söndag 12 oktober 2014

Om välbehag och obehag

Jag sitter i soffan med tre barn runtom mig och läser det första kapitlet i Sara Ahmeds "The Promise of Happiness". Försöker smälta allt det hon skriver. Hon sätter ord på det svårgripbara på ett sätt jag aldrig skulle kunna, men jag kan göra en liten personlig reflektion.

Vad är lycka? Tja, det som gör oss lyckliga, är väl vår normala reaktion på frågan. Mannen som på hösten njuter av druvor och på våren, när det inte är säsong, tänker på dem, säger att han älskar druvor, säger John Locke (citerad i Ahmed). Men denna kärlek är "bara" att de inger honom välbehag. Det som inger oss välbehag gör oss lyckliga, säger vi. Och det som inger obehag gör oss olyckliga. Vi förlägger alltså begreppen lycka och olycka i objekt runtomkring oss.

Jeremy Bentham beskriver välbehag som "intressanta perceptioner" och utvecklar det så här: "By the bent of a man's inclinations may be understood the propensity he has to expect pleasure and pain from certain objects, rather than from others." Han menar alltså att vi har "böjelser" som får oss att välja/välja bort vissa saker beroende på om vi förväntar oss välbehag eller obehag från dem. Sara Ahmed förklarar:
If pleasure is how we turn toward certain things, then pleasure is always bent. Pleasure for Bentham is a bodily orientation that reveals a social orientation, a tendency to have a certain tendency. The importance of thinking about happiness as contiguous with pleasure sensations is that it allows us to keep our attention on the bodily dimension of happiness.
Är jag lycklig, och i så fall varför? Just nu när jag sitter med barnen omkring mig och läser en fantastisk bok är jag lycklig. Men man kan ju definiera om det i termer av välbehag/obehag. Jag är omgiven av objekt som inger mig välbehag och vill ha dem nära mig. Och lägg märke till den senare delen av resonemanget: jag vill ha dem nära mig. Jag sitter inte bara och registrerar, utan väljer att så att säga integrera dem i min omedelbara horisont. Vårt medvetande, säger fenomenologerna, är intentionellt: det sträcker sig efter föremålet för vår perception. Vi är kroppsliga varelser, och inte bara det, kroppen är vårt perspektiv på världen. Nu är jag ungefär lika mycket fenomenolog som en Harlekinroman är Dostojevskij, men ni hajar. Kropp och medvetande går inte att särskilja. Det är ett kropp-medvetande som utgör en omedelbar horisont.

Det som å andra sidan väcker obehag vill vi skjuta ifrån oss. Vi vill inte kännas vid det, vidröra det, se det, smaka det, höra det, känna lukten av det. Det får inte ingå i den där lilla personliga bubblan som vi vandrar omkring med, skulle man kunna säga lite slarvigare. Det gör oss olyckliga. Men det innebär förstås inte att det försvinner. Döden, till exempel, finns alltid där, kanske vid horisonten, men ändå. Och ju äldre vi blir desto fler plågsamma erfarenheter samlar vi på oss. Vi har kanske upplevt att människor i vår närhet har dött. Det som vi älskade, det vi ville ha nära oss såväl fysiskt som psykiskt, finns inte längre där. Men som de vuxna människor vi är kan vi ändå resonera kring den här förlusten - när den omedelbara smärtan har börjat avklinga.

Det är paradoxalt. Ju längre tiden går, desto tydligare blir våra "böjelser". Vi väljer bort det obehagliga, plågsamma som känns ända in i kroppen. Samtidigt blir vi alltmer medvetna om hur lätt det som inger oss obehag kan tränga sig på oss. Överhövding Lambreaux i tv-serien "Treme" skjuter ifrån sig tallriken. "Ingenting smakar gott längre. Jag har metallsmak i munnen." Han är på väg mot horisonten, mot en död som rycker allt närmare, och det som ingett honom välbehag gör det inte längre, för hans kropp har förändrats.

Barnen sitter och spelar Minecraft på varsin mobil (bland annat min, som jag snart ska få tillbaka i kladdigt skick). Det är en fantastisk värld, men den innehåller också otäcka element som Creepers, Endermans och Spiders som man måste akta sig för. Plötsligt blir de två minsta rädda och ledsna: det vimlar av Creepers här! Storasyster tröstar och försvarar dem och till slut kan de andas ut. Men engagemanget är totalt, även för henne. "Era jävla skitstövlar - varför?!" Det som är så slående är hur nära obehaget kommer dem. Visst, även jag kan bli engagerad av ett spel eller en film eller en bok, men jag har den vuxnes dubbla perspektiv, så jag kan träda in och ut ur fiktionen. Men för barnen finns inte den gränsen.

Å andra sidan är barnets horisont diffus. Finns döden, kan du eller jag dö? Jo, det vet jag ju. Men döden är inte närvarande, för min horisont är den omedelbar horisonten, mitt perspektiv är kroppens. Världen är mindre men också mer omedelbar. Vad som inget behag och obehag är inte hugget i sten, för det är en läroprocess där jag inte har hunnit särskilt långt jämfört med mina föräldrars.

Och allt det där ser vi vuxna. Vi tröstar våra ledsna barn genom att hålla dem nära oss. Sen förklarar vi att smärtan är tillfällig, varför den uppstår, när och hur den kan avklinga. Och när de drömt en mardröm försöker vi återföra dem till verkligheten. "Pappa är här. Du ligger i din säng och är alldeles trygg. Ingenting dumt kan hända." Fast vi vet ju att allt möjligt kan hända. De kan bli sjuka och dö, till exempel. De kommer med säkerhet att utsättas för mängder av smärta som vi inte kan skydda dem mot eller förklara bort. Men vi kan hjälpa dem att bearbeta den, i bästa fall.

Teven stod på med ännu ett idiotiskt och skrikande barnprogram. Till slut stängde jag av den. Förpassade den till horisonten, från min syn och hörsel. Men barnen sitter kvar och spelar, och nu är de glada. "Jag vill göra en till våning, Hilda, är det okej?" Ja, det är okej. De bygger tillsammans. En annan verklighet. Och det gör ju jag med. Jag bygger upp en hel världsbild utifrån min kropps perspektiv, och den blir både alltmer förenklad och alltmer komplicerad allteftersom tiden går. Den blir mindre och större. Den blir stabilare och mer bräcklig. Obehagets horisont rycker allt närmare, men än så länge har jag barnen nära mig.


lördag 10 maj 2014

Några ord om att bryta ner maskulinitetskulturen

Jag läser ett inlägg av Hej Blekk om att även män våldtas och vill gärna utveckla en del av resonemanget som jag reagerade på. Det står att den ökande rapporteringen om våldtäkter av män "sakta men säkert" bryter ner maskulinitetskulturen. Men är det så, och hur vet vi det? Jo, det kanske skapar några sprickor i en schablonmässig syn på Mannen som "stark" och "orubblig" hos den som fortfarande köper den myten. Men tillåter det verkligen män att se sig som offer? Och blir det nu "tolererat inom en maskulinitetsnorm att få vara känslig, svag och ja, kanske till och med utsatt"? Om det vore så väl! Men jag har mina dubier.

Jag tror att det är viktigt att nyansera begreppet maskulinitet. Det maskulint kodade, som exempelvis ett visst beteende, könsuttryck eller stora muskler och skäggväxt, medföljer inte automatiskt en viss uppsättning kromosomer, könsdelar eller en viss könsidentitet. Läs gärna boken Female Masculinity av Judith Halberstam så får ni se. I stället för att slentrianmässigt tillskriva den som definierar sig som man "maskulinitet" eller en "maskulinitetskultur" bör vi uppmärksamma den hegemoniska maskuliniteten, alltså den som framstår som ett ideal, ett som är så inpräntat i oss att det förefaller naturligt. Den stora banbrytaren här är Raewyn Connell, som har kartlagt fenomenet och pekar på möjliga utvägar ur den här tvångströjan. Hon säger t.ex. att vi måste erbjuda unga män skyddade rum där de kan diskutera såna här saker öppet.

Alltså: det finns en tydlig rangordning bland män, en hierarki där den som närmar sig det hegemoniska mansidealet (är bra på sport, har stort inflytande, tjänar mycket pengar, klär sig i kostym och susar omkring i affärsjetplan etc) står högst i kurs - både bland kvinnor, men framförallt bland andra män. Att det idealet är hart när ouppnåeligt är en annan sak. De allra flesta män vet med sig att de "brister" i sin maskulinitet på ett eller annat sätt. Men att idealet är hart när ouppnåeligt kvittar: hierarkin finns där, även i bögvärlden.

Så vi har alltså inte en form av maskulinitet, vi har flera. Det finns flera uttryck, parametrar, det finns en värdeskala. Och de olika sätten att vara maskulin eller göra "man" lever parallellt med varandra. Hej Blekk skriver om våldtäkter i amerikanska fängelser. Det är ett olyckligt valt exempel, tycker jag, för är det något som förstärker det hegemoniska maskulinitetsidealet är det just våldtäkten av en annan man. Där och då blir ju den som våldtas, ofta under åratal, en "bitch". Att sätta på en annan man är att dominera honom, att bli påsatt är att bli "turned", det vill säga femininiserad. Men försök säga till våldtäktsmannen att han är homosexuell eller ens bisexuell så får du en kniv i magen. Han är den manligaste av män och knullar bara den där lilla horan i brist på "riktiga kvinnor". Vilka det nu är.

Nu är Sverige inte ett amerikanskt fängelse, eller ens särskilt likt det amerikanska samhället. Men att män blir våldtagna även här tror jag knappast är en nyhet för någon. Att det uppmärksammas är bra, men jag tror inte att det förändrar de manliga männens självbild för fem öre, kalla mig pessimist. Det får inte våldtäktsmannen att tänka om, men det kanske kan vara till tröst för de män som drabbas att veta att de inte är ensamma. Att falla offer för en sådan mycket plågsam händelse skapar lätt självförebråelser: "Varför just jag? Var det inte lite mitt eget fel?" Man måste få prata om det. Jag talar av egen erfarenhet. Men, som sagt, jag tror inte att det här gör det lättare för män att släppa fram sina "svaga och utsatta" sidor. Tyvärr.

Ska vi blir av med den våldtäktskultur som ligger som en kall hand över så många, för att inte säga alla, kvinnors (och så många transpersoners och en del mäns) tillvaro behöver vi angripa roten till det onda. Vi måste börja med barnen. Vi lär aldrig bli av med hegemoniska mansideal så länge vi har fotbollsspelare som Zlatan eller hårdingar som Michael Persbrandt. Men vi kan lära pojkar att inte lösa konflikter med höjda röster och våld eller hot om våld. Vi kan lära både flickor och pojkar att säga nej, att värna om sin integritet och att inte se sitt värde i form av yttre attribut. Lite genuspedagogik här och där under några år räcker inte. Vi måste föra en ständig diskussion om identitet, makt och delaktighet från förskolan och uppåt. Vi har kommit en liten, liten bit på vägen, men det är precis som feminism och jämställdhet:  inte en isolerad fråga utan ett perspektiv som aldrig får glömmas bort.

Det låter väl som en utopi. Att få slut på alla våldtäkter låter också som en utopi. Men vi har förverkligat utopier förut, som den om kvinnlig rösträtt. Visst går det, på sikt. Och jag längtar efter ett samhälle där vi inte har en könsuppdelad arbetsmarknad, där män inte längre tjänar mer än kvinnor (och där inte 90 % av all porr handlar om över- och underordning, för att dra ännu ett exempel ur högen). Tänk er ett samhälle där vi äntligen har slutat tjata om könsidentitet, könsuttryck, sexuell läggning eller "mansroller" och "kvinnoroller"! Och tänk er ett samhälle där vi har domesticerat även de maskulinaste av män, fått dem att inse att det inte är okej att vara okänslig, oempatisk, maktlysten och hänsynslös någon enda gång - som i ett sexuellt sammanhang. Jag tror att det går, men tror inte mycket på att uppmärksammandet av våldtäkter mot män för oss så många steg i den riktningen.

måndag 7 april 2014

Ond ton

Få begrepp har väl blivit så grundligt avhånade på Twitter som "god ton". Jag skrev själv ett inlägg om begreppet för nåt år sen, men raderade det så småningom eftersom jag inte orkade med skitstormen det orsakade. Det var måhända fegt av mig, eller i alla fall bekvämt, men symtomatiskt för hur jag och andra ibland hukar inför aggressiva påhopp. Men nu gör jag ett nytt försök, fast genom att angripa problemet från det andra hållet. Jag vill alltså skriva om ond ton. Så vad är det för djur?

"Om Gud är död är allting tillåtet", låter Dostojevskij sin storinkvisitor säga. Nej, säger Simone de Beauvoir i "För en tvetydighetens moral". Om Gud är död är vi helt och hållet ansvariga för vårt handlande. Problemet är snarare om vi utan Gud kan hitta ett "vi", kan skapa allmängiltiga regler för vårt handlande. Det kan vi, säger hon, men om nu Gud är död är även Djävulen det - alltså måste vi på samma sätt definiera vad ondska är. Ondskan, menar hon, består i att förneka andra deras frihet, ekonomiskt, politiskt och socialt. Vi är fria att forma en etik, men den måste bygga på att även andra är fria. Jag kan aldrig vara fri om jag inte låter andra vara fria.

Nu menar inte de Beauvoir att vi bara "har" frihet, "är" fria. Vi kan bara vara det som vuxna, för barnet är ju i maktens våld och måste frigöra sig under sin ungdomstid. Friheten vi gradvis tillkämpar oss kan kännas tung att bära, men vi får inte fly tillbaka till barnets värld. Vi får förstås inte heller betrakta andra som barn. Men ingen kan anklaga oss för att förneka vår frihet-vårt ansvar om vi är förtryckta och exploaterade. Med vuxenheten, med insikten om att Gud är död, följer inte bara frihet utan ansvar, för oss själva och andra. Friheten är alltså performativ, ett verb snarare än ett substantiv eller adjektiv.

Så vem har dött på Twitter och andra sociala medier? Inte Gud. Men föreställningar om God ton och en gemensam syn på hur man för dialog spritter inte precis av liv. Det är förstås bra att avliva nattståndna utopier om ett gemensamt, färdigknådat mål - i de Beauvoirs fall exemplifierat av det klasslösa samhället eller "mänskligheten". För såna utopier söver oss: nu behöver vi ju bara se till att utopin uppnås, och ändamålet får helga medlen. När vi i själva verket måste ta ställning här och nu, som enskilda personer i relation till andra. Ett framtida mål får aldrig kollidera med vår och våra medmänniskors situation i dag. Vi måste se, verkligen se, vår existens i vitögat och erkänna vårt medvetandes, vår intentionalitets, brister. Vi kan aldrig till fullo skapa mening i världen och inte heller påtvinga den en mening. Vi måste erkänna våra begränsningar och att framtiden står skriven i stjärnorna. Men detta är alltså raka motsatsen till "allt går". Det är en frihet som innebär ett tvång, som fordrar en etik.

Nu släpper jag de Beauvoir ett tag. Det finns massor mer att säga om vad tvetydighet innebär, till exempel för kvinnan i ett heterosexuellt förhållande eller för den Andra. Men läs min lilla utläggning ovan som en illustration av samtalsklimatet i våra sociala medier. Att vissa tycker att Gud är död och att allt går för sig behöver man bara läsa ett kommentarsfält för att inse. Rusiga av anonymiteten sprider näthatarna sitt gift. De tycker sig ha genomskådat "det politiskt korrekta" (Gud), men till skillnad från Storinkvisitorn saknar de reell makt. Dock kan de gemensamt injaga skräck i misshagliga personer. De är som femtonåriga nihilister som äntligen har kastat av sig maktens ok och säger det "man inte får säga i det här samhället". Det är en omogen världsbild hos någon som ännu inte riktigt vet vem den ska liera sig med. Men allt som krävs är en Sverigedemokrat eller nazist som kan erbjuda en alternativ utopi, t.ex. ett vitt Sverige, för att den näthatande ynglingen ska börja marschera under den bruna fanan. Känna att han har hittat sin familj. Att ändamålet helgar medlen.

Det som känns jobbigt just nu på Twitter är inte att konsensus ifrågasätts. Twitter har de senaste två-tre åren blivit allt mer diversifierat och därmed rikare. Röster som tidigare aldrig hörts har i dag en kanal till det offentliga samtalet. Det blir mer bråk, visst. Tårtkalaset avbryts av att Femen kutar in med slagord målade på brösten, liksom. Men det är helt okej, och inte bara det; det är lärorikt. Nej, det jobbiga är att vissa personer och grupper faktiskt påminner om näthatarna i sin attityd. Det känns som samma sorts rus, fast med andra förtecken. Fuck begrepp som "debatt" eller "god ton"! Vi ställer inte upp på era villkor! Jo, jag kan förstå känslan. Själv är jag hjärtligt trött på att undervisa de heteronormativa och jag är trött på att "bli accepterad". We're here, we're queer - get used to it, ni vet. Så visst, jag kan tycka att queerteori har stora brister, men själva tanken att ifrågasätta det förgivettagna är väldigt bra.

Men om nu normen/konsensustanken/God ton är död måste vi ändå försöka skapa ett sätt att kommunicera. Jag vet inte exakt vilket samhälle jag vill ha. Men jag vet att jag inte kan skapa det ensam, och därför behövs allianser. Jag har blivit grymt besviken på Familjen ibland, på cisnormativa, misogyna bögar. Men jag umgås ändå hellre med bögar än med heteromän. Allianser. Tillfälliga allianser. Låter inte det bra? Jag tycker det. Men då måste vi se till att det talutrymme vi tar oss inte inkräktar på andras. Min frihet är också din frihet. Vill du inte ge mig den tänker jag bråka. Men så länge våra syften och mål - här och nu och i en oviss framtid - någorlunda sammanfaller kommer jag inte att stöta bort dig, kalla dig barnslig, ovetande, förtryckande eller normativ. Jag föredrar att själv föra min talan som bisexuell, men jag välkomnar heteropersoner som Mona Sahlin eller Barbro Westerholm som allierade. Vi kommer inte att kunna enas om allt, men jag tänker inte shanghaja en fråga och springa i väg med den bara för att jag har tolkningsföreträdet.

Därför blir jag så bedrövad när jag ser hur vissa personer som jag vet har ett långt och starkt engagemang och stor kunnighet i sina frågor utmålas som nåt slags onkeltommare om de gör minsta "felsteg". Jag blir bedrövad när jag ser folk slå knut på sig själva för att inte misshaga. Jag blir förbannad på dem som skapar rädsla med sin aggressiva retorik och sen retirerar från samtalet eller, förlåt, "debatten". Ifrågasätt gärna det som sällan eller aldrig ifrågasätts, hörni. Måla gärna upp utopier. De behövs som diskussionsunderlag, som möjliga färdplaner, för att visa upp en verklighet vi ännu inte bebor. Men låt inte ändamålen helga medlen. Ta er inte friheter ni inte unnar andra. Och daska inte till en utsträckt hand från andra sidan skyttegraven - eller från möjliga allierade, är mitt råd. Ni är väl inga nihilister? Bra, jag tänkte väl det.

söndag 19 januari 2014

Att mena vad man säger - några tankar om "integritet"

Det slog mig nyss när jag tog en cigg på balkongen: Vad menas med att "mena vad man säger"? Är det att alltid stå bakom sina utsagor, tro fullt och fast på det man påstår, att vara uppriktig i alla lägen? Det kan ju låta som ett rimligt förhållningssätt, men få av oss lever upp till det. Vi säger saker i affekt, till exempel. Inte menade jag väl att du är den värsta snåljåp jag någonsin har träffat eller att jag ångrar den dag jag blev din vän. Inte egentligen. Jag blev bara så arg. Och när du stolt visade upp din nya mössa sa jag inte att du ser ut som en fåntratt av Guds nåde i den. Nej, jag sa att den passade dig. Och smålog åt ironin i det.

Så nä. Vi vi hasplar ur oss elakheter mot bättre vetande och använder vita lögner som ett socialt smörjmedel. Det senare är okej om det är till för att inte såra andra, men mindre okej om det mest är för vår bekvämlighet. Det förra är egentligen aldrig okej, även om det är förståeligt. Det brukar också ge oss dåligt samvete, och det rätt åt oss. Du skall icke ljuga och vara ett as.

Men hur är det med politiker? En moderat lokalpolitiker som står och trampar i iskylan på perrongen i Nässjö kanske tänker att det där med att privatisera järnvägen var en jävligt dålig idé. När hen äntligen kommer fram till sitt möte och säger det till sina partikolleger så skrockar man lite och ruskar på huvudet. Men tänk er förvåningen om Fredrik Reinfeldt skulle säga samma sak i talarstolen: "Efter moget övervägande har vi kommit fram till att den här reformen blev ett fiasko. Förlåt. Nu tycker jag vi backar bandet och river upp den. Förresten har vi haft en övertro på jobbskatteavdragen; det behöver vi också diskutera, hörni."

Omöjligt. Men tänk så befriande det vore om politik inte bara var det möjligas konst utan även det löjligas men ack så mänskligas. Om politiker kunde medge att man hade överdrivit och väsnats för att genomdriva något som man senare ångrat - i tid, inte bara i sina memoarer. Men att tycka en sak och säga en annan kan få konsekvenser. Minns bara Stig Malms lilla vers: "Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit." Och så fick en reporter syn på lappen. Tablå.

Så vad håller Sverigedemokraterna på med? Tror verkligen Åkesson, Ekeroth och Jomshoff på sina uppenbart orimliga påståenden om ett Eurabia eller så? Innerst inne? Har de inte tillgång till samma statistik och utredningar som alla andra? Jo, det har de. Är de helt enkelt dumma? Nej. Det måste röra sig om något annat. Det är skillnad på det och på att ryckas med av en övertro på privatiseringar, men i grund och botten kanske mycket handlar om det snåriga begreppet integritet och dess avigsidor.

Vi brukar säga om en person som uppvisar civilkurage att hen har integritet. Säg att X förstör den goda stämningen på en företagsfest genom att säga till Y att vederbörande har burit sig illa åt mot sin partner. Att på det sättet låta överordnade etiska principer styra, trots att det orsakar en själv och andra obehag, är ett exempel på integritet. Integritet, här i bemärkelsen "vara en helgjuten person", fordrar alltså en viss viljestyrka. På samma sätt kan en författare som Knausgård eller Marja Lundgren sägas ha integritet. Sanningen och ingenting annat än sanningen ska fram, även om den är obehaglig både för dem själva och andra. Eller ta Pär Ström. Jag tror att han drevs av en uppriktig övertygelse om att jämställdheten hade gått för långt och att män drabbades minst lika hårt, eller ännu hårdare, av det. Vansinnigt? Ja visst. Men han uppvisade integritet. Han hade en helgjuten syn på samhället och sina hjärtefrågor och drev dem ända tills han inte orkade längre.

Nu tar vi ett steg till. Åkesson et al. kanske verkligen uppvisar integritet. De står för sina övertygelser och framför dem trots kraftig motvind. Ja, motvinden sporrar dem rentav. Tala om integritet! Fast det kan man ju också säga om självmordsbombare som är beredda att offra sina och andras liv för ett högre ändamål. Ett annat, fiktivt exempel som jag läste nyligen, är utilitaristen som så älskar böcker att hen dödar den som vill bränna dem. Men här börjar det visst skava lite. Det är nog bra att vara helgjuten i sina övertygelser och besitta stor karaktärsstyrka, men det kan inte vara den enda definitionen av integritet.

Jag förstår att den som har en politisk övertygelse ibland tar till retorik, spetsar till resonemang för att förtydliga sin poäng eller understundom rycks med av sin glöd och hasplar ur sig nåt som den sen får ångra. Integritet här kan vara att erkänna att man faktiskt brustit i sin integritet, sin intellektuella hederlighet. För det kostar ju på. Samtidigt kräver vi av politiker att de inte ska vela, vara kappvändare eller, ännu värre, fara med osanning för att klamra sig fast vid makten. Och en riskkapitalist som går över lik för att tjäna pengar må ha en sorts integritet, men det känns orimligt att kalla det nåt annat än hänsynslöshet och makthunger. Eller, för att tagga ner resonemanget lite, vad sägs om de Stora Män som på ålderns höst vidgår att de har försummat sina barn? De väntar sig liksom hyllningar för denna avbön. De drevs av sin konstnärliga integritet men brast som föräldrar, förlåt! Själv ger jag inte mycket för sånt. De gjorde det här med vidöppna ögon.

Det måste gömma sig någon sorts etik här någonstans. Integritet kan inte enbart vara en personlig egenskap, inte bara beröra den enskilde. Den måste också handla om att sträva efter sanning, att kunna ändra sig i skenet av nya fakta och verka för det allmänna bästa - för vad är den annars värd? Därmed kommer vi in på andra sorters integritet, t.ex. den som NSA:s massövervakning hotar. Eller integritet i bemärkelsen "obruten, hel, oförvanskad", som ett ekosystems integritet. När fiskeflottorna skrapar sönder våra havsbottnar eller oljeledningar springer läck hotas denna integritet. Och om Sverigedemokraterna skulle lyckas genomdriva sin politik hotas vår integritet som samhälle. Vi skapar detta ekosystem tillsammans. Det är sannerligen inte perfekt eller i harmoni, vare sig med sig självt eller jorden som ekosystem. Men vi har ändå kommit överens om vissa grundläggande värderingar som demokrati, yttrandefrihet och att ingen ska behöva svälta. När Sd vill "repatriera" migranter eller borgarna urholka våra trygghetssystem till det yttersta är de precis som de där trålfiskarna. Alla ska med, sa Göran Persson. Allt ska med, säger fiskarna. Sen får vi kasta tillbaka all skräpfisk och låtsas som om det regnar när korallreven förstörs.

Vårt samhälle är inte helgjutet, lika lite som vi själva är det. Det finns oräkneliga maktasymmetrier, och den som är privilegierad har allt att vinna på en politik som antingen blundar för detta missförhållande eller stärker det. Men det råder också stor brist på politisk integritet. Om t.ex. Moderaterna öppet skulle säga att miljön är en ointressant fråga för dem skulle jag bli glad, för det vore tydligt. Det gör de förstås inte, däremot kanske de säger det mellan skål och vägg precis som i exemplet med det försenade tåget ovan. Och det Sverigedemokraterna gör är en uppvisning i hyckleri utan dess like i svensk politik. De låtsas som om de inte är rasister eller ens främlingsfientliga, allt för att fiska röster. Och nu senast har de börjat prata om kvinnors rätt till heltidsarbete. Wow, har de blivit feminister?! Tja, det är ungefär lika mycket värt som deras kritik av muslimska länders kvinnosyn. Utåt sett, och vid en hastig anblick, kanske Åkesson kan uppfattas ha integritet. Men problemet för det första är att han inte menar vad han säger. För det andra hotar en sådan politik som han vill genomdriva vår integritet som samhälle.

Om det finns gott om mer eller mindre integritetslösa politiker finns det faktiskt borgerliga debattörer som uppvisar integritet. Jag har flera såna i mitt Twitterflöde, och vi kan morsa på varann över skyttegravarna. De har åsikter som strider mot mina, men de är konsekventa och uppriktiga. Sånt gillar jag, sånt kallar jag integritet. De har ingen obehaglig dold agenda, i alla fall ingen jag har kunnat upptäcka, och de viker sig inte när det blåser. Jag gillar människor som är tydliga, som säger vad de menar och menar vad de säger. Jag har också personer som jag delar grundläggande analyser och värderingar med, men som ger mig mothugg i vissa frågor och påpekar när jag är ute och cyklar. Det är samma sorts integritet, men med delvis andra förtecken. Det jag hatar är däremot den sorts "integritet" som går över lik, och då menar jag vad jag säger.