samma mekanism, alltså: utgjut dig maximalt på det att du må framstå som god. Anna Dahlberg är en mycket god människa.

Exakt vad som får en människa att begå ett grovt våldsbrott kan egentligen kvitta. Det finns en ocean av mer eller mindre banala förklaringar till att en människa går över gränsen för det förbjudna, otänkbara: psykosociala problem sen barndomen, personlighetsstörningar, sinnesförvirring, drogpåverkan, rädsla, vrede… Det är bara hypoteser kring enskilda händelsekedjor och säger ingenting om hur man ska förstå brottet och den situation som gärningsmannen har försatt sig i. För vad har hänt? Jo, på några sekunder har han utträtt ur mänskligheten. Han är inte längre den som begick brottet, han är brottslingen. Och nu ska han straffas för att han inte är som vi och för att vi ska kunna vara vi. Det är brottets betydelse.

Jag skrev till en annan bloggare häromdagen och citerade då Primo Levi. Så här skriver han om sin tid i koncentrationsläger i "Är detta en människa?": De personer som figurerar på de här sidorna är inga människor. Deras mänsklighet har begravts, eller de har själva begravt den, under en oförrätt som tillfogats dem eller som de tillfogat andra. De gemena och dumdryga SS-männen, kaporna, de politiska fångarna, de kriminella, de höga och låga prominenta och slutligen vi ourskiljbara och förslavade Häftlinge, alla klasserna i den vanvettiga hierarki som tyskarna byggt upp, är paradoxalt nog jämställda genom en gemensam inre förödelse.

Inre förödelse är just det som drabbar den som dödar. Dödar du mig så börjar du själv dö. Dödar du flera så dör du mer och mer tills du en dag är räddningslöst förlorad. Det här gäller även Mattias Flink. Inget fängelsestraff kan vara värre, inga murar högre. Jag tror att han på sätt och vis måste ha känt en viss befrielse i fångenskapen eftersom den ristar en konkret bild i brottslingens hjärna av utdrivningen från en gemenskap som han inte kunde delta i, eller ens uppfatta, utanför murarna.

Men kanske finns det ändå en väg tillbaka. Kanske kan brottslingen och vi återupprätta den gemenskap som han har uteslutit sig själv från. Jag tror det. När straffet är över har brottet sonats, är ju överenskommelsen. Brottslingen kan upphöra att vara brottsling och så småningom bli människa igen. Pappa är ett verb, brukar jag säga. Det gäller förstås även ”människa”: människa är ett verb. När man upphör att göra människa är man inte längre en människa i någon vettig mening, lika lite som en pappa är någon som gör en kvinna gravid. Vi är bara människor i performativ betydelse, när vi formar och formas av en gemenskap med andra. En isolerad mänsklig varelse är ingen människa.

Visst kan vi rehabilitera mördare. Kanske inte alla, inte de psykopater som saknar varje form av medkänsla med andra. Vissa måste förbli inlåsta på grund av sin farlighet, precis som vi inte skulle släppa ut en tiger på våra gator. Men de är undantagen. Vi kan göra det om vi vill, om vi lägger tillräckliga resurser på det, använder all vår klokskap, empati och kunskap om det mänskliga psyket. Men ju längre vi håller dem inlåsta, desto mer fjärmar vi dem från oss och desto svårare blir det.

Ett citat till från mitt svar till min medbloggare: ”Människa är ett verb, och bara den som ’gör’ människa kan känna den längtan efter förlåtelse du beskriver. Att längta efter förlåtelse är alltså att i djupaste mening längta efter att vara människa.”

Så låt oss göra dem till människor igen. Om det är att dalta så låt oss dalta. Då kan också Anna Dahlberg fortsätta att vara god - en win-win situation som amerikanerna skulle säga.