Att mena vad man säger - några tankar om "integritet"

Det slog mig nyss när jag tog en cigg på balkongen: Vad menas med att "mena vad man säger"? Är det att alltid stå bakom sina utsagor, tro fullt och fast på det man påstår, att vara uppriktig i alla lägen? Det kan ju låta som ett rimligt förhållningssätt, men få av oss lever upp till det. Vi säger saker i affekt, till exempel. Inte menade jag väl att du är den värsta snåljåp jag någonsin har träffat eller att jag ångrar den dag jag blev din vän. Inte egentligen. Jag blev bara så arg. Och när du stolt visade upp din nya mössa sa jag inte att du ser ut som en fåntratt av Guds nåde i den. Nej, jag sa att den passade dig. Och smålog åt ironin i det.

Så nä. Vi vi hasplar ur oss elakheter mot bättre vetande och använder vita lögner som ett socialt smörjmedel. Det senare är okej om det är till för att inte såra andra, men mindre okej om det mest är för vår bekvämlighet. Det förra är egentligen aldrig okej, även om det är förståeligt. Det brukar också ge oss dåligt samvete, och det rätt åt oss. Du skall icke ljuga och vara ett as.

Men hur är det med politiker? En moderat lokalpolitiker som står och trampar i iskylan på perrongen i Nässjö kanske tänker att det där med att privatisera järnvägen var en jävligt dålig idé. När hen äntligen kommer fram till sitt möte och säger det till sina partikolleger så skrockar man lite och ruskar på huvudet. Men tänk er förvåningen om Fredrik Reinfeldt skulle säga samma sak i talarstolen: "Efter moget övervägande har vi kommit fram till att den här reformen blev ett fiasko. Förlåt. Nu tycker jag vi backar bandet och river upp den. Förresten har vi haft en övertro på jobbskatteavdragen; det behöver vi också diskutera, hörni."

Omöjligt. Men tänk så befriande det vore om politik inte bara var det möjligas konst utan även det löjligas men ack så mänskligas. Om politiker kunde medge att man hade överdrivit och väsnats för att genomdriva något som man senare ångrat - i tid, inte bara i sina memoarer. Men att tycka en sak och säga en annan kan få konsekvenser. Minns bara Stig Malms lilla vers: "Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit." Och så fick en reporter syn på lappen. Tablå.

Så vad håller Sverigedemokraterna på med? Tror verkligen Åkesson, Ekeroth och Jomshoff på sina uppenbart orimliga påståenden om ett Eurabia eller så? Innerst inne? Har de inte tillgång till samma statistik och utredningar som alla andra? Jo, det har de. Är de helt enkelt dumma? Nej. Det måste röra sig om något annat. Det är skillnad på det och på att ryckas med av en övertro på privatiseringar, men i grund och botten kanske mycket handlar om det snåriga begreppet integritet och dess avigsidor.

Vi brukar säga om en person som uppvisar civilkurage att hen har integritet. Säg att X förstör den goda stämningen på en företagsfest genom att säga till Y att vederbörande har burit sig illa åt mot sin partner. Att på det sättet låta överordnade etiska principer styra, trots att det orsakar en själv och andra obehag, är ett exempel på integritet. Integritet, här i bemärkelsen "vara en helgjuten person", fordrar alltså en viss viljestyrka. På samma sätt kan en författare som Knausgård eller Marja Lundgren sägas ha integritet. Sanningen och ingenting annat än sanningen ska fram, även om den är obehaglig både för dem själva och andra. Eller ta Pär Ström. Jag tror att han drevs av en uppriktig övertygelse om att jämställdheten hade gått för långt och att män drabbades minst lika hårt, eller ännu hårdare, av det. Vansinnigt? Ja visst. Men han uppvisade integritet. Han hade en helgjuten syn på samhället och sina hjärtefrågor och drev dem ända tills han inte orkade längre.

Nu tar vi ett steg till. Åkesson et al. kanske verkligen uppvisar integritet. De står för sina övertygelser och framför dem trots kraftig motvind. Ja, motvinden sporrar dem rentav. Tala om integritet! Fast det kan man ju också säga om självmordsbombare som är beredda att offra sina och andras liv för ett högre ändamål. Ett annat, fiktivt exempel som jag läste nyligen, är utilitaristen som så älskar böcker att hen dödar den som vill bränna dem. Men här börjar det visst skava lite. Det är nog bra att vara helgjuten i sina övertygelser och besitta stor karaktärsstyrka, men det kan inte vara den enda definitionen av integritet.

Jag förstår att den som har en politisk övertygelse ibland tar till retorik, spetsar till resonemang för att förtydliga sin poäng eller understundom rycks med av sin glöd och hasplar ur sig nåt som den sen får ångra. Integritet här kan vara att erkänna att man faktiskt brustit i sin integritet, sin intellektuella hederlighet. För det kostar ju på. Samtidigt kräver vi av politiker att de inte ska vela, vara kappvändare eller, ännu värre, fara med osanning för att klamra sig fast vid makten. Och en riskkapitalist som går över lik för att tjäna pengar må ha en sorts integritet, men det känns orimligt att kalla det nåt annat än hänsynslöshet och makthunger. Eller, för att tagga ner resonemanget lite, vad sägs om de Stora Män som på ålderns höst vidgår att de har försummat sina barn? De väntar sig liksom hyllningar för denna avbön. De drevs av sin konstnärliga integritet men brast som föräldrar, förlåt! Själv ger jag inte mycket för sånt. De gjorde det här med vidöppna ögon.

Det måste gömma sig någon sorts etik här någonstans. Integritet kan inte enbart vara en personlig egenskap, inte bara beröra den enskilde. Den måste också handla om att sträva efter sanning, att kunna ändra sig i skenet av nya fakta och verka för det allmänna bästa - för vad är den annars värd? Därmed kommer vi in på andra sorters integritet, t.ex. den som NSA:s massövervakning hotar. Eller integritet i bemärkelsen "obruten, hel, oförvanskad", som ett ekosystems integritet. När fiskeflottorna skrapar sönder våra havsbottnar eller oljeledningar springer läck hotas denna integritet. Och om Sverigedemokraterna skulle lyckas genomdriva sin politik hotas vår integritet som samhälle. Vi skapar detta ekosystem tillsammans. Det är sannerligen inte perfekt eller i harmoni, vare sig med sig självt eller jorden som ekosystem. Men vi har ändå kommit överens om vissa grundläggande värderingar som demokrati, yttrandefrihet och att ingen ska behöva svälta. När Sd vill "repatriera" migranter eller borgarna urholka våra trygghetssystem till det yttersta är de precis som de där trålfiskarna. Alla ska med, sa Göran Persson. Allt ska med, säger fiskarna. Sen får vi kasta tillbaka all skräpfisk och låtsas som om det regnar när korallreven förstörs.

Vårt samhälle är inte helgjutet, lika lite som vi själva är det. Det finns oräkneliga maktasymmetrier, och den som är privilegierad har allt att vinna på en politik som antingen blundar för detta missförhållande eller stärker det. Men det råder också stor brist på politisk integritet. Om t.ex. Moderaterna öppet skulle säga att miljön är en ointressant fråga för dem skulle jag bli glad, för det vore tydligt. Det gör de förstås inte, däremot kanske de säger det mellan skål och vägg precis som i exemplet med det försenade tåget ovan. Och det Sverigedemokraterna gör är en uppvisning i hyckleri utan dess like i svensk politik. De låtsas som om de inte är rasister eller ens främlingsfientliga, allt för att fiska röster. Och nu senast har de börjat prata om kvinnors rätt till heltidsarbete. Wow, har de blivit feminister?! Tja, det är ungefär lika mycket värt som deras kritik av muslimska länders kvinnosyn. Utåt sett, och vid en hastig anblick, kanske Åkesson kan uppfattas ha integritet. Men problemet för det första är att han inte menar vad han säger. För det andra hotar en sådan politik som han vill genomdriva vår integritet som samhälle.

Om det finns gott om mer eller mindre integritetslösa politiker finns det faktiskt borgerliga debattörer som uppvisar integritet. Jag har flera såna i mitt Twitterflöde, och vi kan morsa på varann över skyttegravarna. De har åsikter som strider mot mina, men de är konsekventa och uppriktiga. Sånt gillar jag, sånt kallar jag integritet. De har ingen obehaglig dold agenda, i alla fall ingen jag har kunnat upptäcka, och de viker sig inte när det blåser. Jag gillar människor som är tydliga, som säger vad de menar och menar vad de säger. Jag har också personer som jag delar grundläggande analyser och värderingar med, men som ger mig mothugg i vissa frågor och påpekar när jag är ute och cyklar. Det är samma sorts integritet, men med delvis andra förtecken. Det jag hatar är däremot den sorts "integritet" som går över lik, och då menar jag vad jag säger.