Vilka är "vi"?

I går pågick en debatt på Twitter. Eller tja, kanske var det mest en monolog från början, en så kallad rant, men den utmynnade i att jag fick mothugg. Det blev rätt intressant, och vill ni läsa har ni tråden från Storify här. Mot slutet dök den intressanta frågan upp vilka som är "vi": "Framförallt borde vi kanske granska vilka som har makten att formulera "viet" i sammanhanget?" (saxat ur tråden).  Ja, och vad menar jag när jag skriver att "vi borde kunna enas" eller så? 

Världens minsta vi  är dyaden, alltså två personer (ibland kanske inbillade, ibland "Jag och mina löss" eller Pluralis majestatis, Vi drottning Viktoria...). Världens största vi är väl vi som bebor den här planeten, ibland i betydelsen "alla människor", ibland "alla levande varelser". Det är lite för mycket att greppa om, för det mesta. Mellan dyaden och det universella vi existerar förstås snart sagt hur många "vi" som helst. Alltså går det inte att svara på frågan om vem som har makten att formulera "vi" utan att redogöra för exakt vilket "vi" som avses. Det låter väl en truism, men kanske är värt att påpeka ändå. 

Ja, vi kommer gärna på parmiddagen. I vår familj är vi vegetarianer. Vi hbtq-personer motsätter oss ert osynliggörande. Vi medelålders borde maka på oss för att släppa fram er yngre. Vi vann på sista sträckan tack vare Magdalena Forsberg! Vi vill inte gå ut på långrasten när det regnar! Nej, nu drar vi härifrån innan folk blir helt odrägliga. 

Och så vidare. Makten att formulera (minst) en dyad tas ibland för given av den ena parten i en relation. Den kan vara bestämd av en social konvention som förutsätter att alla som bor i Sveriga ska heja på "vårt" lag, "vår" stjärna. Någon gör sig till talesperson för sina generationskamrater eller meningsfränder. Formuleringen kan vara naiv; det är långtifrån säkert att talaren har någon täckning för sina anspråk. Den kan vara illvillig, som i "vi vill inte ha fler invandrare". Man kan se gemenskapen som föreställd, t.ex. som i Benedict Andersons analys av nationaliteter ("Imagined Communities"). Det betyder inte att den inte existerar, men ser man den som socialt och historiskt konstruerad framstår den som en smula bräckligare och inte självklar alls.

När jag skrev att vi borde kunna vara solidariska med varandra, eller att vi bör skilja på icke-antagonistiska och antagonistiska motsättningar, tar jag mig alltså friheten att tala för andra. Så gör vi väl rätt ofta, i  tron att just de där andra ska hålla med oss. Men innerst inne vet vi, vet man, vet en, att det kan vara tala för döva öron. På Twitter är den sortens vi-skapande ofta ett försök att skapa/bekräfta konsensus - eller fjädra sig i största allmänhet med sina tjusiga åsikter och hoppas på en massa retweets och mentions. Men ingenting säger att någon annan håller med om mitt påstående. Ju större grupp jag inkluderar, desto större är sannolikheten att någon anmäler en avvikande åsikt: "Tala för dig själv!" Och där sprack den vackra konsensusbubblan. 

Det tråkiga med att formulera en gemenskap är att den nästan per automatik är exkluderande. Det gäller att hålla tungan rätt i mun, för om jag skriver att vi hbtq-personer lider under heteronormen glömmer jag att transpersonerna snarare lider under en cisnorm. Och om någon som definierar sig som transvestit skriver "vi transpersoner" kommer kanske transsexuella att reagera. Inte heller de transsexuella är ett enhetligt "vi", vilket ni lätt kan förstå av Lukas Romsons intressanta artikel i QX om Cisprivilegier i transrörelsen. 

Så våra ideella/politiska "vin" är kanske alltid paraplygemenskaper av paraplygemenskaper av paraplygemenskaper. Man kan finfördela dem i all evighet utan att kanske hitta ett enda verkligt vi ens i en dyad. Ofta är vi/dem-skapandet högst avsiktligt, som när det gäller att driva politiska krav eller bedriva identitetspolitik i största allmänhet. Ibland är "vi/de" djupt rotade i våra medvetanden på samma vis som Benedict Anderson beskriver. De kan ha rötter i kolonialismen, de är en nödvändig ingrediens i rasism, fascism, nazism. Deras huvudsyfte eller huvudsakliga effekt kan vara just förfrämlingandet av de Andra. 

Vem har alltså makten att formulera ett "vi"? Den som tar sig den friheten? Den som är tillräckligt välformulerad? Den som har ett tillräckligt socialt och/eller ekonomiskt kapital? En ideell organisation? "Civilsamhället"? Majoritetssamhället? Staten? Eller är det en grupp likasinnade som tillsammans tar sig makten att formulera en gemenskap? Någon positionerar sig. Någon annan blir positionerad. Men förutsättningen är kanske ofrånkomligt ett: "Du är med oss tills du protesterar." En gemenskap bör kunna vara valbar och man bör kunna träda ut ur den, kan man tycka. Att det förra medför vissa inträdeskrav är uppenbart, att det senare kan vara svårt behöver man bara se på diverse sekter för att förstå. 

Så om jag nu vill företräda andra bör det första kravet vara att de är med på tåget och ser mig som en legitim representant. Och jag bör vara medveten om att alla grupper, alla gemenskaper, egentligen bara existerar analytiskt, som jag skrev i tråden. Vad betyder "alla män", egentligen? Gemenskapen kan bara vara provisorisk och bygga på dikotomier. Alla vi rasifierade kontra alla er vithetsprivilegierade. Alla vi kvinnor kontra alla er män. Alla vi cispersoner kontra alla er transpersoner. Att den här sortens dikotomier ofta snarare är ytterpunkter på glidande skalor (som i begreppet kön) glömmer vi lätt bort eller blundar för tills vidare. Vi gör den överenskommelsen, helt enkelt. Leila K och Zlatan Ibrahimovic må båda vara rasifierade, men det skiljer av avgrund mellan dem. En kinesisk postdokstudent på KI, en nyinflyttad afghansk äldre man, en somaliskättad tonåring på Al Azahrskolan... Vad har de gemensamt? Vem har rätten att representera dem, att formulera ett vi? 

Ändå måste man få göra det. Någon måste få ta steget om inte total politisk förlamning ska bli följden. Så jävla rädda för att formulera ett "vi" får vi (!) inte vara. Tycker jag. Och därför tänker jag också fortsätta att skriva "vi" när jag kanske borde skriva "jag". Ett "vi" kan ju även vara en vädjan om gemenskap, om samling, ett implicit "alla goda krafter", vilka de nu är. Men jag tror att de finns där ute.