Rationalitet

Rationaliteten är ett Damoklessvärd som hänger över våra huvuden, redo att falla ner vilken sekund som helst och avslöja hur ynkliga, rädda och bekväma vi är. Svärdet är rakt, för som vi alla vet är ju något "det enda raka" - och så gör vi inte det enda raka. Vi gör nåt annat, för vi tänker att vi visserligen vet vad som är rätt, men vi förmår inte bemanna oss just nu och ta itu med det här, vi orkar inte ta oss i kragen, lyfta oss i håret, övervinna det där obehaget, göra den där uppoffringen som  ska utmynna i nytto- och förmodligen lyckomaximering. Vi är inte våra egna smidighetskonsulter utan trampar omkring i gamla hjulspår, dras med en stelnad och byråkratiskt psykosocial organisation som bär vårt namn. Klart man skäms. Man borde ju. Man skulle ju kunna. Om bara inte... Coulda, woulda, shoulda.

Att väga blöjor är rationellt. Det säger jag utan minsta ironi. Naturligtvis ska man väga blöjor i geriatriken, för  att ingen ska behöva vakna i en alldeles nerkissad säng eller tvärtom tvingas ha en obekväm jätteblöja helt i onödan. Jag vill ha en perfekt avvägd blöja den dagen jag själv ligger där. Alltså väger man blöjan, för att kunna anpassa den efter individen. Men så finns det vissa arbetsledare som tänker sig att en bara mycket måttligt våt blöja inte bör bytas, inte än. Det kan man väl också skriva under på. Jag har själv, på mina barn, känt efter: känns blöjan tung? Äsch, den duger ett tag till, för nu måste vi dra. Vi kan byta sen. Och jag har slentrianmässigt slitit upp en byxblöja (de går inte att försluta igen) och sett att den var snustorr, och blivit lite irriterad. Det där var ju inte rationellt! Slöseri, och vi som bara har fyra blöjor kvar, fan. Nu måste jag gå och handla, för tredje gången i dag, vilket jag hade sluppit om jag hade känt efter först.

Rationellt hade varit att ständigt ha ett stort lager blöjor hemma. Rationellt hade varit att göra upp en veckomatsedel och storhandla. Rationalitet är lika med en bal hushållspapper i lägenhetsförrådet, att driva sitt hushåll som en förskola. Så rationell är jag inte. Det känns som överkurs. Det känns tråkigt på något svårdefinierbart sätt, präktigt i överkant.

Men åter till blöjan. Om nu en uska har bytt blöja på patienten i onödan, ska det bli ett allvarligt samtal med chefen då? Naturligtvis inte. Ska blöjvägningen vara till för att i första hand spara pengar eller i första hand för att göra omvårdnaden så bra som möjligt? Det behöver jag väl inte ens svara på. Men frågan är varför någon alltså väljer det förra alternativet. Jag vill påstå att det beror på ett överskott av rationalitet. Felriktad rationalitet, rationalitet där den inte hör hemma.

Från halkan till Balkan: Varför är jag vegetarian? Jag skulle älska att kunna säga att det beror på rationella överväganden. Den enda som tror på evig tillväxt på en begränsad jord är en idiot eller nationalekonom, som någon har sagt. Vi kan inte hålla på så här. Det vet vi alla. Vi bör begränsa vårt köttintag, både för jordens bästa och för vår egen hälsas skull. Äter man för mycket kött ökar man risken att dö i cancer, och äter vi alla för mycket kött går jordens miljö åt helvete. Den största enskilda insats vi kan göra för vår jord är att sluta äta kött, som Paul McCartney har sagt. Men är inte vegetarianer lite tråkiga? Jag har alltid känt den där dasspappersbalen i lägenhetsförrådet när jag har tänkt på dem. Raggsockor, havregrynsgröt, kamomillte, hennafärgat hår och fri kärlek i bästa fall, en osund fixering vid den egna avföringens konsistens i sämsta fall. Hälsokostbutikernas hemska dunster, örtagubbar och antroposofi. Självförhärligande, sekterism. Kul utan sprit.

Men jag blev helt enkelt äcklad. Det var så det började. Jag kunde inte längre äta kyckling, det gick bara inte. Det var som i "Naked Lunch" av William Burroughs, eller snarare var det som hans förklaring till titeln i domstolen som ville förbjuda boken: "Den nakna lunchen är när man ser vad som sitter i änden på gaffeln." Jag såg den där kycklingen halta omkring i ett gulaktigt dis av fekalier och torrfoder i en gigantisk lada.

En tid senare gjorde jag köttbullar åt barnen. Jag hade köpt köttfärsen i charkdisken på Coop, och det var nåt med den, jag vet inte riktigt vad. Den bar sig lite annorlunda åt även om den var färsk. Och när jag sen skulle prova en bit såg jag hur köttbullen var rosa inuti och nästan läckte ut lite blod på ytan. Jag stekte på köttbullarna, men nu var det helt kört. Bilden av blodigt kött gick inte att rensa bort. Det är inte så rationellt, men där har ni det: äcklet omöjliggör mer köttätande för mig. Och nu har jag släppt fram de där bilderna som jag inte ville kännas vid förut. Bilderna av de varma, oskyldiga djuren som inte förstår vad som ska hända dem, men som känner stark oro. Dödsfabrikerna. Ja. Det är kört för mig. Jag kommer aldrig mer att kunna äta nåt som haft en puls.

Så nu gör jag det rationella, fast inte av ett rationellt skäl. Det känns naturligtvis bra ändå, men jag har lite dåligt samvete över att det inte var min godhet och rationalitet som gjorde mig till vegetarian. Jag hör inte hemma i vegetarianernas läger. Och jo, visst borde jag väl bli vegan. Hur mjölkkor behandlas gillar jag verkligen inte heller. Jag skulle kunna leva utan att dricka mjölk och äta ost. Men jag har inte kommit dit än, och betvivlar att jag någonsin gör det. Veganer är ännu extremare än nidbilden av vegetarianer - straight edge, kasta rödfärg på tanter med päls och så, inte gå i skinnskor, inte dricka Campari eftersom rödfärgen kommer från skalen på cochenill, en liten lus. Men kom igen, liksom. Jag kan faktiskt inte tycka synd om en lus. Jag har svårt att känna medlidande med fiskar också, för att inte tala om räkor. Men jag äter dem inte ändå. Jag har aldrig gillat fisk, och skaldjur kan jag gott vara utan, så skitsamma - de får hänga med i min vegetarianism.

Jag önskar ibland att jag hade en tro på något högre ändamål eller syfte. Jag skulle vilja slippa göra de där avvägningarna själv. Är man övertygad om att alla levande organismer ingår i en eller annan guds stora plan blir det mycket enklare att ta ställning i etiska frågor. Djurförsök, till exempel - ska vi ha det? Fan vet. Om de kan göras på ett sätt som inte orsakar onödigt och utdraget lidande, och kan de till exempel bidra till att barn slipper dö i förtid i svåra plågor - absolut. Men det bygger alltså på att djuren är mindre värda än vi. Och det tycker jag att de är, på sätt och vis. På andra vis tycker jag inte det. Jag har ingen lösning, min rationalitet ger mig ingen fingervisning om vad som är det rätta här. Det är väl en fråga om avvägningar, tänker jag. För det mesta undviker jag att tänka på sånt här, precis som jag undvek att tänka på varifrån köttfärsen kom.

Rationalitet är lika med prestige är inte lika med känslopjunk, hokus-pokus eller blåögd idealism. Ett visst mått rationalitet är jättebra. För mycket rationalitet riskerar att leda oss in i ett iskallt samhälle där de extrema yttringarna är sånt som eugenik. Jag tycker att vi ska haka ner det där svärdet och säga oss att vi faktiskt får vara irrationella utan att känna oss som dåliga människor. Vi kan ju alltid bättra oss lite senare.

Privat men inte personligt

Det finns en uppfattning om den goda inställningen till det offentliga samtalet, till det sansade, friska och integritetsbevarande sättet att delta. Man bör vara "personlig, men inte privat." Med det menas till exempel att man gärna får berätta om sig själv, men man bör inte lämna ut detaljer kring sin egen sexualitet. Man bör inte beskriva sitt innersta, sina drömmar, sin bitterhet, sina misslyckanden, sina destruktiva beteendemönster annat än i rajlerande ton. Något behövs för att lindra intrycket. Självdistans är fint.

Vissa struntar i sånt. Kända författare som Jan Myrdal, Kerstin Thorwall eller Ann Heberlein lämnar ut sig själva på det där pinsamma viset. Men de kan ge skildringarna en litterär verkshöjd som gör att läsaren visserligen får myrkrypningar av obehag men ändå ges något mer än bara en inblick i det privata, det man ska hålla inne med. Och visst har de liksom råd att göra så där? De har ju ett intellektuellt och socialt kapital att tära av. Om de hamnar i blåsväder kan de gå i svaromål. De kan utveckla och modifiera sina resonemang på kultursidorna, de kan framträda i tv och radio.

Ibland går det ändå rejält snett, som när Skavlan bjöd in Anna Wahlgren och lät henne visa upp sig på ett sätt som hon knappast hade kontroll över. Det var hemskt att se, inte minst för att Skavlans omdömeslöshet och rubrikhunger låg i så öppen dager. Han utnyttjade hänsynslöst en människa som inte mådde bra. Att på det sättet kapitalisera på det privata är lika vedervärdigt som skvallertidningarnas paparazzijournalistik och lögnaktiga sensationslystnad. Ändå tror jag att många gottade sig. Hon hade ju varit en sån ikon för otaliga föräldrar, en fallen ikon sen Felicia Feldt skrev om sin barndom. Nu hade hon gått i svaromål på ett obehagligt vis och var därmed lovligt byte, käringen.

Men var hon det? Hade hon sig själv att skylla? Jag tycker inte det. Mina myrkrypningar orsakades inte av att gränsen mellan det personliga och det privata upphävdes. Jag tycker att den gränsen är godtycklig och ointressant när det gäller individer som har kontroll över det de säger och skriver. Själv har jag t.ex. skrivit om hur jag blev våldtagen när jag var sexton år. Jag kan göra det, för det gör inte så ont längre. Det är mer som en vag fantomsmärta över en amputerad del av mig själv, nämligen min oskuldsfulla inställning till andra människor. Och jag tror att andra kan ha nytta av att läsa kring hur jag har resonerat kring det här och hur jag tog mig ur den akuta smärtan. Alltså: det privata behöver inte vara det onämnbara.

Ann Heberleins Ett gott liv är ett annat tydligt exempel. Jo, den tar upp synnerligen privata detaljer ur hennes liv. Men det är en bok där hon inte bara har kontroll över vad och hur hon skriver, det är en virtuos uppvisning i hur man kan pendla mellan den egna existensen och de existentiella frågorna. Den är något mycket mer än personlig eller privat: den är allmängiltig.

För några år sen kom #prataomdet och en åtföljande debatt om "offerkoftor". I samband med det funderade jag på radikalfeminismens banbrytande tes om hur strukturer på mikronivå, till exempel i hemmet, återspeglar makronivån, de förtryckande strukturerna. Och jag skrev om värdet att pendla mellan perspektiven. Det personliga måste få komma fram för att belysa det politiska på samma sätt som man ska kunna se hur dessa strukturer påverkar det egna livet. En stor del av diskussionen kring #prataomdet handlade om gråzoner, om vad som i samhällets och lagstiftarnas ögon kan ses som klandervärt men inte straffbart, kontra den egna upplevelsen av att ha blivit utsatt för ett faktiskt övergrepp. Här tycker jag att det är uppenbart att det privata har ett mycket stort värde, både för att visa hur strukturerna ser ut och som en del i en personlig läkningsprocess. Det är viktigt att få berätta, även om man inte är en uppburen författare.

Men så finns den andra sidan, låt oss kalla den Wahlgren-sidan. Det händer till exempel på Twitter att någon skriver saker som inger stort obehag. "Herregud, mänska, håll det där för dig själv! Det är inte bara privat, du lämnar ut personer som inte har bett om det." Här kan man reagera med omtanke, men man kan också ironisera och antagonisera. Och vad gör man då, om inte precis samma sak som Skavlan? Man underblåser en sjuk medmänniskas känsla av att inte vara förstådd och tänker att den som gett sig in i leken får leken tåla. Men stanna då upp ett ögonblick och reflektera. Ibland ser vi inte klart, känner inte rågången mellan det läkande och det destruktiva, mellan det som borde förbli privat och det vi har råd att lämna ut. Det kan hända vem som helst. Det är inte bra, men välmenande råd eller arga kommentarer är din sak att ge i det här forumet. Det är något som bara de närmaste har att ta ställning till.

Lite kärlek och respekt, är det för mycket begärt? Jag tycker inte det.

#endofworld

Då var det definitivt: världen ska gå under. Den här gången är det ingen maya-kalender, ingen fånig sekt, ingen övertolkad, pseudovetenskaplig mem. Det är slut. Om ett par veckor. Så vad gör man, är frågan.

Folk reagerar som väntat med att plundra, skända, våldta och mörda till höger och vänster. Ingen kommer ju att bli straffad, inga lagar gäller längre och inte ens polisen fungerar som den ska. Men vad gör du? Det känns kanske inte så meningsfullt att sno en sportbil och blåsa i väg i hundranittio - det kanske bara understryker det hemska, meningslösa och ödsliga i situationen. Supa sig full, jo. Kan man ju göra. Strunta i att gå till jobbet. Men att panga en fönsterruta eller så känns bara så dumt. Det måste finnas ett annat förhållningssätt.

Själv skulle jag nog städa lite. Jag mår så dåligt av att ha det stökigt och smutsigt omkring mig, och man vill ju  inte att nån ska titta in i lägenheten efter apokalypsen och rynka på näsan. "Så fint de hade det, i alla fall" är ett bättre eftermäle. Från vem det nu kan tänkas bli. En rymdvarelse, kanske. Men det är som att ha rent på sig undertill om man skulle råka ut för en trafikolycka.

Ja, och samla barnen runt sig. Tvätta deras hår, klippa deras naglar. Laga god mat till dem och hitta på lite trevliga lekar. Läsa sagor. Så att allt kunde få vara som vanligt en sista gång, fast ändå med en liten guldkant.

Jag skulle nog inte kontakta den där gamla vännen, leverera den sedan länge utestående ursäkten eller utskällningen, betala skulden. Det blir för mycket manus över det; vad är det värt när vi alla vet orsaken till denna omvändelse etc? Nej, det fick vara. Men jag kanske skulle prata en extra liten stund med grannen i tvättstugan, om den nu fungerade.

På Twitter skulle folk käbbla om vilken hashtag som vore bäst, #endofworl eller #theend, kanske? En falang skulle förstås påpeka att alla våra tweets är de sista i världshistorien, så nån särskild hashtag behövs inte. Några skulle hota att blocka alla som skrev om att slutet var nära, andra skulle förklara sig uttråkade av ämnet och åter andra skulle ironisera över folk som kände sig uttråkade av att världen tar slut. Men visst. Ämnet skulle kanske kännas uttjatat efter ett tag. Det skulle i alla fall kännas rätt meningslöst att twittra om det ända in på sluttampen, även om vissa skulle göra det. Niklas Svenssons skulle skriva "FLASH - 10 minuter kvar!" men just ingen skulle läsa det.

Det vore en ganska sorglig historia. Alla skulle vi vara rätt ledsna, eller hur? Men alla skulle inte sörja, för det finns ju en och annan isolerad folkgrupp som saknar internet. Och de flesta nordkoreaner skulle förbli lyckligt ovetande om att de snart skulle förintas medan deras ledare levde sina sista timmar i förtvivlade lyxorgier. Se där ett litet stycke kosmisk rättvisa.

Genuspedagogik för vuxna

Från min balkong ser jag en man skrapa rutorna på sin bil. Jag tänker att jag ska twittra nåt om hur skönt det är att inte ha bil längre; det var längesen jag hade en. Men så ser jag att det visst är en kvinna, och omformulerar min tweet i tankarna: "På gatan står en kvinna och skrapar rutorna på sin bil". Men varför behöver jag framhäva könet? Jag omformulerar mig igen: "På gatan står en bilägare..." - men det måste ju inte vara bilens ägare. Det kan man i och för sig påpeka i samma tweet. Eller också skriver jag "På gatan står någon och skrapar rutorna på sin bil." Nej, det blir ju fel igen: bilägandet framgår av "sin". Alltså: "På gatan står någon och skrapar rutorna på en bil." Hm, vilken märkligt doftlös formulering. Inte för att jag brukar ägna mina tweets så här mycket eftertanke, men nu har jag hakat upp mig. Hur får man liv i den där bilden? Det enklaste är att ge rutskraparen en identitet. Hen kan vara frusen, påbyltad, modstulen, energisk, stressad eller så. Och det absolut enklaste är om det är en han eller hon.

Vid det här laget har jag reviderat min bild av personen på gatan. Är det verkligen en kvinna? Jag kan inte avgöra saken säker på så långt håll, och det stör mig. Varför i hela friden då? Av någon anledning vill jag könsbestämma min rutskrapande medmänniska, för min egen del. Det har blivit personligt. Och jag som ska föreställa genusvetare.

När jag läste pedagogik var en av mina första föreläsare Lars Jalmert, Sveriges förste mansforskare. Några saker han sa har bitit sig fast: "Vad är det första ni lägger märke till när ni möter en okänd person på gatan?" Några händer åkte upp. Ålder? Hudfärg? Längd? Tja, kanske det. Men Lars hade en annan åsikt: kön. Jag tror att han har rätt. Vi identifierar könet på en millisekund: Det där är en tant, det där är en liten pojke och det där är någon jag kanske betraktar lite noggrannare eftersom den passar in i mitt begärsmönster. Men det finns också undantag. Det där är ett gäng muslimska tjejer. De har huvudduk och långa kjolar. Bredvid dem går ett gäng killar som uppenbarligen är deras skolkamrater. Skulle jag tänka "invandrarkillar" om jag såg dem i en annan kontext? Kanske. Men nu bor det så många såna här i Vällingby att jag snarare skulle nöja mig med deras könstillhörighet. Jag har inte blivit så där tjusigt "färgblind" som vissa berömmer sig av att vara, men jag bryr mig knappt. Könsblind är jag sannerligen inte. Mina barn går i en skola där svennarna är i minoritet. Och det var många år sen jag hajade till vid åsynen av en huvudduk. De där tjejerna flamsar och har sig precis som tonåringar brukar. Hur muslimska de är går förstås heller inte att avgöra av deras klädsel. Men jo, de går i den muslimska friskolan intill oss. Så deras föräldrar anser i alla fall att de ska klä sig som Koranen föreskriver.

Okej, könet först. Oftast. Över till det andra Jalmert sa som jag aldrig ska glömma. Han hade fått barnbarn och fick nu träffa dem för första gången på BB. Det var tvillingar. Hans dotter kom ut med dem och, jag citerar: "Då hörde jag en mörk röst säga: 'Tjena, grabbar.' Och kom på att det var jag själv." Genusforskaren Lars faller i genusfällan. Visst är det rätt roligt? Och instruktivt, som mina försök att avgöra om bilruteskraparen är en han eller hon.

Är Lars för övrigt Sveriges förste mansforskare, som jag skrev ovan? Eller är han den första? Jag har fått lära mig att böja ord efter kön. Här är det förstås överflödigt; få kvinnor heter Lars. Det kanske alltid är överflödigt? Jag brukar undvika könsböjningen i mina texter och skriva exempelvis "första", av samma anledning som jag inte skriver "skådespelerska" eller "författarinna". Men det är en kamp. Det är lätt att fnysa åt fåniga formuleringar som "silvermedaljös" men svårare att se grandet i sitt eget öga.

Yohio sjöng i Melodifestivalen i går. Min trettonåring undrade varför han klädde sig i tjejkläder och frågade mig om han var hetero. Det vet jag inte, sa jag. Och varför han klär sig som en tjej? Tja, han tycker om att göra det. Och kanske har det lite att göra med att det funkar så bra i Japan, tillade jag och ångrade mig genast. Det är ju att förminska honom. Men teven stod på och nu skulle det sjungas. Jag tappade bort föreläsandet. Okej, men det var inga problem för trettonåringen. Han tyckte för övrigt att Yohios frisyr var så cool och att ungdomar i Japan har så cool stil. Men åttaåringen reagerade starkt. Hon kunde verkligen inte förstå att Yohio var en kille först. I hennes värld ska man absolut klä sig efter kön, något annat vore ytterst pinsamt! Hon har inte de redskap trettonåringen har. Med honom har jag t.ex. pratat om transsexualism. Han har sen barnsben träffat mina homosexuella vänner och följt med mig under Prideveckan, vet att jag är bisexuell och så vidare. Men är man åtta år är man nog mer präglad av sina klasskamrater.

Det är ett litet bekymmer vilka kläder mina barn har och vilka färger och leksaker de föredrar. Jag har sträckt vapen inför den massiva attacken av Barbiedockor och legoriddare, tänkt att det är ju inte avgörande. Jag kommer att fortsätta att motverka stereotypa könsmönster precis som jag stämmer i bäcken när det gäller homo/trans/xenofobi och så. Ska jag bannlysa de där leksakerna? Tvinga på kidsen könsneutrala kläder? Nej. Jag gör mitt bästa, men i vårt könsindränkta samhälle kämpar man i motvind. Jag kan erbjuda alternativ. Jag kan framhålla att mina döttrar är modiga och starka och att mina söner är söta och snälla. Jag gör vad jag kan. Men mitt inflytande är begränsat. Däremot kan jag konstatera att min åttaåring inte tar någon skit. Och alla hennes vänner heter sånt som absolut ingen av mina barndomskamrater i det monokroma 60-talet hette. Sånt gläder ett fadershjärta. Ett föräldrahjärta, menar jag.

En del tänker att genuspedagogik handlar om att pracka på barnen motbilder som de inte vill ha. Man ska liksom göra alla likadana, fösa in dem i politiskt korrekta fållor. Men det är precis tvärtom. Det handlar om att erbjuda alternativ, öppna fållorna, låta barn använda hela paletten. Först då har de en chans att bli mer individer och mindre kön, inte tvärtom.

Genuspedagogik för vuxna är en delvis annan sak. Den handlar om att medvetandegöra sig själv, bland annat att se hur vill hela tiden skapar kön, tillsammans, i varje stund. Om vi inte problematiserar det vi brukar ta för givet händer ingenting. Så vi kan till exempel fråga oss vad det spelar för roll om den som skrapar rutorna på en bil är en man eller kvinna. Och vill vi få syn på hur könet styr våra vuxna liv kan vi ju slösurfa lite på SCB. Att Sverige är jämställdhetens hemvist på jorden må vara hänt. Men vore det inte hyvens om kvinnorna fick lika mycket lön som männen, till exempel? Om de inte behövde bli misshandlade och våldtagna, tystade, förnedrade och exploaterade? Jag tycker det. Mängden av exempel på hur könet styr oss är överväldigande. Men innan vi slår oss för bröstet och tycker att Vi, vi ser minsann, kanske vi ska granska oss själva lite.

Jag struntade i att twittra om vem som skrapade rutan. Jag nöjer mig med att konstatera att det är skönt att slippa ha en bil.

Sammanflätningar

Ordet symbios kommer från grekiskans symbiosis och betyder helt enkelt "samlevnad", läser jag i NE. Vanligtvis avser man bara "sådan samlevnad som är väsentlig för båda parter", och alltså inte parasitism.

 Så varför har ordet blivit så laddat med negativa konnotationer för oss? Jag har själv använt det så, frynt på näsan åt vissa par: "Usch, de verkar ju leva i nåt slags symbios." Kanske är det för att man tänker på parasitism, men troligare är att det i vår kultur anses så motbjudande att vara beroende av andra. Visst är samlevnad ofta väsentlig för oss - varför skulle vi annars ha samlevnadsexperter? - men så väsentlig bör den helst inte vara. Vi kan sannerligen leva utan varandra. I alla fall kan jag leva utan just X och du utan Y. De är våra ex, om ordvitsen ursäktas, men nu är just vi tillsammans. Vi verkar inte förskräckas av spåren utan tänker oss nu att detta skall vara i evighet, om man med evighet menar "tills vidare". Tills förälskelsen har avklingat, tills det blir lite väl motigt, tills... Då seppar och pangar vi.

 Det här gäller i allmänhet bara mellan två vuxna personer. Få av oss är beredda att ge våra barn på båten för att de är fjolårets modell och behäftade med diverse psykosociala skavanker. Nej, föräldraskapet är evigt, säger vi och slår oss för bröstet - med en halvkvävd suck. Det är ju ett slags martyrskap, det där. Man får dras med dem, för de har inte bett om att bli satta till världen, och så älskar man dem liksom villkorslöst. Men vår partner älskar vi med vissa förbehåll. Förresten kan man väl inte leva i symbios med sina barn, för i grund och botten skulle man klara sig utan dem även om det vore sorgligt. De kan däremot inte leva utan oss, inte utan stor sorg i alla fall, och inte när de är bebisar. Så när man vill seppa från den andra föräldern är det inte barnen man ska lämna. Tyvärr blir det så ändå i vissa fall. En del män slår igen dörren om sig med en smäll som signalerar att de inte vill bli påminda om den där häxan och alltså inte tänker umgås med häxbarnen heller. Få kvinnor gör så, men de finns förstås.

 Själv kan jag inte leva utan mina barn, och heller inte utan min livskamrat. För jag ser henne så, min älskade. Jag brukar tänka att utan dem är jag ingenting. Nu ska man inte ta det bokstavligt; visst skulle jag både kunna överleva och skapa mig en någorlunda dräglig tillvaro om jag t.ex. kom hem en dag och såg lägenheten stå i lågor: en av mina värsta mardrömmar. Jag skulle förmodligen inte ta livet av mig även om det vore frestande. Jag är för feg för sånt, så jag skulle finnas kvar, om än svårt stukad. Men jag skulle tvingas börja om från en nollpunkt där ingenting av mig själv som partner och förälder levde kvar annat än som minnen. Jag bör väl även modifiera det där om att jag inte kan leva utan dem. Jag kan. Men jag vill inte. För jag finns inte utan dem, inte i min nuvarande version. Jag blir till genom dem och lever genom dem. De definierar mig. Jag behöver dem och de behöver mig. De är väsentliga för mig och jag för dem: vi lever i symbios.

 Innan ni flyr skrikande upp i bergen vill jag påpeka att jag naturligtvis kan urskilja vissa gränser mellan oss. Vi har till exempel ett stort sortiment personligheter och egenheter i det här hushållet. Jag går inte på dagis eller i skolan. De är inte översättare, jag är inte dramatiker eller teaterchef. Vi har olika livsvillkor, erfarenheter och intressen. Jag är inte klängig och undviker att lägga mig i deras privata angelägenheter i den mån de inte berör mig. Vi utvecklas i olika takt och åt olika håll, både barnen och vi vuxna. Just nu händer det till exempel en hel massa i min älskades liv, medan mitt vid en hastig anblick kan te sig tämligen statiskt. Jag översätter, ägnar mig åt reproduktiva sysslor som tvätt och städning och tar hand om de små. Det lilla livet, kan man kalla det, den privata sfären. Den nedvärderade. Kvinnofällan. Det som kan göra att man inte vet vem man är - egentligen.

 Men för mig är denna lilla värld det väsentliga. Allt annat är faktiskt perifert. Jobbet är viktigt, men mest för att jag ska kunna försörja kidsen. Om det fanns medborgarlön eller jag vann på lotteri skulle jag gärna lägga det åt sidan. Jag skulle kanske översätta lite då och då, mest för att det är rätt roligt i små doser och för att även det ger mig en identitet. Det är ju det enda jag är verkligt bra på, och skam vore det väl annars med tanke på alla tiotusentals timmar jag har vridit på formuleringar och redigerat in- och uttider för replikerna eller skrivit speakermanus. Men de ständiga nära deadline-upplevelserna slapp jag gärna, liksom allt arbete på kvällar, nätter och helger. (Identiteten som "duktig" i betydelsen "tackar ja till allt / ställer alltid upp" har jag gjort mig av med för längesen. Jag är inte oumbärlig på minsta vis - vilket jag också har fått känna på ett antal gånger i min s.k. karriär då jag har fått sparken tillsammans med mina kolleger för att vi var fräcka nog att vilja organisera oss fackligt, till exempel.) Så visst: jobbet räknas. Vänner räknas. Jag läser gärna en bok i eller går på på galej. Men om sanningen ska fram längtar jag ofta hem till mina älsklingar redan efter en timme.

 Om det lilla livet nu är så väsentligt för mig, innebär det inte vissa försakelser? Inte direkt. Visst, mina intressen - de är många - får ofta stryka på foten. Jag har till exempel lagt ner mina akademiska studier, för jag hade helt enkelt inte tid. Vi hade helt enkelt inte råd. Jag orkade helt enkelt inte. Och jag ville inte lägga större delen av det ekonomiska ansvaret på henne, inte i längden, trots att jag varit utbränd. Jag hade några år i akademin. Nu är det min älsklings tur att få komma hem och berätta en massa intressanta saker. Och jag gläds med henne. Visst, jag har fortfarande rätt dålig ekonomi eftersom min bransch är så upprutten och jag inte kan något annat. Det innebär att jag sällan unnar mig nåt, för barnen ska inte behöva lida brist på något väsentligt (där har vi det ordet igen). Så jag är billig i drift och det är helt okej, även om jag kan grumsa ibland när jag känner att jag går i tattiga kläder, trasiga jackor och för kalla skor år efter år. Men nyligen köpte jag ett par jättefina kängor som jag räknar med ska hålla i åtminstone fem år. De kostade hela 1 700 kronor och jag fick genast dåligt samvete, men nog var jag väl värd det? Kanske. Och jag fick en ny mobil för ett tag sen. Den kostade en tusenlapp, men jag har stor glädje av den, för jag kan t.ex. låna e-böcker och läsa när jag åker kommunalt. Eller twittra och kolla min e-post fast jag inte är hemma, bara en sån sak. Annars är det längesen jag kostade nåt mer än nån hundralapp hit eller dit.

 Men ingenting av det där spelar någon roll, egentligen. Det är inga försakelser i jämförelse med vad jag skulle försaka om jag t.ex. fick ett välbetalt jobb men tvingades vara borta från barnen under långa arbetsdagar. Att jobba hemma är att vara hemma jämt, vilket är väldigt bra för barnen som slipper gå på dagis och fritids längre än de själva vill. Och blir de sjuka kan jag hämta dem på tio minuter. Det är ett privilegium.

 Ponera nu att jag vore en heterosexuell kvinna. Min man skulle jobba heltid och jag på sin höjd halvtid - eller, hemska tanke: jag kunde vara hemmafru. Jag skulle vara den som skötte merparten av hushållet och snöt ungar, läste läxor och var omvårdande i största allmänhet. Skulle jag få några stilpoäng då? Jag får det ju som man när jag gör saker som är självklara för mig men inte för alla män. Nej, jag skulle sitta fast i kvinnofällan. Offra mig för barnen och min moatjé, inte ha något eget liv, ni vet. Det säger en hel del om vilka värden som anses viktiga i vårt kapitalistiska samhälle. Man ska producera och konsumera, annars faller ekonomin sönder. Man har värde som produktiv och konsumerande, men inte som omvårdande. Ska man kunna bidra till vår sjuka tillväxttakt så att jorden går under lite fortare får man inte vara billig i drift eller tuta i andra såna flummiga värderingar. Och anser man, som jag, att vi borde inrätta produktionen efter reproduktion så att vi slapp vara ifrån våra familjer så mycket är man väl galen. Man måste ju utveckla sig själv, göra karriär, vara en egen person, inte leva i nån sjuk symbios med sin partner och barnen.

 Men om det är självvalt. Om kärleken är det viktiga. Om vi behöver varandra. Om samlevnaden är det väsentliga. Om inte den ena är hemma och den andra borta på grund av nedärvda och könskodade och samhälleligt sanktionerade gamla mönster. Om vår oerhört ökade produktivitet kunde ge oss alla chansen att slå av på takten lite. Om tillväxten varken måste eller borde vara helig och vi kunde vårda vår jord i stället för att plundra den. Om vi slutade köra bil eller resa på charter eller vräka i oss kött och köpa nya kläder, datorer, mobiltelefoner och så vidare i all oändlighet. Ja, då kunde vi kanske alla bryta med idealet om människan som en karriäristisk, produktiv och konsumerande solitär. Vi kunde börja bygga något nytt, tillsammans. För den stora världen är på väg att gå åt helvete med musik av Nicki Minaj, sponsrad på sin resa av storbanker och oljebolag.

Jag menar inte att det ena utesluter det andra. Det finns massor att göra inom ramen för det rådande systemet. I Sverige växer klassklyftorna och det vi förut ägde och förvaltade gemensamt, som sjukhus, skolor eller äldrevård, ersätts i allt snabbare takt med så kallade privata initiativ - för det mesta i form av riskkapitalister och annat pack. De vill tjäna pengar på vårt behov av omsorg, lärande och vård, och Alliansen gör sitt bästa för att deras nyliberala drömvärld ska infinna sig så fort som möjligt. Män gör karriär på kvinnors bekostnad, och de håller dem i schack med våld och sexuella övergrepp. Ska vi då dra oss tillbaka till den lilla världen och drömma om fred på jorden? Naturligtvis inte. Vi ska kämpa för en individualiserad föräldraförsäkring och social rättvisa. De som är fattiga måste få det bättre, de som är nyanlända ska inte pekas ut som tärande utan ses som en tillgång för oss alla. Transsexuella ska inte diskrimineras, personer med olika funktionsnedsättningar ska erbjudas delaktighet, särskolan ska kastas på sophögen... Listan är lång, mycket lång.

Men allt detta är alltså inom ramen för det rådande systemet, den ekonomiska ordningen, det hegemoniska idealet om fristående, driftiga, självförverkligande och framgångsrika entreprenörer, producenter, konsumenter. Nina Björk påpekar i sin "Lyckliga i alla sina dagar", som i mångt och mycket har inspirerat mig till det här blogginlägget, att vi bestäms av det system vi bebor. Skulle jag t.ex. hellre ha den där större mobilen som inte kostar en tusenlapp utan sju? Ja. Skulle jag vilja köpa mer kläder? Ja. Är jag avundsjuk på folk som kan köpa bilar, lägenheter åt sina barn och resa utomlands så fort andan faller på? Ja. Och nej. Jag har visserligen gjort en dygd av nöden när jag knappt unnar mig någonting för att barnen ska kunna ha det bra. Men det finns ju sämre dygder, och att byta bort den här fantastiska tillvaron där jag får så mycket kärlek och närhet skulle jag aldrig drömma om. Jag är präglad av vårt samhälles produktions- och konsumtionsideal som alla andra. Jag är präglad av att vara uppvuxen i en manlig kropp med allt vad det innebär av fördelar. Men jag försöker lära om och lära mina barn alternativ. På samma sätt kan vi lära män att vara omvårdande, äta vegetarisk mat, tänka ekologiskt och sluta kränka kvinnor. Det går.

Men om man nu inte gillar det rådande systemet kan alla dessa angelägna frågor som jag skisserar ovan kan det i sämsta fall kännas som att byta gardiner medan huset brinner. Vi måste välta hela den här motbjudande kolossen över dess hegemoniska ända. Till syvende och sist finns det bara en motståndsrörelse värd namnet, och den stavas solidaritet, samlevnad, symbios, ömsesidig nytta, ömsesidiga kärleksgärningar. Och den måste vara global.

Vi behöver varandra. Vi kan inte leva utan varandra. Vi finns inte utan varandra. Och fortsätter det så här finns vi snart inte alls.

Melankoli

Jag sitter hemma hos min vän i soffan. Lamporna är inte tända och jag sitter och betraktar spåren av personer som en gång bott här, och saker jag minns från hennes gamla lägenhet. Vid väggen intill fönstret står en monstera som inte gör någon människa glad, för det ligger inte i monsterans natur. Den ska se ful och dyster ut, annars är det ingen monstera. På latin heter den förstås Monstera deliciosa, och det delikata syftar på frukten den kan bära i vilt tillstånd, i sällsynta fall även i en lägenhet i Stockholm. Men inte här. Ja, den får mig på dystert humör. Mission accomplished.

Två lampor på grön glasfot på fönsterbrädan gör mig också dyster, liksom tavlan ovanför soffan, teven, de båda bärbara och alla sladdar och diverse nätjox som minner om livet på nätet. Nätet finns alltid där, det väntar på oss. Det har evigt liv. Det har inte vi. Och under nätet lurar undernätet eller djupwebben med sina forum för seriemördare, pedofiler och annat som inte går att nå med en vanlig sökmotor. Jag tänker inte bege mig dit, för jag vill inte bli ytterligare informerad om alla vidrigheter människor kan hitta på. Och inte heller har jag nån lust att exempelvis kolla Twitter eller min mejl. Det kan vänta. Vi ska prata, för vi har inte setts på länge.

 Men än har hon inte kommit tillbaka från köket där hon fixar nåt att dricka åt oss. Hon är här men inte riktigt. På samma sätt är hennes gamla jag här men inte riktigt. Det sitter bredvid mitt gamla jag som förstås är en del av mitt nuvarande och framtida. Men inte riktigt här. Det är mycket som inte är här, som hennes dåvarande kombo som jag brukade krama, en varm och trygg man som jag fortfarande är mycket fäst vid men som jag aldrig träffar numera. Det var på den tiden när jag var nyutkommen och hon likaså, även om hon väl låg nåt år före mig. Vi gick på Patricia och Tip-Top och andra homogejställen som Häcktet. Jag hade för första gången hittat ett sammanhang där jag kände mig hemma, för första gången hittat människor - och inte så få - som kanske inte precis var som jag, men som lät mig vara mig utan att döma. Andra som inte heller var heterosexuella eller könsnormativa. Vi hörde ihop. Vi behövde varandra. Nu är de flesta borta ur mitt liv.

 Så ja, jag är melankolisk på det där särskilda viset, befinner mig i en underart till melankoli som kallas nostalgi. Lägg märke till "algi" - smärta. Man minns den svunna tiden, man minns den som i går. Och det gör ont. Man längtar tillbaka, men inte egentligen till det som var, utan snarare till känslan, just den där frekvensen på synapserna, den lilla darrningen på strängen som betydde att här är jag nu och så är är det nu och fan vet hur det blir i framtiden, men detta är verkligheten, den blödande och jublande men aldrig likgiltiga. Kanske inger tanken på det förflutna melankoli just därför: det går ju inte att återvända, vilket innebär att livet obönhörligt går vidare - och i förlängningen kommer man för var dag närmare döden.

 Sen kommer hon till mig i soffan och tänder lamporna och jag berättar. Hon är så totalt olik mig och säger att hon har lärt sig att liksom skyffla undan melankolin när den försöker tränga sig på. Men ibland väcks den lik förbannat av viss musik eller så. Hon kör på, lever i nuet, är framtidsinriktad. Jag lever i det förgångna eller i mina drömmar om framtiden - vissa av drömmarna, inte så få, är mardrömmar. Jo, jag lever förstås i nuet också. Jag har barn, jag har ett jobb, jag får och ger kärlek och så diskar jag, för att bara nämna ett par av alla parametrar som ibland överväldigar mig med sin mångfald och det påföljande bruset. Men i grund och botten är jag fortfarande bara en ensam liten pojke som tycker att skymningen är otäck, för vart tar man vägen då? Alla andra vet liksom. De ilar hem. Men han går där och har inget hem trots att han har ett. Det är ett avhemmat hem blandat med ett riktigt hems hem-het. Hans kind är kall, ty den är okysst. Han känner sig främmande för alla sammanhang, vill inte tillhöra dem men vill inte stå utanför dem, längtar in i en gemenskap som han föraktar och avskyr och räds. Alltså blir han en betraktare och skicklig på att läsa de sociala spelen, ögonkasten, tonfallen, mimiken, utfallen och paraderna, värjstötarna som dödar. Det blir han ännu räddare av och ännu mindre benägen att delta.

 Ja, en dag kom jag ut och det var en härlig dag. Jag fann en ny familj och det var en varm familj. Jag förlorade en hel del och grät mycket och bröt ihop och brände ut mig och var nära självmord. Det var en härlig tid. Det hände ju så mycket. Och det väckte så mycket till liv, så många frågor. I dag står jag här med en bukett andra frågor. Svar har jag inga, men det är okej. Jag har det bra. Jag är rädd. Jag längtar inte tillbaka och inte till en framtid, men att leva i nuet och ta vara på dagen känns så torftigt. Kan man inte besvärja olyckorna så kan man i alla fall förbereda sig på dem genom att palpera dem i förväg.

Jag ska dö. Det ska du också. Jag kanske blir dement, precis som du kanske blir det. Det är som det är. Jag ältar inte, men jag tänker. Jag vill se allt så klart som möjligt. Jag vill ha den nakna lunchen, den där man ser vad som finns på änden av gaffeln, som William Burroughs sa. Jag vill skala bort all stanniol och färgglad kartong som döljer sanningen. Det gör inte livet gladare eller mer färgstarkt, tvärtom kan det bli dystrare och gråare. Men det blir sannare. Sanningen är alltid bättre än lögnen.

 Sen inträdde vardagen igen, som vanligt, och nostalgin avklingade. Men den ligger där som en obligat basgång eller så (jag ogillar ordet bordun). Jag är fan inte glad, men jag är lycklig på ett väldigt märkligt och motsägelsefullt vis. Jag är beredd.

Konsten att börja i fel ände

De flesta föräldrar försöker hjälpa sin barn med läxläsningen. När nu barnen har läxor, vill säga. Mina barn har aldrig läxor om man får tro dem, eller så har de redan gjort dem eller så är deras deadline någonstans i framtiden, oklart exakt när. Så de blir förtörnade när jag envisas med att vilja se deras böcker eller lösblad med mattetal och andra uppgifter. Jag är heller inte alltid så pedagogisk som jag skulle vilja vara, men oftast går det bra när jag erbjuder min hjälp.

Så lätt, om man nu kan kalla det lätt, är det inte för alla. Alla kanske inte ens vet när deras barn har läxor eftersom deras svenska är bristfällig, ibland sämre än barnens. Men, som sagt, jag är säker på att de allra flesta vill sina barns bästa och tycker att det är viktigt att kidsen klarar sig bra i skolan - kanske särskilt gäller detta föräldrar som inte har haft någon vidare skolgång själva. De vet hur viktigt det är. Att vilja sina barns väl och att ha höga ambitioner för dem är alltså ingen klassfråga, däremot är de egna resurserna det. Alla kan inte erbjuda sina barn studiero hemma, ett skrivbord, en bokhylla och så vidare. Och har man läs- och skrivsvårigheter eller har svårt för siffror kan man svårligen hjälpa sina barn så bra som man skulle vilja.

Så visst behövs det läxhjälp ibland. Det finns också ideella organisationer som erbjuder gratis läxhjälp. Men egentligen är det skolans förbannade plikt att se till att såna här olikheter i barns förutsättningar ska jämnas ut. Skolan gör vad den kan, för det mesta. Det finns speciallärare, särskild stödundervisning med mera - i alla fall i skolor som har tillräckliga resurser. Men dagens lärare är lite för upptagna med att skyffla onödiga papper hit och dit för att hinna engagera sig tillräckligt i enskilda elevers studieförhållanden och därmed prestationer. Jag skulle verkligen välkomna ett förslag som gick ut på att alla som behövde extra hjälp med sina studier skulle erbjudas det.

I stället ska vi nu få läxhjälp som är avdragsgill med rut-avdrag. Man tar sig för pannan. Vem kommer att utnyttja den? Knappast den som är lågavlönad, ensamstående eller relativt nyanländ till Sverige. Nej, det blir förstås den redan välmående medelklassen som hoppar på tåget. Bor man i villa i Bromma räds man inte blanketter och skatteteknikaliteter - bara att köra! Nu kan barnen få ännu mer hjälp att distansera sig ännu mer från ungarna i fattigpluggen. Någon moderat cyniker förklarade det här som att föräldrar som vill ge sina barn det lilla extra inte ska hindras att göra det. Nej, man kan inte hindra föräldrar att satsa på sina barn. Har någon föreslagit det?

Men rutavdrag för läxhjälp är ett symtom för den nyliberala tidsålder vi lever i, en där vår grundläggande välfärd gradvis monteras ner och görs om till ett system med kunder och beställare. Den som vill veta hur vår unika svenska modell en gång kom till kan läsa "Är svensken människa?" av Henrik Berggren och Lars Trädgårdh. Jag ska inte ge mig in på ett referat av denna utomordentligt intressanta bok, men kortfattat man man säga att vi sedan mycket lång tid har haft ett system där staten utgör en garanti för individens frihet. Det är därför vi avskaffade sambeskattning, det är därför vi införde barnbidrag, föräldrapenning, bra skolor för alla. För att vi inte skulle vara beroende av familjens varierande ekonomiska och sociala status, för att vi skulle slippa vara beroende av välgörenhetsorganisationer eller kyrkor. Men denna modell vill alltså nyliberalerna slå sönder, och de är på god väg att lyckas.

Ja, vissa föräldrar vill ge sina barn det där lilla extra. Därför ser de till att vara högavlönade. Därför ser de till att deras barn ska få bo i en villa med en stor trädgård med en studsmatta. Och den som inte fixar de där små bagatellerna bryr sig förmodligen inte om sina barn. Att skolorna blir alltmer skiktade efter familjernas ekonomiska och sociala kapital är alldeles glasklart. Och nu ska de redan bortskämda få skämma bort sina telningar ännu mer. Det är ju bara att bry sig om, att unna dem det lilla extra.

Så kan man vända hela välfärdstanken upp och ned. Så raserar man tanken på en skola för alla. Så låser man in de redan underprivilegierade och låter deras ungar ge upp tanken på högre studier. Det är så fruktansvärt cyniskt och vidrigt att jag saknar ord.

Identitet - den hemliga agenten

identitet (senlatin ide´ntitas 'identitet', till idem), likhet, den relation som karakteriseras av att den alltid råder mellan, och endast mellan, en individ (eller ett objekt) och individen själv (objektet självt)

ur Nationalencyklopedin

---

Jag lekte hemlig agent när jag var liten. Inget nytt under solen, precis. Och jag visste förstås att det var en lek, men den vissheten byggde på att jag var tämligen säker på vem jag egentligen var, att jag så att säga var identisk med mig själv. Det rådde en relation mellan mig och mig som karakteriserades av en outplånlig permanens, skulle man kunna säga efter att ha sneglat på NE:s definition ovan.

Jag lekte länge. Jag och mina kamrater spionerade på skumma typer, skuggade dem i hemlighet. Att skummisarna var något annat än exempelvis oskyldiga familjefäder förstod vi egentligen, men vi tänkte oss att de kanske bara hade antagit den identiteten. Mot en sådan anklagelse är det oerhört svårt att värja sig. Så döm om vår besvikelse när vi hade följt skummisen hem och den togs emot av öppna armar av sina barn. Det där var nog ingen riktigt skum typ, alltså var heller inte vi några riktiga agenter. Så vi fick leka nåt annat i stället, kanske Zorro (där alla var Zorro samtidigt och rispade ett "Z" i luften med låtsasvärja).

Små barn har inte den självsäkerheten. De kan visserligen vara lejon eller monster ett tag, eller jagas av en förälder eller ett syskon som vrålar och ryter. Men det slutar nästan alltid med att leken måste avbrytas och barnet förvissas om att det bara var på lek. Föräldern är bara föräldern och inget monster, försäkrar den förälder som är identisk med sig själv. Ja, det kan räcka med en enkel fråga till barnet: "Är du ett läskigt monster?" för att barnet ska vända på en femöring och utbrista: "Nej, jag är bara (X)!" Ja visst är du det, min lilla älskling. Du är pappas lille prins. Ett av mina barn kallade sig lillebror länge, och om en främling frågade vad han hette svarade han "(X) Lillebror". Han var lillebror till efternamnet, ty det var hans identitet.

Men samtidigt som jag bar med mig vissheten om att jag var jag och ingen annan, så började jag undra jag vad detta innebar. Jag kom i puberteten och kroppen förändrades påtagligt. Mina kompisars och klasskamraters kroppar förändrades - men inte mina föräldrars (d.v.s. inte vad jag kunde märka). Alltså var jag på väg att bli en annan, men samtidigt var jag ju jag. Så vad var det som var permanent, egentligen?

Det är väl detta som förståsigpåare brukar kalla att tonåringar eller andra i olika former av övergångsåldrar "undrar vilka de är". Men det är en trubbig definition. Man vet ju vem man är, för jag är jag och kan inte vara någon annan, lika lite som någon annan kan vara jag. Nej, det som händer är att en tidigare förgivettagen permanens upplöses. Därmed inträder man i en delvis ny verklighet som ställer nya krav, samtidigt som man bär med sig sina tidigare erfarenheter. Man kan bli halvsidigt förlamad. Man kan bli vuxen med allt vad det innebär i form av definitioner och förväntningar från omgivningen och en själv. Man kan upptäcka att man begär något man aldrig har begärt tidigare. Man kan bli gravid, man kan bli ensamstående, man kan förlora sitt barn så att man inte längre är förälder. Man kan åldras på ett högst påtagligt sätt. Och det händer något med identiteten: man är den man alltid har varit - innerst inne, liksom - ändå är man någon annan. Man har en hemlig agent inom sig.

Än i denna dag känner jag mig som en hemlig agent. Jag har en hemlig agens, ett av andra oanat aktörskap. Jag skiftar mellan olika sociala roller med ljusets hastighet, precis som alla andra. Men föga anar ni vem jag är. Jag kan se ut som den där oskyldiga familjefadern, och visst är jag en sån, där och då. För mina barn är jag en permanent installation även om jag har bytt frisyr sen nåt halvår tillbaka. Jag är deras pappa och kommer alltid att vara deras pappa. För andra är jag nog en skummis, en tvivelaktig figur som slinker in genom en anonym garagedörr på Wollmar Yxkullsgatan. Där nere på klubben möter jag andra som i några timmar är sin sexualitet, sin särskilda slags manlighet fjärran från vardagen. Vissa av dem är fullkomligt trygga i sin läderbögsidentitet och bär med sig den ut genom dörren. Andra som kanske är poliser (det finns flera såna där) eller studierektorer håller tyst om vad de ägnar sig åt i klubblokalen. Men det gör inte nöjet mindre, snarare tvärtom. Såklart. Det förbjudnas lockelse och så vidare.

Men i gaysammanhang som dessa är jag också en hemlig agent, ty jag är ju även en oskyldig familjefader. (För övrigt finns det gott om bögar som aldrig skulle drömma om att besöka SLM. Det är inte deras handväska, helt enkelt. Däremot höjer de knappast på ögonbrynen åt det, till skillnad från de oskyldiga familjefädernas krets.) Men om någon frågar mig om mitt civilstånd ljuger jag inte. Jag orkar inte leka hemlig agent till priset av en sån oärlighet, för det vore att förneka det som är allra viktigast i mitt liv. Jag kan alltså känna att jag är en hemlig agent, men till skillnad från de flesta såna har jag inga hemligheter.

Nå, det här skulle inte handla om mig själv eller hur förträfflig och mångsidig jag är. Jag tog bara ett nära till hands liggande exempel. Att vi alla intar olika sociala roller är inget nytt under solen. Att vi positioneras av andra i olika sociala roller är inte heller någon nyhet, lika lite som att vi positionerar andra på samma sätt, med mer eller mindre tvång inblandat. En dålig läkare spelar inte bara rollen av läkare i förhållande till sin patient, nej, den tvingar patienten att vara enbart patient. Det är bekvämare så, för det är att skala bort alla för anamnesen, diagnosen och behandlingen ovidkommande parametrar - tror läkaren. Medan patienten upplever denna tvångspositionering som en förlust och en kränkning. Patienten har en stark känsla av att inte enbart vara sin kropp, sina symtom, sin sjukdom. Och har vi inte alla upplevt just denna kränkning, denna tvångspositionering, i olika sammanhang. Man vill bara skrika: "Men jag är ju inte det där, i alla fall inte enbart det där, som du tror!" Man är ju nåt annat. Också.

Så länge jag var en pojke i en pojkes kropp föreföll världen någorlunda logisk och sammanhängande, om än ganska skrämmande. Men kroppen äger ingen permanens, alltså äger inte heller världen någon. Nu är jag en vuxen man med en vuxen mans kropp. Men känns världen permanent, eller brast den illusionen en gång för alla när pojken försvann in i historien? Tyvärr är det nog så. Det finns ingen trygghet i den bemärkelsen. Jag har aldrig varit så medveten om hur bräcklig tillvaron är, hur snabbt allt kan tas ifrån oss. Jag kommer att bli gammal och dö ifrån mina barn - i bästa fall. I sämsta fall går jag ett liknande öde till mötes som min far, som dog av en hjärntumör innan han fyllt 60. Världen är ologisk, osammanhängande och skrämmande, eller så är den skrämmande logisk. Livet är lika likgiltigt för mig som individ som en krokodil eller jordbävning inför sina offer. Det är logiskt. Allt som jag har erfarit, glatts åt och sörjt över kommer en dag att vara borta. Alla mina drömmer och förhoppningar saknar betydelse i ett längre perspektiv. Min kropp kommer att förfalla. Mina älskade kan ryckas bort ur min famn. En dag finns jag inte mer. Jag är rädd. Det är logiskt.

Men trots att kroppen alltså inte äger någon permanens, annat än skenbart under vissa perioder, är den mitt perspektiv på världen. Jag är inte någon som har en kropp, kroppen är ingen ägodel på det viset. Ägodelar kan man ha och mista, köpa och sälja. De är till sin natur avskilda från oss, de är bara identiska med sig själva - inte med oss. Även en ytterst dysfunktionell kropp är vårt perspektiv på världen, ja, kanske särskilt då. Eller hur tror ni att Cristopher Reeve, den förste som spelade Stålmannen på våra filmdukar, upplevde världen efter att ha blivit tetraplegiker och beroende av respirator? Hans stora dröm var att stamcellsforskningen skulle skänka honom åter den kropp han en gång hade haft full kontroll över. Så blev det inte.

Vem är den hemliga agenten? Vem är det som ingen annan kan känna? Jag tror att ni anar vad jag vill svara på den frågan. Det är inte kroppen i motsats till själen. Det är inte själen i motsats till kroppen. Det är kroppen som perspektiv på världen, föränderlig och ändå permanent tills den dag vi dör - låt oss kalla det kroppen-själen eller kroppen-identiteten. Kejsar Hadrianus skrev en liten dikt på sin dödsbädd som Marguerite Yourcenar återger i "Hadrianus minnen":

Lilla, fladdrande, ljuva själ,
kroppens gäst och följeslagare,
vart går du nu, till en ort
så blek och stel och naken
där du ej leka får som förr?

Tyvärr måste jag nog svara att denna anima vagula blandula går in i intigheten tillsammans med det kärl som är dess förutsättning, enäggstvilling och följeslagare. Men till dess, mina vänner, finns vi kvar. Genom våra kroppar.

Queer eller transfobiker?

En gång i tidernas gryning var jag aktiv på Qruisern. Det var på den tiden när Facebook inte var uppfunnet, när behovet av ett eget community var starkt, när det var viktigt med en skyddad zon. Inte för att Familjen var särskilt inkluderande, i alla fall inte där. Transfrågorna förde en ganska undanskymd tillvaro och i diskussionsforumet kunde man läsa uppmaningar om att kasta ut alla heteros från Krussan. Den som alltså ägnade sig åt någon form av icke samkönad sexualpraktik, den som inte definierade sig som homo- eller bisexuell eller den som bara inte ville sätta en etikett på sig själv borde dra dit pepparn växer. När jag var på Tip-Top eller Patricia kunde jag höra en bög undra vad fan den där transan gjorde där - är det här nån freakshow, eller? Det var så sorgligt historielöst, som om Stonewall aldrig hade existerat, som om klubbar som Madame Arthur i Köpenhamn eller After Dark aldrig hade befolkats av bögar. Bögar som ofta kallade varandra för "hon", "Stumpan" eller diverse flicknamn. Som om inte den samhälleliga diskurs existerade som likställde manlig homosexualitet med kvinnlighet och kvinnlig homosexualitet med manlighet.

Nå, bögar upphörde att vara fjolliga i sin strävan att ses som män. I sin strävan att accepteras som likvärdiga medborgare skulle man rensa bort underdog-stämpeln. En pjäs som "The Boys in the Band", den första pjäsen som befolkades uteslutande av homosexuella (manliga) rollfigurer, var banbrytande i USA. På den tiden gjorde polisen razzior på gayklubbarna, det gjordes dokumentärer som varnade för den homosexuella förförelsen, amerikaner såg homosexualitet som ett större hot mot samhällsordningen än aborter. Vill man få en föreställning om hur det var att vara homosexuell på 1960-talet i USA kan man tänka på hur samhället ser på diverse sexuella avvikelser som zoofili i dag, säger en av de medverkande i dokumentären om pjäsens tillkomst, en dokumentär som jag översatte för SVT (K-special, "Making of the boys". Så även den här föreställningen, som blev en lika otippad som oerhörd framgång, kändes så småningom förlegad. En massa trasiga bögar som grälar på scenen var kanske viktigt då, men efter Stonewall, efter de första Pride-liknande demonstrationerna i USA, var det nåt man ville lägga bakom sig. Att vara bög var inte nödvändigtvis ett tragiskt livsöde, liksom.

Så bort med tragiken. Bort med de slappa handlederna och falsettskriken. Bort med allt som kunde andas skörhet. Machobögen, läderbögen, sportbögen, mainstreambögen och radhusbögen är de nya idealen, om man nu ska snabbspola lite i historien. I dag kan Aftonbladet skriva om Stockholm Berserkers att de är "Sveriges hårdaste bögar".

Men jag hoppar tillbaka lite. På Qruisern lärde jag känna en massa människor som blev mina nya vänner, däribland en transman. Och jag pratade mycket med honom och läste vad bland annat Lukas Romson hade skrivit om paraplybegreppet "Trans". Ja, "t" i "hbt" kan inte vara något annat än just ett paraply om det ska inrymma annat än transsexuella och transvestiter, för där ingår - eller ingick - transgenderister och andra som inte känner sig hemma i en dikotom köns/identitets/begärsuppdelning. Tycker jag, tycker många med mig. Tycker inte en del transsexuella som verkligen inte vill beblandas med exempelvis transvestiter. Det handlar om en beröringsskräck, som jag ser det, en motvilja att associeras med personer som man inte har ett dyft gemensamt med, annat än att man diskrimineras och föraktas.

Så det finns revor i paraplyet - vem äger tolkningsrätten? Plats för lite mer inbördeskrig i det könade, dikotoma landskap som vi alla fortfarande bebor, med eller mot vår vilja. Och nu har alltså hbt blivit hbtq. Många som alltså inte vill delta i bygdespelen där en man som ser ut som en man och känner sig som en man och definierar sig som en man och begär en kvinna som ser ut som en kvinna och känner sig som en kvinna och definierar sig som en kvinna, ja många av dem kallar sig numera queer. Men varför då? På grund att ett läckande paraply? Är det inte funktionsdugligt längre?

Jag tror att det är samma avståndstagande, samma internaliserade fobi som många bögar uppvisar, som går igen här. Jag är minsann queer, ingen transperson. Såna kan ju t.ex. vara biologister, hävda att de var transsexuella förut, men nu efter genomgången behandling och juridiskt könsbyte är just det där som vi föraktar: antingen eller. Eller så är de transor och leker bara att de är det "motsatta" könet för en stund. Som om det fanns ett sådant. Pinsamt. Men vi, vi är queera som satan. Vi går på Slick och vältrar oss i hur queera vi är med våra bdsm-accessoirer, halvrakade skallar och så vidare. Vi har läst på Södertörn, vi dyrkar Ulrika Dahl, vi känner oss befryndade med de prostituerade i Amsterdam eller Barcelona där vi turistar ibland. Vi är femme-inister, fettaktivister, vi har nästan orkat läsa Judith Butler. Och, kanske det bästa av allt, vi kan shanghaja parollen "We're here, we're queer - get used to it".

Jag blir så matt. Det är så elitistiskt och icke-inkluderande. Det är "We're queer, you're there - get used to it". Queer som identitet är raka motsatsen till queer som teori. Queer som teori ifrågasätter heteronormativiteten och dikotomierna, strävar efter att upplösa dem. Den har därför ifrågasatts av dem som vill bedriva identitetspolitik, medan exempelvis Tiina Rosenberg anser att man kan ha en queerfeministisk agenda och Butler föreslår ett synsätt där man accepterar inre motsättningar och skapar tillfälliga allianser. Det finns liksom inget kvinnligt perspektiv, för vad är en kvinna? Vilka likheter finns mellan en svensk medelklassfeminist och en illiterat kvinna i en fiskarby i Bangladesh? Och för att föra parallellen vidare, vad har en radhusbög i Västerås gemensamt med valfri person på Kinks & Queens? Inte mycket. Frågan är bara vad man drar för slutsats av detta. Ska vi, precis som Carl von Linné, upprätta en slaskkategori, i det här fallet "queer", dit vi för allt som inte passar in i systemet? Det känns paradoxalt, som att skapa ett annat system i stället för att skrota hela rasket. Eller ska vi acceptera att även en queer analys med nödvändighet måste förbli ofullständig och provisorisk, förankrad i tid och rum och därmed föränderlig?

Jag tror att vi måste hålla reda på vad vi vill åstadkomma och just arbeta med tillfälliga allianser. Men då får vi ge upp den här beröringsskräcken där ingen vill bli associerad med någon som den inte kan identifiera sig med. Detta har varit hbt-rörelsens styrka. Ingen har inbillat sig att en lågavlönad flata har så mycket gemensamt med en misogynistisk bögsteward. Men en gång om året har vi kunnat gå i samma parad. RFSL har kunnat välkomna alla. Pride har varit den enda usla lilla vecka på året då vi visar upp oss i all vår diversitet. Och då är det beklämmande när några queera medelklassyngel som tror sig behärska intersektionalitetsbegreppet hånar homosexuella militärer eller poliser. Det påminner starkt om de ungdomar som på 70-talet skrev låtar om arbetarkamp och solidaritet - över tekoppen på Smedslättsvägen.

Okej, kalla er queer om ni vill känna er lite frisprättande och "medvetna". Kalla er queer om ni gillar ännu mer kategoriserande. Men tafsa inte på solidariteten och tro inte att ni vet fem procent av det löjtnant Lars Carlsson hade fått gå igenom. Det var bland annat honom ni hånade. Jag hoppas att ni har vett att skämmas lite nu när han inta kan vara med längre.

Korpa dagen och så vidare

Jag tror att det var Kaj Lundgren som gjorde om "carpe diem" till "korpa dagen" i någon Burgess-översättning. Och jag föredrar hans uttryck, för det latinska låter så högtravande. Men till ämnet: Hur gör man för att korpa dagen, för att inte låta livet glida en förbi? Är det ens nödvändigt eller möjligt?

Jag skrev tre tweets om det tidigare i dag: "Att låta rädslan göra ens liv allt snävare, att unna sig lyxen av att vara bitter, att stelna, sluta utvecklas. Är att pissa bort sitt liv." "Många kan inte rå för det. Men andra slår sig bara till ro med sin gamla barlast och märker inte hur tung den är förrän det är för sent." "Livet är så skräckinjagande kort. Att stå stilla medan det passerar är en dödssynd."

Och det fick jag kritik för: "Du har en väldigt nedlåtande attityd i dina tweets. Reagerar på det. Det människor fajtas med bakom fasaden är inga småsaker." Och när jag genmälde att jag faktiskt hade skrivit att det inte alltid är frivilligt: "Det är nog 'inte rår för det' som är det mest nedlåtande. Kan mycket väl vara val människor gör, utifrån ngt enbart de själva vet."

Att jag frågasätter vissa livsval är alltså illa nog, att jag sen hävdar att de kan vara ofrivillga är ännu värre. Men går det inte att värdera andras livsval? Jo, jag tycker det. Det är inte samma sak som att säga: "Era klantarslen, fattar ni inte hur dumma ni är?" Inte heller är det att säga att de livsval som jag inte kan identifiera mig med är klandervärda eller att folk inte bestämmer över sina egna liv. Som jag skrev senare kan man inte avgöra på en kafferast vad som är aktörskap. Det finns dessutom ett spektrum från ingen eller nästan ingen rörelsefrihet till ett begränsat aktörskap till ett fullödigt sådant. Det här är något som jag har skrivit om förut, till exempel här eller här eller här. Då handlade diskussionen om feminism och/eller mångkultur, men frågan om hur - om alls - man råder över sitt eget liv känns fortfarande intressant, inte minst ur ett nära döden-perspektiv.

Jag minns inte det exakta innehållet, men någon som har arbetat med döende människor har gjort ett slags topplista över vad man ångrar mest när man inser att hit men inte längre. I topp hamnar ett överdrivet jobbande, ånger över att man inte ägnat tillräckligt med tid åt sina barn, att man bara varit andra till lags och att man inte förverkligat sina drömmar. Och nu är det alltså för sent. Det är det som skrämmer vettet ur mig: att känna "Fan! Jag som hade kunnat göra det och det, men det gjorde jag aldrig, min idiot." Att det inte blev så är kanske inte så konstigt. Man har kanske en familj att försörja, men vet vad man har men inte vad man får och så vidare. Alla kan heller inte skriva den stora romanen, symfonin eller annat som går till eftervärlden. Alla kan inte segla jorden runt, starta ett helt nytt liv eller ens bryta upp ur ett destruktivt förhållande. Nej, man kan sitta fastlimmad i omständigheter som man inte har valt, strukturer som man bryter sig ur enbart till priset av stora uppoffringar. Jag förstår - hyvens av mig, va?

Men jag har svårt att ömka dessa stora och kända män som koketterar med att de inte har varit bra pappor, för att ta ett vanligt prata ut om livet-exempel från våra medier. Varför sket ni i era barn, då? Jo, för att ni var så geniala, såklart. För geniala för att offra det på vardagens altare. Bah, säger ja. Jag tycker inte synd om er, däremot om era barn.

Det är samma sak med karriärister. Jag minns en person som min forne terapeut berättade om, en mycket skicklig och framgångsrik affärsman som hade beskrivit en typisk situation där han led hotelldöden. Han jobbade arslet av sig och kunde inte ta semester utan att ha sin mobil bredvid sig på sandstranden. Ringde jobbet var det bara att säga hej då till familjen och ta första flyg till London eller Paris. När min terapeut frågade honom när han tänkte på sig själv senast började han gråta. Slet han ut sig för sin familjs skull? Kanske det. Kanske delvis. Kunde han ha valt bort det? Ja, antagligen, till priset av ett mindre välbetalt och statusbemängt jobb. Och så gör väldigt många även i lägre positioner. Småbarnspappor arbetar arslet av sig - säkert i goda avsikter, men med usla konsekvenser. Och många andra skippar sin karriär för att sköta det reproduktiva arbetet. De brukar inte vara män.

Ja, och så ångrar vi oss på dödsbädden. Det låter inte så begåvat. Framför allt låter det tragiskt. Men mina tweets var alltså inte riktade till personer som har små möjligheter att välja. Jag tror att mitt twitterflöde till övervägande del består av unga och relativt privilegierade personer som faktiskt har stora möjligheter att påverka sina egna liv. Så länge man har den möjligheten bör man ta tillvara på den, anser jag. Men jag ser ju människor som är just framgångsrika och till synes autonoma strunta i att utveckla sig. Som jag skrev: de säger samma saker år efter år, tycker samma saker, gör sina liv snävare. Vems fel är det? Och hur ska de klara sluträkningen?

Jag tror att man ofta har fler valmöjligheter än man tror. Är det till exempel så nödvändigt med en hög materiell standard? Måste man åka utomlands med sina barn varje år, måste man ge dem dyra fritidssysselsättningar? Eller kan man välja att jobba lite mindre och i stället umgås mer med ungarna? Jag tror det. Jag tror att det vi minns från vår barndom framför allt är vardagen, inte de eventuella guldkanterna.

Jag ska inte dra hela listan på vad man kan göra om man tar fan i hågen. Och jag klandrar inte den som inte förmår göra det - det var liksom inte vitsen. Vitsen var och är att vi som ännu har tid och ett visst mått av rörelsefrihet inte bör vänta i onödan på att det perfekta läget ska infinna sig. Det kanske inte finns. Att bli förälder är ett bra exempel. Det är nog sällan det känns helt perfekt med den här graviditeten eller adoptionen just nu och här. Så man kan lika gärna köra på och tänka att det löser sig om man inte har starka skäl att befara motsatsen. Livet går inte i repris. Och barndomen är en engångshändelse, apropå det. Så var med era barn så mycket ni över huvud taget kan, är mitt råd.

Min forne terapeut brukade dra ett engelskt citat (vars ursprung jag inte känner till): "Don't let your fears stand in the way of your dreams." Marty och jag brukar säga det med överdrivet posh accent på flams. Men faktum är att det är sant. Så ta och korpa dagen, ni som kan. Ja, korpa hela livet.