"Den dåliga svenska sjukvården" och varför jag älskar den

Jo, folk far illa i vården. De blir felbehandlade, slussas runt till olika instanser, får aldrig samma läkare, blir snorkigt bemötta och så vidare. En del hatar den svenska vården, ofta på goda grunder, tyvärr. Visst händer det. Visst saknas resurser. Visst är systemet där vårdcentralerna får betalt per besök helt sjukt. Visst är sjuksköterskornas och uskornas löner för låga. Det finns mycket att göra.

Men jag har kanske haft tur, för jag har uteslutande positiva erfarenheter av denna utskällda svenska vårdapparat. Jag har varit med om ett fantastiskt bemötande och stor kompetens när mina barn skulle födas. Inte för att det var jag som födde dem, men ändå. Jag har fått en appendix och en skrumpen gallblåsa bortopererade - snabbt och bra och komplikationsfritt. Jag har gjort tre ljumskbråcksoperationer (efter första gången på höger sida gav sig nätet i väg på vift - sånt händer). Jag har inte behövt vänta särskilt länge efter en remiss och och operationerna har gått som en dans. Att man inte vill dansa dagen efter är en annan sak, men smärtan är överlevbar - jag har bara tagit lite paracetamol, inte några starkare grejer trots recept jag fått med hem.

Och nu kom jag just hem efter att ha fått mina hjärtrusningar botade en gång för alla. Hoppas jag, det kan hända att man måste göra om det, men det är bara fem procents risk för det.

I förra veckan var jag på Huddings sjukhus (ja, jag kallar det så) för en genomgång av min ablationsbehandling. Sjuksköterskan berättade i detalj alla steg, jag kunde ställa frågor och fick svar. Hon tog ett ekg och lite blodprover, sen fick jag prata med en läkare som gav ytterligare några detaljer. Och så i morse var jag där igen. Gick till kassan i entréhallen och anmälde mig efter att ha fått vänta i hela två minuter. Behövde inte betala en spänn, för jag har uppnått frikortsgränsen. Jag har ju varit hos husläkare och ett kardiolog och lite annat. Så i dag var det gratis. Alltihop.

Kom upp på avdelningen, fick vänta en liten stund, men sen fick jag en sängplats och ett sjukhuslinne och en infart med Ringeracetat (innehåller elktrolyter, inte bara natriumklorid). De kollade ekg och blodtryck och jag fick min instruktion. "Du har tre uppgifter här i dag. Du ska säga till om du har ont, om du är orolig och om du är kissnödig." Det var ju inte så komplicerat. "Det måste gå", sa jag. För övrigt fick jag nåt läkemedel som gör att kissnödigheten inte känns, om jag nu minns rätt. För man måste ligga stilla länge.

Jag satt och läste i min Stephen Fry-bok i en och en halv timme, sen var det dags att åka ner, och jag preppades med två Alvedon och en Stesolid. Rullad till operationsrummet, där jag fick kliva upp på en lite smalare brits. Eller operationsrum och operationsrum - det är ju ett ingrepp, inte en operation. Så kalla det labbet i stället. Tre stora monitorer på väggen, en motorstyrd bamseröntgenapparat på en båge för genomlysning av hjärtat och så en massa elektronik och jox. Läkaren kommunicerade via headset med någon som satt i rummet intill för att hjälpa till att pricka rätt. Och allt detta, vad hade det kostat mig i USA? Jag törs inte tänka tanken.

Jag kan lika gärna dra alltihop, så vet ni hur en ablation går till om ni ska göra det nån gång. Alltså: En omgång ekg-plattor, en pulsoximeter som vanligt (mäter puls och blodets syrsättning med en liten klämma på pekfingret) och blodtrycksmätare. Sen rakade de en handflatestor bit i ljumsken och steriltvättade, därefter täcktes jag av ett operationslakan med hål bara där. Läkaren satte bedövningen, och det kändes lite obehagligt, men inte så väldigt. Syrran gav mig lite smärtstillande via infarten och lite mer lugnande. Inga problem.

Jaha, sen såg jag på skärmen när sladdarna åkte in i hjärtat. Och det här kändes inte ett dyft och var inte ett dugg läskigt. Efter att allt var på plats satte de igång en hjärtrusning med lite elektricitet - allt går med elektricitet - och det kändes ju exakt som mina vanliga hjärtklappningar. Och så började de frysbehandla. Kändes inte heller. Jag somnade då och då. En gång kliade det på näsan, då kom en syrra med en pappersbit och kliade mig där - för man får inte röra en fena och inte lyfta på huvudet, det senare för att inte öka trycket vid ljumsken.

Själva ablationen gick bra. Läkaren sa att det hade gått lätt att framkalla takykardin och att det nu var fixat. Och som tur är satt det där elfelet på "rätt" ställe, vid AV-knutan. Har man lite osis (så uttryckte hon inte inte) och man måste ta bort kopplingen vid vänster kammare (tror jag, minns inte riktigt) måste man gå igenom hjärtväggen och bränna; det senare kan göra lite ont. Frysning känns inte för fem öre, och jag hade bara ont vid ett tillfälle till under själva ingreppet, men då fyllde de på med lite mer smärtstillande.

Ja, det här tog sin tid. Man måste vänta en stund och sen försöka provocera fram en hjärtgalopp för att se att behandlingen tagit skruv. Jag fick adrenalin för att hjärtat skulle banka rejält - det kändes som om jag skulle springa ifrån en björn eller så - men det höll inte på särskilt länge. Så småningom var allt klart.

En annan läkare kom och drog ut sladdarna och tryckte på ljumsken rätt hårt en lång stund. Sen tog en syrra över, hon tryckte samtidigt som hon och kollegan tog bort mitt ekg och sterildukar med mera. "Nu blir vi lite intima", sa hon - haha! För jag fick böja på knät och vinkla benet utåt när de satte på ett tryckförband: en lång rackarns klisterremsa med en hopvikt kompress på mitten - från rumpan ner på lårets insida, intill det allra heligaste. Som känns rätt prosaiskt vid såna här tillfällen, sjukhuserotik i all ära.  Hela ingreppet tog två-tre timmar - jag hade ingen järnkoll på tiden, precis, eftersom jag var lite såsig. Men det ska ta 1-3 timmar, 2 i genomsnitt.

Tillbaka till avdelningen. Ligga på rygg i två timmar (inte lyfta huvudet!), sen höjde de huvudändan och jag fick en kopp kaffe (tackade nej till sjukhusmat). En annan syrra kollade blodtryck, puls och förband tre, fyra gånger och gav mig en kissflaska. Som jag kunde kissa i - en stor sak! Men jag är ju van vid att ha varit sövd, och då är det lögn i helvete att kissa.

Två timmar till, sen fick jag resa mig och knalla runt i en halvtimme för att se om förbandet skulle läcka. Det gjorde det inte. Byta till ett mer ordinärt plåster, gå lite till, kolla igen - fortfarande ingen blödning - sen hemgång. En sista omgång ekg, puls och blodtryck och sen drog de infarten. Skönt att slippa den.

Tja, sen promenerade jag till Flemingsbergs station, köpte kanelbulle och kaffe i Pressbyrån, tog pendeln till Centralen och tuben till Vällingby. Och mådde som vanligt.

Då vet ni. Frukta icke! Det här var lätt som en plätt, om än en smula långtråkigt. Men ska man gnälla över det? Knappast. Nu slipper jag oroa mig för att få takykardi när jag står med två fulla matkassar på Coop, behöver inte ligga inkapaciterad i en timme med en puls på nånstans mellan 150 och 200. Min livskvalitet känns redan förhöjd - rejält.

Och det här kostade mig alltså inga stora summor tack vare patientförsäkringen. Ablationen är personalkrävande, jag tror att de var sju stycken som sysselsatte sig med enbart lilla mig. Apparaterna är förmodligen inte gratis heller.

Men framför allt: alla var så snälla och trevliga, humoristiska, omvårdande och omtänksamma! Och det har de varit varenda gång jag har legat på sjukhus. Eller varit på Astrid Lindgren med mina barn. Undantagslöst. Har jag haft tur som en tokig? Jag tror inte det. Jag tror att det är så här vården fungerar för det mesta, och det beror till största delen på alla fantastiska proffs som jobbar där. En del är rädda för sjukhus. Jag är precis tvärtom: jag känner mig alldeles trygg.  Så nu förstår ni kanske varför i alla fall jag älskar den svenska sjukvården.