Hellre sann skritt än falsk galopp

Jag tror att jag ska skaffa mig en religiös kris. Det verkar så respektingivande. Först måste jag bara lägga mig till med en religion, men vilken? Henning Sjöström är buddhist, Lars Gustafsson katolik och Alexander Bard bekänner sig till zoroastrismen... De är så andliga. Har kommit längre. Rivit sönder de slöjor bakom vilken den sanna verkligheten dväljs. Jag vill också vara med och leka!

Sufismen är ju ganska skojfrisk; jag läste en del Rumi i min ungdom. Men är den inte lite passé och fjortisaktig? Jag skulle kunna bli hindu eftersom jag läser hindi och därmed kommer att kunna stava mig igenom heliga skrifter i sanskrit - visserligen utan att förstå mer än nåt enstaka ord, men har ju aldrig hindrat någon från att kalla sig religiös. Men måste jag måla gula streck mellan ögonbrynen då? De kommer att förta effekten av min Maybelline Perfect Definition som jag brukar sätta på när jag ska gå ut och ragga stake. Och inte får man väl böga loss som hindu? Jag vet inte, jag.

När vi var i 20-årsåldern var det ultracreddigt att ha en bok av Madame Blavatsky lite nonchalant uppslagen bland tekoppar och skorpsmulor. Eller kalla sig makrobiotiker; jag var hängiven makrobiotiker i flera dagar. Men en religiös kris ska helst pågå i åtminstone ett halvår, och det ska fan tillägna sig teosofins intellektuella geggamoja eller "Vägen till lycka och hälsa".

Schleiermacher kallade religion "en känsla av absolut beroende", läser jag i NE, och det är ju en central del i den religiösa krisens kravspecifikation: man ska rubbas i grunden. Ifrågasätta sitt förstånd, meningen med tillvaron, Guds existens. Och sedan, efter att ha vridit sina händer grundligt och länge, landa i en avklarnad, ödmjuk ny livssyn.

Det blir nog bra. Men jag måste hitta någon mer exotisk religion, en man inte kan krisa med utan att först förklara The Finer Points, liksom. Ändå ska den gå att plugga in på max en halvtimme. Förslag välkomnas!