måndag 16 juni 2008

Allians för demokratin

Jag minns en demonstration i min ungdom där vi tågade under parollen ”USA ut ur Indokina”. Demokratisk Allians, som sade sig vara för demokrati och mot totalitära rörelser över hela världen, höll en motdemonstration. När vi fick syn på dem skanderade vi ”Samma fascister här som där!”. Och det kändes som en seger. Vi var inte bara väldigt många fler som tog ställning mot USA-imperialismen, vi hade humor. DA var humorlösa mörkermän, såsom mörkermän brukar vara.

Hade vi rätt? Eller borde kampen ha gällt både den amerikanska krigsmakten tillbakadragande och ett stöd för den "demokratiska" Saigon-regimen? Det kändes helt uteslutet. Saigon var USA:s marionetter, och dessutom var en stor del av oss kommunister som hyllade Ho Chi Minh. Vi var ingalunda eniga om hur kampen borde bedrivas, vi var uppdelade i KFML, KFML-r, MLK, Clarté, VPK och gud vet vilka fraktioner som jag har glömt, men våra inbördes stridigheter fick föras internt. Vi var också eniga om att revisionister som Olof Palme minsann inte skulle komma och skära pipor i vassen. Palme och Geijer, Nixons lakejer.

Det känns avlägset. Jag sökte på DA och hittade knappt någon information. De blev i likhet med oss registrerade av Säpo som misstänkta för antidemokratisk verksamhet, och stämpeln hävdes först i början av 90-talet. Av MLK finns ingenting kvar utom vissa dokument. Clarté har väl några dussintal medlemmar, Sveriges kommunistiska parti (f.d. KFML) för också en tynande tillvaro, VPK blev V och många före detta kommunister har gjort avbön i skenet av Gulag och Maos massmord. Vietnam har dock återhämtat sig och är i dag en tigerekonomi, om än ingen demokratisk sådan, om jag har förstått saken rätt.

Men jag är inte besviken. Det var visserligen skönt att känna sig så rättfärdig, att ha så klara gränser för vem som är vän och vem som är fiende, att kunna luta sig mot en allt förklarande teori som marxism-leninismen och att känna att den framtid då den gamla ruttna kapitaliststaten Sverige skulle falla inte var alltför avlägsen. Men jag är glad att den gamla ruttna revisionist-demokratin fortfarande lever. Det är skönt att slippa vara den rättfärdige, att få hoppa över De Stora Förklaringarna och inse att världen är en smula mer komplicerad än att den låter sig analyseras genom motsättningarnas enhet och kamp som den förklaras i Maos stora röda.

”Med propaganda brukar man vanligtvis mena att man ger många idéer till ett fåtal (man vänder sig alltså i första hand till de mest medvetna).
Med agitation menas att man ger ett fåtal idéer till många (dvs man vänder sig till de breda massorna). ” Så står det i ett gammalt dokument från Marxist-Leninistiska Kampförbundet, apropå hur deras tidskrift Stormklockan bör förbättras. Båda delarna behövs, menar man. Själv hade jag ett fåtal idéer som jag tänkte mig var ett flertal. Men det var ”falsk medvetenhet”, haha.

Långt senare gick några av mina närmaste vänner och en f.d. flickvän med i Hare Krishna-rörelsen. Och jag slogs av hur totalt omöjligt det var att kommunicera med dem. Eftersom tron måste gå före intellektet så hade jag varit tvungen att bli munk, jag med. Och det ville jag verkligen inte, jag ville vara musiker och förförare. Jag fick ett ex av Ghitan en kväll på krogen, när några av mina kompisar hade hälsat på sekteristerna i Grödinge. Med den följde en hälsning att ”de väntade på mig”. O fasa. Lite senare på kvällen befann jag mig hemma hos en okänd kvinna som hade börjat råhångla med mig på sagda krog (Bäckahästen?). Hon kröp ner i sängen och ville ha mitt sällskap. Men hon behöll kläderna på, för hon gillade att ha kläder på sig i sängen, sa hon. Hm… Hur skulle jag tolka det? Jo, såklart: hon ville förstås knulla, men hade någon hämning som krävde att jag skulle sköta den besvärliga logistik som skulle föra oss till himmelens portar.

Jag hade just, med stor möda, dragit ner brallorna över rumpan på henne när jag insåg att hon inte låtsades sova. Hon sov verkligen. Vad skulle jag göra? Jag var kåt och full men mitt omdöme var gudskelov inte helt grumlat, så jag klädde hastigt på mig och gick därifrån. När porten på Grev Turegatan smällde igen bakom mig insåg jag att jag hade glömt Bhagavad-Ghitan, och föreställde mig hur hon skulle vakna nästa morgon, med bar stjärt och en helig skrift på nattduksbordet.

Se där en perfekt bild av mitt dåvarande politiska engagemang.

2 kommentarer:

Tania sa...

Jag hade också en Khrisna kompis. Var tom på gården i Grödinge. I glitter och platå.Det funkade så där .

Tania sa...

Jag hade också en Khrisna kompis. Var tom på gården i Grödinge. I glitter och platå.Det funkade så där .