"Bucket list"? Nä.

"Å, innan jag dör måste jag se Lissabon, skriva en roman, öva in den där fugan av Bach så att jag kan spela den perfekt, testa den där sexuella varianten och..." Exemplen är väl lika många som antalet individer i den del av världen där vi har råd att drömma om sånt - och inte bara har fullt sjå med att försöka tillgodose människans elementära behov. Det kallas "bucket list", har jag förstått. En önskelista - eller är det en kravlista?

Jag har ingen sån. Jag längtar inte bort, struntar i vilken sorts mat man kan äta i Rio de Janeiro eller hur det ser ut när ett isberg kalvar. Om livet skulle ta slut inom ett halvår eller år skulle jag inte a) jaga runt för att få göra x, y eller z innan jag dör eller b) gräma mig över allt det där jag aldrig hann med. Jag skulle fortsätta som vanligt med vardagen. En sak skulle kanske förändras, och det har att göra med framtida hälsorisker. Om de blir satta ur spel kan man ju missköta sig hur mycket man vill. "Jag har en hjärntumör, men se det från den ljusa sidan: nu slipper jag oroa mig för lungcancer. Här ska rökas så det står härliga till!" Man kan bli mer hedonistisk.

Nej, jag har ingen sån prognos. Jag kommer väl att leva tills jag blir 79, plus minus några år, för det är medellivslängden för män. Och inte är jag nedstämd, överansträngd eller utmattad. Jag har det som vanligt. Och det är så jag vill ha det. Jag är fäst vid min vardag, gillar att gå till Coop, vara med min familj, glo lite på nån tv-serie, ta en cigg på balkongen, natta barn, sova, ta en kopp kaffe, följa dem till skolan... Inga märkvärdigheter. Men det är en tillvaro där jag får massor av kärlek.

Så livet kunde ta slut nu utan att det skulle vara någon katastrof i sig. Jag skulle förstås bli oändligt ledsen av att tvingas ta farväl av allt det jag älskar. Jag vill vara mer med min familj, och jag vill inte att mina barn ska mista sin pappa för tidigt. Men döden i sig? Nej, den vore okej. Och själva döendet skrämmer mig inte heller. Jag tänker mig att det är som när man blir sövd. Det snurrar till lite, sen slocknar man. Fast den här gången vaknar man aldrig, men det vet man ju inte om. Att däremot plågas svårt, fjättrad vid en sjukhussäng, vore nog rätt besvärligt. Men det går väl det med. Det tar ju slut sen.

Att vila vore hyvens. Jag skulle gärna vila mer, göra ingenting särskilt. Bara sitta i sängen och läsa en bok. Eller kanske ta en gin & tonic på Side-Track och sen åka hem igen. Ta en Pressbyråkaffe med kanelbulle och kolla lite på Twitter på tuben. Sånt är okej. Men det blir tråkigt i längden. Om jag aldrig skulle jobba och gnöla över en annalkande deadline, aldrig skulle ägna mig åt hushållsbestyr utan verkligen bara slappa, skulle jag bara bli rastlös. Det är ju meningslöst att vila om man inte har något att vila från. Jag är baske mig ingen zenbuddhist och att liksom bara Vara med stort "V", att uppgå i alltet och hela det där köret... Nej, det intresserar mig inte. Då lagar jag hellre köttbullar åt barnen. Det är också kul att lära sig nya saker, sånt gör jag gärna. Jag har t.ex. börjar lära mig att mixa musik, men det är för mitt höga nöjes skull och inget jag skulle vilja jobba med. Att leva är att lära sig, barn! Nej, det är det inte. Men kul är det.

Jo, jag har kanske en sak jag önskar mig: att få vara någorlunda frisk. Att vara sjuk, även om det bara är en banal åkomma som min nuvarande yrsel, är distraherande. Jag blir lite gnällig av sånt, tycker synd om mig själv och det går ut över min omgivning. Men att vara frisk kan jag knappast sätta upp på en "bucket list".

Annars var det bara det. Eller "Jahapp, det var bara det" - kan man säga om livet i backspegeln. Jag åstadkom inget särskilt, upplevde inga revolutioner, vållade inte så många krusningar på ytan. Men det var helt okej ändå. Varför skulle livet vara så märkvärdigt för just mig? Och så tänker jag om mitt liv just nu. Det är bra som det är. Det innehåller glädje och smärta, vila och vånda. Det är ingen jämntjock smet, det är inte "lyckligt" men absolut inte olyckligt heller. Det varierar. Det ska nog vara så, tänker jag. En dag tar det slut, och det är också som det ska. 

Nu tror jag att jag ska göra en kladdkaka, för två av fyra barn som sov här i natt är hemma från skolan. De blir glada av kladdkaka, och det blir jag med.