Prisa Gud - här kommer marxisterna!

Läser I am a woman and a human - a Marxist feminist critique of intersectionality av Eve Mitchell. Den är mycket intressant och vänder upp och ned på många av de föreställningar om identitet och intersektionalitet som blivit allmängods i den politiska debatten. Men den landar i några förfärande slutsatser - mer om det senare.

Mitchell är alltså både kvinna och människa. Det borde vara ett onödigt påpekande, ity det är ont om kvinnor som är exempelvis geologiska formationer eller modala hjälpverb, men poängen är att man inte bör snöa in på sin identitet, för begreppet identitet är en i grunden borgerlig konstruktion. Detta leder Mitchell i bevis med hjälp av Marx alienationsbegrepp, och det tarvar förstås en längre förklaring. Jag har visserligen läst en grundkurs i marxism-leninism i min ungdom, man hade bara vaga begrepp om vad alienation egentligen är, så jag sökte på ordet via Stanford Encyclopedia of Philosophy, en av mina favoritwebbplatser.

Marx satt på sin kammare och kom fram till att vi människor för det första är arbetande varelser. Det ligger i vår natur att arbeta, dels för vår överlevnad men även för att vi gläds åt att skapa något. För det andra strävar vi efter varandra. Vi behöver varandra, ja vi är beroende av varandra. (Och det i sig är ju ingen boja. Jag tycker väldigt mycket om den tanken, och kan inte låta bli att tänka på Nina Björk som har skrivit så fantastisk bra om det).

“For in the first place labour, life-activity, productive life itself, appears to man merely as a means of satisfying a need — the need to maintain the physical existence. Yet the productive life is the life of the species. It is life-engendering life. The whole character of a species — its species character — is contained in the character of its life activity; and free conscious activity is man’s species character. Life itself appears only as a means to life”

Men under kapitalismen drabbas vi av olika former av alienation. Arbetaren alieneras från sin produkt, för så fort den är klar tas den ifrån sin producent (arbetaren). Arbetaren upplever dessutom arbetet som en plåga, för det är inte längre det fria, skapande och självförverkliga arbetet - det är bara ett jobb. Slutligen leder inte arbetet till gemenskap med andra, utan till konkurrens. Det gemensamma strävandet, det som svetsar oss samman, har försvunnit. I stället ägnar vi oss och att byta varor och tjänster med varandra.

Baudrillard spinner vidare på det här: Alienationen är total, den är själva vårt marknadsekonomiska samhälles struktur. I ett samhälle där allt är varor som kan köpas och säljas är också alienationen total, och vi riskerar att hamna i ett läge där individer varken uppfattar sina egna, sanna behov eller möjliga alternativa sätt att leva (fritt översatt ur SEP om Baudrillard).

Okej, så vi är alienerade som fan. Vad göra? Jo, vi måste hitta tillbaka till den där gemenskapen. Under tidernas lopp har religionen fungerat som en sådan gemenskap, en tröst för de alienerade. Ni vet, religionen som opium för folket. Men efter reformationen minskade religionens grepp om oss och i stället började vi stoppa tanken om staten som gemenskap i våra pipor och röka på. Big mistake. Staten är ännu en illusorisk gemenskap. Sann gemenskap kan bara nås när vi har ett ekonomiskt och socialt jämlikt samhälle. (Det hade varit roligt att få Marx synpunkter på vår svenska "statsindividualism" som den beskrivs i "Är svensken människa?".)

Åter till Mitchell. Eftersom intersektionell teori (denna enligt henne identitetsinsnöade, borgerliga skola) primärt utvecklade som ett svar på andra vågens feminism, måste vi förstå hur genus har utvecklats eller kanske snarare skapats under övergången från feodalism till kapitalism. Och här får ni faktiskt läsa själva, för det är så mastigt att återge. Men i korthet utvecklade kapitalets behov nya former, nämligen genom
1) lönearbete - som skapar alienation (här i tolkningen om skapandet av mervärde etc),
2) separation mellan produktion och reproduktion,
3) en motsägelsefull kärnfamilj (som både stärkts och underminerats av kapitalismen) och
4) utvecklandet av begreppet "identitet".

Ett intressant exempel på skapandet av identitet är homosexualiteten, här i John D'Emilios analys: det som tidigare bara hade setts som enstaka homosexuella handlingar och måhända varit åtalbart, blev i och med lönearbetets era möjligt som identitet. Tidigare var allt centrerat kring familjen, utan vilken man inte kunde överleva. Men nu kunde man tack vare lönearbetet ställa sig utanför familjen. Man kunde vara "en homosexuell".

Och här återvänder Mitchell till Marx syn på arbete som självförverkligande - och vänder på steken: självförverkligande kan också ses som ett slags arbete. Under kapitalismen omöjliggörs det självförverkligande arbetet och vi blir inlåsta i våra roller som ensidigt arbetande hårfrisörer, sjuksköterskor och så vidare: "This one-sidedness, as the precondition for meeting our needs, is unique to the capitalist mode of production." På samma sätt är homosexuella handlingar à la sodomi under 1600-talet en form av "arbete", medan homosexualitet som identitet är just det kapitalistiska samhällets inlåsande och ensidiga "arbete". Och samma sak gäller exempelvis kvinnor eller icke-vita: 

Women and people of color experience something similar in the development of capital; a shift from engaging in certain types of labor to engaging in feminized, or racially relegated forms of labor. To put it another way, under capitalism, we are forced into a box: we are a bus driver, or a hair stylist, or a woman. These different forms of labor, or different expressions of our life-activity (the way in which we interact with the world around us) limit our ability to be multi-sided human beings.

"Identitet" i den här bemärkelsen är alltså något som är unikt för kapitalismen. Och vårt bjäbbande om att vi är ditten och datten ger Mitchell, föga förvånande, inte mycket för. Vi måste i stället sträva efter ett samhälle där vi helt har gjort oss av med den sortens identiteter. Gärna för mig, vill jag inskjuta. Det vore verkligen toppen att slippa brottas med identitetsbegreppet (skriv in ordet i sökrutan i min blogg så får ni se hur mycket jag har skrivit om det). Men jag vet inte om jag är beredd att vänta tills revolutionen är här.

Nu gör Mitchell en sammanfattning av den intersektionella teorins historia. Den utmynnar efter örti raders mindre intressant historik i fyra av dess egenskaper som författaren tycker sig uppfatta:

1) En skillnadens politik: Jag är x till skillnad från dig som är y. Men alla vi som är x har något gemensamt.
2) Kritik av feministiska och icke-vita organisationer från svarta kvinnor: I de förra ges de inte utrymme för att de är svara, i de senare ignoreras de eftersom de är kvinnor.
3) Behovet av att välja de mest förtryckta som ledare. (Eh... Har ju funkat bra. Men läs vad hon skriver.)
4) Behovet av en politik som omfattar alla dessa förtrycksformer.

Frank Zappa sa en gång om jazz: "It's not dead, it just smells funny." Mitchell tycker ungefär detsamma om intersektionalitet, och förklarar varför under rubriken "A Marxist Critique of Identity Politics and Intersectionality Theory." Jag tänker inte gå in i detalj på den, men i stora drag går den ut på att den bara är en borgerlig hobby för folk som tror att identitet är något som inte bestäms av produktionsförhållandena. Tänk på Marx och alienation. Jag tror att ni hajar. Man måste också förstå begrepp som patriarkat i deras historiska och ekonomiska kontext, säger Mitchell. Hon dömer inte ut hela surven av identitetspolitiska rörelser eller intersektionell teori, men hon menar att det måste till något mer. Vi måste ta fasta på både det specifika och det allmänna, likt Franz Fanon säga oss att vi måhända är svarta, men vi är också människor. Men så görs inte i dag: 

Since identity politics, and therefore intersectionality theory, are a bourgeois politics, the possibilities for struggle are also bourgeois. Identity politics reproduces the appearance of an alienated individual under capitalism and so struggle takes the form of equality among groups at best, or individualized forms of struggle at worse.

Det här duger inte. Vi kan t.ex. aldrig bli kvitt mansgriserier inom vänstern så länge vi lever under ett kapitalistiskt genussystem:  "We will never free ourselves of machismo within the movement without abolishing gender itself, and therefore alienated labor itself." Vi måste även sluta fred över hudfärgsgränser och sexpreferenser, med mera. Sluta fajtas inbördes och se till klasskampen i stort. En sant revolutionärt feministisk politik måste koppla det individuella med det universella, med vår mänskliga essens. Amen.

Kära läsare, jag hoppas att du inte har låtit dig nöja med mitt referat av Mitchells artikel, utan åtminstone här och var har gått till originaltexten, som jag säkerligen inte har gjort rättvisa. Det ska också påpekas att Marx, Engels och deras efterföljare naturligtvis har skrivit en massa annat som är relevant i ämnet. Marx tidiga teorier om alienation är liksom inte hela marxismen, och den feministiska marxismen är mycket mer än Eve Mitchell. Men jag vill ändå säga ett par ord som sammanfattning.

För det första tycker jag att det vore synd att kasta ut decenniers socialpsykologisk forskning om identitet med badvattnet. Visserligen är Mitchells analys av hur identitet formas av det kapitalistiska systemet väldigt intressant, men den är inte precis heltäckande. Det är trots allt väldigt intressant för oss alla - här och nu - vad identitet betyder för oss, vilka identiteter vi har, hur vi positioneras eller positionerar andra och så vidare. Revolutionen står inte för dörren; senast jag kollade var där bara nån från Bing.

För det andra tycker jag att kritiken mot identitetspolitik kontra klasskamp eller vad man nu vill kalla det skapar en falsk motsättning. Det har blivit poppis att skriva artiklar som Alla vill vara i minoritet och hudflänga queerteori, intersektionalitet med mera. Men jag tycker nog att vi kan ta till oss det bästa från alla världar. Vi behöver breda sociologiska undersökningar. Vi behöver teorier om genus. Vi behöver gammal hederlig kamp för gemensamma krav. Vi behöver postkolonial teori, analyser av fascism och rasism, vi behöver inte minst skärskåda oss själva. Ingenting utesluter det andra.

För det tredje tycker jag att intersektionell analys har sina metodologiska svårigheter. De är så många att man kan undra om det här verkligen är ett bra verktyg. Jag har skrivit om det här. Men att det bara är en borgerlig hobby av undersysselsatta akademiker är nog att ta i. Det är ett av många analysverktyg.

Och för det fjärde tycker jag att ett av Mitchells exempel på hur man kan bedriva en feministisk kamp värd Marx godkännandestämpel stinker i högan sky.

• Sex worker collectives that protect women from abusive Johns and other community members, and build democratically women- and queer-run brothels with safe working conditions.

Som om bordeller vore bättre än att gå på gatan för en prostituerad. Lyssna på den här intervjun med Rachel Moran om hennes erfarenheter av prostitution. I den säger hon bland annat att ju mer torsken betalar, desto större friheter tycker han sig ha att förnedra och slå. Själv skulle hon, om hon för en kväll vore absolut tvungen att prostituera sig, föredra gatan. Att kalla sig marxistisk feminist och samtidigt förespråka en varufiering av kvinnans kropp - rimmar det inte lite illa? Jag tycker det.

Jag tycker som sagt att Mitchell har många bra poänger. Men när hon kommer sättande som en Robin Hood med den korrekta analysen som ska frälsa oss från identitetsflum och intersektionalitet känner jag inte för att utbrista: "Prisa Gud!" Det finns så många fler färger på paletten än bleknad Technicolor.