lördag 10 maj 2014

Några ord om att bryta ner maskulinitetskulturen

Jag läser ett inlägg av Hej Blekk om att även män våldtas och vill gärna utveckla en del av resonemanget som jag reagerade på. Det står att den ökande rapporteringen om våldtäkter av män "sakta men säkert" bryter ner maskulinitetskulturen. Men är det så, och hur vet vi det? Jo, det kanske skapar några sprickor i en schablonmässig syn på Mannen som "stark" och "orubblig" hos den som fortfarande köper den myten. Men tillåter det verkligen män att se sig som offer? Och blir det nu "tolererat inom en maskulinitetsnorm att få vara känslig, svag och ja, kanske till och med utsatt"? Om det vore så väl! Men jag har mina dubier.

Jag tror att det är viktigt att nyansera begreppet maskulinitet. Det maskulint kodade, som exempelvis ett visst beteende, könsuttryck eller stora muskler och skäggväxt, medföljer inte automatiskt en viss uppsättning kromosomer, könsdelar eller en viss könsidentitet. Läs gärna boken Female Masculinity av Judith Halberstam så får ni se. I stället för att slentrianmässigt tillskriva den som definierar sig som man "maskulinitet" eller en "maskulinitetskultur" bör vi uppmärksamma den hegemoniska maskuliniteten, alltså den som framstår som ett ideal, ett som är så inpräntat i oss att det förefaller naturligt. Den stora banbrytaren här är Raewyn Connell, som har kartlagt fenomenet och pekar på möjliga utvägar ur den här tvångströjan. Hon säger t.ex. att vi måste erbjuda unga män skyddade rum där de kan diskutera såna här saker öppet.

Alltså: det finns en tydlig rangordning bland män, en hierarki där den som närmar sig det hegemoniska mansidealet (är bra på sport, har stort inflytande, tjänar mycket pengar, klär sig i kostym och susar omkring i affärsjetplan etc) står högst i kurs - både bland kvinnor, men framförallt bland andra män. Att det idealet är hart när ouppnåeligt är en annan sak. De allra flesta män vet med sig att de "brister" i sin maskulinitet på ett eller annat sätt. Men att idealet är hart när ouppnåeligt kvittar: hierarkin finns där, även i bögvärlden.

Så vi har alltså inte en form av maskulinitet, vi har flera. Det finns flera uttryck, parametrar, det finns en värdeskala. Och de olika sätten att vara maskulin eller göra "man" lever parallellt med varandra. Hej Blekk skriver om våldtäkter i amerikanska fängelser. Det är ett olyckligt valt exempel, tycker jag, för är det något som förstärker det hegemoniska maskulinitetsidealet är det just våldtäkten av en annan man. Där och då blir ju den som våldtas, ofta under åratal, en "bitch". Att sätta på en annan man är att dominera honom, att bli påsatt är att bli "turned", det vill säga femininiserad. Men försök säga till våldtäktsmannen att han är homosexuell eller ens bisexuell så får du en kniv i magen. Han är den manligaste av män och knullar bara den där lilla horan i brist på "riktiga kvinnor". Vilka det nu är.

Nu är Sverige inte ett amerikanskt fängelse, eller ens särskilt likt det amerikanska samhället. Men att män blir våldtagna även här tror jag knappast är en nyhet för någon. Att det uppmärksammas är bra, men jag tror inte att det förändrar de manliga männens självbild för fem öre, kalla mig pessimist. Det får inte våldtäktsmannen att tänka om, men det kanske kan vara till tröst för de män som drabbas att veta att de inte är ensamma. Att falla offer för en sådan mycket plågsam händelse skapar lätt självförebråelser: "Varför just jag? Var det inte lite mitt eget fel?" Man måste få prata om det. Jag talar av egen erfarenhet. Men, som sagt, jag tror inte att det här gör det lättare för män att släppa fram sina "svaga och utsatta" sidor. Tyvärr.

Ska vi blir av med den våldtäktskultur som ligger som en kall hand över så många, för att inte säga alla, kvinnors (och så många transpersoners och en del mäns) tillvaro behöver vi angripa roten till det onda. Vi måste börja med barnen. Vi lär aldrig bli av med hegemoniska mansideal så länge vi har fotbollsspelare som Zlatan eller hårdingar som Michael Persbrandt. Men vi kan lära pojkar att inte lösa konflikter med höjda röster och våld eller hot om våld. Vi kan lära både flickor och pojkar att säga nej, att värna om sin integritet och att inte se sitt värde i form av yttre attribut. Lite genuspedagogik här och där under några år räcker inte. Vi måste föra en ständig diskussion om identitet, makt och delaktighet från förskolan och uppåt. Vi har kommit en liten, liten bit på vägen, men det är precis som feminism och jämställdhet:  inte en isolerad fråga utan ett perspektiv som aldrig får glömmas bort.

Det låter väl som en utopi. Att få slut på alla våldtäkter låter också som en utopi. Men vi har förverkligat utopier förut, som den om kvinnlig rösträtt. Visst går det, på sikt. Och jag längtar efter ett samhälle där vi inte har en könsuppdelad arbetsmarknad, där män inte längre tjänar mer än kvinnor (och där inte 90 % av all porr handlar om över- och underordning, för att dra ännu ett exempel ur högen). Tänk er ett samhälle där vi äntligen har slutat tjata om könsidentitet, könsuttryck, sexuell läggning eller "mansroller" och "kvinnoroller"! Och tänk er ett samhälle där vi har domesticerat även de maskulinaste av män, fått dem att inse att det inte är okej att vara okänslig, oempatisk, maktlysten och hänsynslös någon enda gång - som i ett sexuellt sammanhang. Jag tror att det går, men tror inte mycket på att uppmärksammandet av våldtäkter mot män för oss så många steg i den riktningen.