skip to main |
skip to sidebar
Nu är det socialdemokraternas gymnasie- och kunskapslyftsminister, Aida Hadžialić, som dömer ut hudfärg som en relevant parameter i diskussionen om lika rättigheter Så här, t.ex:
"Bara att det finns en diskussion om vilken hudfärg människor har inom vänstern är djupt problematiskt. I stället borde man fokusera på det som är viktigt – hur man bygger vidare på ett starkt samhälle och ser till att människor utbildar sig och att fler jobb skapas."
Men är det så? Finns det ett "i stället"? Har vi fått "en debatt om kultur och identitet som inte leder nånvart"? Tja, själva debatten finns ju. Den har funnits mycket länge och är inte begränsad till just hudfärg eller ursprung. Den handlar om parametrar som en klassisk klassanalys ofta har missat och fortfarande missar när den just är "klassisk", det vill säga tämligen endimensionell. Bara det att definiera vad som är klass är problematiskt. Att undersköterskor, fritidspedagoger och brevbärare tjänar bra mycket mindre än överläkare, rektorer och generaldirektörer är en sak. Men var hör byggnadsarbetare eller renhållningsarbetare hemma? Att köra sopbil är överraskande lönsamt, och byggjobbare tjänar också bra med stålar i allmänhet. Att de inte tillhör överklassen är dock självklart. Och ofta har manliga yrken, eller snarare kategorier, ställts mot kvinnliga i avtalsrörelserna med välkänt resultat. På samma sätt står den allmänna sektorn mot den privata när det gäller löneläget. Så om man ska definiera vilka som står på vilken sida måste man bena ut vad som är vad, och då måste man ta med en parameter som kön.
Men det slutar ju inte där. Allt kapital är inte ekonomiskt. Man kan vara en röst i det offentliga samtalet men sakna gymnasieutbildning. Man kan vara högutbildad men lågavlönad. Man kan ha en hyfsad månadslön på papperet men tvingas till deltid för att man vårdar en anhörig, eller bara jobba förmiddagar och eftermiddagar eftersom Lindex endast bemannar butiken fullt ut när det är gott om kunder. Till skillnad från Teknikmagasinet. (Gissa vilket kön som dominerar på de här respektive arbetsplatserna. Ni gissar rätt.) Och om man vänder på steken så kan man granska hur en sån som jag gynnas av att jag är man och vit och har medelklassbakgrund och känner att skolan och vården och omsorgen på ett självklart sätt är min.
Det här var bara ett litet axplock och absolut ingen bred analys, som ni förstås inser. Men det verkar som om debatten om klass kontra identitetspolitik också saknar en bred analys och i stället hamnar i ett antingen-eller. Antingen för vi en klasspolitik eller så för vi en identitetspolitik. Och identitetspolitiken har länge varit en tacksam måltavla. Kolla, nu pratar de om hudfärg igen! Eller kolla, nu kommer de dragande med sina homogejparoller. Vi måste sluta definiera människor efter parameter A, B och C! I stället ska vi alla definera oss efter parameter X, Y och Z! Först då kan något hända på allvar.
Men om man nu är rullstolsburen eller får stryk för att man har "fel" könsuttryck eller blir nekad i krogkön för att man är synskadad eller aldrig får en huvudroll i en teateruppsättning för att man är tjock eller nekas att adoptera för att man är en man som bor med en man eller ständigt är den som tullarna intresserar sig för eller aldrig går på föräldramöten för att skolan tillhör någon annan, eller är papperslös, eller... Fortfarande ett litet, litet axplock. Och fortfarande något annat än typiska klassfrågor. Alltså duger det inte med grova penseldrag allena. Vi behöver mer finfördelade analyser, till exempel en intersektionell sådan. Och vi behöver en diskussion inte bara om hur olika identiteter ofta medför hur person A diskrimineras medan person B gynnas. Vi behöver också försöka bena ut vilka ekonomiska konsekvenser det här får utöver de sociala - till exempel. Och hur de kan gå i arv (eller inte). Vi behöver skilja på ekonomiskt och socialt och kulturellt kapital. Det är inte världens enklaste analys, men varför skulle den vara enkel? Världen är det inte.
Men det går faktiskt att förena övergripande analyser med finfördelande analyser. Det finns ingen inbyggd motsättning mellan kamp för högre kvinnolöner och hbtq-personers rättigheter, för att bara dra ett par kort ur högen på måfå. De enda som tjänar på att personer och grupper i underordnad ställning är i luven på varandra är personer och grupper i överordnad ställning. Om ledarskribenter från högern pucklar på och förhånar det de kallar identitetspolitik, kan inte det vara en liten ledtråd? Något som säger oss att vi som definierar oss som vänster inte borde göra samma sak? Jag tycker det. Jag tycker att vi kan hålla två tankar i huvudet. Det måste gå.
1 kommentar:
Klasskamp handlar ju för det första inte alls bara om lön och är för det andra inte heller något som idag bara berör typiska arbetaryrken inom Lo-kollektivet.
Klasskamp handlar t.e.x också om rätten att slippa dö eller allvarligt skadas på arbetet, om rätten att slippa visstidsanställningar år efter år, om rätten att slippa delade turer och mycket mycket mer.
Byggnads - och industriarbetare tjänar bra jämfört med klassiska kvinnoyrken , men fortfarande är det så att risken att skadas riktigt allvarligt eller dö på jobbet är stor jämfört med de flesta tjänstemannayrken . Pensionsåldern är också på grund av arbetsmiljön fortfarande betydligt lägre än den borde vara även om det långsamt går framåt. Medellivslängden är betydligt lägre bland män i LO-yrken än bland män i tjänstemannayrken. Delade turer förekommer inte bara i vårdyrken utan också för yrkesgrupper som busschaufförer.
Inget av detta står i motsats till det du säger, jag försöker bara förklara varför klasskampen fortfarande i stor utsträckning behövs även bland (ofta vita) män i relativt välbetalda LO-yrken.
Men klasskampen behövs också inom yrkesgrupper många skulle betrakta som medelklass men som eftersom de i de absolut flesta fall är beroende av att sälja sin arbetskraft för att överleva faktiskt enligt klassisk marxistisk analys också är en del av arbetarklassen om än med högre status. Journalister och piloter är exempel på två yrkesgrupper där fasta anställningar sedan länge är undantag och inte regel. Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt nämner ofta dessa grupper när han pratar om vikten av att avskaffa allmän visstid som anställningsform. Vilket inte är konstigt alls eftersom personer som arbetar år efter år utan att någonsin få en fast anställning verkligen behöver klassisk vänsterpolitik med återställd A-kassa och sjukförsäkring även om många betraktar dem som medelklass.
Sedan har vi detta med kulturellt kapital. Jag påstår inte att det inte existerar, men det är otroligt överskattat som fenomen i dagens Sverige. En övertro på kulturellt kapital osynliggör de ökande klyftor och mängder av personliga strategier som den borgerliga regeringen orsakade. Den som har mycket kulturellt kapital intalar sig gärna att det är ett vaccin mot allt möjligt, en naturlig mekanism eftersom få vill identifiera sig som offer eller potentiella offer. Men den intalade tryggheten är falsk.
En tredjedel av alla som hamnade i Fas 3 hade akademisk utbildning. Om det vore så enkelt som att akademisk utbildning eller rentav akademisk hembakgrund innebar en känsla av att äga världen och automatiskt medförde respekt i samhället skulle ju betydligt fler kunnat "prata sig ur" arbetsförmedlingens klor och sluppit hänvisas till Fas 3.
Kulturellt kapital betyder nada och intet när inkassobreven hopar sig på hallgolvet, när försörjningsstödsenheten nagelfar din ansökan, när kronofogden ringer på dörren, när huset säljs på exekutiv auktion. Väldigt många av de som drabbades hårt av nedmonteringen av sjukförsäkringen hade "medelklassyrken" och kulturellt kapital, likaså en stor del av den halv miljon svenskar som idag har skulder hos Kronofogdemyndigheten.
Att delta i klasskampen är inget en bör göra enbart av solidaritetsskäl med svaga(re) grupper, det kan vara en själv som drabbas av uppluckrad arbetsrätt och nedmonterad välfärd snabbare än en anar...
Skicka en kommentar