Bli en Münchausen by proxy light

Känns livet tråkigt? Verkar ingen lyssna på er? Då har jag ett kanontips: patologisera era barn! Ni kan till exempel förstora upp en harmlös hösvnuva till "fruktansvärd allergi" eller ett banalt böjveckseksem till en svår hudsjukdom som kräver upprepade läkarbesök och ett nitiskt smörjande av den eksematiske, åratal efter att de där prickarna har försvunnit. Eller ta med kidsen till en kinesisk "doktor", det finns gott om såna i Stockholm. Där kan ni få olika illaluktande pulver att tvinga i knoddarna eller rådet att ge dem enbart brysselkål i fjorton dagar. Doktorn lyssnar på ett sätt som de gamla vanliga evidensfundamentalisterna inte vill göra. Och den outgrundlige asiaten representerar trots allt flertusenårig kunskap. Att han varken är läkare eller får behandla barn bör därför inte orsaka er några samvetskval.

Se sedan till att få rikligt med uppmärksamhet från allehanda myndighetspersoner som dagisföretsåndare, skolläkare, klasslärare och skolpsykologer. Det kan ni göra genom att t.ex. påpeka för dem att er f.d. medförälder är - ve och fasa - bisexuell! Hur ska det gå? Ska barnen bli homosar? Man anar redan vissa tendenser i den riktningen.
Ett annat bra knep är att suggerera ungen att han inte kan stå på ett ben när ni följer med till skolsystern för rutinkontrollen. Har ni tur så får ni då en remiss till sjukgymnast. Eller ring upp ert ex och säg att bernet kliar sig på benet och att ni är så fruktansvärt rädd att han kan ha drabbats av RLS, restless legs syndrome. Det brukar mest drabba medelålders kvinnor, men man vet ju aldrig.

Det finns förstås oförstående personer som inte delar er oro - skolpsykologer, till exempel. Men då kan ni få stöd från likasinnade genom att anmäla ni er till en Kometkurs (för föräldrar till ostyriga barn som använder svordomar och säger emot sina föräldrar). Ja, det finns många härliga timmar när man kan vara en orolig förälder och därmed en bra förälder. En som tvingar på sina barn tröjor och mössor när det är för varmt - det kan ju ske ett väderomslag mitt i ett högtryck, och då förkyler sig de små liven! (Akta er förresten för korsdrag i lägenheten. Det som utomhus på sin höjd är en laber bris förvandlas inomhus till en bengalisk tiger.)

Eftersom ni alltid oroar er så är ni per automatik en bra förälder. En som förtjänar uppmärksamhet. En som man inte säger emot om trumhinnorna är en kära. En som alltid kan påpeka de mest fasansfulla brister hos sitt ex. En som kan hota med repressalier som att gå till rektorn eller skolspykologen (det går väl alltid att nöta ner även en sådan) om en fleecetröja glöms. I julihettan. Eller hota med enskild vårdnad, det är ju det optimala. Tänk er att få dra ert lidandes historia inför högutbildade personer som jurister! Det är grejer, det. Något att runka sig till sömns med. Nu blir tyvärr krutet lite blött efter ett antal såna tomma hot, men det låter ju alltid bra. För om man är upprörd så har man rätt. Man har rätt att flytta till ett annat land och ta med sig barnen. Man har rätt att ge dem skuldkänslor genom att smutskasta den andra föräldern. Om man har riktig tur får de verkligen allvarliga, psykiska problem av såna sjuka lojalitetskonflikter. Och då hade man ju rätt hela tiden.

Visst låter det frestande? Om än en smula ensamt. Men det får det vara värt.

Men jag tror att jag avstår. Jag vill inte vara en MBP-förälder ens i lightversion, och det är skönt att jag inte känner någon sådan. Tänk om till exempel något av mina ex skulle vara på det viset. Det vore ju rena mardrömmen.


































----------
Jag har placerat min blogg i Vällingby.