All min lediga tid - och den är inte mycket att skryta med - går nu åt till att försöka banka in grunderna i hindi, som jag läser som en sommarkurs på universitetet. Devanagari-alfabetet är mycket logiskt ordnat och påminner om fonetisk skrift i sin strävan att göra varje språkljud rättvisa. Men det är omfattande och kringelikrokigt för den ovane, så bara elementa tar tid att tillägna sig. Många bokstäver liknar också varandra intill förvillelse. När man väl kan grunderna ska man lära sig hur vokalerna förkortas i skrift i kombination med konsonanter, och sen börjar det roliga: ligaturerna. En ligatur är en konsonantkombination som har fått ett eget, förkortat tecken. Vi fick just en lista på de 100 vanligaste.
Takten är hög och jag märker hur min hjärna saggar ihop mot slutet av de intensiva tretimmarspassen i Kräftiket (de där vackra tegelhusen Albano, f.d. Veterinärhögskolan). Det är buskul, men nytt, nytt, nytt, nytt - och väldigt krävande. På tisdag har vi den första tentan, sen börjar text och grammatik.
Så jag vet inte när jag ska ha tid att blogga på riktigt nästa gång, ta upp de stora samhällsfrågorna, ni vet. Ni får helt enkelt försöka bärga er. Det måste gå.
(Men jag kan ju alltid skriva små snuttar ur min rafflande vardag.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar