lördag 10 maj 2014

Några ord om att bryta ner maskulinitetskulturen

Jag läser ett inlägg av Hej Blekk om att även män våldtas och vill gärna utveckla en del av resonemanget som jag reagerade på. Det står att den ökande rapporteringen om våldtäkter av män "sakta men säkert" bryter ner maskulinitetskulturen. Men är det så, och hur vet vi det? Jo, det kanske skapar några sprickor i en schablonmässig syn på Mannen som "stark" och "orubblig" hos den som fortfarande köper den myten. Men tillåter det verkligen män att se sig som offer? Och blir det nu "tolererat inom en maskulinitetsnorm att få vara känslig, svag och ja, kanske till och med utsatt"? Om det vore så väl! Men jag har mina dubier.

Jag tror att det är viktigt att nyansera begreppet maskulinitet. Det maskulint kodade, som exempelvis ett visst beteende, könsuttryck eller stora muskler och skäggväxt, medföljer inte automatiskt en viss uppsättning kromosomer, könsdelar eller en viss könsidentitet. Läs gärna boken Female Masculinity av Judith Halberstam så får ni se. I stället för att slentrianmässigt tillskriva den som definierar sig som man "maskulinitet" eller en "maskulinitetskultur" bör vi uppmärksamma den hegemoniska maskuliniteten, alltså den som framstår som ett ideal, ett som är så inpräntat i oss att det förefaller naturligt. Den stora banbrytaren här är Raewyn Connell, som har kartlagt fenomenet och pekar på möjliga utvägar ur den här tvångströjan. Hon säger t.ex. att vi måste erbjuda unga män skyddade rum där de kan diskutera såna här saker öppet.

Alltså: det finns en tydlig rangordning bland män, en hierarki där den som närmar sig det hegemoniska mansidealet (är bra på sport, har stort inflytande, tjänar mycket pengar, klär sig i kostym och susar omkring i affärsjetplan etc) står högst i kurs - både bland kvinnor, men framförallt bland andra män. Att det idealet är hart när ouppnåeligt är en annan sak. De allra flesta män vet med sig att de "brister" i sin maskulinitet på ett eller annat sätt. Men att idealet är hart när ouppnåeligt kvittar: hierarkin finns där, även i bögvärlden.

Så vi har alltså inte en form av maskulinitet, vi har flera. Det finns flera uttryck, parametrar, det finns en värdeskala. Och de olika sätten att vara maskulin eller göra "man" lever parallellt med varandra. Hej Blekk skriver om våldtäkter i amerikanska fängelser. Det är ett olyckligt valt exempel, tycker jag, för är det något som förstärker det hegemoniska maskulinitetsidealet är det just våldtäkten av en annan man. Där och då blir ju den som våldtas, ofta under åratal, en "bitch". Att sätta på en annan man är att dominera honom, att bli påsatt är att bli "turned", det vill säga femininiserad. Men försök säga till våldtäktsmannen att han är homosexuell eller ens bisexuell så får du en kniv i magen. Han är den manligaste av män och knullar bara den där lilla horan i brist på "riktiga kvinnor". Vilka det nu är.

Nu är Sverige inte ett amerikanskt fängelse, eller ens särskilt likt det amerikanska samhället. Men att män blir våldtagna även här tror jag knappast är en nyhet för någon. Att det uppmärksammas är bra, men jag tror inte att det förändrar de manliga männens självbild för fem öre, kalla mig pessimist. Det får inte våldtäktsmannen att tänka om, men det kanske kan vara till tröst för de män som drabbas att veta att de inte är ensamma. Att falla offer för en sådan mycket plågsam händelse skapar lätt självförebråelser: "Varför just jag? Var det inte lite mitt eget fel?" Man måste få prata om det. Jag talar av egen erfarenhet. Men, som sagt, jag tror inte att det här gör det lättare för män att släppa fram sina "svaga och utsatta" sidor. Tyvärr.

Ska vi blir av med den våldtäktskultur som ligger som en kall hand över så många, för att inte säga alla, kvinnors (och så många transpersoners och en del mäns) tillvaro behöver vi angripa roten till det onda. Vi måste börja med barnen. Vi lär aldrig bli av med hegemoniska mansideal så länge vi har fotbollsspelare som Zlatan eller hårdingar som Michael Persbrandt. Men vi kan lära pojkar att inte lösa konflikter med höjda röster och våld eller hot om våld. Vi kan lära både flickor och pojkar att säga nej, att värna om sin integritet och att inte se sitt värde i form av yttre attribut. Lite genuspedagogik här och där under några år räcker inte. Vi måste föra en ständig diskussion om identitet, makt och delaktighet från förskolan och uppåt. Vi har kommit en liten, liten bit på vägen, men det är precis som feminism och jämställdhet:  inte en isolerad fråga utan ett perspektiv som aldrig får glömmas bort.

Det låter väl som en utopi. Att få slut på alla våldtäkter låter också som en utopi. Men vi har förverkligat utopier förut, som den om kvinnlig rösträtt. Visst går det, på sikt. Och jag längtar efter ett samhälle där vi inte har en könsuppdelad arbetsmarknad, där män inte längre tjänar mer än kvinnor (och där inte 90 % av all porr handlar om över- och underordning, för att dra ännu ett exempel ur högen). Tänk er ett samhälle där vi äntligen har slutat tjata om könsidentitet, könsuttryck, sexuell läggning eller "mansroller" och "kvinnoroller"! Och tänk er ett samhälle där vi har domesticerat även de maskulinaste av män, fått dem att inse att det inte är okej att vara okänslig, oempatisk, maktlysten och hänsynslös någon enda gång - som i ett sexuellt sammanhang. Jag tror att det går, men tror inte mycket på att uppmärksammandet av våldtäkter mot män för oss så många steg i den riktningen.

måndag 7 april 2014

Ond ton

Få begrepp har väl blivit så grundligt avhånade på Twitter som "god ton". Jag skrev själv ett inlägg om begreppet för nåt år sen, men raderade det så småningom eftersom jag inte orkade med skitstormen det orsakade. Det var måhända fegt av mig, eller i alla fall bekvämt, men symtomatiskt för hur jag och andra ibland hukar inför aggressiva påhopp. Men nu gör jag ett nytt försök, fast genom att angripa problemet från det andra hållet. Jag vill alltså skriva om ond ton. Så vad är det för djur?

"Om Gud är död är allting tillåtet", låter Dostojevskij sin storinkvisitor säga. Nej, säger Simone de Beauvoir i "För en tvetydighetens moral". Om Gud är död är vi helt och hållet ansvariga för vårt handlande. Problemet är snarare om vi utan Gud kan hitta ett "vi", kan skapa allmängiltiga regler för vårt handlande. Det kan vi, säger hon, men om nu Gud är död är även Djävulen det - alltså måste vi på samma sätt definiera vad ondska är. Ondskan, menar hon, består i att förneka andra deras frihet, ekonomiskt, politiskt och socialt. Vi är fria att forma en etik, men den måste bygga på att även andra är fria. Jag kan aldrig vara fri om jag inte låter andra vara fria.

Nu menar inte de Beauvoir att vi bara "har" frihet, "är" fria. Vi kan bara vara det som vuxna, för barnet är ju i maktens våld och måste frigöra sig under sin ungdomstid. Friheten vi gradvis tillkämpar oss kan kännas tung att bära, men vi får inte fly tillbaka till barnets värld. Vi får förstås inte heller betrakta andra som barn. Men ingen kan anklaga oss för att förneka vår frihet-vårt ansvar om vi är förtryckta och exploaterade. Med vuxenheten, med insikten om att Gud är död, följer inte bara frihet utan ansvar, för oss själva och andra. Friheten är alltså performativ, ett verb snarare än ett substantiv eller adjektiv.

Så vem har dött på Twitter och andra sociala medier? Inte Gud. Men föreställningar om God ton och en gemensam syn på hur man för dialog spritter inte precis av liv. Det är förstås bra att avliva nattståndna utopier om ett gemensamt, färdigknådat mål - i de Beauvoirs fall exemplifierat av det klasslösa samhället eller "mänskligheten". För såna utopier söver oss: nu behöver vi ju bara se till att utopin uppnås, och ändamålet får helga medlen. När vi i själva verket måste ta ställning här och nu, som enskilda personer i relation till andra. Ett framtida mål får aldrig kollidera med vår och våra medmänniskors situation i dag. Vi måste se, verkligen se, vår existens i vitögat och erkänna vårt medvetandes, vår intentionalitets, brister. Vi kan aldrig till fullo skapa mening i världen och inte heller påtvinga den en mening. Vi måste erkänna våra begränsningar och att framtiden står skriven i stjärnorna. Men detta är alltså raka motsatsen till "allt går". Det är en frihet som innebär ett tvång, som fordrar en etik.

Nu släpper jag de Beauvoir ett tag. Det finns massor mer att säga om vad tvetydighet innebär, till exempel för kvinnan i ett heterosexuellt förhållande eller för den Andra. Men läs min lilla utläggning ovan som en illustration av samtalsklimatet i våra sociala medier. Att vissa tycker att Gud är död och att allt går för sig behöver man bara läsa ett kommentarsfält för att inse. Rusiga av anonymiteten sprider näthatarna sitt gift. De tycker sig ha genomskådat "det politiskt korrekta" (Gud), men till skillnad från Storinkvisitorn saknar de reell makt. Dock kan de gemensamt injaga skräck i misshagliga personer. De är som femtonåriga nihilister som äntligen har kastat av sig maktens ok och säger det "man inte får säga i det här samhället". Det är en omogen världsbild hos någon som ännu inte riktigt vet vem den ska liera sig med. Men allt som krävs är en Sverigedemokrat eller nazist som kan erbjuda en alternativ utopi, t.ex. ett vitt Sverige, för att den näthatande ynglingen ska börja marschera under den bruna fanan. Känna att han har hittat sin familj. Att ändamålet helgar medlen.

Det som känns jobbigt just nu på Twitter är inte att konsensus ifrågasätts. Twitter har de senaste två-tre åren blivit allt mer diversifierat och därmed rikare. Röster som tidigare aldrig hörts har i dag en kanal till det offentliga samtalet. Det blir mer bråk, visst. Tårtkalaset avbryts av att Femen kutar in med slagord målade på brösten, liksom. Men det är helt okej, och inte bara det; det är lärorikt. Nej, det jobbiga är att vissa personer och grupper faktiskt påminner om näthatarna i sin attityd. Det känns som samma sorts rus, fast med andra förtecken. Fuck begrepp som "debatt" eller "god ton"! Vi ställer inte upp på era villkor! Jo, jag kan förstå känslan. Själv är jag hjärtligt trött på att undervisa de heteronormativa och jag är trött på att "bli accepterad". We're here, we're queer - get used to it, ni vet. Så visst, jag kan tycka att queerteori har stora brister, men själva tanken att ifrågasätta det förgivettagna är väldigt bra.

Men om nu normen/konsensustanken/God ton är död måste vi ändå försöka skapa ett sätt att kommunicera. Jag vet inte exakt vilket samhälle jag vill ha. Men jag vet att jag inte kan skapa det ensam, och därför behövs allianser. Jag har blivit grymt besviken på Familjen ibland, på cisnormativa, misogyna bögar. Men jag umgås ändå hellre med bögar än med heteromän. Allianser. Tillfälliga allianser. Låter inte det bra? Jag tycker det. Men då måste vi se till att det talutrymme vi tar oss inte inkräktar på andras. Min frihet är också din frihet. Vill du inte ge mig den tänker jag bråka. Men så länge våra syften och mål - här och nu och i en oviss framtid - någorlunda sammanfaller kommer jag inte att stöta bort dig, kalla dig barnslig, ovetande, förtryckande eller normativ. Jag föredrar att själv föra min talan som bisexuell, men jag välkomnar heteropersoner som Mona Sahlin eller Barbro Westerholm som allierade. Vi kommer inte att kunna enas om allt, men jag tänker inte shanghaja en fråga och springa i väg med den bara för att jag har tolkningsföreträdet.

Därför blir jag så bedrövad när jag ser hur vissa personer som jag vet har ett långt och starkt engagemang och stor kunnighet i sina frågor utmålas som nåt slags onkeltommare om de gör minsta "felsteg". Jag blir bedrövad när jag ser folk slå knut på sig själva för att inte misshaga. Jag blir förbannad på dem som skapar rädsla med sin aggressiva retorik och sen retirerar från samtalet eller, förlåt, "debatten". Ifrågasätt gärna det som sällan eller aldrig ifrågasätts, hörni. Måla gärna upp utopier. De behövs som diskussionsunderlag, som möjliga färdplaner, för att visa upp en verklighet vi ännu inte bebor. Men låt inte ändamålen helga medlen. Ta er inte friheter ni inte unnar andra. Och daska inte till en utsträckt hand från andra sidan skyttegraven - eller från möjliga allierade, är mitt råd. Ni är väl inga nihilister? Bra, jag tänkte väl det.

söndag 19 januari 2014

Att mena vad man säger - några tankar om "integritet"

Det slog mig nyss när jag tog en cigg på balkongen: Vad menas med att "mena vad man säger"? Är det att alltid stå bakom sina utsagor, tro fullt och fast på det man påstår, att vara uppriktig i alla lägen? Det kan ju låta som ett rimligt förhållningssätt, men få av oss lever upp till det. Vi säger saker i affekt, till exempel. Inte menade jag väl att du är den värsta snåljåp jag någonsin har träffat eller att jag ångrar den dag jag blev din vän. Inte egentligen. Jag blev bara så arg. Och när du stolt visade upp din nya mössa sa jag inte att du ser ut som en fåntratt av Guds nåde i den. Nej, jag sa att den passade dig. Och smålog åt ironin i det.

Så nä. Vi vi hasplar ur oss elakheter mot bättre vetande och använder vita lögner som ett socialt smörjmedel. Det senare är okej om det är till för att inte såra andra, men mindre okej om det mest är för vår bekvämlighet. Det förra är egentligen aldrig okej, även om det är förståeligt. Det brukar också ge oss dåligt samvete, och det rätt åt oss. Du skall icke ljuga och vara ett as.

Men hur är det med politiker? En moderat lokalpolitiker som står och trampar i iskylan på perrongen i Nässjö kanske tänker att det där med att privatisera järnvägen var en jävligt dålig idé. När hen äntligen kommer fram till sitt möte och säger det till sina partikolleger så skrockar man lite och ruskar på huvudet. Men tänk er förvåningen om Fredrik Reinfeldt skulle säga samma sak i talarstolen: "Efter moget övervägande har vi kommit fram till att den här reformen blev ett fiasko. Förlåt. Nu tycker jag vi backar bandet och river upp den. Förresten har vi haft en övertro på jobbskatteavdragen; det behöver vi också diskutera, hörni."

Omöjligt. Men tänk så befriande det vore om politik inte bara var det möjligas konst utan även det löjligas men ack så mänskligas. Om politiker kunde medge att man hade överdrivit och väsnats för att genomdriva något som man senare ångrat - i tid, inte bara i sina memoarer. Men att tycka en sak och säga en annan kan få konsekvenser. Minns bara Stig Malms lilla vers: "Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit." Och så fick en reporter syn på lappen. Tablå.

Så vad håller Sverigedemokraterna på med? Tror verkligen Åkesson, Ekeroth och Jomshoff på sina uppenbart orimliga påståenden om ett Eurabia eller så? Innerst inne? Har de inte tillgång till samma statistik och utredningar som alla andra? Jo, det har de. Är de helt enkelt dumma? Nej. Det måste röra sig om något annat. Det är skillnad på det och på att ryckas med av en övertro på privatiseringar, men i grund och botten kanske mycket handlar om det snåriga begreppet integritet och dess avigsidor.

Vi brukar säga om en person som uppvisar civilkurage att hen har integritet. Säg att X förstör den goda stämningen på en företagsfest genom att säga till Y att vederbörande har burit sig illa åt mot sin partner. Att på det sättet låta överordnade etiska principer styra, trots att det orsakar en själv och andra obehag, är ett exempel på integritet. Integritet, här i bemärkelsen "vara en helgjuten person", fordrar alltså en viss viljestyrka. På samma sätt kan en författare som Knausgård eller Marja Lundgren sägas ha integritet. Sanningen och ingenting annat än sanningen ska fram, även om den är obehaglig både för dem själva och andra. Eller ta Pär Ström. Jag tror att han drevs av en uppriktig övertygelse om att jämställdheten hade gått för långt och att män drabbades minst lika hårt, eller ännu hårdare, av det. Vansinnigt? Ja visst. Men han uppvisade integritet. Han hade en helgjuten syn på samhället och sina hjärtefrågor och drev dem ända tills han inte orkade längre.

Nu tar vi ett steg till. Åkesson et al. kanske verkligen uppvisar integritet. De står för sina övertygelser och framför dem trots kraftig motvind. Ja, motvinden sporrar dem rentav. Tala om integritet! Fast det kan man ju också säga om självmordsbombare som är beredda att offra sina och andras liv för ett högre ändamål. Ett annat, fiktivt exempel som jag läste nyligen, är utilitaristen som så älskar böcker att hen dödar den som vill bränna dem. Men här börjar det visst skava lite. Det är nog bra att vara helgjuten i sina övertygelser och besitta stor karaktärsstyrka, men det kan inte vara den enda definitionen av integritet.

Jag förstår att den som har en politisk övertygelse ibland tar till retorik, spetsar till resonemang för att förtydliga sin poäng eller understundom rycks med av sin glöd och hasplar ur sig nåt som den sen får ångra. Integritet här kan vara att erkänna att man faktiskt brustit i sin integritet, sin intellektuella hederlighet. För det kostar ju på. Samtidigt kräver vi av politiker att de inte ska vela, vara kappvändare eller, ännu värre, fara med osanning för att klamra sig fast vid makten. Och en riskkapitalist som går över lik för att tjäna pengar må ha en sorts integritet, men det känns orimligt att kalla det nåt annat än hänsynslöshet och makthunger. Eller, för att tagga ner resonemanget lite, vad sägs om de Stora Män som på ålderns höst vidgår att de har försummat sina barn? De väntar sig liksom hyllningar för denna avbön. De drevs av sin konstnärliga integritet men brast som föräldrar, förlåt! Själv ger jag inte mycket för sånt. De gjorde det här med vidöppna ögon.

Det måste gömma sig någon sorts etik här någonstans. Integritet kan inte enbart vara en personlig egenskap, inte bara beröra den enskilde. Den måste också handla om att sträva efter sanning, att kunna ändra sig i skenet av nya fakta och verka för det allmänna bästa - för vad är den annars värd? Därmed kommer vi in på andra sorters integritet, t.ex. den som NSA:s massövervakning hotar. Eller integritet i bemärkelsen "obruten, hel, oförvanskad", som ett ekosystems integritet. När fiskeflottorna skrapar sönder våra havsbottnar eller oljeledningar springer läck hotas denna integritet. Och om Sverigedemokraterna skulle lyckas genomdriva sin politik hotas vår integritet som samhälle. Vi skapar detta ekosystem tillsammans. Det är sannerligen inte perfekt eller i harmoni, vare sig med sig självt eller jorden som ekosystem. Men vi har ändå kommit överens om vissa grundläggande värderingar som demokrati, yttrandefrihet och att ingen ska behöva svälta. När Sd vill "repatriera" migranter eller borgarna urholka våra trygghetssystem till det yttersta är de precis som de där trålfiskarna. Alla ska med, sa Göran Persson. Allt ska med, säger fiskarna. Sen får vi kasta tillbaka all skräpfisk och låtsas som om det regnar när korallreven förstörs.

Vårt samhälle är inte helgjutet, lika lite som vi själva är det. Det finns oräkneliga maktasymmetrier, och den som är privilegierad har allt att vinna på en politik som antingen blundar för detta missförhållande eller stärker det. Men det råder också stor brist på politisk integritet. Om t.ex. Moderaterna öppet skulle säga att miljön är en ointressant fråga för dem skulle jag bli glad, för det vore tydligt. Det gör de förstås inte, däremot kanske de säger det mellan skål och vägg precis som i exemplet med det försenade tåget ovan. Och det Sverigedemokraterna gör är en uppvisning i hyckleri utan dess like i svensk politik. De låtsas som om de inte är rasister eller ens främlingsfientliga, allt för att fiska röster. Och nu senast har de börjat prata om kvinnors rätt till heltidsarbete. Wow, har de blivit feminister?! Tja, det är ungefär lika mycket värt som deras kritik av muslimska länders kvinnosyn. Utåt sett, och vid en hastig anblick, kanske Åkesson kan uppfattas ha integritet. Men problemet för det första är att han inte menar vad han säger. För det andra hotar en sådan politik som han vill genomdriva vår integritet som samhälle.

Om det finns gott om mer eller mindre integritetslösa politiker finns det faktiskt borgerliga debattörer som uppvisar integritet. Jag har flera såna i mitt Twitterflöde, och vi kan morsa på varann över skyttegravarna. De har åsikter som strider mot mina, men de är konsekventa och uppriktiga. Sånt gillar jag, sånt kallar jag integritet. De har ingen obehaglig dold agenda, i alla fall ingen jag har kunnat upptäcka, och de viker sig inte när det blåser. Jag gillar människor som är tydliga, som säger vad de menar och menar vad de säger. Jag har också personer som jag delar grundläggande analyser och värderingar med, men som ger mig mothugg i vissa frågor och påpekar när jag är ute och cyklar. Det är samma sorts integritet, men med delvis andra förtecken. Det jag hatar är däremot den sorts "integritet" som går över lik, och då menar jag vad jag säger.


måndag 30 december 2013

Vilka är "vi"?

I går pågick en debatt på Twitter. Eller tja, kanske var det mest en monolog från början, en så kallad rant, men den utmynnade i att jag fick mothugg. Det blev rätt intressant, och vill ni läsa har ni tråden från Storify här. Mot slutet dök den intressanta frågan upp vilka som är "vi": "Framförallt borde vi kanske granska vilka som har makten att formulera "viet" i sammanhanget?" (saxat ur tråden).  Ja, och vad menar jag när jag skriver att "vi borde kunna enas" eller så? 
Världens minsta vi  är dyaden, alltså två personer (ibland kanske inbillade, ibland "Jag och mina löss" eller Pluralis majestatis, Vi drottning Viktoria...). Världens största vi är väl vi som bebor den här planeten, ibland i betydelsen "alla människor", ibland "alla levande varelser". Det är lite för mycket att greppa om, för det mesta. Mellan dyaden och det universella vi existerar förstås snart sagt hur många "vi" som helst. Alltså går det inte att svara på frågan om vem som har makten att formulera "vi" utan att redogöra för exakt vilket "vi" som avses. Det låter väl en truism, men kanske är värt att påpeka ändå. 
Ja, vi kommer gärna på parmiddagen. I vår familj är vi vegetarianer. Vi hbtq-personer motsätter oss ert osynliggörande. Vi medelålders borde maka på oss för att släppa fram er yngre. Vi vann på sista sträckan tack vare Magdalena Forsberg! Vi vill inte gå ut på långrasten när det regnar! Nej, nu drar vi härifrån innan folk blir helt odrägliga. 
Och så vidare. Makten att formulera (minst) en dyad tas ibland för given av den ena parten i en relation. Den kan vara bestämd av en social konvention som förutsätter att alla som bor i Sveriga ska heja på "vårt" lag, "vår" stjärna. Någon gör sig till talesperson för sina generationskamrater eller meningsfränder. Formuleringen kan vara naiv; det är långtifrån säkert att talaren har någon täckning för sina anspråk. Den kan vara illvillig, som i "vi vill inte ha fler invandrare". Man kan se gemenskapen som föreställd, t.ex. som i Benedict Andersons analys av nationaliteter ("Imagined Communities"). Det betyder inte att den inte existerar, men ser man den som socialt och historiskt konstruerad framstår den som en smula bräckligare och inte självklar alls.
När jag skrev att vi borde kunna vara solidariska med varandra, eller att vi bör skilja på icke-antagonistiska och antagonistiska motsättningar, tar jag mig alltså friheten att tala för andra. Så gör vi väl rätt ofta, i  tron att just de där andra ska hålla med oss. Men innerst inne vet vi, vet man, vet en, att det kan vara tala för döva öron. På Twitter är den sortens vi-skapande ofta ett försök att skapa/bekräfta konsensus - eller fjädra sig i största allmänhet med sina tjusiga åsikter och hoppas på en massa retweets och mentions. Men ingenting säger att någon annan håller med om mitt påstående. Ju större grupp jag inkluderar, desto större är sannolikheten att någon anmäler en avvikande åsikt: "Tala för dig själv!" Och där sprack den vackra konsensusbubblan. 
Det tråkiga med att formulera en gemenskap är att den nästan per automatik är exkluderande. Det gäller att hålla tungan rätt i mun, för om jag skriver att vi hbtq-personer lider under heteronormen glömmer jag att transpersonerna snarare lider under en cisnorm. Och om någon som definierar sig som transvestit skriver "vi transpersoner" kommer kanske transsexuella att reagera. Inte heller de transsexuella är ett enhetligt "vi", vilket ni lätt kan förstå av Lukas Romsons intressanta artikel i QX om Cisprivilegier i transrörelsen. 
Så våra ideella/politiska "vin" är kanske alltid paraplygemenskaper av paraplygemenskaper av paraplygemenskaper. Man kan finfördela dem i all evighet utan att kanske hitta ett enda verkligt vi ens i en dyad. Ofta är vi/dem-skapandet högst avsiktligt, som när det gäller att driva politiska krav eller bedriva identitetspolitik i största allmänhet. Ibland är "vi/de" djupt rotade i våra medvetanden på samma vis som Benedict Anderson beskriver. De kan ha rötter i kolonialismen, de är en nödvändig ingrediens i rasism, fascism, nazism. Deras huvudsyfte eller huvudsakliga effekt kan vara just förfrämlingandet av de Andra. 
Vem har alltså makten att formulera ett "vi"? Den som tar sig den friheten? Den som är tillräckligt välformulerad? Den som har ett tillräckligt socialt och/eller ekonomiskt kapital? En ideell organisation? "Civilsamhället"? Majoritetssamhället? Staten? Eller är det en grupp likasinnade som tillsammans tar sig makten att formulera en gemenskap? Någon positionerar sig. Någon annan blir positionerad. Men förutsättningen är kanske ofrånkomligt ett: "Du är med oss tills du protesterar." En gemenskap bör kunna vara valbar och man bör kunna träda ut ur den, kan man tycka. Att det förra medför vissa inträdeskrav är uppenbart, att det senare kan vara svårt behöver man bara se på diverse sekter för att förstå. 
Så om jag nu vill företräda andra bör det första kravet vara att de är med på tåget och ser mig som en legitim representant. Och jag bör vara medveten om att alla grupper, alla gemenskaper, egentligen bara existerar analytiskt, som jag skrev i tråden. Vad betyder "alla män", egentligen? Gemenskapen kan bara vara provisorisk och bygga på dikotomier. Alla vi rasifierade kontra alla er vithetsprivilegierade. Alla vi kvinnor kontra alla er män. Alla vi cispersoner kontra alla er transpersoner. Att den här sortens dikotomier ofta snarare är ytterpunkter på glidande skalor (som i begreppet kön) glömmer vi lätt bort eller blundar för tills vidare. Vi gör den överenskommelsen, helt enkelt. Leila K och Zlatan Ibrahimovic må båda vara rasifierade, men det skiljer av avgrund mellan dem. En kinesisk postdokstudent på KI, en nyinflyttad afghansk äldre man, en somaliskättad tonåring på Al Azahrskolan... Vad har de gemensamt? Vem har rätten att representera dem, att formulera ett vi? 
Ändå måste man få göra det. Någon måste få ta steget om inte total politisk förlamning ska bli följden. Så jävla rädda för att formulera ett "vi" får vi (!) inte vara. Tycker jag. Och därför tänker jag också fortsätta att skriva "vi" när jag kanske borde skriva "jag". Ett "vi" kan ju även vara en vädjan om gemenskap, om samling, ett implicit "alla goda krafter", vilka de nu är. Men jag tror att de finns där ute.






söndag 22 december 2013

Några hot mot demokratin

I det offentliga samtalet just nu kallas den svenska gruppen nazister, t.ex. SMR, "ett hot mot demokratin". Ja, de är antidemokratiska. De hotar folk. De misshandlar och försöker sprida skräck. De har till och med mördat ett antal personer. På så vis hotar de demokratiska rättigheter som mötes- eller yttrandefrihet. Och de är förstås inte ensamma om sina metoder. De är inte ensamma om att vilja tysta för dem misshagliga personer, t.ex. kvinnliga skribenter eller såna som Kawa Zofagary. Dödshoten är legio, hatet som spys ut i kommentarsfälten är legio.

Men, som Kawa twittrade i dag, riktade sig talen i Kärrtorp mot strukturell rasism och främlingsfientlighet. Om det finns ett hot mot demokratin är det inte enstaka antidemokrater; de är bara hatets språkrör och köttsliga manifestationer. De är lätta att angripa, för de är så tydliga. Men "ett hot mot demokratin"? Nej, det är de inte, därtill är de för isolerade, såväl i antal som värderingsmässigt. Svenskarna har inte blivit mer främlingsfientliga utan mindre, enligt SOM-undersökningar. Ändå kvarstår de strukturella problemen. Såklart.

Jag gläds åt manifestationen i dag, åt att minst 16 000 samlades i den förort där för en vecka sen en fredlig demonstration angreps av ett gäng nassar. Och talet om vänsterextrema som ett lika stort hot mot demokratin ger jag inte mycket för. Jag sympatiserar inte med AFA, men om jag fick välja mellan dem och SMR som resesällskap i en tunnelbanevagn skulle jag inte tveka.

Ändå. Ett hot mot demokratin måste vara ganska storskaligt för att kunna kallas verkligt, tycker jag. Rasism är ett sånt hot. Är Sverigedemokraterna ett annat? Knappast. Är deras väljare ett sånt hot? Nej. Hur obehagliga de än är - och det är de - hotar de inte vår demokrati annat än möjligtvis på sikt, om våra värsta skräckbilder skulle bli verklighet. Men jag tror inte på såna scenarier. Jag ser ändå ganska ljust på framtiden.

Det finns andra hot mot demokratin. Ett är mäns våld mot kvinnor, både i form av fysiska och sexuella övergrepp. Om nazister har dödat ett dussintal personer de senaste tio åren dör lika många kvinnor varje år på grund av mäns våld. Har vi mötesfrihet här i landet? Ja, vi får samlas och demonstrera om vi begär polistillstånd först. I andra fall händer ändå inget särskilt. Men det offentliga rummet där vi får säga vad vi vill tillhör inte kvinnorna utan vidare. De har fått sin frihet kringskuren på grund av rädsla för övergrepp. Ibland är rädslan obefogad, men alldeles för ofta finns det fog för den. Samma sak gäller exempelvis transpersoner, som får vara jävligt glada om de bara råkar ut för lite hot och undgår misshandel när de rör sig på våra gator och torg. Och två kvinnor eller två män som håller hand eller rentav kysser varandra offentligt bör se sig om först. Och om de inte ser sig om känner de att de borde. Den här sortens internaliserade skräck är nästan värre än när glåporden och spottloskorna väl kommer, som en av mina tweeps skrev till mig häromdagen.

Det jag vill åt? Att våldet är mäns våld, såväl mot kvinnor som mot andra män. Inte är SMR en nazistisk kvinnolobby, precis. Och det är samma sorts man som utnyttjar berusade kvinnor som knackar bög, viftar med järnrör på stan, lär transpersonen hur ett bussgolv smakar (för att citera en annan av mina tweeps) eller slår ihjäl sin fru när hon äntligen har bestämt sig för att lämna honom. Våldet är en man. Små pojkar lär sig att lösa konflikter med aggressivitet och höjda röstlägen eller med knytnävar. Lite större pojkar kastar bengaliska eldar på fotbollsmatcher, driver omkring på stan och vrålar supporterramsor, pissar i portar och förpestar tillvaron för sina medmänniskor i största allmänhet. Våldet i alla dess schatteringar, från nedsättande kommentarer om bögar, brudar och blattar till ohämmat hat i våra nätforum till misshandel och mord, är manligt kodat. Och våldet är ett hot mot demokratin.

Makten är också manlig. Samhällets elit är till exempel övervägande del manlig. Men även män som inte tillhör eliten tjänar mer pengar, tillåts ta mer syre i debatten eller bete sig lite hur som helst i förhållande till kvinnor. Kvinnor i allmänhet är underordnade män i allmänhet. Är det demokratiskt? Jag tycker inte det. Är det ett hot mot demokratin? Tja, det blir det i alla fall när kvinnorna försöker sticka upp, för den som har makten blir så himla purken då, liksom. Så purken att han fäller persiennerna och skruvar upp ljudet på teven så att inte grannarna ska höra när han tillrättavisar sin kvinna. Jag behöver nog inte fortsätta, ni förstår ändå.

Många socialt svaga unga män söker sig till gemenskaper som kan tjäna som en ersättning för den de saknat. De är vilsna, rädd och arga. De vill bli älskade, starka tillsammans. De gråter av rörelse när deras förebilder gör mål i slutminuten. De ser upp till sina hjältar, till de fåtal män som får representera det hegemoniska mansidealet. Det är väl ganska harmlöst. Men samma sort ställföreträdande familj ser vi i mc-gängen eller i våldsdyrkande extremistgäng, eller i de kriminella kretsar som lovar stålar, status och gemenskap tillsammans med ett häftigt utanförskapsideal. Carin Götblad sa i en radiointervju för några år sen att vi måste försöka hindra den deras ständiga nyrekrytering bland unga män som är på väg att sabba sina liv. Och en hel del görs, men mycket mer måste till - exempelvis genuspedagogik. Eller varför inte lite ekonomisk och social rättvisa? Jag tror att det skulle göra susen, jag. Och där har vi ett annat hot mot demokratin: borgarnas nedmontering av välfärden, borgare som talar om "utanförskap" som om det vore ett beklagligt misstag men samtidigt skapar segregerade skolor och mängder av nyfattiga.

Våldet kommer både nerifrån och uppifrån. Det symboliska våldet som får den som inte tillhör makten att internalisera maktens värderingar och själv uppleva sig som mindre värd. De politiska instrumentens våld mot underprivilegierade, icke-vita, sjuka, gamla och vårdbehövande. Vardagsvåldet mot kvinnor i huvudduk eller folk med oönskad brytning eller utseende eller beteende. Det privata våldet i hemmets trygga härd.

Det finns många hot mot demokratin. Men våldet är alltid en man. Jag ville bara säga det.




tisdag 17 december 2013

Prisa Gud - här kommer marxisterna!

Läser I am a woman and a human - a Marxist feminist critique of intersectionality av Eve Mitchell. Den är mycket intressant och vänder upp och ned på många av de föreställningar om identitet och intersektionalitet som blivit allmängods i den politiska debatten. Men den landar i några förfärande slutsatser - mer om det senare.

Mitchell är alltså både kvinna och människa. Det borde vara ett onödigt påpekande, ity det är ont om kvinnor som är exempelvis geologiska formationer eller modala hjälpverb, men poängen är att man inte bör snöa in på sin identitet, för begreppet identitet är en i grunden borgerlig konstruktion. Detta leder Mitchell i bevis med hjälp av Marx alienationsbegrepp, och det tarvar förstås en längre förklaring. Jag har visserligen läst en grundkurs i marxism-leninism i min ungdom, man hade bara vaga begrepp om vad alienation egentligen är, så jag sökte på ordet via Stanford Encyclopedia of Philosophy, en av mina favoritwebbplatser.

Marx satt på sin kammare och kom fram till att vi människor för det första är arbetande varelser. Det ligger i vår natur att arbeta, dels för vår överlevnad men även för att vi gläds åt att skapa något. För det andra strävar vi efter varandra. Vi behöver varandra, ja vi är beroende av varandra. (Och det i sig är ju ingen boja. Jag tycker väldigt mycket om den tanken, och kan inte låta bli att tänka på Nina Björk som har skrivit så fantastisk bra om det).

“For in the first place labour, life-activity, productive life itself, appears to man merely as a means of satisfying a need — the need to maintain the physical existence. Yet the productive life is the life of the species. It is life-engendering life. The whole character of a species — its species character — is contained in the character of its life activity; and free conscious activity is man’s species character. Life itself appears only as a means to life”

Men under kapitalismen drabbas vi av olika former av alienation. Arbetaren alieneras från sin produkt, för så fort den är klar tas den ifrån sin producent (arbetaren). Arbetaren upplever dessutom arbetet som en plåga, för det är inte längre det fria, skapande och självförverkliga arbetet - det är bara ett jobb. Slutligen leder inte arbetet till gemenskap med andra, utan till konkurrens. Det gemensamma strävandet, det som svetsar oss samman, har försvunnit. I stället ägnar vi oss och att byta varor och tjänster med varandra.

Baudrillard spinner vidare på det här: Alienationen är total, den är själva vårt marknadsekonomiska samhälles struktur. I ett samhälle där allt är varor som kan köpas och säljas är också alienationen total, och vi riskerar att hamna i ett läge där individer varken uppfattar sina egna, sanna behov eller möjliga alternativa sätt att leva (fritt översatt ur SEP om Baudrillard).

Okej, så vi är alienerade som fan. Vad göra? Jo, vi måste hitta tillbaka till den där gemenskapen. Under tidernas lopp har religionen fungerat som en sådan gemenskap, en tröst för de alienerade. Ni vet, religionen som opium för folket. Men efter reformationen minskade religionens grepp om oss och i stället började vi stoppa tanken om staten som gemenskap i våra pipor och röka på. Big mistake. Staten är ännu en illusorisk gemenskap. Sann gemenskap kan bara nås när vi har ett ekonomiskt och socialt jämlikt samhälle. (Det hade varit roligt att få Marx synpunkter på vår svenska "statsindividualism" som den beskrivs i "Är svensken människa?".)

Åter till Mitchell. Eftersom intersektionell teori (denna enligt henne identitetsinsnöade, borgerliga skola) primärt utvecklade som ett svar på andra vågens feminism, måste vi förstå hur genus har utvecklats eller kanske snarare skapats under övergången från feodalism till kapitalism. Och här får ni faktiskt läsa själva, för det är så mastigt att återge. Men i korthet utvecklade kapitalets behov nya former, nämligen genom
1) lönearbete - som skapar alienation (här i tolkningen om skapandet av mervärde etc),
2) separation mellan produktion och reproduktion,
3) en motsägelsefull kärnfamilj (som både stärkts och underminerats av kapitalismen) och
4) utvecklandet av begreppet "identitet".

Ett intressant exempel på skapandet av identitet är homosexualiteten, här i John D'Emilios analys: det som tidigare bara hade setts som enstaka homosexuella handlingar och måhända varit åtalbart, blev i och med lönearbetets era möjligt som identitet. Tidigare var allt centrerat kring familjen, utan vilken man inte kunde överleva. Men nu kunde man tack vare lönearbetet ställa sig utanför familjen. Man kunde vara "en homosexuell".

Och här återvänder Mitchell till Marx syn på arbete som självförverkligande - och vänder på steken: självförverkligande kan också ses som ett slags arbete. Under kapitalismen omöjliggörs det självförverkligande arbetet och vi blir inlåsta i våra roller som ensidigt arbetande hårfrisörer, sjuksköterskor och så vidare: "This one-sidedness, as the precondition for meeting our needs, is unique to the capitalist mode of production." På samma sätt är homosexuella handlingar à la sodomi under 1600-talet en form av "arbete", medan homosexualitet som identitet är just det kapitalistiska samhällets inlåsande och ensidiga "arbete". Och samma sak gäller exempelvis kvinnor eller icke-vita: 
Women and people of color experience something similar in the development of capital; a shift from engaging in certain types of labor to engaging in feminized, or racially relegated forms of labor. To put it another way, under capitalism, we are forced into a box: we are a bus driver, or a hair stylist, or a woman. These different forms of labor, or different expressions of our life-activity (the way in which we interact with the world around us) limit our ability to be multi-sided human beings.
"Identitet" i den här bemärkelsen är alltså något som är unikt för kapitalismen. Och vårt bjäbbande om att vi är ditten och datten ger Mitchell, föga förvånande, inte mycket för. Vi måste i stället sträva efter ett samhälle där vi helt har gjort oss av med den sortens identiteter. Gärna för mig, vill jag inskjuta. Det vore verkligen toppen att slippa brottas med identitetsbegreppet (skriv in ordet i sökrutan i min blogg så får ni se hur mycket jag har skrivit om det). Men jag vet inte om jag är beredd att vänta tills revolutionen är här.

Nu gör Mitchell en sammanfattning av den intersektionella teorins historia. Den utmynnar efter örti raders mindre intressant historik i fyra av dess egenskaper som författaren tycker sig uppfatta:

1) En skillnadens politik: Jag är x till skillnad från dig som är y. Men alla vi som är x har något gemensamt.
2) Kritik av feministiska och icke-vita organisationer från svarta kvinnor: I de förra ges de inte utrymme för att de är svara, i de senare ignoreras de eftersom de är kvinnor.
3) Behovet av att välja de mest förtryckta som ledare. (Eh... Har ju funkat bra. Men läs vad hon skriver.)
4) Behovet av en politik som omfattar alla dessa förtrycksformer.

Frank Zappa sa en gång om jazz: "It's not dead, it just smells funny." Mitchell tycker ungefär detsamma om intersektionalitet, och förklarar varför under rubriken "A Marxist Critique of Identity Politics and Intersectionality Theory." Jag tänker inte gå in i detalj på den, men i stora drag går den ut på att den bara är en borgerlig hobby för folk som tror att identitet är något som inte bestäms av produktionsförhållandena. Tänk på Marx och alienation. Jag tror att ni hajar. Man måste också förstå begrepp som patriarkat i deras historiska och ekonomiska kontext, säger Mitchell. Hon dömer inte ut hela surven av identitetspolitiska rörelser eller intersektionell teori, men hon menar att det måste till något mer. Vi måste ta fasta på både det specifika och det allmänna, likt Franz Fanon säga oss att vi måhända är svarta, men vi är också människor. Men så görs inte i dag: 
Since identity politics, and therefore intersectionality theory, are a bourgeois politics, the possibilities for struggle are also bourgeois. Identity politics reproduces the appearance of an alienated individual under capitalism and so struggle takes the form of equality among groups at best, or individualized forms of struggle at worse.
Det här duger inte. Vi kan t.ex. aldrig bli kvitt mansgriserier inom vänstern så länge vi lever under ett kapitalistiskt genussystem:  "We will never free ourselves of machismo within the movement without abolishing gender itself, and therefore alienated labor itself." Vi måste även sluta fred över hudfärgsgränser och sexpreferenser, med mera. Sluta fajtas inbördes och se till klasskampen i stort. En sant revolutionärt feministisk politik måste koppla det individuella med det universella, med vår mänskliga essens. Amen.

Kära läsare, jag hoppas att du inte har låtit dig nöja med mitt referat av Mitchells artikel, utan åtminstone här och var har gått till originaltexten, som jag säkerligen inte har gjort rättvisa. Det ska också påpekas att Marx, Engels och deras efterföljare naturligtvis har skrivit en massa annat som är relevant i ämnet. Marx tidiga teorier om alienation är liksom inte hela marxismen, och den feministiska marxismen är mycket mer än Eve Mitchell. Men jag vill ändå säga ett par ord som sammanfattning.

För det första tycker jag att det vore synd att kasta ut decenniers socialpsykologisk forskning om identitet med badvattnet. Visserligen är Mitchells analys av hur identitet formas av det kapitalistiska systemet väldigt intressant, men den är inte precis heltäckande. Det är trots allt väldigt intressant för oss alla - här och nu - vad identitet betyder för oss, vilka identiteter vi har, hur vi positioneras eller positionerar andra och så vidare. Revolutionen står inte för dörren; senast jag kollade var där bara nån från Bing.

För det andra tycker jag att kritiken mot identitetspolitik kontra klasskamp eller vad man nu vill kalla det skapar en falsk motsättning. Det har blivit poppis att skriva artiklar som Alla vill vara i minoritet och hudflänga queerteori, intersektionalitet med mera. Men jag tycker nog att vi kan ta till oss det bästa från alla världar. Vi behöver breda sociologiska undersökningar. Vi behöver teorier om genus. Vi behöver gammal hederlig kamp för gemensamma krav. Vi behöver postkolonial teori, analyser av fascism och rasism, vi behöver inte minst skärskåda oss själva. Ingenting utesluter det andra.

För det tredje tycker jag att intersektionell analys har sina metodologiska svårigheter. De är så många att man kan undra om det här verkligen är ett bra verktyg. Jag har skrivit om det här. Men att det bara är en borgerlig hobby av undersysselsatta akademiker är nog att ta i. Det är ett av många analysverktyg.

Och för det fjärde tycker jag att ett av Mitchells exempel på hur man kan bedriva en feministisk kamp värd Marx godkännandestämpel stinker i högan sky.

  • Sex worker collectives that protect women from abusive Johns and other community members, and build democratically women- and queer-run brothels with safe working conditions.
Som om bordeller vore bättre än att gå på gatan för en prostituerad. Lyssna på den här intervjun med Rachel Moran om hennes erfarenheter av prostitution. I den säger hon bland annat att ju mer torsken betalar, desto större friheter tycker han sig ha att förnedra och slå. Själv skulle hon, om hon för en kväll vore absolut tvungen att prostituera sig, föredra gatan. Att kalla sig marxistisk feminist och samtidigt förespråka en varufiering av kvinnans kropp - rimmar det inte lite illa? Jag tycker det.

Jag tycker som sagt att Mitchell har många bra poänger. Men när hon kommer sättande som en Robin Hood med den korrekta analysen som ska frälsa oss från identitetsflum och intersektionalitet känner jag inte för att utbrista: "Prisa Gud!" Det finns så många fler färger på paletten än bleknad Technicolor.







måndag 2 december 2013

Fördomsfull eller fördomsfri?

"Den största fördomen är att tro att man inte har några fördomar", brukar det sägas. En närliggande tankefigur är: "Ateismen är också ett slags religion". Men är det så? Jag tycker att det är att blanda bort korten och devalvera begrepp som "fördom" och "religion". För mig är ateism avsaknad av religion; jag tror inte på några högre makter, för det ligger inte för mig. Det är inte mer än så. Jag har inget behov av att till varje pris försvara vetenskapen eller det mänskliga förnuftet, och jag är inte intresserad av att rasa mot religionen. Någon skrev att tron är som en talang, något som kan liknas vid musikalitet. Jag saknar i så fall den talangen, men inser att andra har den. Väl bekomme! Religionen kanske är en konstart. Men ateism är baske mig inte samma sak som religion.

På samma sätt ogillar jag det där med att alla har fördomar och att den som hävdar något annat bara är blind för sina egna. Jag föredrar fördomsfria personer och räknar mig själv som en sådan. Och med fördomsfri menar jag inte en Jesusgestalt utan bara någon som reflekterar över sina attityder gentemot andra, en som är vaksam över sina reaktioner på ett visst beteende eller en fysisk gestalt, doft, beröring eller så.

På ett primitivt plan kan vi rygga tillbaka över någon som stinker gammal alkohol bredvid oss på tunnelbanan. Vi sorterar bums in den i kategorin "alkis" "a-lagare" eller nåt. Och jo, det kan ju hända att vi har rätt i vårt kategoriserande, men frågan är vad som händer sen. Tänker vi: "Jävla alkis", flyttar på oss eller vägrar att låtsas om vederbörande? Om personen tar till orda, tänker vi att allt den säger bara är bludder, eller finns det en människa bakom alkoholdimmorna, kanske rentav en mycket klok och sympatisk människa?

Ett annat exempel: Det finns en ung man som jag rätt ofta ser när jag åker tunnelbana in till stan. Han beter sig inte som vanliga passagerare, för han byter plats titt som tätt, ofta bara efter att ha suttit i några sekunder. Han går fram till dörrarna eller glasrutorna vid ståutrymmet och petar på dem. Hukar sig hastigt, rör vid golvet, mumlar nåt. Går fram och tillbaka i vagnen. Effekten: folk blir livrädda, tänker: "Ett sajko - mamma!"
Men han har bara Tourettes syndrom. Han gör inte en fluga förnär, men det tog mig ett tag innan jag kopplade. Första gången jag mötte honom reagerade jag också primitivt med obehag. Det är inget fel med det. Reaktionen och vad man gör av den är inte samma sak.

Men kan någon vara helt fördomsfri? Eller kan någon vara helt fördomsfull? Tja, det beror på vad man lägger in i begreppet fördom. Naturligtvis kategoriserar vi. Vi gör det automatiskt och ständigt. Det första vi lägger märke till när vi möter en annan människa är könet, brukade min förra lärare i pedagogik säga. Vad ska det vara bra för? Tja, säg det. Men så gör vi, och om någon så att säga inte sitter på samma stol hela tiden blir vi brydda. Är det en man eller en kvinna? Vi måste bara få visshet! Men här kan vi skilja oss åt på grund av våra erfarenheter. Jag har rört mig i så många år i Stockholms gaykretsar att jag är van vid alla möjliga sorters könsuttryck. Alltså hajar jag inte till på samma sätt som någon som aldrig har sett en transperson. Jag begär inga stilpoäng för det och fördömer inte den som reagerar. Men folk som stirrar, viskar eller öppet fördömer, hånar, trakasserar och misshandlar fördömer jag.

Att vara fördomsfull är att döma på förhand. Ofta gör vi det utifrån egna erfarenheter - det kan gälla våra syskon eller partners eller grannar, vara individuellt riktat. "Men va fan, nu börjar han så där igen", tänker vi - men ofta får vi korrigera oss. Det var inte alls det där vanliga, tjatiga. Vi dömde på förhand och får stå där med skammen. Det är bra, för då har vi lärt oss nåt. Och det är nog min poäng: Vi kan vänja oss av med att döma på förhand, lära oss att undvika våra slentrianmässiga reaktioner.

Samma sak gäller strukturella fördomar. Marty berättade om en dokumentär där man fick följa en Sd-sympatisör, en ung tjej. Ni kanske kan räkna ut vilka fördomar hon hade - eller är det att vara fördomsfull? Hur som helst började hon arbeta på en förskola, och där fäste sig en av småttingarna vid henne. Han ville alltid sitta i hennes knä och gosa, vilket hon först värjde sig mot, för han var icke-vit. Men amor vincit omnia och inte kunde hon hata honom. Hon hade lärt sig något mycket viktigt och slutade vara främlingsfientlig. Se där en solskenshistoria, men verkligheten bakom den är ju rätt bister. Att fördomar existerar behöver sannerligen inte bero på personliga erfarenheter - ofta är det just bristen på desamma som möjliggör fördomarna. I ett samhälle fullt med strukturella assymmetrier förleds vi att dela in världen i svart och vitt, hur ädla vi än anser oss vara. Man kan t.ex. kalla sig feminist och se ned på "bimbos", räkna dem som ett slags korkade, spacklade könsförrädare. Eller så kan man försöka se bakom ytan.

Jag tror att tankefiguren "alla har fördomar, även jag" har politiska rötter. Det handlar om privilegier och strukturellt förtryck, och ämnet blir desto mer laddat eftersom så många utsätts för negativ särbehandling, fördomar, diskriminering och i slutänden hat och öppet våld. När man är underordnad, t.ex. som hbtq-person, går det inte att frigöra sig från normen på annat vis än att definiera sig mot normen. Men även det är ju att styras av normen, den norm man på goda grunder avskyr. Samma sak gäller den som har en funktionsnedsättning, är fattig, har psykiska problem, ett eller annat stigma eller oönskad kroppsform. Det gäller den som är icke-vit, den som bor i fel stadsdel eller förort, den som talar med en viss brytning och mycket annat. Vi ställer upp dikotomier som man-kvinna, svensk-invandrare, frisk-sjuk, snygg-ful, smart-dum - och samhället delas in i elit, medelklass och allt skräp därunder. Strukturerna är både högst verkliga, ekonomiskt betingade och samtidigt sociala konstruktioner. Vi har internaliserat dem sen barnsben och de förstärks av främlingsfientlig retorik, homofobi, kvinnohat, islamofobi, antiziganism, funkofobi... Listan kan göras snart sagt oändlig.

Det är alltså inte att undra på att folk blir misstänksamma mot den som säger sig förstå dem. Det är lika icke-förvånande att jag som bisexuell värjer mig mot någon som vill tolka min situation, bara för att dra ett exempel ur högen. Vem har tolkningsföreträdet? Inte är det du, även om du är välvillig. Så du säger att du inte har några fördomar mot oss? Tillåt mig tvivla. Ja, och tyvärr visar det sig ofta att ens farhågor besannas. Förresten behöver egna erfarenheter av underordning inte alls leda till att man förstår andra former av strukturellt förtryck. Att jag är bisexuell innebär inte att jag förstår vad det vill säga att vara utsatt för den manliga blicken. Att jag är feminist innebär inte att jag förstår hur det är att vara en tjej vars föräldrar flytt hit från Somalia. Liksom. Och även om jag är feminist kanske jag råkar utnyttja mina privilegier som man för att ta för mycket utrymme, även om jag inte vill det. Jag kanske rentav tjänar på kvinnors kollektiva underordning, tjänar på att de lever under hot om sexuella övergrepp och våld. Det gör dem fogligare, tänk så bekvämt.

Så visst måste vi se upp. Som fan. Vi måste granska oss själva, erkänna våra privilegier i förhållande till andra. Det är också mycket nyttigt att bli påmind om hur det är bo på andra sidan staketet. Men allt det här måste inte innebära att vi ser oss själva som automatiskt fördomsfulla. Som någon påpekade på Twitter i går känns "alla har vi fördomar, och den som säger att den inte har fördomar är den mest fördomsfulle" lite grann som en sekulariserad syndabekännelse. Det ligger något behagsjukt i det här, tycker jag. Det är självsmekande, som om den som bekänner sig som en fattig, syndig fördomsfull människa förväntar sig en guldstjärna. Kanske är det också därför som folk kommer med krystade svar om man frågar exakt vilka fördomar det är de har. Ingen vill ju vara fördomsfull - på riktigt - alltså får man dra till med nåt i stil med "Jag har fördomar mot tanter med dvärgtaxar". Fördomar mot muslimer? Absolut inte. Mot bögar? O nej. Och så vidare... Det är så fånigt. Kan du inte kalla dig fördomsfri i stället? Åtminstone så gott som fördomsfri?

Fördomar går att bekämpa. På ett individuellt plan kan man lära om. På ett kollektivt plan kan man t.ex. informera om att hivsmitta faktiskt inte sprids med myggor eller så. Och som en del av arbetet mot strukturell diskriminering och negativ särbehandling behövs saklig information, även om den ibland verkar falla på hälleberget. En hel del människor är fördomsfulla. De har alla möjliga förutfattade meningar om det ena och andra och fnyser åt det tredje. En hel del människor är fördomsfria. De sprider inte en massa skitprat om bögar och blattar och brudar, för de har inte de fördomarna. Vilken kategori vill du tillhöra? Eller vill du vara någonstans i mitten? Jag vill vara fördomsfri och jag tror faktiskt att jag är det. Jag tycker att det är bra, jag. Så skjut mig.


söndag 17 november 2013

Om att inte klara av

Jag ser en man från min balkong. Klockan är sju på morgonen och det är blåsigt och mörkt. Han står bara där, 150 meter bort, alldeles stilla, på en liten gräsmatta framför ett hus. Vad håller han på med? Aha, nu ser jag två små hundar i koppel. Nu hukar han sig, reser sig igen och går vidare. Han har använt en hundbajspåse. Det hade han förstås kunnat strunta i, men det kändes väl rätt. Han hade också kunnat låta blir att gå ut med hundarna och låtit någon annan göra det, om det inte är så att han bor ensam. I annat fall var han tvungen, och så är det ju med hundar. De är en börda på sätt och vis, men man blir ju fäst vid dem. Alltså går man upp tidigt, morgon efter morgon, i stället för att låta avliva dem. Vilket vore det bekvämaste.

Här är alltså någon som klarar av en uppgift. Inget konstigt med det. Människor klarar av allt möjligt. Jag tror att få skulle säga: "Ahmenguv, jag skulle aldrig klara aav att gå ut med några hundar klockan sju på morgonen!" Men vi säger det om en hel massa andra saker. Ibland har det en lätt poetisk klang: "Älskling, jag skulle inte klara mig utan dig." Vad menar vi då? Klart vi skulle. Man kan också använda det som ett slags hot: "Jag klarar mig inte utan dig!" Det betyder att något diffust, katastrofalt, mörkt och potentiellt livshotande kommer att infinna sig. Mitt liv kommer att slås sönder. Jag blir en mänsklig spillra, en skugga av mitt forna jag. Hädanefter ska jag vandra i skuggans dal, hålögd, uppgiven, vithårig i förtid, med kinder där man ännu kan se spår av tårar som har tagit slut.

Ja, eller också blir man jätteledsen ett tag. Sen sörjer man något mindre intensivt. Med tiden avklingar sorgen och livet känns rätt okej, även om det inte är som förut. Saknaden lägger sordin på stämningen understundom, men det är om inte okej så i alla fall överlevbart. För överlever gör vi ju för det mesta. Få dör av sorg även om det händer. I allmänhet tar vi inte livet av oss.

Så vadan denna metafor? Varför anses den så tjusig? Tanken väckte mig i morse. Jag låg och tänkte på att Marty ska åka på en litterär kryssning där hon är en av attraktionerna. Det kanske blir roligt - eller rena mardrömmen. Tänk om det blir så kraftig sjögång att alla önskar att de hade stannat hemma? Det vore inte så kul. Och tänk om det blir en ny Estoniakatastrof. Jag skulle inte klara av att hon dog, tänkte jag. Men så korrigerade jag mig. Klart jag skulle klara av det. Det vore fruktansvärt sorgligt, inte minst för barnen. Hur skulle jag klara mig ekonomiskt med vår höga hyra? Det kanske jag inte skulle klara av, så jag finge väl flytta till nåt mindre. Men jag skulle inte ta livet av mig, för det vore ju lite hårt mot barnen. Liksom. Alltså skulle jag klara av det, precis som folk i alla tider har klarat av saker.

Ja, man målar upp ett katastrofscenario för att i tanken pröva en annan tillvaro. Jag är bra på sånt. Jag är inte direkt som Filifjonkan som ser katastrofer i varje buske, men ofta tänker jag mig att folk ska dö eller jag själv dö eller så blir jag av med båda benen eller blir blind eller cancersjuk. Och i min fantasi är jag rätt tapper, får jag nog säga. Jag är den som klarar av både X, Y och Z. I verkligheten är jag pipig och smärtkänslig och i stort behov av trygghet, sällskap och allt allt ska vara som vanligt. Jag känner nog efter för mycket även om jag samtidigt klarar av att jonglera barn och jobb och relation och hushållsgöromål. Jag är som mannen med hundbajspåsen. Visst är det lite motigt ibland, men sånt är livet. Suckar jag och undrar om det inte svider lite i halsen? Trött är jag också; jag sover för lite. Det är jättesynd om mig.

Många, inklusive jag själv, fantiserar om att utsättas för tortyr men inte ge vika. Det är den yttersta prövningen, och om man klarar av den... Ja, vad är man då? En hjälte? Kanske. I mitt Twitterflöde läste jag i går om just en sån person, en vän till familjen. Han ville inte röja sina vänner så han blev ihjältorterad. Hade jag klarat av det? Hade du gjort det? Det går inte att veta. Och det är faktiskt bättre att undvika den sortens fantasier, har jag kommit fram till. Jag mår bara dåligt av dem. Det jag vet är att de flesta nog skulle undvika att säga "Ahmenguv, jag skulle inte klara aav att bli torteerad." Får man verkligen hoppas, för det vore så jävla osmakligt.

Alltså finns det vissa gränser för när den här metaforen känns okej. Kanske borde vi undvika den helt och försöka vara sakliga i stället. Men ibland vill vi inte vara sakliga. Marty säger då och då: "Älske, det här är det godaste jag har ätit i hela mitt liv!" Då blir jag glad, trots att jag vet att det där inte är riktigt sant.  Om hon i stället skulle säga: "Å, det där var riktigt gott. Hur har du gjort med sötpotatisen?" vore hon inte Marty utan någon annan. Och om om använde inte klara av-metaforen skulle hon heller inte vara min Marty. Vi vet vad hon har klarat av och vad jag har klarat av och vad våra vänner klarar av. Det är en hel del. Och visst är det okej att förgylla tillvaron med en och annan metaforisk överdrift, men kan vi inte undvika att runka i andras lidande eller i vårt eget, tänkta? Jag tycker det.

Så kalla mig prosaisk, men innan ni utbrister i ett "inte klara av" kanske ni kan säga precis vad ni känner i stället? Till exempel: "Jag skulle bli fruktansvärt ledsen om du gick ifrån mig. Du är en så viktig del av mitt liv och jag vill vara med dig. Jag älskar dig trots att du är en jobbig jävel att leva med ibland." Eller "Undrar hur det skulle bli om jag blev långvarigt sjuk? Skulle du ta hand om mig då, varenda dag, resten av livet? Jag vet inte om jag skulle vilja det. Det vore nog bättre om du gick ifrån mig." Eller så. För då får vi ett samtal som kan leda nånvart.

Det är kanske bättre att inte tänka alls på alla bakslag som kan drabba oss, och vissa gör nog inte det. Lyllo dem. Själv inbillar jag mig att mina katastroftankar gör att jag har en viss beredskap när den dagen kommer, men det kan vara en illusion. Men jag försöker i alla fall tänka: "Det är klart att jag skulle klara av det. Vad är alternativet, liksom?"

En gammal skogsarbetare jag brukade prata med mycket förr i världen hade ett annat sätt att uttrycka sig när diverse olyckor kom på tal: "Ja. Det går. Allt går." Och inte var det ett uttryck för likgiltighet. Man såg empatin i hans ögon och starka men tunga och söndervärkta kropp. Men han hade sett så mycket av livet att han aldrig skulle komma på tanken att utbrista i ett "Det skulle jag aldrig klara av".

Ja, allt går. Och allt sätter sina spår.









lördag 2 november 2013

Ajöss, Facebook, del 2

Jag tog bort mig från FB för några år sen, trött på diverse uppdateringar från människor som jag egentligen aldrig har brytt mig om. Men för kanske ett år sen gick jag med igen, för det fanns vissa som jag inte har kontakt med annars. Tänkte jag. Det kanske kan vara roligt att hålla kontakten med dem. Tänkte jag. Jag rensade bort de flesta av mina kontakter och behöll bara folk jag verkligen brydde mig om.

I dag tog jag bort mig igen. Den här gången är det för gott, hoppas jag. Jag märker att jag bara mår dåligt av att se hur mina bekanta träffar varandra utan att någonsin inkludera mig. Det blir en påminnelse om hur ensam jag är. Jag har blivit alltmer isolerad de senaste åren, och delvis är det självvalt. Kanske är det alltid självvalt. Men en komponent i det hela, bortsett från brist på tid och ork och pengar, är att jag har blivit varse hur lite andra bryr sig om mig - och jag om dem. Jag har ett par tre riktiga vänner. Jag träffar dem så gott som aldrig, men de finns där och är en trygghet. Vi finns för varandra utan FB.

Återstår mina "vänner". Som inte är det, utan bara bekanta. Jag har inget emot dem. Men de ingår inte i mitt liv och jag ingår inte i deras, så varför låtsas? Det är en orgie i meningslöshet.

Det är lite märkligt, men jag är väldigt mycket mer fäst vid många av mina tweeps än jag någonsin varit vid de bekanta jag trots allt har träffat under årens lopp, om än sporadiskt. Eller också är det just därför. De är smarta, roliga, gör intressanta politiska analyser och ger mig mothugg eller medhåll beroende på vad jag skriver och ingenting annat. Det är en stor intellektuell stimulans, och det räcker bra så. Några känner jag sen före Twitter-tiden och/eller utanför nätet. De finns ju kvar i mitt liv via Twitter om än inte via FB. Ett fåtal tweeps som jag inte känt sen tidigare har jag träffat AFK - och det har varit roligt. Men det är kravlöst. Vi måste inte ses. Vi träffas på Twitter och det är gott så.

Så ajöss med sig, Facebook. Du är inte gratis och du kommer aldrig att bli gratis. Ajöss med sig, ni bekantingar. En del av er hade kunnat vara mina vänner. Men jag har faktiskt ingen större lust att studera era smörgåsar, nya frisyrer eller tänkvärda citat. Adjö, adjö.

Förresten - en av mina kanske allra finaste och trognaste vänner är en person som jag aldrig har träffat. Hon har stött mig i vått och torrt och är en virtuos på att använda Occams rakkniv när jag går vilse i den mentala snårskogen. Puss på dig! Jag hoppas att vi aldrig ses, för det är roligare på det här viset.

torsdag 3 oktober 2013

Knullad i herrens hus

Jag har fastnat för tv-serien "Dexter" på Neftlix. (Om ni inte har sett den har ni en kort recension här. Och vill ni inte få vissa skeenden i den avslöjade får ni sluta läsa nu.) Fastnat, för den är väldigt spännande. Fastnat, för den skänker mig en stunds total verklighetsflykt. Jag vill se mer och mer, utan att reflektera. Ändå gör jag det senare förstås. Jag ser hur vissa sammanhang är ologiska och att de är det för att förhöja dramaturgin. Vi har en överenskommelse, serien och jag, om att köpa premisserna, det som på engelska kallas "suspension of belief", men ibland hänger den på en skör tråd, och börjar jag rota kommer det att förta en del av njutningen. Men nu ska jag ändå rota i den del av "Dexter" som jag aldrig har gillat: sexskildringarna.

Huvudpersonen Dexter Gordon är känslostörd. Ja, han beskriver sig själv som i total avsaknad av känslor. Men för att upprätthålla ett sken av normalitet - det är ju alltid bra när man är seriemördare som ni och jag - har han ett förhållande med en kvinna, Rita. Det fina med henne är att hon också är störd. Inte så att hon saknar känslor, men hon vill inte knulla. Hon har blivit våldtagen och misshandlad i sitt äktenskap med en missbrukare, nämligen. Det här passar Dexter perfekt.

Så här har vi dem: två personer som inte kan göra maskulinitet respektive femininitet eftersom de inte kan göra den heterosexuella sexualakten. Han är smått fånig i sin tafatthet, låter oss seriens skapare förstå: han är ju bara intresserad av sällskap. Om hon kysser honom eller vill gosa ser han osäker ut - varför han nu skulle göra det om han saknar känslor, men låt gå. Ändå vet vi ju vad han förmår när hon inte är med. Mörda och stycka. Något mer manligt kodat är svårt att föreställa sig. Blodet, jakten, muskeln, makten. Det är ingen slump att män äter mycket kött än kvinnor.

Men Rita är inte "fånig" eller tafatt; hon är hämmad, förstörd, ofullständig. Hon vill så gärna, men kan inte. Hon tar sexuella initiativ men hejdar sig och ber sen om ursäkt. Hon är ingen riktig kvinna, bara en prydlig och mycket konventionell mamma. Stackarn. Hennes jobb är ointressant och skildras bara i förbifarten. Hennes identitet är mer präglad av den ofullständiga heterosexuella paletten än hans. Att hon är totalt ovetande om vilket monster han är gör henne inte mer fullödig i våra ögon, även om man kanske kan tycka synd om henne.

Men det tar sig så småningom. En kväll suger hon av honom och han blundar, smått generad, men börjar motvilligt njuta. Nån dag senare försöker han gå south of the border, men kammar förstås noll med denna sippa brud. Han är för okänslig. Hon är för trasig. Jädrar.

Trots en minst sagt trevande början får de dock mot alla odds ett sexualliv så småningom. Och hur visar man det? Jo, med de sedvanliga tablåerna: kläder slits av, munnar möts, händer (hans) greppar bröst (hennes) och så vidare. Det är bråttom, ty det är så angeläget, ty det är så kättja är säger Hollywooddramaturgin. Att bara låta kameran rulla funkarnte. Det tar väl för lång tid och blir för odramatiskt.

Okej, det är väl inte så mycket att orda om. Inte blir jag kåt, precis. Snarare trött. Det känns ack så konventionellt. Det är det gamla vanliga med bara bröst men noll snopp i bild. Men nu kommer det intressanta, för manusteamet har bestämt sig för att skildra sexualitet även på kvinnans villkor. Alltså är det inte enbart missionären med mannen överst, utan ridande kvinnor och män på rygg, i alla fall då och då. Än sen, då? tänker den kritiska läsaren nu. Det är ju så det ser ut ibland. Jo, men det är ju ingen slump. Seriens skapare vill att vi ska tänka och känna nåt. Ingenting i en sån sån här dyr produktion sker av en slump. Det finns ett budskap.

Ta Dexters syrra, till exempel: Debra, den präktiga men osäkra och ständigt frustrerade. Hon som dels söker kontakt med sin nollställda bror, hon som är normal på gränsen till stinknormal. Debra är som vi, hon är en motpol till seriemördaren, hon är duktig men naiv. Vi ska heja på henne i hennes försök att göra karriär inom polisen. (Dexter jobbar på samma avdelning, men han är inte polis utan expert på blodstänksanalys.) Deb vill ta för sig av livet men hamnar ofta fel. Hon blir till exempel ihop med en annan seriemördare och är på vippen att bli hans nästa offer. Himla osis, men hon reser sig och går vidare, lätt stukad men ändå. Och nästa tjomme hon dejtar är inte alls en sån där Mörk Man - han är barnboksförfattare. Så nu är det dags för lite kvinnligt aktörskap.

Första gången det ska bli åka av tar Deb fram sina handklovar och sätter fast hans ena arm i sänggaveln (himla flax att de alltid finns där när de behövs). "Oj, du gillar hårda tag", säger han. Men nä, det beror bara på att mitt förra ligg försökte döda mig, svarar hon. Ändå rider hon honom, och några avsnitt senare rider även Lila, en blek och brittisk femme fatale, Dexter. Ja, till och med den hämmade Rita har nu tagit fan i hågen och knullar Dex. Jajamän, här har vi moderna kvinnor som vet vad de vill.

Budskap, alltså: Kvinnor kan. Även konventionella kvinnor som Rita kan. Även lite naiva kvinnor som Deb kan. Och vojne, en psykopatbrud som Lila kan sannerligen. De kan få männen på fall, och de gör det med sin attraktionskraft som vapen. Knullet är en könskamp och Kan-Kvinnorna går inte lottlösa ur striden. Det kan man ju tycka är okej. Men problemet är att de tydligen måste göra det med samma vapen som männen (minus kuken). De knullar som män och männen faller som furor. För om en kvinna vill ta för sig säger en man aldrig nej. Män är ju styrda av sin sexualitet - som t.ex. Angel, en stereotyp latinoman som har vänstrat sig ur ett äktenskap med en stereotyp latinokvinna. Så går det, hörni. Och om han ändå är en reko kille, så tänker han med snorren och är lite naiv, som Rita och Deb. Alltså suktar han efter Lila och beter sig som en fåne. Han gör vad som helst för att få henne, som att måla om hennes lägenhet. Sen får han sin belöning i form av ett knull. Efteråt tar hon lite Rohypnol, blir utslagen och får åka pling-plongtaxi till sjukhuset.
CUT TO: Angel blir anklagad för våldtäkt. Lila ville bara komma åt Dex som var på väg att lämna henne.

Som kontrast har vi sen Masuka, kriminalteknikern. (I tv-serier har man alltid all spetskompetens samlad på samma ställe. Inget statligt kriminaltekniskt laboratorium här, inte - kalla det Lex CSI.) Masuka vill också knulla och pratar jämt om det, kommer med ständiga sexuella anspelningar. Men han är ju asiat, och då vet vi. Asiatiska mäns sexualitet är larvig och undermålig, så det blir ingen sänghalm där. Dessutom är han ju kort, alltså kan vi flabba åt honom på vår rasistiska vis. I förhållande till honom är Deb i permanent överläge. Ja, alla kvinnor är i överläge till honom, även kvinnliga chefer vars makt alltid är relativ i tv-rutan. Skönt, för nu kan vi förstärka intrycket av det kvinnliga aktörskapet ytterligare.

Kommen så här långt börjar jag nästan ifrågasätta mina egen analys. Det är så skickligt gjort att man inte kan låta bli att ryckas med. Man vill veta hur det går, vill köpa premisserna och blunda för de unkna stereotyperna, ungefär som i "Orange is the New Black". Men jag vill säga lite mer om förljugenheten i den här serien innan jag slutar. Sen ska jag se nästa avsnitt.

Alltså: Det är inte fel att visa starka kvinnor eller sexualitet på kvinnors villkor. Felet är att det inte är en självklarhet att kvinnor är lika starka om män. Det är ungefär som män som säger: "Jag gillar starka kvinnor." Utgångspunkten är alltid den vite, heterosexuelle, starke mannen. Det är heller inte fel att ha en tv-serie där det förekommer icke-vita. Felet är att de vita är normen och de icke-vita är tillbehör, färgklickar, ungefär som den homosexuelle mannen är en maskot på kontoret, någon som de heterosexuella kvinnorna kan frottera sig med för att visa upp sin fördomsfrihet. Maktordningarna är konstanta, vare sig det gäller genus, klass eller "ras". Allt det andra är smink. Serieskaparna vill inte på allvar ändra på våra stereotypa bilder, de försöker bara måla över dem. Visst vore det befriande om personer i en tv-serie bara råkade vara homosexuella eller bruna eller så, utan att man gjorde ett sånt nummer av det? Men så är det sällan eller aldrig. Nej, asiaten eller flatan eller latinon ska med, alla ska med, för att visa vilken mångfasetterad värld vi lever i. Och då kan ju fler känna igen sig. Som kvinnor som vill knulla.

Och här får jag modifiera det jag skrivit ovan. Inte sjutton är allt så genomtänkt bara för att det är en påkostad produktion och ett snillrikt och hårt arbetande manusteam som ligger bakom. Dexters upphovsmän gör precis som alla vi andra: de och vi skapar genus och rasifierar - varje dag. De starka kvinnorna är bara på låtsas. Deras sexualitet är en återspegling av mannens, precis som Masuka återspeglar Dexters vithetsprivilegier. Att vända på de rådande maktordningarna bekräftar bara de rådande maktordningarna. För tänk på hur serien hade kunnat se ut. Dexter hade kunnat vara en man med asiatiskt påbrå. Eller en kvinna. Eller en kvinna med asiatiskt påbrå. Lila hade kunnat vara en man. Angel hade kunnat heta så men inte haft hawaiiskjortan och lilla hatten och snoppen i förarsätet. Knullen hade kunnat skildra en man som blir penetrerad och njuter. Och min näsa hade kunnat räcka runt jorden.

Luce Irigiray talade om fallogocentrismen, en världsbild där mannens perspektiv genomsyrar allt, bland annat språket. Kuken, fallos, är alltings utgångspunkt, och därmed blir det omöjligt att skildra en sexualitet i en tv-serie på något annat sätt. Nå, just så sa hon inte, men hon sa ungefär så här (jag citerar från ett annat inlägg):
Det är enbart under mannens herravälde som kvinnan, vars sexualitet ”i själva verket är plural”, reduceras till ”ett substitut för den lille pojkens hand” i en penisfixerad kultur. 
Mot detta ställer Irigaray ”en annan ekonomi” som ”undergräver begärets mål-objekt … och kullkastar troheten mot endast en diskurs”. Det finns en annan ”begärets geografi [som] är mycket mer diversifierad”. 
Nu kan man tycka vad man vill om fransk radikalfeminism eller om en dikotom könsuppfattning där vi automatiskt associerar kukar med män och fittor med kvinnor. Man kan tycka att begreppet penetration bör ersättas av "omslutande sex". Man kan tycka att det inte finns något som säger att aktiv och passiv i sexuella sammanhang har ett vitten med aktörskap att göra. Men den begärets geografi som skildras i "Dexter" är fanimej platt som en pannkaka.

Man kan också säga som Audre Lorde: "The master's tools will never dismantle the master's house". Så länge man knullar i herrens hus gör man det på herrens villkor, och den dag en amerikansk tv-serie ger oss en bra bild av sexualitet, genus, ras och andra maktordningar är den dag då vi hör ett nöffande ovanför oss. Vad är det som flyger där? En gris.

(Det här är mitt lilla bidrag till Veckans bloggutmaning.)