Vill du åldras eller bli äldre?

Barn blir äldre - vuxna åldras. Men det måste inte vara så. Mitt mål är att bli äldre precis som barn, d.v.s. att "levla", nå en högre nivå.

Visst blir man luttrad med åren. Visst kan man se tillbaka på ett liv smockfullt av misstag och återvändsgränder. Visst blir kroppen mindre vig och tilltalande. Visst inser man att den där drömmen man hade aldrig blev nåt av. Men jag säger som min forne terapeut: "Bitterhet är en lyx vi inte har råd med."

 Att åldras är, som jag ser det, att inskränka sitt liv, inte våga pröva nya saker "för det är ändå ingen idé, jag är för gammal". Att förkasta saker på förhand, för "det där har jag prövat och det funkade inte", eller  för att man inte tycker att man behöver lära sig nåt. Det senare är ju bara arrogans. Och just för att man har misslyckats så många gånger med A, B och C vet man hur misslyckandet känns. Det kanske inte är så farligt? Man överlevde ju, gick vidare. Att anklaga hela världen för att ens liv är si eller så gör bara en galning. Att anklaga sig själv för att man är ett sånt misslyckat praktarsle är precis lika ofruktbart, eller att anklaga sin partner för att hen har förstört ens liv.

Det är meningslöst att önska att man haft sina misstag ogjorda. Utan dem hade man ju levt i en annan värld, och hur ska man kunna veta att den vore bättre? Så ja, att vältra sig i bitterhet är just det: en form av lyx. Man unnar sig att tänka så. Men det kostar mer än det smakar, för bitterheten gör en klavbunden till en tröstlös verklighet - som kanske inte alls är så tröstlös om man höjer blicken lite.

Jag brukar säga till mina äldre barn att de har ett långt liv av misslyckanden och kraschlandningar framför sig, men att man lär sig av sina misstag. Det vore ju trevligt om man kunde undvika dem, men det går inte. Så man gör ett misstag, lovar sig att inte göra om det, och så gör man samma misstag en gång till, och kanske en gång till. Till slut börjar det ändå ringa en klocka nånstans: "Hm, kan jag se ett mönster i det här, tro? Jag kanske borde undvika det här? Ja, jag ska försöka." Och så blir man lite klokare, i alla fall på just den här fronten.

Till mindre barn som försöker lära sig nåt brukar jag säga ungefär så här: "Ingen kan det här från början. Ingen som aldrig har cyklat eller simmat klarar att göra det på första försöket." Nej, man måste pröva sig fram, och det finns inget rätt eller fel, ingen "trial and error" - det finns bara trial. Så du kan inte "misslyckas", du kan bara försöka tills det går, ungefär som med ett spel på telefonen.

Det här kanske låter outhärdligt snusförnuftigt, och jag kan höra dig säga: "Gosse, du har ingen jävla aning om hur jag har det." Nej, jag har ju inte det, och det som gäller för mig gäller inte nödvändigtvis för andra. Liksom. Det är en teori jag har. Men jag försöker ändå generalisera lite med mina erfarenheter som bokstöd, berätta hur just jag ser på det här. Framför allt är det här mitt sätt att hantera det oundvikliga, nämligen resan mot slutpunkten. Om jag ändå ska dit kan jag väl försöka göra färden lite mer trivsam?

Det finns ett åldrande som inte beror på diverse dystra, vrånga eller uppgivna attityder. Det beror i stället på rädsla. Eftersom livet är som det är bär vi på en massa plågsamma erfarenheter, erfarenheter som förmodligen präglar oss mer än de positiva. Det här negativa, smärtsamma går liksom inte att snacka bort. Det har skapat sår som vi ogärna vill peta i. Rädsla. En tröst för tigerhjärtan är att den här mekanismen är nödvändig för oss som art. Hade vi inte lärt oss att undvika det som är farligt, skrämmande och skadligt hade mänskligheten dukat under i ett litet nix (som Astrid Lindgren skulle säga - älskar det uttrycket). Men det innebär ju inte att det känns bra. Och det som inte känns bra undviker vi mer eller mindre instinktivt. Bra där. Men eftersom vi är funtade som vi är drar vi också vissa mindre lyckade slutsatser av våra plågsamma erfarenheter. Så här till exempel: "Eftersom det gick åt helvete i går kommer det att gå åt helvete i morgon med - bäst att jag undviker det."

Ja, man både kan och bör undvika det man vet är skadligt, eller ta sig ur situationer och relationer som bara gör en svagare, räddare och trasigare. Men man kanske kan hejda sig en smula innan man börjar undvika saker som inte nödvändigtvis är skadliga, utan mer...obehagliga? Jobbiga? Krävande? För annars riskerar man att snäva av sin tillvaro i onödan. Jag kanske undviker A för att det är så frustrerande (varför fixar jag aldrig det här?!) eller B för att det inte passar en i min ålder (vuxna karln, vem tror du att du är?) eller C för att det verkar läskigt (kan jag inte bara sitta hemma och titta på Netflix i stället?). Och så krymper tillvaron: det är riskminimeringens pris.

Det här passar inte mitt kynne. Jag har en idé - kanske är det bara fåfänga - att tillvaron bör öppna sig i stället. Att vi ständigt kan upptäcka, lära oss nya saker och kanske märka att vi kunde mycket mer än vi hade trott. Och då är vi tillbaka till det här med att bli äldre kontra att åldras. För barnet är världen som en blomma som slår ut. Är inte det en vackrare bild än en värld som långsamt sluter sig medan nån jävel står och skruvar ner ljuset i rummet med en reostatströmbrytare? Jag tycker det, kalla mig barnslig.