måndag 18 april 2016

"Bucket list"? Nä.

"Å, innan jag dör måste jag se Lissabon, skriva en roman, öva in den där fugan av Bach så att jag kan spela den perfekt, testa den där sexuella varianten och..." Exemplen är väl lika många som antalet individer i den del av världen där vi har råd att drömma om sånt - och inte bara har fullt sjå med att försöka tillgodose människans elementära behov. Det kallas "bucket list", har jag förstått. En önskelista - eller är det en kravlista?

Jag har ingen sån. Jag längtar inte bort, struntar i vilken sorts mat man kan äta i Rio de Janeiro eller hur det ser ut när ett isberg kalvar. Om livet skulle ta slut inom ett halvår eller år skulle jag inte a) jaga runt för att få göra x, y eller z innan jag dör eller b) gräma mig över allt det där jag aldrig hann med. Jag skulle fortsätta som vanligt med vardagen. En sak skulle kanske förändras, och det har att göra med framtida hälsorisker. Om de blir satta ur spel kan man ju missköta sig hur mycket man vill. "Jag har en hjärntumör, men se det från den ljusa sidan: nu slipper jag oroa mig för lungcancer. Här ska rökas så det står härliga till!" Man kan bli mer hedonistisk.

Nej, jag har ingen sån prognos. Jag kommer väl att leva tills jag blir 79, plus minus några år, för det är medellivslängden för män. Och inte är jag nedstämd, överansträngd eller utmattad. Jag har det som vanligt. Och det är så jag vill ha det. Jag är fäst vid min vardag, gillar att gå till Coop, vara med min familj, glo lite på nån tv-serie, ta en cigg på balkongen, natta barn, sova, ta en kopp kaffe, följa dem till skolan... Inga märkvärdigheter. Men det är en tillvaro där jag får massor av kärlek.

Så livet kunde ta slut nu utan att det skulle vara någon katastrof i sig. Jag skulle förstås bli oändligt ledsen av att tvingas ta farväl av allt det jag älskar. Jag vill vara mer med min familj, och jag vill inte att mina barn ska mista sin pappa för tidigt. Men döden i sig? Nej, den vore okej. Och själva döendet skrämmer mig inte heller. Jag tänker mig att det är som när man blir sövd. Det snurrar till lite, sen slocknar man. Fast den här gången vaknar man aldrig, men det vet man ju inte om. Att däremot plågas svårt, fjättrad vid en sjukhussäng, vore nog rätt besvärligt. Men det går väl det med. Det tar ju slut sen.

Att vila vore hyvens. Jag skulle gärna vila mer, göra ingenting särskilt. Bara sitta i sängen och läsa en bok. Eller kanske ta en gin & tonic på Side-Track och sen åka hem igen. Ta en Pressbyråkaffe med kanelbulle och kolla lite på Twitter på tuben. Sånt är okej. Men det blir tråkigt i längden. Om jag aldrig skulle jobba och gnöla över en annalkande deadline, aldrig skulle ägna mig åt hushållsbestyr utan verkligen bara slappa, skulle jag bara bli rastlös. Det är ju meningslöst att vila om man inte har något att vila från. Jag är baske mig ingen zenbuddhist och att liksom bara Vara med stort "V", att uppgå i alltet och hela det där köret... Nej, det intresserar mig inte. Då lagar jag hellre köttbullar åt barnen. Det är också kul att lära sig nya saker, sånt gör jag gärna. Jag har t.ex. börjar lära mig att mixa musik, men det är för mitt höga nöjes skull och inget jag skulle vilja jobba med. Att leva är att lära sig, barn! Nej, det är det inte. Men kul är det.

Jo, jag har kanske en sak jag önskar mig: att få vara någorlunda frisk. Att vara sjuk, även om det bara är en banal åkomma som min nuvarande yrsel, är distraherande. Jag blir lite gnällig av sånt, tycker synd om mig själv och det går ut över min omgivning. Men att vara frisk kan jag knappast sätta upp på en "bucket list".

Annars var det bara det. Eller "Jahapp, det var bara det" - kan man säga om livet i backspegeln. Jag åstadkom inget särskilt, upplevde inga revolutioner, vållade inte så många krusningar på ytan. Men det var helt okej ändå. Varför skulle livet vara så märkvärdigt för just mig? Och så tänker jag om mitt liv just nu. Det är bra som det är. Det innehåller glädje och smärta, vila och vånda. Det är ingen jämntjock smet, det är inte "lyckligt" men absolut inte olyckligt heller. Det varierar. Det ska nog vara så, tänker jag. En dag tar det slut, och det är också som det ska. 

Nu tror jag att jag ska göra en kladdkaka, för två av fyra barn som sov här i natt är hemma från skolan. De blir glada av kladdkaka, och det blir jag med.




tisdag 5 april 2016

Både både och och, eller två tankar i huvudet

Nu är det socialdemokraternas gymnasie- och kunskapslyftsminister, Aida Hadžialić, som dömer ut hudfärg som en relevant parameter i diskussionen om lika rättigheter Så här, t.ex:  
"Bara att det finns en diskussion om vilken hudfärg människor har inom vänstern är djupt problematiskt. I stället borde man fokusera på det som är viktigt – hur man bygger vidare på ett starkt samhälle och ser till att människor utbildar sig och att fler jobb skapas."
 Men är det så? Finns det ett "i stället"? Har vi fått "en debatt om kultur och identitet som inte leder nånvart"? Tja, själva debatten finns ju. Den har funnits mycket länge och är inte begränsad till just hudfärg eller ursprung. Den handlar om parametrar som en klassisk klassanalys ofta har missat och fortfarande missar när den just är "klassisk", det vill säga tämligen endimensionell. Bara det att definiera vad som är klass är problematiskt. Att undersköterskor, fritidspedagoger och brevbärare tjänar bra mycket mindre än överläkare, rektorer och generaldirektörer är en sak. Men var hör byggnadsarbetare eller renhållningsarbetare hemma? Att köra sopbil är överraskande lönsamt, och byggjobbare tjänar också bra med stålar i allmänhet. Att de inte tillhör överklassen är dock självklart. Och ofta har manliga yrken, eller snarare kategorier, ställts mot kvinnliga i avtalsrörelserna med välkänt resultat. På samma sätt står den allmänna sektorn mot den privata när det gäller löneläget. Så om man ska definiera vilka som står på vilken sida måste man bena ut vad som är vad, och då måste man ta med en parameter som kön.
Men det slutar ju inte där. Allt kapital är inte ekonomiskt. Man kan vara en röst i det offentliga samtalet men sakna gymnasieutbildning. Man kan vara högutbildad men lågavlönad. Man kan ha en hyfsad månadslön på papperet men tvingas till deltid för att man vårdar en anhörig, eller bara jobba förmiddagar och eftermiddagar eftersom Lindex endast bemannar butiken fullt ut när det är gott om kunder. Till skillnad från Teknikmagasinet. (Gissa vilket kön som dominerar på de här respektive arbetsplatserna. Ni gissar rätt.) Och om man vänder på steken så kan man granska hur en sån som jag gynnas av att jag är man och vit och har medelklassbakgrund och känner att skolan och vården och omsorgen på ett självklart sätt är min.
Det här var bara ett litet axplock och absolut ingen bred analys, som ni förstås inser. Men det verkar som om debatten om klass kontra identitetspolitik också saknar en bred analys och i stället hamnar i ett antingen-eller. Antingen för vi en klasspolitik eller så för vi en identitetspolitik. Och identitetspolitiken har länge varit en tacksam måltavla. Kolla, nu pratar de om hudfärg igen! Eller kolla, nu kommer de dragande med sina homogejparoller. Vi måste sluta definiera människor efter parameter A, B och C! I stället ska vi alla definera oss efter parameter X, Y och Z! Först då kan något hända på allvar.
Men om man nu är rullstolsburen eller får stryk för att man har "fel" könsuttryck eller blir nekad i krogkön för att man är synskadad eller aldrig får en huvudroll i en teateruppsättning för att man är tjock eller nekas att adoptera för att man är en man som bor med en man eller ständigt är den som tullarna intresserar sig för eller aldrig går på föräldramöten för att skolan tillhör någon annan, eller är papperslös, eller... Fortfarande ett litet, litet axplock. Och fortfarande något annat än typiska klassfrågor. Alltså duger det inte med grova penseldrag allena. Vi behöver mer finfördelade analyser, till exempel en intersektionell sådan. Och vi behöver en diskussion inte bara om hur olika identiteter ofta medför hur person A diskrimineras medan person B gynnas. Vi behöver också försöka bena ut vilka ekonomiska konsekvenser det här får utöver de sociala - till exempel. Och hur de kan gå i arv (eller inte). Vi behöver skilja på ekonomiskt och socialt och kulturellt kapital. Det är inte världens enklaste analys, men varför skulle den vara enkel? Världen är det inte.
 Men det går faktiskt att förena övergripande analyser med finfördelande analyser. Det finns ingen inbyggd motsättning mellan kamp för högre kvinnolöner och hbtq-personers rättigheter, för att bara dra ett par kort ur högen på måfå. De enda som tjänar på att personer och grupper i underordnad ställning är i luven på varandra är personer och grupper i överordnad ställning. Om ledarskribenter från högern pucklar på och förhånar det de kallar identitetspolitik, kan inte det vara en liten ledtråd? Något som säger oss att vi som definierar oss som vänster inte borde göra samma sak? Jag tycker det. Jag tycker att vi kan hålla två tankar i huvudet. Det måste gå.