Kärleksämbeten och normativitet

"Är det verkligen progressivt att vara polyamorös?" frågar sig Nöjesguidens anonyma skribent "666" i en artikel som publicerades häromdagen. Jag såg den på Twitter tack vare @swussian,Tanja Suhinina, som skrev: "Ytterligare en artikel som förklarar att POLY INTE ÄR FÖR ALLA och att MONOS KAN BLI SÅRADE AV ATT VARA MED POLYS".

Jag håller med. Det är rätt tjatigt att så många artiklar som behandlar ämnet ger en känga åt polyamorösa. Motsatsen ser man sällan, alltså artiklar om hur jobbigt det är för den som är poly att vara med en som är mono. Något som jag tycker är ännu mer beklämmande är att de båda samlevnadsformerna/preferenserna/relationsmönstren eller vad man nu vill kalla det alltid ställs mot varandra i ett försök att reda ut vilken som är "bäst".

Frank Zappa fick en gång frågan vad han tyckte om Alice Coopers musik. Hans svar: "Den är bra för folk som gillar den." Ungefär så tycker jag om relationer, och det är därför jag kallar mig relationsagnostiker i min bio på Twitter. Alla former av relationer kan vara bra för dem som gillar dem, och skit för andra. Eller för dem själva. Ingenting säger liksom att man blir lyckligare, om nu det ska vara alltings mått, av att leva på det ena eller andra viset.

Sen har vi det där med normativitet. Så länge normen är mono och inte poly eller RA eller what have you kommer den som tillhör normen inte att se normen eftersom vederbörande ser genom normen. Och det är alltid bättre att tillhöra normen, om man med bättre menar enklare. Risken är dessutom överhängande att den som tillhör normen blir normativ, vilket drabbar de ickenormativa.

Det finns motnormer. Jag har skrivit om det förut, att det till exempel finns en bögnorm enligt vilken bisexuella män eller heterodefinierade män som har sex med andra heterodefinierade män, eller transpersoner som identifierar sig som homosexuella ses över axeln. Det är förståeligt att den här sortens normer uppstår, rentav oundvikligt. Men kul är det inte. Och på samma vis finns det förstås, åtminstone i vissa kretsar, en polynorm, och den är den 666 vänder sig mot och inte kan identifiera sig med. Men det innebär inte att alla polyamorösa är så som 666 utmålar dem.

Kan vi inte bara släppa det där tuggbenet, att det är bättre att vara A än B och vice versa? Och med bättre menar jag just nu hälsobringande, inte enklare. För den som är poly är det bättre att vara poly och förmodligen att vara med andra som också är det. För den som är mono ger det större sinnesfrid att vara med sin like. Vissa gillar Paradise Hotel. Jag kallar det Hetero Hell. Men jag måste ju inte titta.

Nej, det intressanta med inlägget i Nöjesguiden är för mig texten den länkar till, Clementine Morrigans Love is a limited resource - on trauma and queer utopias som får tjäna som bokstöd för Nöjesguiden-inlägget. Morrigan hävdar att kärleken verkligen är en begränsad resurs och bashar polyvärlden för tanken att den inte är det, eller snarare polynormativiteten. Så långt inget nytt. Men här kommer det viktiga:

I read online today that love is a feeling. I have to disagree. I have to say that for me, learning that love is not a feeling was a hard earned lesson. As a child who was never given an xample of real, safe love, I became an adult having no idea what love is. A culture that convinces me love is something I ‘fall into’, something that happens, something I feel, and my starving, deprived, hungry heart, make a dangerous combination. It has taken me so long to realize that the person who put his knee on my chest and wouldn’t let me breathe, who oscillated between best friend and abuser, who blamed his rage and violence on his unbelievable love for me, did not love me.

Kärlek är ett verb, ett arbete, rentav ett ämbete, verkar Morrigan mena. Och det låter ju bra. Att "kärlek och övergrepp inte kan samexistera" eller att "utan rättvisa kan ingen kärlek finnas" (båda citat av bell hooks) känns rätt självklart. Visst är det motbjudande när A bedyrar B sin kärlek och sen beter sig som ett as. Det devalverar utsagan, liksom. Men det innebär ju inte per automatik att den är genomfalsk. Man kan både älska och hata en person om vartannat, precis som man kan älska att bo i hyresrätt men hata den höga hyran. Hupp, det kanske var att förringa problemet. Men ni förstår nog vad jag menar. Så det är samma sak här, menar jag: kärlek kan vara en känsla men också en gärning. Är de parhästar? Skitbra. Men kärlek som renodlat ämbete? Nej tack. Kärlek som enbart rosenröd känsla? Nej tack.

Återigen: normativiteten. Det finns en massa föreställningar om vad kärlek är och vad kärlek ska vara, Riktig Kärlek ™. Kärleken är blind, kärlek vid första ögonkastet, den omöjliga kärleken, den trygga kärleken, den ordlösa kärleken, kärleken som inte ser till sitt och så vidare. "Hur mycket skulle du offra för den du älskar?" Rätt svar: "Allt. Livet, om det skulle vara så." Mja. Jag tycker att man ska offra sig själv med måtta om man nu inte diggar att vara en dörrmatta. Jag avstår från att försöka hitta någon heltäckande och giltig definition. Ibland är kärlek si, ibland så. Den kan vara irrationell och den kan vara rationell, målinriktad, instrumentell. Eller ett sammelsurium av vaga känslor och reptilhjärnereaktioner. 

Så jag föreslår att vi fimpar den diskussionen, precis som vi fimpar diskussionen om vilken relationsform som är den bästa. Man gör väl så gott man kan, tänker jag.