Lotta Fogde och ”normalfeminismen”

I dagens DN skriver Lotta Fogde att kvinnor i USA ”är som kvinnor är mest: splittrade i synen på könets betydelse för individens möjligheter” och därför inte gav den feministiska (?) Hillary Clinton sitt stöd. Analysen blir att såväl feminismens ”kollektiva angreppssätt” som Clintons oförmåga att framställa feminismen som en ”frihetsrörelse, för båda könen” har givit dem ”imageproblem” i vår individualistiska tidsålder.

Och sedan jämför Fogde med Sverige, där förr manliga partiledare ”tävlade om att kalla sig feminister”. Det gör de inte längre och vare sig Fredrik Reinfeldt, Nyamko Sabuni eller Linda Skugge är feminister. Bara Anders Borg, ekonomins Robert Wells, ”framhärdar i sin övertygelse att feminism handlar om individers frigörelse”, fortsätter Fogde.

Vem var det som sa: ”Med sådana vänner behöver jag inga fiender”? Jag minns inte, men bäva månde Sverige den dagen Reinfeldt kallar sig feminist. Att Sabuni, som ska föreställa jämställdshetsminister, blundar hårt för alla former av maktstrukturer är förstås en merit i en borgerlig regering och inget att sörja. Bockar som örtagårdsmästare har vi liksom sett förut.

Jag ska hoppa direkt till slutklämmen: ”När snart varenda idrottsgren och sexuella läggning har [sin] egen gala och prisar goda föredömen inom sin sfär, var är den breda, årliga feministkongressen?” Ja, var är det som Fogde kallar för ”normalfeminismen”? (Och var är den heterosexuella galan? Jo, den pågår 364 dagar om året.)

Tja, Feministiskt initiativ var ett försök att förena feminister ur alla läger. Men Ebba Witt-Brattström förstörde enormt mycket med sin borgerliga kritik av Tiina Rosenberg, som i sin tur demoniserades, förlöjligades och förföljdes i medierna tills hon inte orkade längre. Hon var väl lite för mycket som Hillary Clinton, kanske Fogde tänker, fast utan den senares stålar. Onödigt polariserande, fast pank. Jag tror att FI (och då menar jag inte finansinspektionen) har hämtat sig och kommer att bli viktiga i valet 2010. Ebba Witt-Brattström var inte precis oersättlig.

Att den ”normalfeminism” som Fogde efterlyser har tappat styrfarten beror kanske på att den helt enkelt inte duger? Lena Gemzöe myntar i sin bok ”Feminism” (2006, Bilda) begreppet ordboksfeminism: ”en person som anser 1) att kvinnor är underordnade män och 2) att detta förhållande bör ändras.” Den är bra, för den är något de flesta kan enas om. Men som Gemzöe påpekar preciserar den varken förtryckets struktur eller hur det kan avskaffas. Och detta är ”normalfeminismens” stora svaghet. Hur ska vi gå till väga för att uppnå ett jämställt samhälle? Ska vi knacka maktens män på axeln och försynt påpeka att det här, det är inte riktigt schyst? Försöka duger, men jag misstänker att de bara tar en hink bearnaise till och lovar att tänka på saken.

Fogde har tidigare skrivit en artikel med utgångspunkten att ”strukturerna och idealen i den produktiva respektive reproduktiva sfären inte går att kombinera”, och det har hon ju väldigt rätt i, men att därifrån dra slutsatsen att vi behöver ännu mer konsensus, ännu mer traditionellt jämställdhetsarbete och därtill hjärt-lungräddning av den borgerliga feminismen är nog lite…borgerligt. En feminism utan en genomarbetad, intersektionalistisk analys av maktens och normernas förtryck kan aldrig bli en elektrifierad strapon i häcken på patriarkatet. Det blir bara vanlijsex av alltihop. Trevligt, men till intet förpliktande, liksom.