måndag 18 april 2016

"Bucket list"? Nä.

"Å, innan jag dör måste jag se Lissabon, skriva en roman, öva in den där fugan av Bach så att jag kan spela den perfekt, testa den där sexuella varianten och..." Exemplen är väl lika många som antalet individer i den del av världen där vi har råd att drömma om sånt - och inte bara har fullt sjå med att försöka tillgodose människans elementära behov. Det kallas "bucket list", har jag förstått. En önskelista - eller är det en kravlista?

Jag har ingen sån. Jag längtar inte bort, struntar i vilken sorts mat man kan äta i Rio de Janeiro eller hur det ser ut när ett isberg kalvar. Om livet skulle ta slut inom ett halvår eller år skulle jag inte a) jaga runt för att få göra x, y eller z innan jag dör eller b) gräma mig över allt det där jag aldrig hann med. Jag skulle fortsätta som vanligt med vardagen. En sak skulle kanske förändras, och det har att göra med framtida hälsorisker. Om de blir satta ur spel kan man ju missköta sig hur mycket man vill. "Jag har en hjärntumör, men se det från den ljusa sidan: nu slipper jag oroa mig för lungcancer. Här ska rökas så det står härliga till!" Man kan bli mer hedonistisk.

Nej, jag har ingen sån prognos. Jag kommer väl att leva tills jag blir 79, plus minus några år, för det är medellivslängden för män. Och inte är jag nedstämd, överansträngd eller utmattad. Jag har det som vanligt. Och det är så jag vill ha det. Jag är fäst vid min vardag, gillar att gå till Coop, vara med min familj, glo lite på nån tv-serie, ta en cigg på balkongen, natta barn, sova, ta en kopp kaffe, följa dem till skolan... Inga märkvärdigheter. Men det är en tillvaro där jag får massor av kärlek.

Så livet kunde ta slut nu utan att det skulle vara någon katastrof i sig. Jag skulle förstås bli oändligt ledsen av att tvingas ta farväl av allt det jag älskar. Jag vill vara mer med min familj, och jag vill inte att mina barn ska mista sin pappa för tidigt. Men döden i sig? Nej, den vore okej. Och själva döendet skrämmer mig inte heller. Jag tänker mig att det är som när man blir sövd. Det snurrar till lite, sen slocknar man. Fast den här gången vaknar man aldrig, men det vet man ju inte om. Att däremot plågas svårt, fjättrad vid en sjukhussäng, vore nog rätt besvärligt. Men det går väl det med. Det tar ju slut sen.

Att vila vore hyvens. Jag skulle gärna vila mer, göra ingenting särskilt. Bara sitta i sängen och läsa en bok. Eller kanske ta en gin & tonic på Side-Track och sen åka hem igen. Ta en Pressbyråkaffe med kanelbulle och kolla lite på Twitter på tuben. Sånt är okej. Men det blir tråkigt i längden. Om jag aldrig skulle jobba och gnöla över en annalkande deadline, aldrig skulle ägna mig åt hushållsbestyr utan verkligen bara slappa, skulle jag bara bli rastlös. Det är ju meningslöst att vila om man inte har något att vila från. Jag är baske mig ingen zenbuddhist och att liksom bara Vara med stort "V", att uppgå i alltet och hela det där köret... Nej, det intresserar mig inte. Då lagar jag hellre köttbullar åt barnen. Det är också kul att lära sig nya saker, sånt gör jag gärna. Jag har t.ex. börjar lära mig att mixa musik, men det är för mitt höga nöjes skull och inget jag skulle vilja jobba med. Att leva är att lära sig, barn! Nej, det är det inte. Men kul är det.

Jo, jag har kanske en sak jag önskar mig: att få vara någorlunda frisk. Att vara sjuk, även om det bara är en banal åkomma som min nuvarande yrsel, är distraherande. Jag blir lite gnällig av sånt, tycker synd om mig själv och det går ut över min omgivning. Men att vara frisk kan jag knappast sätta upp på en "bucket list".

Annars var det bara det. Eller "Jahapp, det var bara det" - kan man säga om livet i backspegeln. Jag åstadkom inget särskilt, upplevde inga revolutioner, vållade inte så många krusningar på ytan. Men det var helt okej ändå. Varför skulle livet vara så märkvärdigt för just mig? Och så tänker jag om mitt liv just nu. Det är bra som det är. Det innehåller glädje och smärta, vila och vånda. Det är ingen jämntjock smet, det är inte "lyckligt" men absolut inte olyckligt heller. Det varierar. Det ska nog vara så, tänker jag. En dag tar det slut, och det är också som det ska. 

Nu tror jag att jag ska göra en kladdkaka, för två av fyra barn som sov här i natt är hemma från skolan. De blir glada av kladdkaka, och det blir jag med.




tisdag 5 april 2016

Både både och och, eller två tankar i huvudet

Nu är det socialdemokraternas gymnasie- och kunskapslyftsminister, Aida Hadžialić, som dömer ut hudfärg som en relevant parameter i diskussionen om lika rättigheter Så här, t.ex:  
"Bara att det finns en diskussion om vilken hudfärg människor har inom vänstern är djupt problematiskt. I stället borde man fokusera på det som är viktigt – hur man bygger vidare på ett starkt samhälle och ser till att människor utbildar sig och att fler jobb skapas."
 Men är det så? Finns det ett "i stället"? Har vi fått "en debatt om kultur och identitet som inte leder nånvart"? Tja, själva debatten finns ju. Den har funnits mycket länge och är inte begränsad till just hudfärg eller ursprung. Den handlar om parametrar som en klassisk klassanalys ofta har missat och fortfarande missar när den just är "klassisk", det vill säga tämligen endimensionell. Bara det att definiera vad som är klass är problematiskt. Att undersköterskor, fritidspedagoger och brevbärare tjänar bra mycket mindre än överläkare, rektorer och generaldirektörer är en sak. Men var hör byggnadsarbetare eller renhållningsarbetare hemma? Att köra sopbil är överraskande lönsamt, och byggjobbare tjänar också bra med stålar i allmänhet. Att de inte tillhör överklassen är dock självklart. Och ofta har manliga yrken, eller snarare kategorier, ställts mot kvinnliga i avtalsrörelserna med välkänt resultat. På samma sätt står den allmänna sektorn mot den privata när det gäller löneläget. Så om man ska definiera vilka som står på vilken sida måste man bena ut vad som är vad, och då måste man ta med en parameter som kön.
Men det slutar ju inte där. Allt kapital är inte ekonomiskt. Man kan vara en röst i det offentliga samtalet men sakna gymnasieutbildning. Man kan vara högutbildad men lågavlönad. Man kan ha en hyfsad månadslön på papperet men tvingas till deltid för att man vårdar en anhörig, eller bara jobba förmiddagar och eftermiddagar eftersom Lindex endast bemannar butiken fullt ut när det är gott om kunder. Till skillnad från Teknikmagasinet. (Gissa vilket kön som dominerar på de här respektive arbetsplatserna. Ni gissar rätt.) Och om man vänder på steken så kan man granska hur en sån som jag gynnas av att jag är man och vit och har medelklassbakgrund och känner att skolan och vården och omsorgen på ett självklart sätt är min.
Det här var bara ett litet axplock och absolut ingen bred analys, som ni förstås inser. Men det verkar som om debatten om klass kontra identitetspolitik också saknar en bred analys och i stället hamnar i ett antingen-eller. Antingen för vi en klasspolitik eller så för vi en identitetspolitik. Och identitetspolitiken har länge varit en tacksam måltavla. Kolla, nu pratar de om hudfärg igen! Eller kolla, nu kommer de dragande med sina homogejparoller. Vi måste sluta definiera människor efter parameter A, B och C! I stället ska vi alla definera oss efter parameter X, Y och Z! Först då kan något hända på allvar.
Men om man nu är rullstolsburen eller får stryk för att man har "fel" könsuttryck eller blir nekad i krogkön för att man är synskadad eller aldrig får en huvudroll i en teateruppsättning för att man är tjock eller nekas att adoptera för att man är en man som bor med en man eller ständigt är den som tullarna intresserar sig för eller aldrig går på föräldramöten för att skolan tillhör någon annan, eller är papperslös, eller... Fortfarande ett litet, litet axplock. Och fortfarande något annat än typiska klassfrågor. Alltså duger det inte med grova penseldrag allena. Vi behöver mer finfördelade analyser, till exempel en intersektionell sådan. Och vi behöver en diskussion inte bara om hur olika identiteter ofta medför hur person A diskrimineras medan person B gynnas. Vi behöver också försöka bena ut vilka ekonomiska konsekvenser det här får utöver de sociala - till exempel. Och hur de kan gå i arv (eller inte). Vi behöver skilja på ekonomiskt och socialt och kulturellt kapital. Det är inte världens enklaste analys, men varför skulle den vara enkel? Världen är det inte.
 Men det går faktiskt att förena övergripande analyser med finfördelande analyser. Det finns ingen inbyggd motsättning mellan kamp för högre kvinnolöner och hbtq-personers rättigheter, för att bara dra ett par kort ur högen på måfå. De enda som tjänar på att personer och grupper i underordnad ställning är i luven på varandra är personer och grupper i överordnad ställning. Om ledarskribenter från högern pucklar på och förhånar det de kallar identitetspolitik, kan inte det vara en liten ledtråd? Något som säger oss att vi som definierar oss som vänster inte borde göra samma sak? Jag tycker det. Jag tycker att vi kan hålla två tankar i huvudet. Det måste gå.

torsdag 27 augusti 2015

"Den dåliga svenska sjukvården" och varför jag älskar den

Jo, folk far illa i vården. De blir felbehandlade, slussas runt till olika instanser, får aldrig samma läkare, blir snorkigt bemötta och så vidare. En del hatar den svenska vården, ofta på goda grunder, tyvärr. Visst händer det. Visst saknas resurser. Visst är systemet där vårdcentralerna får betalt per besök helt sjukt. Visst är sjuksköterskornas och uskornas löner för låga. Det finns mycket att göra.

Men jag har kanske haft tur, för jag har uteslutande positiva erfarenheter av denna utskällda svenska vårdapparat. Jag har varit med om ett fantastiskt bemötande och stor kompetens när mina barn skulle födas. Inte för att det var jag som födde dem, men ändå. Jag har fått en appendix och en skrumpen gallblåsa bortopererade - snabbt och bra och komplikationsfritt. Jag har gjort tre ljumskbråcksoperationer (efter första gången på höger sida gav sig nätet i väg på vift - sånt händer). Jag har inte behövt vänta särskilt länge efter en remiss och och operationerna har gått som en dans. Att man inte vill dansa dagen efter är en annan sak, men smärtan är överlevbar - jag har bara tagit lite paracetamol, inte några starkare grejer trots recept jag fått med hem.

Och nu kom jag just hem efter att ha fått mina hjärtrusningar botade en gång för alla. Hoppas jag, det kan hända att man måste göra om det, men det är bara fem procents risk för det.

I förra veckan var jag på Huddings sjukhus (ja, jag kallar det så) för en genomgång av min ablationsbehandling. Sjuksköterskan berättade i detalj alla steg, jag kunde ställa frågor och fick svar. Hon tog ett ekg och lite blodprover, sen fick jag prata med en läkare som gav ytterligare några detaljer. Och så i morse var jag där igen. Gick till kassan i entréhallen och anmälde mig efter att ha fått vänta i hela två minuter. Behövde inte betala en spänn, för jag har uppnått frikortsgränsen. Jag har ju varit hos husläkare och ett kardiolog och lite annat. Så i dag var det gratis. Alltihop.

Kom upp på avdelningen, fick vänta en liten stund, men sen fick jag en sängplats och ett sjukhuslinne och en infart med Ringeracetat (innehåller elktrolyter, inte bara natriumklorid). De kollade ekg och blodtryck och jag fick min instruktion. "Du har tre uppgifter här i dag. Du ska säga till om du har ont, om du är orolig och om du är kissnödig." Det var ju inte så komplicerat. "Det måste gå", sa jag. För övrigt fick jag nåt läkemedel som gör att kissnödigheten inte känns, om jag nu minns rätt. För man måste ligga stilla länge.

Jag satt och läste i min Stephen Fry-bok i en och en halv timme, sen var det dags att åka ner, och jag preppades med två Alvedon och en Stesolid. Rullad till operationsrummet, där jag fick kliva upp på en lite smalare brits. Eller operationsrum och operationsrum - det är ju ett ingrepp, inte en operation. Så kalla det labbet i stället. Tre stora monitorer på väggen, en motorstyrd bamseröntgenapparat på en båge för genomlysning av hjärtat och så en massa elektronik och jox. Läkaren kommunicerade via headset med någon som satt i rummet intill för att hjälpa till att pricka rätt. Och allt detta, vad hade det kostat mig i USA? Jag törs inte tänka tanken.

Jag kan lika gärna dra alltihop, så vet ni hur en ablation går till om ni ska göra det nån gång. Alltså: En omgång ekg-plattor, en pulsoximeter som vanligt (mäter puls och blodets syrsättning med en liten klämma på pekfingret) och blodtrycksmätare. Sen rakade de en handflatestor bit i ljumsken och steriltvättade, därefter täcktes jag av ett operationslakan med hål bara där. Läkaren satte bedövningen, och det kändes lite obehagligt, men inte så väldigt. Syrran gav mig lite smärtstillande via infarten och lite mer lugnande. Inga problem.

Jaha, sen såg jag på skärmen när sladdarna åkte in i hjärtat. Och det här kändes inte ett dyft och var inte ett dugg läskigt. Efter att allt var på plats satte de igång en hjärtrusning med lite elektricitet - allt går med elektricitet - och det kändes ju exakt som mina vanliga hjärtklappningar. Och så började de frysbehandla. Kändes inte heller. Jag somnade då och då. En gång kliade det på näsan, då kom en syrra med en pappersbit och kliade mig där - för man får inte röra en fena och inte lyfta på huvudet, det senare för att inte öka trycket vid ljumsken.

Själva ablationen gick bra. Läkaren sa att det hade gått lätt att framkalla takykardin och att det nu var fixat. Och som tur är satt det där elfelet på "rätt" ställe, vid AV-knutan. Har man lite osis (så uttryckte hon inte inte) och man måste ta bort kopplingen vid vänster kammare (tror jag, minns inte riktigt) måste man gå igenom hjärtväggen och bränna; det senare kan göra lite ont. Frysning känns inte för fem öre, och jag hade bara ont vid ett tillfälle till under själva ingreppet, men då fyllde de på med lite mer smärtstillande.

Ja, det här tog sin tid. Man måste vänta en stund och sen försöka provocera fram en hjärtgalopp för att se att behandlingen tagit skruv. Jag fick adrenalin för att hjärtat skulle banka rejält - det kändes som om jag skulle springa ifrån en björn eller så - men det höll inte på särskilt länge. Så småningom var allt klart.

En annan läkare kom och drog ut sladdarna och tryckte på ljumsken rätt hårt en lång stund. Sen tog en syrra över, hon tryckte samtidigt som hon och kollegan tog bort mitt ekg och sterildukar med mera. "Nu blir vi lite intima", sa hon - haha! För jag fick böja på knät och vinkla benet utåt när de satte på ett tryckförband: en lång rackarns klisterremsa med en hopvikt kompress på mitten - från rumpan ner på lårets insida, intill det allra heligaste. Som känns rätt prosaiskt vid såna här tillfällen, sjukhuserotik i all ära.  Hela ingreppet tog två-tre timmar - jag hade ingen järnkoll på tiden, precis, eftersom jag var lite såsig. Men det ska ta 1-3 timmar, 2 i genomsnitt.

Tillbaka till avdelningen. Ligga på rygg i två timmar (inte lyfta huvudet!), sen höjde de huvudändan och jag fick en kopp kaffe (tackade nej till sjukhusmat). En annan syrra kollade blodtryck, puls och förband tre, fyra gånger och gav mig en kissflaska. Som jag kunde kissa i - en stor sak! Men jag är ju van vid att ha varit sövd, och då är det lögn i helvete att kissa.

Två timmar till, sen fick jag resa mig och knalla runt i en halvtimme för att se om förbandet skulle läcka. Det gjorde det inte. Byta till ett mer ordinärt plåster, gå lite till, kolla igen - fortfarande ingen blödning - sen hemgång. En sista omgång ekg, puls och blodtryck och sen drog de infarten. Skönt att slippa den.

Tja, sen promenerade jag till Flemingsbergs station, köpte kanelbulle och kaffe i Pressbyrån, tog pendeln till Centralen och tuben till Vällingby. Och mådde som vanligt.

Då vet ni. Frukta icke! Det här var lätt som en plätt, om än en smula långtråkigt. Men ska man gnälla över det? Knappast. Nu slipper jag oroa mig för att få takykardi när jag står med två fulla matkassar på Coop, behöver inte ligga inkapaciterad i en timme med en puls på nånstans mellan 150 och 200. Min livskvalitet känns redan förhöjd - rejält.

Och det här kostade mig alltså inga stora summor tack vare patientförsäkringen. Ablationen är personalkrävande, jag tror att de var sju stycken som sysselsatte sig med enbart lilla mig. Apparaterna är förmodligen inte gratis heller.

Men framför allt: alla var så snälla och trevliga, humoristiska, omvårdande och omtänksamma! Och det har de varit varenda gång jag har legat på sjukhus. Eller varit på Astrid Lindgren med mina barn. Undantagslöst. Har jag haft tur som en tokig? Jag tror inte det. Jag tror att det är så här vården fungerar för det mesta, och det beror till största delen på alla fantastiska proffs som jobbar där. En del är rädda för sjukhus. Jag är precis tvärtom: jag känner mig alldeles trygg.  Så nu förstår ni kanske varför i alla fall jag älskar den svenska sjukvården.

onsdag 19 augusti 2015

Minskad sexlust - ett problem?


Jag läste vad Unni Drougge skrev på Twitter nyss: ”Vem, förutom läkemedelsindustrin, har bestämt att minskad sexlust är ett reellt problem? #Rosapillret”

En briljant observation! Jag är säker på att en minskad sexlust kan vara en stor lättnad, inte bara för den ”drabbade” utan även för vederbörandes partner. Men av någon anledning är det alltså så viktigt att vi ska knulla som kaniner att det satsas på forskning för att öka driften.

Det har väl med vår självbild att göra. Om man märker att man inte är lika intresserad av att pöka längre kanske det betyder att man åldras. Som om det skulle vara en nackdel. Det är det inte, annat än i ett åldersfixerat samhälle. Som vårt. Alltså är det ett problem. Hm. Men för individens psyke är det oftast en fördel, vågar jag påstå.

Sex är status. Lagom mycket sex – inte för mycket, fy! – och i en relation! - är Kittet Som Håller Samman och så vidare. Fine, men om vi köper den idén följer logiskt att ett förhållande utan sex är sämre. Visst, även äldre par knullar, men många gör det inte, kanske för att de blivit för skröpliga. Eller också har man bara lagt ner den där biten. Den ger inte så mycket nu för tiden. Skit samma, vi skippar knullandet. Betyder det att deras förhållande är dött? Skulle inte tro det. Förhållanden bygger på så mycket mer. Och förresten har väldigt många väldigt uselt sex. Tänk er år efter år av den varan... Man kan bli asexuell på kuppen.

Eller tänk er ett socialt sammanhang helt utan sexuella begär, fantasier, blickar, strategier. Vad tänker ni på då? Kyrkkaffe, kanske. Men ett slikt sammanhang måste inte vara kyskt, rekorderligt och återhållsamt. Det innebär bara att man umgås som individer, upptäcker varandras personligheter och tankar och blir stimulerad i själen om än ej i skrevet. (Man kan förstås bli uttråkad också - även utan sex.) Jag tycker inte att det låter så hemskt. Själv tycker jag att det är rätt kul med människor och befriande med relationer som inte är sexuella för fem öre. Det känns tryggt. Inga baktankar, inget värderande eller poserande. Men det är ju jag, det.

Jag minns en kort dokumentär om en kristen, medelålders trubadur som är väldigt populär i Norge (jag tror att jag översatte den). Hon sa att gubbarna får Viagra på ålderdomshemmet numera. En på dagen för att de inte ska pissa på skorna, två till natten för att de inte ska ramla ur sängen. Och det där skämtet drog hon alltså för gamlingarna. Jag älskar henne för det, och tänker att potensmedel borde användas på det sättet. Det är väl inte så jävla viktigt att kunna få bånge? Det finns faktiskt andra sätt att ha sex än det pene…förlåt, OMSLUTANDE. Och man kan leva ett prima liv utan att ständigt klä av andra med blicken, sitta framför XX-videor och göra skärmstänkare eller ligga med en rabbit i badkaret. Det är en teori jag har.

(Och jo... Det Unni skrev om gällde förstås Det Rosa Pillret som, hör och häpna, vänder sig till just kvinnor - annars hade det väl varit blått eller kanske kamouflagefärgat. Att det finns gott om goda orsaker till att kvinnor inte vill ligga är värt ett eget inlägg, men det ska inte jag skriva.)




lördag 15 augusti 2015

Pratsamma tanter, det bästa som finns

Pratsam tant 1 till Pratsam tant 2 på McDonald's: "Kan du lägga ut åt mig så länge så får du pengar sen, jag måste sätta mig lite. Jag vill ha en cheeseburgare och ett glas vatten."
Pt2: "Jaha... En hamburgare med ost, en liten, och vad sa du...?"
Pt1: "En cheeseburgare. Det finns inte stora eller små, de heter bara cheeseburgare."
Pt2: "Jaså. Och dricka?"
Pt1: "Vatten. Ska jag skriva upp det åt dig?"
Pt2: "Nej, det behövs inte. Du ska alltså ha en sån där liten..."
Pt1: "Det behöver du inte säga! Det räcker om du säger 'cheeseburgare'. Jag tror att det går på tretton kronor."

Pt1 skriver ändå upp sin beställning på en lapp och ger Pt2 som går i väg.

Pt1 till pojke i yngre tonåren: "Du, kan jag få sitta här i soffan, du förstår, jag behöver ryggstöd."

Killen flyttar på sig. En mamma med två barn, kanske fyra och sex år slår sig ner en bit bort.

Pt1 till mamman: "Storebror eller lillebror?" Inget svar. "Storebror eller lillebror?" Fortfarande inget svar. Mamman förstår nog inte ens att det är hon som blir tilltalad, eller om det nu är den ena pojken.

Pt1 till ingen särskild: "Åh, vad varmt det är! Men jag ska inte klaga."

Sen gick jag därifrån. Men jag älskar den här sortens tanter. De struntar blankt i sånt som att det skulle vara "pinsamt" att inte veta vad olika hamburgare heter eller att med hög röst avhandla snart sagt vad som helst, som hälsobesvär. JA, FÖRSTÅR DU, JAG HAR HAFT SÅNA PROBLEM MED MINA HEMORROJDER, MEN SÅ VAR JAG HOS DOKTORN OCH...

Hur blir man en pratsam tant? Vilka blir det? Är tanten på utdöende? Jag hoppas att så inte är fallet. Vi behöver dem för att göra samhället lite mindre stelt och trendkänsligt-ängsligt. Länge leve dem!



fredag 14 augusti 2015

Kärleksämbeten och normativitet

"Är det verkligen progressivt att vara polyamorös?" frågar sig Nöjesguidens anonyma skribent "666" i en artikel som publicerades häromdagen. Jag såg den på Twitter tack vare @swussian,Tanja Suhinina, som skrev: "Ytterligare en artikel som förklarar att POLY INTE ÄR FÖR ALLA och att MONOS KAN BLI SÅRADE AV ATT VARA MED POLYS".

Jag håller med. Det är rätt tjatigt att så många artiklar som behandlar ämnet ger en känga åt polyamorösa. Motsatsen ser man sällan, alltså artiklar om hur jobbigt det är för den som är poly att vara med en som är mono. Något som jag tycker är ännu mer beklämmande är att de båda samlevnadsformerna/preferenserna/relationsmönstren eller vad man nu vill kalla det alltid ställs mot varandra i ett försök att reda ut vilken som är "bäst".

Frank Zappa fick en gång frågan vad han tyckte om Alice Coopers musik. Hans svar: "Den är bra för folk som gillar den." Ungefär så tycker jag om relationer, och det är därför jag kallar mig relationsagnostiker i min bio på Twitter. Alla former av relationer kan vara bra för dem som gillar dem, och skit för andra. Eller för dem själva. Ingenting säger liksom att man blir lyckligare, om nu det ska vara alltings mått, av att leva på det ena eller andra viset.

Sen har vi det där med normativitet. Så länge normen är mono och inte poly eller RA eller what have you kommer den som tillhör normen inte att se normen eftersom vederbörande ser genom normen. Och det är alltid bättre att tillhöra normen, om man med bättre menar enklare. Risken är dessutom överhängande att den som tillhör normen blir normativ, vilket drabbar de ickenormativa.

Det finns motnormer. Jag har skrivit om det förut, att det till exempel finns en bögnorm enligt vilken bisexuella män eller heterodefinierade män som har sex med andra heterodefinierade män, eller transpersoner som identifierar sig som homosexuella ses över axeln. Det är förståeligt att den här sortens normer uppstår, rentav oundvikligt. Men kul är det inte. Och på samma vis finns det förstås, åtminstone i vissa kretsar, en polynorm, och den är den 666 vänder sig mot och inte kan identifiera sig med. Men det innebär inte att alla polyamorösa är så som 666 utmålar dem.

Kan vi inte bara släppa det där tuggbenet, att det är bättre att vara A än B och vice versa? Och med bättre menar jag just nu hälsobringande, inte enklare. För den som är poly är det bättre att vara poly och förmodligen att vara med andra som också är det. För den som är mono ger det större sinnesfrid att vara med sin like. Vissa gillar Paradise Hotel. Jag kallar det Hetero Hell. Men jag måste ju inte titta.

Nej, det intressanta med inlägget i Nöjesguiden är för mig texten den länkar till, Clementine Morrigans Love is a limited resource - on trauma and queer utopias som får tjäna som bokstöd för Nöjesguiden-inlägget. Morrigan hävdar att kärleken verkligen är en begränsad resurs och bashar polyvärlden för tanken att den inte är det, eller snarare polynormativiteten. Så långt inget nytt. Men här kommer det viktiga:

I read online today that love is a feeling. I have to disagree. I have to say that for me, learning that love is not a feeling was a hard earned lesson. As a child who was never given an xample of real, safe love, I became an adult having no idea what love is. A culture that convinces me love is something I ‘fall into’, something that happens, something I feel, and my starving, deprived, hungry heart, make a dangerous combination. It has taken me so long to realize that the person who put his knee on my chest and wouldn’t let me breathe, who oscillated between best friend and abuser, who blamed his rage and violence on his unbelievable love for me, did not love me.

Kärlek är ett verb, ett arbete, rentav ett ämbete, verkar Morrigan mena. Och det låter ju bra. Att "kärlek och övergrepp inte kan samexistera" eller att "utan rättvisa kan ingen kärlek finnas" (båda citat av bell hooks) känns rätt självklart. Visst är det motbjudande när A bedyrar B sin kärlek och sen beter sig som ett as. Det devalverar utsagan, liksom. Men det innebär ju inte per automatik att den är genomfalsk. Man kan både älska och hata en person om vartannat, precis som man kan älska att bo i hyresrätt men hata den höga hyran. Hupp, det kanske var att förringa problemet. Men ni förstår nog vad jag menar. Så det är samma sak här, menar jag: kärlek kan vara en känsla men också en gärning. Är de parhästar? Skitbra. Men kärlek som renodlat ämbete? Nej tack. Kärlek som enbart rosenröd känsla? Nej tack.

Återigen: normativiteten. Det finns en massa föreställningar om vad kärlek är och vad kärlek ska vara, Riktig Kärlek ™. Kärleken är blind, kärlek vid första ögonkastet, den omöjliga kärleken, den trygga kärleken, den ordlösa kärleken, kärleken som inte ser till sitt och så vidare. "Hur mycket skulle du offra för den du älskar?" Rätt svar: "Allt. Livet, om det skulle vara så." Mja. Jag tycker att man ska offra sig själv med måtta om man nu inte diggar att vara en dörrmatta. Jag avstår från att försöka hitta någon heltäckande och giltig definition. Ibland är kärlek si, ibland så. Den kan vara irrationell och den kan vara rationell, målinriktad, instrumentell. Eller ett sammelsurium av vaga känslor och reptilhjärnereaktioner. 

Så jag föreslår att vi fimpar den diskussionen, precis som vi fimpar diskussionen om vilken relationsform som är den bästa. Man gör väl så gott man kan, tänker jag.









måndag 10 augusti 2015

Jag minns inte alla mina kvinnor eller varför de brukade ta på mig

I gränslandet mellan vakenhet och sömn, sömn och vakenhet, dök de upp, en efter en, alla de där kvinnorna som jag trodde var så betydelsefulla för mig. Men sett i backspegeln tycker jag mest att det var ett famlande efter nånting som jag inte ens nu kan definiera. Bekräftelse, kanske. Lite värme, sex och någon pervers form av romantik som inte var det men som i min dimmiga syn föreföll likna det.

Alla och alla, förresten - jag minns bara en liten del, därav titeln på blogginlägget. Viktigare än så var de visst inte. Jag hade säkert kunnat skippa de flesta utan problem men nehej, då. Jag skulle prompt hoppa från famn till famn i jakt på det stora Något. Och var det inte Något så var det väl vad som helst som fick mig att känna mig levande. Jag tror att det är det: jag ville känna mig levande. Ack, detta självbedrägeri. Jag utmålade dem som så viktiga när jag nu inte bara ville knulla. Viktiga? Re-he-he-heally? I så fall hade de nog varit färre, förhållandena hade varat längre.

Jag misstänker att jag inte bara inbillade mig att jag kände ditten och datten, jag sa det också, det vill säga narrades. Nu kan man ju tycka att den som inte vet att den ljuger heller inte gör det, men det är en tröst för tigerhjärtan. Hyckleri är vad det var. Åtskilliga kärleksbedyranden halkade ut mellan mina läppar av bara farten, Ibland var det för att nån sa att hon älskade mig, och det här har jag bestämt skrivit om förut, men jag har aldrig kunnat låta bli att återgälda det där "Jag älskar dig". Det vore ju pinsamt och dessutom taskigt.
"Jag älskar dig så!"
"Jaha, tackar, men själv känner jag inget särskilt. Fast det är ju trevligt att vara med dig."
Vilken märklig inställning, alltså att hyckla så där på grund av dåligt samvete. Ännu mer falskhet, om det nu inte vore så att det där "jag älskar dig" är en form av självuppfyllande profetia. Inte så att jag har börjat älska någon på riktigt bara för att jag har yttrat orden, men jag har åtminstone lyckats...inte lura mig själv, för det kan man inte. Men nåt åt det hållet. Gilla läget. Man kan stoppa fetvadd i öronen, efter bästa förmåga ignorera den där lilla rösten som säger åt en att get the hell out of Kansas. (Det var värst så mycket engelska jag slänger mig med. Tur att jag är så bra på att uttrycka mig att ingen kan misstänka att jag drar till med sånt för att min vokabulär tryter. Tur också att jag är översättare, för mer av samma konfekt.)

Hur som helst, om jag hade kunnat säga till mitt femtonåriga jag att Gosse, du kommer att knulla med tjejer i parti och minut, vänta bara. Så hade han inte trott mig, för han var övertygad om att han aldrig någonsin i hela sitt jävla liv skulle få göra det där som alla andra skröt med att de hade gjort även om det mesta säkert var bara skryt.  Hade jag dessutom sagt att Gosse, du kommer att ha sex med en skrälldus män också, så hade han nog bara sett ut som ett frågetecken. Han var nämligen inne på det där med TJEJER för att alla andra var det, även om han understundom hade fantiserat om annat. Sen han knappt var könsmogen. Eller ännu tidigare.

En del tycker att kvantiteten är viktig och statusbemängd. "Hur många har du legat med?" Jag har själv roat mig med att räkna efter, men mest i förundran över att det blivit så många. Och som sagt, jag hade lugnt kunnat hoppa över nio tiondelar - minst. Fåfängligheters fåfänglighet, etcetera. När det gäller alla karlar handlar det snarare om procenträkning. Behåll två-tre, fimpa resten. Ajöken! Mest sexualobjekt, med några lysande undantag. Inget att grubbla över. Med vissa undantag.

När jag tänker så här och försöker minnas alla de där kvinnorna undrar jag ibland vad de tänker om mig i dag om de mot förmodan skulle tänka på mig. Det vore kul att veta. Eller inte. Förmodligen inte. Fast jag hoppas ju att några kan minnas mig med viss värme. Lite bra var jag väl ändå? Snälla? Även om jag var en omogen och självcentrerad idiot skrämmande långt upp i åren. Det finns väl just inget som säger att jag inte är det fortfarande, förresten. Men jag tror att jag har bättrat mig något. Och jag har ju inte gått fram som en slåttermaskin och lämnat stickor och strån bakom mig - det är snarare jag som har körts genom en Massey Ferguson 1424 Super Combine (hittar på namn) (det här är min blogg) (googla kan du göra till din egen).  I alla fall ibland. Jag har varit en dörrmatta av guds nåde understundom. Inte för att det skulle vara bättre eller ge mig nåt slags frikort, men bara för balansens skull. Så ni vet.

Och naturligtvis är det dumt att tänka så här alls. Som om de inte hade nåt att säga till om eller ta ställning till, som om de saknade aktörskap. De valde mig lika mycket som jag valde dem, och de hade väl sina sinnessvaga skäl precis som jag. Så det är en fåfäng ringdans från båda håll, en regndans i förhoppning om att Något. Ibland har de älskat mig, åtminstone sa de att de gjorde det. Men jag ville bara säga att när jag ser tillbaka på det här så minns jag inte mycket, vilket får mig att tänka att det var betydelselöst. Men det kanske bara är en efterhandskonstruktion, jag vet faktiskt inte. Något facit gives icke, och mitt episodminne är legendariskt uselt. Jag minns ju inte ens min mors begravning, inte en sekund, så hur ska jag kunna minnas XX 1988 eller YY och ZZ 1989? Årtalen är gripna ur luften; jag har verkligen ingen aning om vad jag gjorde då. Eller i femte klass eller när jag var 21 eller 36. Jag får säga som Hasse Alfredsson: "Jag har beviljats amnesi."

Det var bara det. Men jag behövde skriva av mig lite, och det är roligt att skapa ett inlägg i denna annars tämligen stendöda blogg.

Kåta pussar

/Leffe

(har jag ibland tänkt att jag skulle underteckna samtliga mina mejl med, men det har inte blivit av)

söndag 12 oktober 2014

Om välbehag och obehag

Jag sitter i soffan med tre barn runtom mig och läser det första kapitlet i Sara Ahmeds "The Promise of Happiness". Försöker smälta allt det hon skriver. Hon sätter ord på det svårgripbara på ett sätt jag aldrig skulle kunna, men jag kan göra en liten personlig reflektion.

Vad är lycka? Tja, det som gör oss lyckliga, är väl vår normala reaktion på frågan. Mannen som på hösten njuter av druvor och på våren, när det inte är säsong, tänker på dem, säger att han älskar druvor, säger John Locke (citerad i Ahmed). Men denna kärlek är "bara" att de inger honom välbehag. Det som inger oss välbehag gör oss lyckliga, säger vi. Och det som inger obehag gör oss olyckliga. Vi förlägger alltså begreppen lycka och olycka i objekt runtomkring oss.

Jeremy Bentham beskriver välbehag som "intressanta perceptioner" och utvecklar det så här: "By the bent of a man's inclinations may be understood the propensity he has to expect pleasure and pain from certain objects, rather than from others." Han menar alltså att vi har "böjelser" som får oss att välja/välja bort vissa saker beroende på om vi förväntar oss välbehag eller obehag från dem. Sara Ahmed förklarar:
If pleasure is how we turn toward certain things, then pleasure is always bent. Pleasure for Bentham is a bodily orientation that reveals a social orientation, a tendency to have a certain tendency. The importance of thinking about happiness as contiguous with pleasure sensations is that it allows us to keep our attention on the bodily dimension of happiness.
Är jag lycklig, och i så fall varför? Just nu när jag sitter med barnen omkring mig och läser en fantastisk bok är jag lycklig. Men man kan ju definiera om det i termer av välbehag/obehag. Jag är omgiven av objekt som inger mig välbehag och vill ha dem nära mig. Och lägg märke till den senare delen av resonemanget: jag vill ha dem nära mig. Jag sitter inte bara och registrerar, utan väljer att så att säga integrera dem i min omedelbara horisont. Vårt medvetande, säger fenomenologerna, är intentionellt: det sträcker sig efter föremålet för vår perception. Vi är kroppsliga varelser, och inte bara det, kroppen är vårt perspektiv på världen. Nu är jag ungefär lika mycket fenomenolog som en Harlekinroman är Dostojevskij, men ni hajar. Kropp och medvetande går inte att särskilja. Det är ett kropp-medvetande som utgör en omedelbar horisont.

Det som å andra sidan väcker obehag vill vi skjuta ifrån oss. Vi vill inte kännas vid det, vidröra det, se det, smaka det, höra det, känna lukten av det. Det får inte ingå i den där lilla personliga bubblan som vi vandrar omkring med, skulle man kunna säga lite slarvigare. Det gör oss olyckliga. Men det innebär förstås inte att det försvinner. Döden, till exempel, finns alltid där, kanske vid horisonten, men ändå. Och ju äldre vi blir desto fler plågsamma erfarenheter samlar vi på oss. Vi har kanske upplevt att människor i vår närhet har dött. Det som vi älskade, det vi ville ha nära oss såväl fysiskt som psykiskt, finns inte längre där. Men som de vuxna människor vi är kan vi ändå resonera kring den här förlusten - när den omedelbara smärtan har börjat avklinga.

Det är paradoxalt. Ju längre tiden går, desto tydligare blir våra "böjelser". Vi väljer bort det obehagliga, plågsamma som känns ända in i kroppen. Samtidigt blir vi alltmer medvetna om hur lätt det som inger oss obehag kan tränga sig på oss. Överhövding Lambreaux i tv-serien "Treme" skjuter ifrån sig tallriken. "Ingenting smakar gott längre. Jag har metallsmak i munnen." Han är på väg mot horisonten, mot en död som rycker allt närmare, och det som ingett honom välbehag gör det inte längre, för hans kropp har förändrats.

Barnen sitter och spelar Minecraft på varsin mobil (bland annat min, som jag snart ska få tillbaka i kladdigt skick). Det är en fantastisk värld, men den innehåller också otäcka element som Creepers, Endermans och Spiders som man måste akta sig för. Plötsligt blir de två minsta rädda och ledsna: det vimlar av Creepers här! Storasyster tröstar och försvarar dem och till slut kan de andas ut. Men engagemanget är totalt, även för henne. "Era jävla skitstövlar - varför?!" Det som är så slående är hur nära obehaget kommer dem. Visst, även jag kan bli engagerad av ett spel eller en film eller en bok, men jag har den vuxnes dubbla perspektiv, så jag kan träda in och ut ur fiktionen. Men för barnen finns inte den gränsen.

Å andra sidan är barnets horisont diffus. Finns döden, kan du eller jag dö? Jo, det vet jag ju. Men döden är inte närvarande, för min horisont är den omedelbar horisonten, mitt perspektiv är kroppens. Världen är mindre men också mer omedelbar. Vad som inget behag och obehag är inte hugget i sten, för det är en läroprocess där jag inte har hunnit särskilt långt jämfört med mina föräldrars.

Och allt det där ser vi vuxna. Vi tröstar våra ledsna barn genom att hålla dem nära oss. Sen förklarar vi att smärtan är tillfällig, varför den uppstår, när och hur den kan avklinga. Och när de drömt en mardröm försöker vi återföra dem till verkligheten. "Pappa är här. Du ligger i din säng och är alldeles trygg. Ingenting dumt kan hända." Fast vi vet ju att allt möjligt kan hända. De kan bli sjuka och dö, till exempel. De kommer med säkerhet att utsättas för mängder av smärta som vi inte kan skydda dem mot eller förklara bort. Men vi kan hjälpa dem att bearbeta den, i bästa fall.

Teven stod på med ännu ett idiotiskt och skrikande barnprogram. Till slut stängde jag av den. Förpassade den till horisonten, från min syn och hörsel. Men barnen sitter kvar och spelar, och nu är de glada. "Jag vill göra en till våning, Hilda, är det okej?" Ja, det är okej. De bygger tillsammans. En annan verklighet. Och det gör ju jag med. Jag bygger upp en hel världsbild utifrån min kropps perspektiv, och den blir både alltmer förenklad och alltmer komplicerad allteftersom tiden går. Den blir mindre och större. Den blir stabilare och mer bräcklig. Obehagets horisont rycker allt närmare, men än så länge har jag barnen nära mig.


lördag 10 maj 2014

Några ord om att bryta ner maskulinitetskulturen

Jag läser ett inlägg av Hej Blekk om att även män våldtas och vill gärna utveckla en del av resonemanget som jag reagerade på. Det står att den ökande rapporteringen om våldtäkter av män "sakta men säkert" bryter ner maskulinitetskulturen. Men är det så, och hur vet vi det? Jo, det kanske skapar några sprickor i en schablonmässig syn på Mannen som "stark" och "orubblig" hos den som fortfarande köper den myten. Men tillåter det verkligen män att se sig som offer? Och blir det nu "tolererat inom en maskulinitetsnorm att få vara känslig, svag och ja, kanske till och med utsatt"? Om det vore så väl! Men jag har mina dubier.

Jag tror att det är viktigt att nyansera begreppet maskulinitet. Det maskulint kodade, som exempelvis ett visst beteende, könsuttryck eller stora muskler och skäggväxt, medföljer inte automatiskt en viss uppsättning kromosomer, könsdelar eller en viss könsidentitet. Läs gärna boken Female Masculinity av Judith Halberstam så får ni se. I stället för att slentrianmässigt tillskriva den som definierar sig som man "maskulinitet" eller en "maskulinitetskultur" bör vi uppmärksamma den hegemoniska maskuliniteten, alltså den som framstår som ett ideal, ett som är så inpräntat i oss att det förefaller naturligt. Den stora banbrytaren här är Raewyn Connell, som har kartlagt fenomenet och pekar på möjliga utvägar ur den här tvångströjan. Hon säger t.ex. att vi måste erbjuda unga män skyddade rum där de kan diskutera såna här saker öppet.

Alltså: det finns en tydlig rangordning bland män, en hierarki där den som närmar sig det hegemoniska mansidealet (är bra på sport, har stort inflytande, tjänar mycket pengar, klär sig i kostym och susar omkring i affärsjetplan etc) står högst i kurs - både bland kvinnor, men framförallt bland andra män. Att det idealet är hart när ouppnåeligt är en annan sak. De allra flesta män vet med sig att de "brister" i sin maskulinitet på ett eller annat sätt. Men att idealet är hart när ouppnåeligt kvittar: hierarkin finns där, även i bögvärlden.

Så vi har alltså inte en form av maskulinitet, vi har flera. Det finns flera uttryck, parametrar, det finns en värdeskala. Och de olika sätten att vara maskulin eller göra "man" lever parallellt med varandra. Hej Blekk skriver om våldtäkter i amerikanska fängelser. Det är ett olyckligt valt exempel, tycker jag, för är det något som förstärker det hegemoniska maskulinitetsidealet är det just våldtäkten av en annan man. Där och då blir ju den som våldtas, ofta under åratal, en "bitch". Att sätta på en annan man är att dominera honom, att bli påsatt är att bli "turned", det vill säga femininiserad. Men försök säga till våldtäktsmannen att han är homosexuell eller ens bisexuell så får du en kniv i magen. Han är den manligaste av män och knullar bara den där lilla horan i brist på "riktiga kvinnor". Vilka det nu är.

Nu är Sverige inte ett amerikanskt fängelse, eller ens särskilt likt det amerikanska samhället. Men att män blir våldtagna även här tror jag knappast är en nyhet för någon. Att det uppmärksammas är bra, men jag tror inte att det förändrar de manliga männens självbild för fem öre, kalla mig pessimist. Det får inte våldtäktsmannen att tänka om, men det kanske kan vara till tröst för de män som drabbas att veta att de inte är ensamma. Att falla offer för en sådan mycket plågsam händelse skapar lätt självförebråelser: "Varför just jag? Var det inte lite mitt eget fel?" Man måste få prata om det. Jag talar av egen erfarenhet. Men, som sagt, jag tror inte att det här gör det lättare för män att släppa fram sina "svaga och utsatta" sidor. Tyvärr.

Ska vi blir av med den våldtäktskultur som ligger som en kall hand över så många, för att inte säga alla, kvinnors (och så många transpersoners och en del mäns) tillvaro behöver vi angripa roten till det onda. Vi måste börja med barnen. Vi lär aldrig bli av med hegemoniska mansideal så länge vi har fotbollsspelare som Zlatan eller hårdingar som Michael Persbrandt. Men vi kan lära pojkar att inte lösa konflikter med höjda röster och våld eller hot om våld. Vi kan lära både flickor och pojkar att säga nej, att värna om sin integritet och att inte se sitt värde i form av yttre attribut. Lite genuspedagogik här och där under några år räcker inte. Vi måste föra en ständig diskussion om identitet, makt och delaktighet från förskolan och uppåt. Vi har kommit en liten, liten bit på vägen, men det är precis som feminism och jämställdhet:  inte en isolerad fråga utan ett perspektiv som aldrig får glömmas bort.

Det låter väl som en utopi. Att få slut på alla våldtäkter låter också som en utopi. Men vi har förverkligat utopier förut, som den om kvinnlig rösträtt. Visst går det, på sikt. Och jag längtar efter ett samhälle där vi inte har en könsuppdelad arbetsmarknad, där män inte längre tjänar mer än kvinnor (och där inte 90 % av all porr handlar om över- och underordning, för att dra ännu ett exempel ur högen). Tänk er ett samhälle där vi äntligen har slutat tjata om könsidentitet, könsuttryck, sexuell läggning eller "mansroller" och "kvinnoroller"! Och tänk er ett samhälle där vi har domesticerat även de maskulinaste av män, fått dem att inse att det inte är okej att vara okänslig, oempatisk, maktlysten och hänsynslös någon enda gång - som i ett sexuellt sammanhang. Jag tror att det går, men tror inte mycket på att uppmärksammandet av våldtäkter mot män för oss så många steg i den riktningen.

måndag 7 april 2014

Ond ton

Få begrepp har väl blivit så grundligt avhånade på Twitter som "god ton". Jag skrev själv ett inlägg om begreppet för nåt år sen, men raderade det så småningom eftersom jag inte orkade med skitstormen det orsakade. Det var måhända fegt av mig, eller i alla fall bekvämt, men symtomatiskt för hur jag och andra ibland hukar inför aggressiva påhopp. Men nu gör jag ett nytt försök, fast genom att angripa problemet från det andra hållet. Jag vill alltså skriva om ond ton. Så vad är det för djur?

"Om Gud är död är allting tillåtet", låter Dostojevskij sin storinkvisitor säga. Nej, säger Simone de Beauvoir i "För en tvetydighetens moral". Om Gud är död är vi helt och hållet ansvariga för vårt handlande. Problemet är snarare om vi utan Gud kan hitta ett "vi", kan skapa allmängiltiga regler för vårt handlande. Det kan vi, säger hon, men om nu Gud är död är även Djävulen det - alltså måste vi på samma sätt definiera vad ondska är. Ondskan, menar hon, består i att förneka andra deras frihet, ekonomiskt, politiskt och socialt. Vi är fria att forma en etik, men den måste bygga på att även andra är fria. Jag kan aldrig vara fri om jag inte låter andra vara fria.

Nu menar inte de Beauvoir att vi bara "har" frihet, "är" fria. Vi kan bara vara det som vuxna, för barnet är ju i maktens våld och måste frigöra sig under sin ungdomstid. Friheten vi gradvis tillkämpar oss kan kännas tung att bära, men vi får inte fly tillbaka till barnets värld. Vi får förstås inte heller betrakta andra som barn. Men ingen kan anklaga oss för att förneka vår frihet-vårt ansvar om vi är förtryckta och exploaterade. Med vuxenheten, med insikten om att Gud är död, följer inte bara frihet utan ansvar, för oss själva och andra. Friheten är alltså performativ, ett verb snarare än ett substantiv eller adjektiv.

Så vem har dött på Twitter och andra sociala medier? Inte Gud. Men föreställningar om God ton och en gemensam syn på hur man för dialog spritter inte precis av liv. Det är förstås bra att avliva nattståndna utopier om ett gemensamt, färdigknådat mål - i de Beauvoirs fall exemplifierat av det klasslösa samhället eller "mänskligheten". För såna utopier söver oss: nu behöver vi ju bara se till att utopin uppnås, och ändamålet får helga medlen. När vi i själva verket måste ta ställning här och nu, som enskilda personer i relation till andra. Ett framtida mål får aldrig kollidera med vår och våra medmänniskors situation i dag. Vi måste se, verkligen se, vår existens i vitögat och erkänna vårt medvetandes, vår intentionalitets, brister. Vi kan aldrig till fullo skapa mening i världen och inte heller påtvinga den en mening. Vi måste erkänna våra begränsningar och att framtiden står skriven i stjärnorna. Men detta är alltså raka motsatsen till "allt går". Det är en frihet som innebär ett tvång, som fordrar en etik.

Nu släpper jag de Beauvoir ett tag. Det finns massor mer att säga om vad tvetydighet innebär, till exempel för kvinnan i ett heterosexuellt förhållande eller för den Andra. Men läs min lilla utläggning ovan som en illustration av samtalsklimatet i våra sociala medier. Att vissa tycker att Gud är död och att allt går för sig behöver man bara läsa ett kommentarsfält för att inse. Rusiga av anonymiteten sprider näthatarna sitt gift. De tycker sig ha genomskådat "det politiskt korrekta" (Gud), men till skillnad från Storinkvisitorn saknar de reell makt. Dock kan de gemensamt injaga skräck i misshagliga personer. De är som femtonåriga nihilister som äntligen har kastat av sig maktens ok och säger det "man inte får säga i det här samhället". Det är en omogen världsbild hos någon som ännu inte riktigt vet vem den ska liera sig med. Men allt som krävs är en Sverigedemokrat eller nazist som kan erbjuda en alternativ utopi, t.ex. ett vitt Sverige, för att den näthatande ynglingen ska börja marschera under den bruna fanan. Känna att han har hittat sin familj. Att ändamålet helgar medlen.

Det som känns jobbigt just nu på Twitter är inte att konsensus ifrågasätts. Twitter har de senaste två-tre åren blivit allt mer diversifierat och därmed rikare. Röster som tidigare aldrig hörts har i dag en kanal till det offentliga samtalet. Det blir mer bråk, visst. Tårtkalaset avbryts av att Femen kutar in med slagord målade på brösten, liksom. Men det är helt okej, och inte bara det; det är lärorikt. Nej, det jobbiga är att vissa personer och grupper faktiskt påminner om näthatarna i sin attityd. Det känns som samma sorts rus, fast med andra förtecken. Fuck begrepp som "debatt" eller "god ton"! Vi ställer inte upp på era villkor! Jo, jag kan förstå känslan. Själv är jag hjärtligt trött på att undervisa de heteronormativa och jag är trött på att "bli accepterad". We're here, we're queer - get used to it, ni vet. Så visst, jag kan tycka att queerteori har stora brister, men själva tanken att ifrågasätta det förgivettagna är väldigt bra.

Men om nu normen/konsensustanken/God ton är död måste vi ändå försöka skapa ett sätt att kommunicera. Jag vet inte exakt vilket samhälle jag vill ha. Men jag vet att jag inte kan skapa det ensam, och därför behövs allianser. Jag har blivit grymt besviken på Familjen ibland, på cisnormativa, misogyna bögar. Men jag umgås ändå hellre med bögar än med heteromän. Allianser. Tillfälliga allianser. Låter inte det bra? Jag tycker det. Men då måste vi se till att det talutrymme vi tar oss inte inkräktar på andras. Min frihet är också din frihet. Vill du inte ge mig den tänker jag bråka. Men så länge våra syften och mål - här och nu och i en oviss framtid - någorlunda sammanfaller kommer jag inte att stöta bort dig, kalla dig barnslig, ovetande, förtryckande eller normativ. Jag föredrar att själv föra min talan som bisexuell, men jag välkomnar heteropersoner som Mona Sahlin eller Barbro Westerholm som allierade. Vi kommer inte att kunna enas om allt, men jag tänker inte shanghaja en fråga och springa i väg med den bara för att jag har tolkningsföreträdet.

Därför blir jag så bedrövad när jag ser hur vissa personer som jag vet har ett långt och starkt engagemang och stor kunnighet i sina frågor utmålas som nåt slags onkeltommare om de gör minsta "felsteg". Jag blir bedrövad när jag ser folk slå knut på sig själva för att inte misshaga. Jag blir förbannad på dem som skapar rädsla med sin aggressiva retorik och sen retirerar från samtalet eller, förlåt, "debatten". Ifrågasätt gärna det som sällan eller aldrig ifrågasätts, hörni. Måla gärna upp utopier. De behövs som diskussionsunderlag, som möjliga färdplaner, för att visa upp en verklighet vi ännu inte bebor. Men låt inte ändamålen helga medlen. Ta er inte friheter ni inte unnar andra. Och daska inte till en utsträckt hand från andra sidan skyttegraven - eller från möjliga allierade, är mitt råd. Ni är väl inga nihilister? Bra, jag tänkte väl det.