måndag 25 juli 2016

Mazetti och fotbroms

Någon la upp en bild på Mazettis kakao på Twitter, och jag kastades tillbaka till min barndom lika omedelbart som vissa dofter skapar blixtbilder i huvudet. Nostalgi? Ja, men själva smärtan, algin, är inte så stark. Jag minns köket, hur jag hoppade upp mot diskbänken och drack vatten ur kranen när jag var för kort för att dricka stående. Jag minns gasspisen med den inbyggda brödrosten där man var tvungen att vända på skivorna när de blivit tillräckligt bruna på ena sidan. Frysen i hallen utanför, med ett glasspaket där jag i smyg hade öppnat flikarna på kortsidan och nallat några skedar. I frysen brukade det också ligga ett paket spenat med en bild av en pojke med indianfjädrar på huvudet och en böjd arm med en liten bula på - för äter man spenat får man muskler. Jag avskydde spenat men kände att jo, såna muskler borde man väl ha. Fast inte till priset av spenatätning.



Nu satt jag nyss på balkongen och såg svalorna svirra omkring husen och ibland dyka in i ett bo under en taknock, och tänkte: "tornseglare". I hela mitt liv har de varit svalor, och när jag hör ljudet eller ser deras flykt känner jag "svalor". Det är det fenomenologerna kallar det förreflexiva, vår omedelbara upplevelse av världen, av oss själva, av oss själva i världen. Men jag korrigerar mig alltså genast. Det där är inga svalor, det är tornseglare. Jag vet inte om jag en dag kommer att känna "tornseglare" förreflexivt, men jag tvivlar på det.

Vem är det som ser på dig från kakaopaketet? Det brukade jag undra över. Men det är en vuxen person, det känner jag förreflexivt. Kanske är det en förälder. Den vakande, kontrollerande blicken är dock märkvärdigt neutral, nästan som om paketet bara förmår se, inte agera och banna ("Ta inte för mycket nu - chokladen blir för stark! Eller...gör som du vill, jag är ingen människa, bara ett paket.") Men mors blick var ofta där. Mammor hade ögon i nacken. Far var liksom mer disträ, upptagen av tankar, inte lika sträng. Kanske tänkte han på sina kartor över den där älven som Vattenfall skulle bygga ut och vilka konsekvenser det skulle få för lapparna. Ibland företrädde han dem, ibland företrädde han Vattenfall. Han var både lantmätare och advokat med vattenrätt och expropriation som specialitet. Fast då är vi där igen. Inte får man säga lappar, det heter samer. Och det har jag inga problem med, utom kanske om jag tänker på Lapp-Lisa. För hon bebor en tid som inte finns längre, och hon sjunger den hjärtslitande sången om den lilla flickan på barnsjukhuset https://www.youtube.com/watch?v=wbAI21DPsIE som aldrig får komma hem till mor. Nej, nu så vilar hon i graven, skild från sjukdom och från mor. Hon är hemma hos sin Jesus, där som ingen sjukdom bor.

Vilar i graven gör även Anna-Lisa Öst, min mor och far och hela min barndom. De finns bara kvar inom mig som allt mer bleknande minnen, tillsammans med Mazetti, lukten av blå Bugg, min Monark med fotbroms och magkälken som man styrde med en stång. Men då och då kastas jag tillbaka dit, och det är som att vandra omkring i ett drömlandskap. Jag är hemma, men i ett hem som inte finns längre, på en gata som ser ungefär likadan ut men där det nu bara bor främlingar. Man kan inte nedstiga i samma flod två gånger, som bekant, och det beror inte bara på att floden förändras för varje sekund. Även vi förändras varje sekund. Apoptosen tar kål på gamla celler samtidigt som nya bildas, och nästan hela vår kropp byts ut med jämna, om än långa, mellanrum. Så ingen permanens gives. Tanken är smärtsam, smått skrämmande, samtidigt som den inger hopp - jag brukar kalla såna känslor hoppinjagande.

Jag vill ha en cykel med fotbroms, så att man kan sladda. Det var längesen jag sladdade, men jag vet precis hur jag gör, och skulle jag sätta mig på en hoj skulle jag kunna göra det utan att reflektera det allra minsta. Sladden är lika förreflexiv som känslan svalor. Och jag själv bebor min kropp som bebor världen på samma självklara och förbryllande vis. Det är liksom inte kroppen här och världen där - allt sitter ihop. Kroppen är vårt perspektiv på världen, som också är full med andra kroppar, andra perspektiv. Och vårt medvetande, fortsätter fenomenologerna, sträcker sig automatiskt någonstans: utåt, bortåt, mot varandra, mot världen - det är intentionellt. Vad det nu hjälper när man sitter och tänker på Ögon-Cacao och fotbromsar. Det kanske är det som ändå gör mig lite sorgsen just nu. Jag sträcker mig efter något som inte längre finns där.

Men jag finns ju här och nu. Alltid något. Och i mina barns ögon är jag lika självklar som att solen går upp eller att inte heller de gillar spenat. En dag ska de sitta och minnas hur de spelade Pokémon Go, använde Kik och Snapchat och Musical.ly och XBox 360 eller headset framför WoW, Clash of Clans och annan hopplöst föråldrad teknik. Jag hoppas att de ska tänka att jag var närvarande, för jag försöker verkligen vara det. Och jag hoppas att jag en dag ska kunna ta det där klivet ner i graven utan att vara alltför rädd. Tänk om jag får återse min gamla cykel där? Jag jonnar på, fortare, fortare, fortare, och så stannar jag i gruset med en sista sladd innan mörkret faller.






Inga kommentarer: