Snacka inte bara

Dagen till ära har Sveriges Kvinnolobby tagit initiativ till en mycket bra genomgång av kvinnors situation på arbetsmarknaden, Klockan 15:51 börjar kvinnor jobba gratis. Den som till äventyrs inbillar sig att jämställdheten har gått för långt behöver bara plugga lite fakta. Så strukturella orättvisor finns. Män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet, inte bara när det gäller löner. Tre gånger i timmen blir en kvinna våldtagen någonstans i Sverige - dygnet runt, året runt. Kvinnor sexualiseras, förminskas i rubriker som "Reinfeldt och Filippa", osynliggörs. Att vara feminist är att erkänna detta förtryck och vilja göra något åt det; detta är den allra mest grundläggande definitionen.

Men vad bör göras, och hur? Brännpunktsartikeln ovan i all ära, men den pekar inte ut en väg framåt annat än i väldigt allmänna ordalag. Detta är naturligt eftersom undertecknarna kommer från alla möjliga håll och har olika uppfattningar om mål och metod. Det finns inte en feminism, det finns feminister och feminismer. Folkpartiet vill t.ex. utöka en jämställdhetsbonus som har visat sig vara resultatlös. Kristdemokrater och många med dem vill "låta familjerna själva bestämma" hur de fördelar föräldraförsäkringen och väljer barnomsorg. Från Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ kommer lite mer militanta krav, kan man säga. Den som kallar sig feminist kan ju studera de olika partiernas syn på feminism och jämställdhet inför valet 2014 och lägga sin röst på bästa kandidaten.

Men det går att göra så mycket mer. Det behöver inte vara svårt. Titta här, till exempel:

Bilden visar några som ber utanför Migrationsverket och är hämtad från Mattlos blogg. Så vackert, så enkelt. Lite kallt ser det ut, men de hade ju med sig varma drycker. Vad betyder en sån här handling? Jo, att vi hör ihop, att du som riskerar att utvisas inte är helt ensam. Det finns solidaritet, det finns såna som kämpar mot främlingsfientlighet. Nej, det har ingen omedelbar koppling till feminism eller 8 mars. Men det är en illustration av att allt räknas, av att det inte behöver vara så svårt. Alla behöver t.ex. inte bilda kedja för att hindra bussarna - ni ser ju att det är barn med på bilden. Men det ena utesluter inte det andra. Ett bussbolag som tidigare medverkade till utvisningarna har nu meddelat att de inte längre ställer upp: en seger i det lilla.

Och det är just så här vi måste göra - också. Visst kan och bör vi bemöta alla dessa artiklar, ledare och pärströmmare som öser skit över begrepp som feminism, jämställdhet, genusvetenskap och mångkulturalism. Men det är alltför lätt att bli "politiskt deprimerad" som Maria Sveland uttryckte saken. Man kan bli uppgiven även en sån här dag när man inser hur lite som har hänt trots att så många är eniga om grundläggande rättvisekrav om lika lön. Man kan tycka att feminismen har förvandlats från att vara en fråga om makt, från att vara en radikal rörelse till en "som hellre slåss mot halmgubbar och antifeministiska bloggar än formulerar en ambition om ett mer jämställt samhälle för alla, oavsett kön, sexualitet och etnicitet". Så skriver Elin Grelsson i Feminism handlar om makt och fortsätter: "Jag vill hitta den svettiga, blödande, ärliga feminismen igen, den som var kompromisslös och som satte sin egen agenda". Det är lätt att instämma. Var är vreden, kraven, kampen? Inte på SvD:s Brännpunkt i alla fall, och kanske heller inte i det offentliga samtalet i stort.

Men om det är lätt att hålla med Grelssons vision om en feminism som bör sätta sin egen agenda, en som inkluderar "både antirasism, klass och postkolonial kritik" så vill jag vidga perspektivet till att omfatta just det vi kan göra, konkret, här och nu. Detta är ingen kritik mot hennes artikel, bara ett sätt att försöka dra slutsatserna av den. Och då föreslår jag att vi kastar en blick på bilden ovan igen. Jag skrev att aktionen kanske inte hade så mycket att göra med feminism och 8 mars. Men då narrades jag allt lite. Visst hänger migrationsfrågor och feminism ihop, visst hänger kamp för hbt-rättigheter ihop med migrationsfrågor. All kamp mot orättvisor och förtryck hänger ihop. Och alla kan vi göra en insats.

Barnen på bilden ovan har fått lära sig en sak: alla är välkomna. Lär era barn samma sak! Vi kan också lära våra barn, här och nu, att fundera över varför det så ofta står "Reinfeldt och Filippa" eller "Göran Persson och Anitra". Vi kan fråga våra barn varför flickbyxor i storlek 128 är mindre än pojkbyxor i storlek 128, eller varför flickor ska ha rosa men inte pojkar. Det är inte svårt alls. Det är roligt! Barn är bra på att hitta egna exempel och resonera kring såna här frågor. Har du barn på förskola? Inled ett genusarbete. Har du barn i den vanliga skolan? Gör samma sak. Gå till biblioteket (om det finns kvar) och räkna antal böcker där pojkar är hjältar. Sätt på dig genusglasögon och läs barnens läroböcker. Och häpna. Och reagera, ställ krav! Acceptera inte bögskämt från dina barn. Gå med i Prideparaden (ni kan ju gå med Regnbågsfamiljer) även om ni definierar er som heterosexuella. Se hur det känns att vara den som blir betittad av åskådarmassorna, även om de är välvilliga. Tänk er för en stund att ni tillhör den minoritet som en gång per år ges utrymme i medierna. Och kan ni välja mellan en skola där de flesta är vit medelklass och en där de flesta inte är det - fundera ett tag på varför ni vill välja den förra.

Jag har tidigare skrivit om vad män kan göra för feminismen. Vill du ha en lista i stil med den ovan har du den här. Är du i stället kvinna kan du ju sätta din mobil på ringning 15:51. Ja, gör det många tillsammans, och fråga sen era manliga kolleger och chefer: "Är det okej om vi går nu? Vi har ju jobbat klart." Men det finns så mycket mer ni kan göra. Våra kvinnojourer brukar behöva volontärer, till exempel. Och har ni inte tid med det kanske ni kan skänka dem en slant så att de kan anpassa sina lokaler för kvinnor med funktionsnedsättningar. Eller bilda ett nätverk som tar hand om förföljda kvinnors hundar och katter - de brukar ju inte få följa med. Var besvärliga! Gå inte med på att er man ska göra klart sin utbildning först eller göra karriär först. Bli inte ihop med tre år äldre män (standardmodellen för äktenskap i Sverige sen långa tider), utan välj en som är yngre. Och när ni vill sluta amma, res bort en vecka och låt er man trösta och avvänja bebisen. Kom sen hem till en man som har blivit så oändligt fäst vid sitt lilla pyre att han inte vill släppa ifrån sig det. Ge fan i att packa skötväskan med blöjor, tvättlappar och kläder - det får han göra. Knulla inte om ni inte vill, gör det inte på hans villkor, acceptera inte att samlaget är slut när han har kommit. Undervisa honom. Är han hopplös på att städa och diska? Släpp då allt hushållsarbete tills lägenheten ser ut som ett bombnedslag, så kanske han vaknar.

Hurtfriska tillrop, kan tyckas. Men det personliga är faktiskt precis lika politiskt som när radikalfeministerna formulerade den parollen. Och vi alla reproducerar de gamla trötta genusmönstren, varje dag. Vi gör det för att vi inte ser dem. Vi ser dem inte för att de förefaller naturliga. De förefaller naturliga för att män är överordnade kvinnor. Och här ska jag citera mig själv, men framför allt Kate Millett lite (från Ekvivalister och andra trädskällare):

Makten över kvinnorna genomsyrar alla aspekter av samhället, från ekonomi och politik till kontrollen över kvinnors sexualitet och reproduktion. Denna totala dominans förefaller naturlig, så naturlig att den blir osynlig. Såväl kvinnor som män fostras tidigt in i tanken att kvinnor har lägre värde än män, och många kvinnor internaliserar den här bilden, accepterar att de är ”underlägsna”. Men kvinnor hålls också ner med våld eller hot om våld, och det yttersta uttrycket för patriarkatet är kontrollen över kvinnorna som sexuella varelser. Våldtäkt är patriarkatets yttersta konsekvens och maktmedel. Sett ur männens synvinkel tjänar alla män på patriarkatet. Det här gäller även de ”goda männen”. Dominansen och hotet och våld och våldtäkt gör liksom kvinnor mindre benägna att käfta emot och ta plats.

Så käfta emot! Tag plats, för dörrarna stängs. Resan kan börja mot en framtid där inte 75 % av alla vikarier är kvinnor och 75 % av samhällets maktelit utgörs av män. Och tänk er en framtid där inte 200 000 kvinnor om året blir misshandlade, en där inte 25 000 kvinnor blir våldtagna, en där vi inte utvisar två lesbiska kvinnor till säker förföljelse, en där vi inte behöver några Prideparader, en där vi slipper uppdelningar av skolor i såna med "dåligt rykte" och "bra rykte" utifrån hur många barn som heter Hicham eller Robin. Den finns, den är på väg. Men det tar tid och vi alla har ett ansvar för att skapa den. Så snacka inte bara!

Till kritiken av genusvetenskapen

Feministisk forskning och genusvetenskap brukar med jämna mellanrum beskyllas för att vara dålig vetenskap eller ingen vetenskap alls, detta eftersom båda anses bygga på lösa antaganden, om en "könsmaktsordning", en "heteronorm" och så vidare. Det stora felet med sådan strunt- eller pseudovetenskap är alltså att den omöjligtvis kan vara objektiv. Ska vi kunna utveckla och förädla vår kunskap om världen måste forskaren "förhålla sig objektivt" till det den studerar, annars kan vi lika gärna godta allt som vetenskap, exempelvis antroposofi eller astrologi - varvid hela begreppet vetenskap blir meningslöst.

Vad är då "objektivt"? Vad är "vetenskapligt"? Det här är begrepp som vi tenderar att se som mer eller minde synonyma. Sann vetenskap är objektiv; det som är objektivt kan kallas vetenskapligt. Tyvärr är begreppet objektivitet alldeles för vagt och mångtydigt för att vara användbart. Ja, en forskare ska redovisa sina resultat på ett hederligt sätt. Nej, forskaren får förstås inte ljuga, förvränga data eller på andra vis manipulera fakta i målet. Men det här är snarare allmänna och självklara moraliska regler. I stället kan man ställa andra frågor: Ska två utsagor som helt eller delvis strider mot varandra ges samma vikt? Är det forskarens datainsamling som ska göras "objektivt" eller är det redovisningen, eller båda? Ska en annan person kunna göra om samma undersökning och komma till ett identiskt resultat? Bör all forskning, även inom samhällsvetenskapen, följa de regler som sedan länge är etablerade inom naturvetenskapen, eller undersöker samhällsvetenskap andra frågor? Man brukar ju säga att naturvetenskap förklarar verkligheten för att kunna förutsäga kommande händelser. Men inom forskning som humanvetenskap/samhällsvetenskap vill man snarare förstå vårt beteende, vårt handlande. Genom att göra det klarlägger man strukturer som dittills varit osynliga.

Max Weber lär ha sagt att en undersökning ska göras så att en kines kan begripa den. Detta något etnocentriska perspektiv torde han ha fått kritik för i dag, men tanken kan formuleras med begreppet intersubjektivitet. Här har vi alltså tanken att ett påstående, t.ex. slutsatsen av en studie, kan prövas av i princip vem som helst. Men att det här skulle vara ett kriterium på objektivitet är omstritt. Att alla är överens om att jorden är platt betyder inte att den är det. Och om vi ger två parter lika mycket utrymme i en undersökning om folkmorden i Rwanda, kan vi då enas om att en "medelväg" går att hitta? Knappast. Det kan liksom vara ens fel att två träter, om ni ursäktar just det uttrycket i det här sammanhanget.

Karl Popper avfärdar talet om en objektiv forskare eller ett objektivt resultat. I stället vill han se forskningen, kunskapssökandet, i stort som en strävan efter objektivitet. Det är alltså vår strävan som bör vara objektiv. Och visst har han rätt i det. All forskning innehåller ett mått av godtycklighet. Varför studerar man just det här proteinet och inte det andra? Varför ser man den här frågan som något som bör problematiseras men inte den där frågan? Och all forskning är en skapande process, även om många forskare inte vill kännas vid det. De talar också ogärna om att deras forskning ofta är ett beställningsverk, har ett uttalat syfte, är instrumentell. Inte desto mindre kan det sammanlagda resultatet av sinsemellan motstridiga resultat visa sig ge oss just den kunskap vi behöver. Jag tror inte att något av det här som jag har beskrivit ovan är kontroversiellt i forskarvärlden eller för en vetenskapsteoretiker. Problemet är snarare att många som debatterar forskning har en förenklad syn på vad "riktig" eller "objektiv" forskning är.

En sån debattör är Roland Poirier Martinsson, som i Axess liknar genusvetenskapen vid frenologi. Han är inte ensam om denna föraktfulla attityd, precis. Johan Lundberg skriver i sin ledare i samma nummer att ingen har kunnat bevisa att män och kvinnor inte är genetiskt olika. Bo Rothstein tycker att genusvetenskapen behövs, men då får den fanimej släppa det där begreppet könsmaktsordning och dessutom börja samarbeta med andra institutioner, liksom öppna ett fönster så att den inte blir som forna tiders flickskolor. Det gemensamma för genusvetenskapens kritiker på högerkanten är att de tar fasta på det socialkonstruktionistiska perspektivet på kön och låter det stå för hela ämnet. Män och kvinnor är olika - ska det vara så svårt att förstå? Och olikheterna måste inte alls bero på miljön, nej arvet kan vara lika viktigt. Men det törs inte genusvetarna erkänna. De är fast i ett ensidigt och "politiskt korrekt" perspektiv och kan därvid liknas vid frenologer.

Så nu skulle jag vilja förklara ett par saker för genusvetenskapens kritiker. För det första är ämnet tvärvetenskapligt. Bland forskarna finns historiker, statsvetare, pedagoger, socialantropologer, litteraturvetare och många andra med vitt skilda utbildningar och ingångar till ämnet. Att det gemensamma perspektivet är just genus innebär inte att alla tycker lika om allt.

Ett starkt socialkontruktionistiskt perspektiv på kön är inte heller allenarådande; det finns gott om teoretiker som t.ex. Toril Moi, Iris Marion Young eller Sara Ahmed som lyfter fram just kroppen i sin forskning. Och det finns gott om feminister som anser att skillnaden mellan mäns och kvinnors kroppar är viktig att beakta när det gäller exempelvis forskning och behandling av hjärtproblem. Att det finns biologiska skillnader är ingenting hotfullt. De är inte så många, men de kan vara viktiga.

Det som däremot är ganska tröttsamt är diskursen att biologiska skillnader ska ges en avgörande roll för vem som tar hand om våra barn eller vilka yrken vi bör välja eller varför vissa ska ha sämre betalt än andra. Här vimlar det av tyckare som i stil med Elise Claeson kan påstå att män har okänsligare fingertoppar och därför inte ska ta hand om spädbarn. Men ponera att hon har rätt i sitt grundpåstående. Bör slutsatsen inte bli att män i så fall bör få extra träning i att ta hand om sina barn? Nu är det inte alla som är lika skogstokiga som Claeson, men vad är det som säger att biologiska skillnader bör få styra oss? Jag begriper faktiskt inte vad vi skulle uppnå med det.

På ett psykologiskt plan är män och kvinnor i stort sett lika som bär, vilket har visats i stora metastudier. Att det ändå verkar finnas små men märkbara skillnader i vår förmåga att uppfatta tredimensionella figurer och lite sånt gör varken från eller till. När Lundberg hävdar att ingen har kunnat bevisa att män och kvinnor är lika efterfrågar han ett negativt resultat. Det är som att kräva bevis för att strålning från mobiltelefonmaster är ofarlig och i annat fall kräva att de inte byggs på vissa platser. Det är väldigt svårt att bevisa frånvaron av något. Det allra mesta tyder på att vi är väldigt lika varandra, men visst kan vi vara olika på många sätt. Innebär det att vi också ska behandla pojkar och flickor olika? Jag tycker som sagt inte det, kalla mig genusterrorist.

Åter till frågan om skeva ingångar till forskningen. Hur kan exempelvis feministisk forskning vara "objektiv"? Den vägleds ju av utgångspunkten att det råder strukturella orättvisor och dess syfte är att påvisa dessa för att de ska kunna motverkas. Ser den alltså inte bara det den vill se? Här kan en feministisk forskare inta en hovsam attityd och säga: "Jo, jag skriver under på att vi är betjänta av en allsidig bild av verkligheten. Men ni kanske har missat nåt, grabbar? Just för att ni är män problematiserar ni bara det som är intressant för er." Syftet med den feministiska forskningen är alltså inte att se verkligheten på ett helt annat sätt utan att komplettera bilden. Hovsam, skriver jag. Ja, för ungefär så sa de tidiga naturvetenskapliga forskarna: "Vi vill bara klarlägga hur Guds stora urverk fås att ticka", liksom. Men naturligtvis ledde deras forskning till att hela vår världsbild förändrades. Att dagens kreationister vill vrida klockan tillbaka är en annan sak, och de är, Gud ske pris! synnerligen marginella i sammanhanget.

Men man kan vara lite mer stridbar än så. Man kan ifrågasätta det rådande perspektivet kraftigare och se det som maktens perspektiv, utan att för den skull förfalla till konspirationsteorier. Det är alltså inte bara en slump att ingen tidigare har problematiserat heterosexualitet, vithet eller postkoloniala strukturer. Den som tillhör normen ser inte normen, för den ser genom normen. Men den som tillhör normen får också fördelar av att detta förtigs, att andra perspektiv osynliggörs. När heterosexualitet framställs inte bara som norm, vilket det i statistisk bemärkelse är, utan som något naturligt, förväntat och önskvärt osynliggörs och förtrycks alla som inte tillhör normen. Queeranalysen, en liten del av genusvetenskapen, är ett sätt att vända på steken, att ifrågasätta heteronormen och dess yttringar, och detta är faktiskt ett slags motståndsrörelse. På samma sätt är feminismen både ett uttryck för samhälleliga förändringar (som har möjliggjort den) och ett verktyg för dessa förändringar (som den har åstadkommit). Det lönar alltså föga att oja sig över att "feminismen har gått för långt" eller att se genusvetenskap som "onödig". Uppenbarligen har vi en bit kvar att gå innan feministisk forskning och genusvetenskap har blivit redundant.

Om det alltså känns en smula obekvämt att bli granskad underifrån, kan den vite heteromannen kanske säga sig att det är för allas bästa. Han kan ta till sig den hovsamma feministiska empiristen, eller genuspedagogen som vill ge våra barn hundra saker att välja på, inte bara två.
Eller så kan han gå till motattack med argument som är väl grundade i vetenskapsfilosofi, som belyser genusvetenskapens, feminismens eller postkolonialismens svaga sidor, för givetvis finns sådana. Roland Poirier Martinsson väljer att angripa feminismen för att den är i Sartres våld. Och Sartre i all ära, men det känns lite typiskt att Martinsson får för sig att det är hans arv som dagens feminism bygger vidare på när Simone de Beauvoir har varit oändligt mycket viktigare. Man kanske kan kalla det en viss blindhet för det egna perspektivet?

Axess tema om "feminismen som kvinnofälla" är fullt med svepande och teoretiskt illa underbyggda åsikter om bristande vetenskaplighet eller skillnader mellan män och kvinnor. Ett gemensamt tema är också den klena tilltro skribenterna hyser till feministers förmåga att tänka själva. Nej, vi är liksom i klorna på en hegemonisk pop-diskurs som inte får ifrågasättas - att detta ständigt sker undgår i allmänhet dem som talar om munkavlar och politisk korrekthet. Men det är ändå lite märkligt att det är just den kraftigt underfinansiserade genusvetenskapen som ska avskaffas. Det är sällan jag ser högern kräva ett stopp för avancerad matematisk forskning, kosmologi, partikelfysik eller filosofi. Det är ju områden (det finns många fler) som inte har en omedelbar samhällsnytta. Som egyptologi, liksom. Men det är områden som ifrågasätter allt vad vi tar för givet på ett vardagsplan när det gäller tid och rum och varför äpplet faller ur trädet. Där kan man tala om forskning som sällan kan sägas vara "objektiv" och som i likhet med feministisk forskning eller genusvetenskap befinner sig i en brytpunkt mellan det gamla och det nya samhället.

Avslutningsvis: Välkomna med er kritik! Tänk så roligt det vore om vi kunde diskutera på allvar. Men försök att vara lite mer stringenta i fortsättningen. Det blir så tradigt att ständigt behöva upplysa er om elementa.

Rekommenderad läsning för detta blogginlägg: "Vetenskapsfilosofi" av Bengt Molinder, "Barndomspsykologi" av Dion Sommer, "Det andra könet" av Simone de Beauvoire, "Feminism and Methodology" av Sandra Harding (red).

Kulturvänsterfeministböginvandrarnas fiender förenar sig - också

Maria Svelands krönika i DN om hat och politisk depression blev raskt kritiserad på Twitter för att vara "svepande", "förenklad" och så vidare, även om många även hyllade den. Jag har också vissa invändningar, som att hon kallar Pelle Billing extremist. Pär Ström är rätt extrem. Men Billing är inte helt onyanserad, utan erkänner till exempel att det finns strukturella orättvisor som missgynnar kvinnor. Den som tvivlar kan läsa Edda Mangas intervju med honom i Feministiskt Perspektiv.

Men mest kritik fick Svelands artikel alltså för att den saknade djup och nyanser, att den buntade ihop Breivik med Timbro med högerextremister med 30-tal och så vidare. Ja, Breiviks manifest bottnar i något slags grumlig liberalkonservatism, och han ondgör sig över det "politiskt korrekta" men han var och är en vettvilling och extremist. Den svenska högern är faktiskt inte odemokratisk eller öppet främlingsfientlig. Däremot har forna liberala tankar om åsiktsfrihet och att samhället med nödvändighet måste bestå av grupper med sinsemellan motstridiga behov, önskningar och kultur gradvis hamnat i debattens periferi. I stället verkar diskursen om mångkulturalismens faror dominera, och vissa högerdebattörer verkar helt besatta av "det muslimska problemet". Därifrån är det långt till skräckvisionen av ett Eurabaia som extremister som Breivik för fram, men bekymmersamt är det. Demokratins fiender skjuter ju med delvis samma artilleripjäser - hur ska gemene man uppfatta nyanserna? Risken är att berättigade och resonabla invändningar mot exempelvis islams kvinnosyn tas till intäkt för rasistiska påhopp på muslimer i allmänhet. Ni vet vad man säger om såna "vänner" - då behöver man inga fiender.

Sveland tycker sig se 1930-talet återuppstå. Jag förstår hennes känsla, men delar inte hennes analys. Hon drar för stora växlar på den antifeminism och främlingsfientlighet som onekligen finns. Själv minns jag när juntan i Grekland föll, när Spanien och Portugal blev fria. Jag minns hur Sydamerikas folk gradvis kastade av sig oken från alla de militärdiktaturer som med benäget bistånd från USA hade hållit en hel kontintent i sitt järngrepp I Sverige får samkönade par numera gifta sig, de får vara fosterföräldrar och adoptivföräldrar (i alla fall på papperet), två kvinnor kan få hjälp med ivf-behandling. Visst återstår det mycket att göra, som att avskaffa tvångssterilseringarna av transsexuella, men jämför med den våg av steriliseringar som drabbade "svagsinta", "sexuellt promiskuösa" och så vidare ända fram till 1975. 30-tal? Skulle inte tro det. Inte heller 40-tal eller 50-tal. Inga transittåg rullar genom vårt land. Jämställdhet är inskrivet i Moderaternas partiprogram. Visst finns det nazister och rasister, men de är marginaliserade.

Ändå: hänger inte liksom allt ihop? Går det inte en linje mellan exempelvis antifeminism, rasism och homofobi? Jo, på ett diskursivt plan. Rasisten ser hur den pigmenterade penisen sprutar in sitt gift inte bara i "våra svenska kvinnor" utan i själva samhällskroppen, i fäderneslandet. Denna våldtäkt är den perfekta metaforen. Och våldtäkten är möjligt för att våra gränser har blivit porösa och för att ingen vågar säga som det verkligen är. Diskursen om de politiskt korrekta som belägger modiga dissidenter med munkavle är högst levande, och vi har rasister, men på ett annat sätt. 1930-talets rasism riktades mot judar, romer och andra "lägre stående raser" och individer. I dag har vi en rasism utan ras för att citera Etienne Balibar. Och ett av dess vapen som den delar med icke-extrema och demokratiskt sinnande högerpersoner är tyvärr begreppet politiskt korrekt. Vi har till och med en rasistisk webbplats som heter "Politiskt inkorrekt".

Nej, det är inte 30-tal, långt därifrån. I Sverige har till exempel jämställdheten kommit ganska ganska långt. Men vi har också sen ett antal år en märkbar backlash mot feminism och mot hbtq-personer. Hatbrotten mot de senare minskar inte, som man kunde tro i vårt senmoderna samhälle, de ökar. Feminister angrips av personer som Pär Ström och i kommentarsfält på nätet. Hbtq-rörelsen är på samma gång accepterad och starkt ifrågasatt av folk som tycker att vi har tillskansat oss ett talutrymme som inte tillhör oss. Så visst förstår jag att Maria Sveland känner sig politiskt deprimerad. Men även vi "kulturmarxister" bör rannsaka oss. Är vi själva delvis ansvariga för denna moteld? Jag tror tyvärr det, och anledningen är att vi inte har en feminism - vilket vi egentligen aldrig har haft - eller en hbtq-rörelse eller en antirasism. Världen har blivit mer komplicerad än så, på gott och ont. Inte heller fienden är lika lätt att urskilja som när kapitalisten bar cylinderhatt. Man kan peka på faror med mångkulturalismen i likhet med Susan Moller Okin utan att för den skull vara ett högerspöke.

I takt med att strukturella orättvisor har kommit att uppmärksammas har vi också sett en motvilja mot att tala klarspråk om detta. Motståndet kommer dels från dem som ser sina privilegier hotade, sina cirklar rubbade. Det kommer från politiskt håll i form av motstånd mot ny lagstiftning, t.ex. en samtyckeslagstiftning vid sexualbrott, det kommer från dem som tycker att identitetspolitiken har gått för långt, från dem som anser att vi redan lever i ett idealsamhälle - egentligen. Det här lägret är starkt emot att t.ex. identifiera män som grupp. Kvinnor må vara en, men män? Nej, de är individer. Det är individer som slår och våldtar. Det är individer som inte har hängt med på jämställdhetens tåg, tagit steget in i moderniteten. Alltså duger inga strukturella förklaringar, för att inte tala om begrpp som könsmaktsordningen.

Men motståndet kommer också från feminister som anser att kvinnor som grupp inte har något att vinna på att utpekas som underordnad. För bara detta att problematisera kvinnors position i samhället kan ses som ett svaghetstecken, och för övrigt finns det ingen grupp "kvinnor". Det är alltså kontraproduktivt, bidrar till förtrycket i stället för att motverka det. Men att definiera en grupp som underordnad är inte samma sak som att ge den en diskursivt konstruerad och enhetlig identitet som "offer". Själv tycker jag att begrepp som "individualfeminism" är en paraodox. Men dessa i-feminister och andra av deras ull vänder sig t.ex. mot att betrakta prostitution som något annat än en ren affärsöverenskommelse mellan två vuxna individer. I linje med det kan man naturligtvis inte heller tycka att positiv särbehandling av kvinnor är bra, att kvotering till bolagsstyrelser är bra, att en individualisera föräldraförsäkring är bra. Jag antar att feminismens motståndare gnuggar händerna av förtjusning när "feministerna bråkar".

Samma sak gäller queerrörelsen. Queerteori är bra på många sätt, men ska vi motverka förtryck på grund av sexuell identitet eller ska vi upplösa alla identiteter? Kanske bör vi fixa de värsta orättvisorna först, är min enkla tanke, även om jag gärna ser ett samhälle där vi alla tillerkänns rätten att inte definiera oss, ett där falska dikotimer som man-kvinna, hetero-homo och så vidare har upplösts. Många som definierar sig (!) som queera är i mina ögon häpnadsväckande sexistiska eller ska vi säga likgiltiga inför könsförtryck som det uttrycks i prostitution eller surrogatmödraskap. De har liksom marscherat baklänges in i borgerligheten.

Så nej, jag ser inte människor som offer. Men i likhet med Kajsa Ekis Ekman vill jag påstå att man kan falla offer för något lik förbannat. Kvinnor faller offer för våld och sexuella övergrepp. Hbtq-personer faller offer för diskriminering och hatbrott. Svenskar av utländsk härkomst faller offer för samma sak, fast av delvis andra anledningar. Långtidssjukskrivna eller på andra sätt socialt sårbara faller offer för hjärtlösa "reformer". Är jag verkligen så gammaldags när jag tycker att alla orättvisor bör motverkas utan att folk ska börja yla om offerkoftor? Jag är ju feminist av samma anledning som jag är antirasist: jag är emot orättvisor, strukturellt förtryck.

Det finns en uppgivenhet inom identitetspolitiken som jag tycker är alldeles obefogad. Visst finns det en fara med att definiera sig som grupp och sedan kräva sin rätt. Risken är, som Nancy Fraser har påkekat, att man med tiden kommer att uppfattas som gnällig och bortskämd. Vi får liksom aldrig nog, vi kravmaskiner. Men vad är alternativet? Att kapitulera inför den andra diskursiva identitetsformationen, den av oss alla som autonoma individer med fullt aktörskap? Nej, det måste gå att peka på strukturer utan att glömma bort individuella variationer. Identitetspolitiken är inte död, den bara luktar konstigt, för att travestera Frank Zappas ord om jazzen.

Slutligen: Kan det ligga något i begreppet politiskt korrekt, trots allt? Både ja och nej. Att slentrianmässigt bunta ihop sina ideologiska motståndare som företrädare för hatets diskurs, att lättvindigt sätta likhetstecken mellan Axess, Pelle Billing, Sverigedemokraterna och Breivik är att vara politiskt korrekt på fel vis. För visst bör vi vara politiskt korrekta i så motto att vi inte säger "negerboll", t.ex. Visst kan vi slå vakt om våra källarteatrar och vara motståndare mot nyliberal kulturpolitik. Visst kan och bör vi vi definiera strukturella orättvisor, det är politiskt korrekt. Att tillskriva oss "politiskt korrekta" makt över det offentliga samtalet är bara korkat och ett sätt att tysta oss, på samma vis som med talet om offerkoftor och stendöd identitetspolitik eller med talet om att mångkulturalister är i bästa fall politiskt naiva. Men att som Aftonbladet ledare hävda att Maria Svelands artiklar fick folk att "ropa på censur" är att ta i. Det är att göra debatten en otjänst och sälla sig till dem som per automatik tycker att all kritik av borgerligheten är lika bra. Det är den inte. Vi måste tänka lite djupare, erkänna våra brister - och framför allt inte bli politiskt deprimerade. Det finns alldeles för mycket att göra, för kulturvänsterfeministböginvandrarnas fiender förenar sig - också - och de är starka.

Bortskämdhetens geometri

Inte för att jag begriper mycket av Euklides geometri eller icke-euklidiska eller pseudo-eklidiska geometrier, men tydligen behöver två parallella linjer inte förbli parallella i all evighet. Men det trodde alltså Euklides, även om han inte kunde bevisa det. Och det känns ju logiskt, sunda förnuftet säger oss att det måste vara så. Det sunda förnuftet säger oss också att jorden är platt, för att citera någon lustigkurre från förr. Men den grekiske matematikerns geometri byggde på ett antal postulat eller axiom, som att man kan dra en linje mellan två punkter, eller att "Givet en rät linje och en punkt som ligger utanför linjen, kan man dra en och endast en rät linje som går genom punkten och är parallell med linjen". Någon matematiker får gärna rätta mig här.

Men ett axiom är alltså en grundsats, den mest elementära byggstenen i en teori. Den är så självklar att den inte behöver bevisas - den kanske inte ens kan bevisas. Ett axiomatiskt påstående är självklart sant. Men man ska inte tro på allt som är sant, lär Nietzsche ha sagt. Han hade säkert älskat hur Einsteins teorier välte den bekanta världen över ända. Nog om detta; jag är sannerligen ingen idéhistoriker, vetenskapshistoriker eller så, utan blott en enkel funderare. Och jag har funderat på det där med att vi har det alldeles för bra, är bortskämda. För så är det ju, hävdar David Eberhard i skrift efter skrift. Det är ett axiom. Eberhard har sett sig runt i det senmoderna Sverige och konstaterat det. Utifrån detta axiom bygger han så en bortskämdhetens geometri.

Nu kan man tycka att den eberhardska geometrin är rena magin. För samtidigt som inkomstklyftorna och arbetslösheten i Sverige ökar har vi alltså fått det alldeles för bra. Samtidigt som hatbrotten mot hbt-personer ökar har samma personer som genom ett ingripande av Sigfrid & Roy kommit att bli de nya makthavarna. Ja, samtidigt som villkoren för a-kassa har gjort det allt svårare för skådespelare att fortsätta jobba som just skådespelare, samtidigt som frilansande journalisters arvoden har stått stilla i många år, samtidigt som fria teatergrupper går omkull och samtidigt som Timbros inflytande över vad som står i våra tidningar växer har kulturvänsterns samhällsanalys blivit hegemonisk. Och samtidigt som Sverige år efter år ligger i topp när det gäller antalet innovationer är det den "flumskola" dessa innovatörer har gått i som hotar vår framtid.

Jag tror inte på magi. Det tvingar mig att söka andra verklighetsbilder än Eberhards. En som ligger nära till hands, kalla mig prosaisk, är att hans axiom helt enkelt inte stämmer. Vi kanske inte alls har fått det för bra. Låt mig ta ett exempel. Eberhard konstaterar att svenska elvaåringar mår tip-top i internationella jämförelser. Men våra femtonåringar mår piss, säger samma jämförelser. Eftersom svenskarna är bortskämda bör detta uppseendväckande ras i det psykiska välbefinnandet bero på att femtonåringarna plötsligt har upptäckt att livet inte är en räckmacka. Vi har tutat i dem en räkmackig världsbild, vi har skyddat dem från tillvarons realiteter, inte satt gränser, inte ställt krav. Nu står de där. Och de är inte ensamma om sin vilsenhet. Vuxna personer söker sig till psykakuten för att de har det lite motigt på jobbet. Folk dillar om posttraumatiskt stressyndrom medan andra, folk som utsatts för Verkligt Lidande™, slutar lipa, tar sig i kragen och går vidare. Jag använder här Eberhard som exempel, men han är långtifrån ensam om att förakta detta daltande och kräva hårdare tag, i skolan, mot brottsligheten och i äldrevården.

Fast kanske går jag för fort fram? Axiomet om svenskarnas bortskämdhet är kanske snarare ett teorem? Så här definerar NE ordet:

teore´m (grek. theō´rēma, av theōre´ō 'betrakta', 'begrunda'), (läro)sats, bevisat påstående, t.ex. inom logiken. I en matematisk teori är teorem en benämning på ett av teorins huvudresultat. I axiomatiska framställningar härleds alla teorem från ett antal grundsatser, axiom, som anförs utan bevis.

Ja, vi backar bandet lite. Det verkliga axiomet, det mest grundläggande postulatet, är nog att lidande är mätbart. Detta förefaller självklart, och återspeglas t.ex. i vår lagstiftning eller i de tabeller enligt vilka förlust av handens fingrar ersätts med ett visst belopp medan den som blir enbent kan casha in en högre summa. Det andra axiomet är alltså att lidande är jämförbart. Vi kan också kalla det Biafra-modellen: "Ät upp din mat, unge. Tänk på de svältande barnen i Biafra." Ja, så sa många när jag var liten. Det är alltid värre för någon annan. Se där ett tredje axiom. De verkar följa på varandra.

Jag säger inte att detta är helt galet. Att som Mats Odell påstå att flickor i Malmö våldtas på löpande band är en klar överdrift. Däremot är det sant för flickor i andra delar av världen, som Kongo. Svenska byggjobbare drabbas av många arbetsplatsolyckor, flera med dödlig utgång. Men jämför bara med sydafrikanska eller kinesiska gruvarbetare; där kan man tala om olycksfallsfrekvens! Axiomet "det är alltid mer synd om någon annan" är alltså sant intill en viss gräns. Skulle det vara en hundraprocentig sanning bör det någonstans på jordens rund gå omkring en, men bara en, människa som är världens olyckligaste.

Det stora felet med Biaframodellen är dock inte att lidande inte är mätbart och jämförbart. Det stora felet är att den används på fel sätt. Fiskpinnarna blir inte godare av Biaframodellen. En deppig generaldirektör blir inte mindre nedstämd. För vi kan inte ständigt ha hela världen i åtanke. Svenska byggjobbare som mist sin kompis när de skulle montera ett vindkraftverk gläds inte åt hur bra de tjänar i jämförelse med uskorna på demensboendet. De tänker att det var jävligt fel att bolaget snålade så. Är de bortskämda? Det tror jag inte ens att David Eberhard skulle säga. Men det blir ändå den logiska konsekvensen av lidande-teoremet, av Biaframodellen.

Ni har antagligen hört talas om Maslows behovstrappa. Han konstruerade den nån gång på 1950-talet och den ser ut så här: 1) kroppsliga behov, 2) trygghetsbehov, 3) gemenskaps- och tillgivenhetsbehov, 4) behov av uppskattning och 5) behov av självförverkligande. Hans tanke var att först när behoven i t.ex. 2) var tillfredsställda kunde man börja sukta efter 3). Även denna konstruktion känns intuitivt sann, även om det går att diskutera rangordningen. Men axiomatisk? Nja. Det går att hitta andra modeller.

Ett alternativt sätt att förstå hela den här problematiken är att ställa upp följande teori: Negativa upplevelser har alltid högre uppmärksamhetsvärde än positiva. Jag tror, med betoning på tror, att det är så. Det förefaller logiskt, sett ur ett överlevnadsperspektiv även om jag inte är utvecklingsbiolog. För om vi inte undanröjer det som plågar oss får vi svårt att överleva, eller fungera väl, rentav skapa en meningsfull tillvaro. Analogt med detta kan man säga att våra negativa erfarenheter bestämmer oss mer än de positiva. För att komplettera teorin kan man också ta in vår inbyggda tröghet, den som säger oss att så som livet såg ut i går, kommer det att se ut i morgon. Även detta har ett överlevnadsvärde. Vi hör att det prasslar i gräset, och i nästa ögonblick ser vi en giftorm eller en tiger. Det är liksom bra att komma ihåg. Nästa gång det prasslar reagerar vi redan innan vi har identifierat faran. Hade det inte varit så hade nog människan som art inte blivit långlivad. Men det gör alltså att vi stundom reagerar på en primitiv nivå, inte genom att reflektera.

Men problemet med denna tröghet är att den gör det svårt att lära om. När någon som vi älskar har dött borde vi ju liksom haja det. Men gång på gång reagerar vi som om den levde, bara för att drabbas av ett smärtsamt uppvaknande. Jag känner en äldre kvinna som brukade springa in till sin granne när något hade hänt. Sen dog grannen, och vad blev hennes första impuls när hon fick beskedet? Att springa in till sin granne och berätta det.

Ja, att lära sig nåt går fort, som i gräsprasselexemplet ovan. Men att lära om tar tid, om det alls är möjligt. (Försök lära dig att inte kunna cykla så får du se.) Vi associerar vissa negativa erfarenheter med omständigheterna kring deras uppkomst. Har man som barn befunnit sig i ett trängt läge med en skoningslös förälder är risken stor att andra trängda lägen blir ångestdrivande. Man kan t.ex. inte åka hiss. Detta är förstås inte "rationellt". Hissar är inte farliga utom i undantagsfall. Men säg det till den som får hjärtklappning och andnöd av blotta tanken. Den personen har alltså lärt sig att trängda lägen är farliga. Den negativa upplevelsen av hissfärden går inte att tänka bort, för den pockar på uppmärksamhet genom att sätta igång kroppens alla alarmklockor. Klaustrofobikern behöver lära om. Men hur? KBT, hör jag en enhällig kör ropa. Och visst, det kan fungera, åtminstone tillfälligt. Men upplevelsen av det trängda läget i barndomen finns ändå kvar där i botten. Jag tror att man behöver komma åt den också, men det görs inte på en kafferast. Man behöver prata om det, förta laddningen i det, sätta det i ett perspektiv innan det kan börja avklinga. Ja, eller ta sig i kragen, om man ska tänka lite som David Eberhard.

Vad har klaustrofobi med 15-åringars låga psykiska välbefinnande att göra? Jo, jag ville bara ta det här som ett exempel på några saker: Något som förefaller irrationellt (rädsla för trånga utrymmen som hissar eller tunnelbanevagnar) kan ha en alldeles logisk förklaring. Vissa personer har kanske en förhöjd beredskap för farliga situationer, i det här fallet trängda lägen - på goda grunder. Det lönar alltså föga att vädja till deras förnuft eller be dem skärpa sig. Det duger inte att hänvisa till att alla andra uppenbarligen klarar att åka hiss eller tunnelbana. För övrigt kan man fundera över hur pass naturligt det är att färdas i ett slutet, bullrigt utrymme under jord. Att vi klarar det utan att klättra på väggarna eller slå ihjäl varandra är ett smärre under. Gör tankeexperimentet att fösa in 150 troglodyter i samma tunnelbanevagn. Det enda som skiljer oss från dessa grottmänniskor är ju vår civilisation. På en primitiv nivå fungerar vi exakt likadant, ja likadant som många andra arter.

Om nu våra 15-åringar tycker att världen är skit, är det inte lite lättvindigt att avfärda det med att de är bortskämda, dåligt härdade som växthusblomster? Man skulle ju kunna tänka sig att de mår dåligt för att de faktiskt har det dåligt. Men för att gå till botten med det duger det inte med enkäter, det behövs kvalitativa studier av deras situation och upplevelser. Det är det ena. Det andra är att de enligt Maslows synsätt kanske har mått prima på elvaåringens trappsteg. Elvaåringar kräver faktiskt inte så mycket av livet. Men nu har det gått några år och de vill vidare. Och finner att nästa trappsteg är bra mycket högre. De är på väg in i vuxenvärlden med allt vad det vill säga av känslostormar, gryende sexualitet och ett intellekt som är på topp men en personlig mognad som släpar långt efter. Är det att vara bortskämd? Bör de tänka att andra har det sämre? Ska man be dem att kamma sig och växa upp? Jag tycker inte det. Jag tycker att man bör behandla dem efter deras förutsättningar och med hänsyn till det samhälle de omges av, ett samhälle som de vet faktiskt är ganska skoningslöst mot förlorarna, eftersläntrarna, de "obegåvade". Man kan fråga sig om de inte har goda skäl att ha en förhöjd beredskap för katastrofer.

Eller ta generaldirektören som jag nämnde förut. Detta är en nedstämd person. Nedstämdheten går inte över. Kanske är vederbörande överansträngd, kanske är kroppen marinerad i stresshormoner, kanske har vår gd drabbats av sorg. Kanske har familjens femtonåring tagit livet av sig. Kanske är trappan fortfarande för brant och benen trötta. Alla pengar och tjänstebilar och fina bostäder i världen inte är någon tröst. Och kanske är det inte alls någon generaldirektör utan en undersköterska på ett demensboende. Båda kan lida och lidandet kan vara likvärt även om det inte är liktydigt.

Se nu denna människa i ögonen och säg så här: "Problemet med dig är att du har det alldeles för bra. Tänk på hur folk har det i Kongo. Du får fan ta och kamma till dig." Hur känns det att säga så? För mig känns det obra, kalla mig blödig. Jag tycker nog att man kan hålla två tankar i huvudet samtidigt, rentav föra en kamp både mot orättvisor och förtryck i alla dess former och samtidigt ha en gnutta empati med 15-åringen eller den som har panikångest eller är utbränd. Det är en i mitt tycke skönare geometri, för den tar hänsyn till att vi varken är alltigenom rationella varelser eller kan stålsätta oss mot alla negativa upplevelser. Det är en också en geometri som räknar med dolda faktorer.

Ja, vi har det bra i Sverige om man jämför med många andra länder, kanske med de allra flesta. Innebär det att vi blir oförmögna att känna lidande? Inte precis. Står vi högst upp på Maslows trappa och gnäller som bortskämda barn över struntsaker som könskodade orättvisor eller, ännu värre, att SVT:s bevakning av Håkan Juholts avgångstal fallerade? Nej, jag tror inte att vi har tappat allt sinne för proportioner. Jag tycker inte att vi är bortskämda. Vi kan vara glada över allt vi har och hur långt vi har kommit på många områden. Det tror jag också att de flesta av oss är. Men det finns liksom utrymme för en och annan förbättring också. Så låt oss utvecklas ännu lite till, är mitt råd. För om inte vi kan göra det, här i vårt relativt privilegierade land, var ska det då göras? Inte i länder där flickor faktiskt våldtas på löpande band, i alla fall.

Den som föraktar den här sortens finlir är säkert välkommen att arbeta som volontär. Eller varför inte skänka överskottet från sin bokproduktion till Rädda Barnen?

Att maka lite på sig

Jag har vissa privilegier. De är inte mina på grund av förtjänst, meriter, dygd. Nej, jag särbehandlas positivt enbart på grund av mitt kön. Det ligger nära till hands att utnyttja det, och det har jag förstås gjort ibland. Jag har gjort det för att jag har kunnat, och för att jag inte har reflekterat över det. Men det här ska inte handla om mig. Jag ville bara påpeka att även jag, Feministen, Genusvetaren, Queerpersonen inte alltid har varit så jävla fantastisk ur alla synvinklar. Jag är det fortfarande inte. Det är svårt både att bli varse och avsäga sig den manliga privilegierna. De är ju medfödda och ingrodda. Alltså behövs det någon som kan tända lampan och bjuda på lite kaffe så att man vaknar ordentligt. Jag försöker hålla mig vaken.

Män har av hävd särbehandlat varandra positivt. Drastiskt uttryckt har män i alla tider kvoterat in varandra, till exempel i storföretagens styrelser eller inom akademin. Gamla Grabbars Nätverk är en inte oviktig del av könsmaktsordningen. Har du livmoder minskar chansen drastiskt att du ska få en våning för ca 30 miljoner på Strandvägen av Nordea. Detta är ett aktuellt exempel, men särbehandlingen är ett historiskt faktum, en historisk orättvisa. Vore det inte mer än rätt att vända på steken, att kompensera kvinnokollektivet för att de har diskriminerats? Att särbehandla kvinnor positivt för en gångs skull?

Jag tycker det, som ni kanske anar. Men frågan är hur man ska gå till väga, hur man kan försvara det vid behov samt vad målet är. Det sista är lätt att besvara om man ser det på lång sikt: målet är förstås ett samhälle där ingen diskrimineras, där kön, etnicitet och sexuell läggning verkligen kvittar. Målen på kortare sikt återkommer jag till.

Det kompensatoriska argumentet som jag skisserar här känns rätt (för mig), men det finns invändningar. Vem är det som gynnas och missgynnas i dag av positiv särbehandling? Kollektivt sett är svaret självklart. Men på ett individualplan riskerar man att missgynna män som kanske inte bär någon skuld till de historiska missförhållandena, samtidigt som man förmodligen inte gynnar just de kvinnor som tidigare missgynnats. Det är också ständigt individen som framhävs av motståndare till positiv särbehandling. Varför ska någon missgynnas på grund av faktorer som den inte råder över? Ska en gruvarbetarson från Kiruna behöva kliva åt sidan för en professorsdotter från Djursholm?

Mot det kan man anföra att de män, de individer, som i dag skulle missgynnas, på ett övergripande plan förmodligen har gynnats och kommer fortsätta att gynnas inom andra områden just för att de är män. Och de kvinnor som i dag skulle gynnas har missgynnats tidigare och kommer även i fortsättningen att missgynnas av sitt kön, bara inte i just det här fallet. (Då hamnar vi ett slags cocktail av individ och kollektiv.) Man kan också hävda att det kvittar vem som drabbas eller gynnas. Vill vi ha en jämnare könsfördelning ska vi gynna det missgynnade könet, punkt slut. Om professorsdottern tillför något på grund av sitt kön tar vi in henne.

Det historiska, kompensatoriska argumentet är kanske inte det allra starkaste kortet i leken. Men det finns andra, som mångfaldsargument. Ett universitet eller en högskola kan åberopa sitt sociala åtagande, ungefär så här: "Vi som utbildar poliser anser att det är viktigt att sammansättningen av våra elever återspeglar befolkningens sammansättning i stort. Vi behöver fler kvinnliga poliser så att fler kvinnor kan få mötas av andra kvinnor när de har blivit misshandlade eller våldtagna. Vi behöver också fler poliser med utländsk bakgrund, av samma anledning. Därför är det en merit att vara kvinna eller ha utländsk bakgrund."

Eller så säger man sig att mångfald berikar. Människor med olika perspektiv och livserfarenheter gör helt enkelt utbildningen bättre, inte minst för dem som tillhör majoriteten. Det argumentet har kritiserats i USA, där debatten om positiv särbehandling har varit livlig sen början av 1970-talet. Folk ur minoritetsgrupper har betackat sig för att agera som nåt slags lärare för majoriteten. Det luktar som nåt slags exotism och missriktad välvilja. (Se för övrigt hur rasister i Sverige använder ordet "kulturberikare".)

Själv tycker jag att mångfald berikar, men det är ju jag, det. Jag kan tänka mig att många gärna slipper besvärliga kvinnor på filosofiska fakulteter. Eller kvinnor som inte begriper sig på det subtila slick-spark-spel som utövas vid företagens möten. Eller obegripliga utisar som chefer. Argumentet att kvinnor tillför ett mervärde på en arbetsplats i kraft av sitt kön kan också tyckas unken även för kvinnor. Lite lätt nedlåtande, sådär. "Å, det är så trevligt med ett kvinnligt perspektiv! Och kvinnor blir ju så annorlunda som chefer. Lyssnande, inkännande." Att kvinnliga chefer ofta blir väldigt utsatta glöms lätt bort i en manligt homosocial chefsvärld.

Så om berikarna inte vill berika och de utarmade inte vill bli berikade kan man tänks sig ett visst motstånd mot positiv särbehandling av mångfaldsskäl, och att röster höjs för ett rent meritokratiskt system - återigen, ett av motståndarnas paradargument. Platsen ska gå till den som förtjänar den!

I Sverige, där debatten främst gäller genus, hör man ibland att det behövs fler män på våra förskolor, för "barn behöver både manliga och kvinnliga förebilder". I linje med det borde man alltså se till att fler män blev barnskötare eller förskollärare. Kunde man inte tillämpa positiv särbehandling här? Jag tycker inte det. Visserligen är den kvinnliga dominansen på våra dagis förkrossande, men fler män betyder inte per automatik någon förbättring. Risken är stor att männen blir fotbollsspelande, fixande och "smågalna killar" som bara permanentar gamla könsmönster. Det vi behöver är framför allt en genusmedveten personal, sen kan det kvitta vad man har mellan benen. Målet, att barn ska få större frihet att välja hur de skapar genus, motiverar inte en större andel män.

Å andra sidan kan man tänka sig att fler män på förskolan skulle innebära en statusökning av yrket med åtföljande generella lönelyft - precis som när ett tidigare mansdominerat yrke börjar tas över av kvinnor och statusen, och i slutänden lönen, börjar dala. Men det borde gå att höja ett yrkes status (eller hindra det från att sjunka) på andra sätt än genom att kapitulera för ingrodda mönster, eller hur?

Men trots det ovan sagda känns ändå mångfaldsargumentet hållbart, och då särskilt i sammanhang som det med poliserna. Det blir lättare att genomföra ett socialt åtagande om yrkeskåren återspeglar befolkningens sammansättning. Och om nu hälften av befolkningen är kvinnor, vad vore väl naturligare än att även hälften av alla chefter etc är kvinnor? Frågan är bara om det här går att tillämpa fullt ut. Ska t.ex. en viss procent av alla riksdagsledamöter ha irakisk bakgrund, ska tre av tio landstingsråd vara bisexuella, bör bokförlagens redaktioner ha minst en person med en funktionsnedsättning? Nja. Men å andra sidan kan man ifrågasätta om det verkligen är okej med ett riksdagsparti där hela partistyrelsen är blond. Det går liksom inte att komma ifrån att någon har särbehandlats här trots ivriga bedyranden om att det är rätt man (just det) på rätt plats. Mångfaldsargumentet har också sin grund i ett antidiskrimineringstänkande. Just för att exempelvis kvinnor eller personer med utländsk bakgrund diskrimineras bör vi göra nåt. Gör vi ingenting riskerar vi att permanenta mönster som så att säga lever på sitt eget bränsle: en helt manlig filosofisk fakultet, till exempel. En vit läkarkår. Vårdande kvinnor och producerande män.

Den vanligaste och kanske starkaste invändningen mot positiv särbehandling är, som jag har antytt ovan, den meritokratiska. Den som har bäst meriter ska ges företräde, för målet med verksamheten är ju ändå att den ska vara så bra som möjligt, målet med utbildningen är att de bäst lämpade ska gå den. Ingen förtjänar att särbehandlas negativt bara för att den råkar ha ett visst kön eller en viss hudfärg. Härifrån är inte steget långt till att vända på resonemanget: "Jag har ju lika bra, eller bättre meriter än X. Jag förtjänar den här platsen."

Men är det verkligen så? Om du köper en lott och har ett vinnande nummer förtjänar du onekligen vinsten. Men nu har vi ett livets lotteri. Om du har råkat födas in i en akademisk familj som uppmuntrar dig i dina studier och ger dig en bra studiemiljö så kan du skatta dig lycklig - om det nu är plugga du vill. Om du råkar ha föräldrar som har flytt från Irak och råkar vara trångbodd och råkar ha en neuropsykiatrisk variant som avviker från den vanliga och råkar gå i en skola med dåliga resurser och otillräckligt utbildad personal - förtjänar du en sämre utbildning då? Du har ju sämre meriter. Eller tänk dig att du är den där tioåriga tennisbegåvningen som har valsat runt i medierna på sistone, han som tränar jämt och har föräldrar som gör allt för att han ska lyckas. En dag släpps du ner med fallskärm till en samlar- och jägarkultur på Borneo där ingen bryr sig om att du har en vinnande forehand. Förtjänar du att bemötas sämre då? Ditt tennisracket är inte särskilt användbart, liksom.

Det är här nånstans resonemanget om förtjänst i relation till fördelning slår slint. Att någon har bättre meriter beror inte nödvändigtvis på den egna dygden. Alltså förtjänar den inte platsen. Det här är snarare ett skäl att tillämpa positiv särbehandling: som en kompensation för exempelvis sämre grundskoleutbildning. Om det första kompensatoriska argumentet, att gottgöra historiska orättvisor, kan kännas svagt är det här starkare. Tycker åtminstone jag. Men problemet är även här hur man ska tillämpa det. Ska betyg och provresultat vid antagning till högskolestudier viktas efter den sökandes bakgrund? Tillämpat fullt ut får vi då en synnerligen krånglig apparat, och man kan bara tänka sig vilken ström av överklaganden som skulle bli resultatet. Det är nog bättre att skippa argument om såväl förtjänst som kompensation.

Innan jag avslutar den här översikten vill jag bara säga några ord om den missgynnade individen, offret för en regel om positiv särbehandling. Frågan om varför just jag är faktiskt lite ohistorisk. Samhället har alltid bett oss om vissa uppoffringar för det allmänna bästa. Fiskare får inte alltid dra upp så stora fångster som de skulle vilja. Jordbrukare förbjöds använda det fantastiska insektsmedlet DDT. Och har ni hört talas om värnplikten? Det sker under ett visst gnölande, men ingen utom möjligtvis libertarianer ifrågasätter det på allvar. Och ingen tar väl libertarianer på allvar. Så det är inte orimligt att man får maka på sig lite ibland.

Slutligen: I Sverige har regeringen ändrat i högskoleförordningen så att positiv särbehandling numera är förbjudet. Ni kanske minns debaclet när Centrum för rättvisa hävdade att tusentals kvinnor hade gått miste om högskoleplatser. Man drev en kollektiv talan mot Sveriges Lantbruksuniversitet och vann. Man hävdade också att många män hade blivit diskriminerade av Polishögskolan, men det ledde ingenvart. (Polishögskolan omfattas för övrigt inte av högskoleförordningen.) Diskrimineringsombudsmannen var kritisk i sitt remisssvar till det dåvarande förslaget, som alltså blev lag. Man skrev att

Enligt DO fanns det inte tillräckliga motiv för att avskaffa metoden positiv särbehandling, eftersom den rätt använd kan vara en bra metod för att komma till rätta med sned könsfördelning inom högskoleutbildningar.
DO framhöll att det som varit föremål för domstolens prövning var viktad lottning vid antagning i folkhögskolekvoten. Det var fråga om en stark form av positiv särbehandling som är att jämställa med kvotering och alltså otillåten. Av det borde inte regeringen dra slutsatsen att den positiva särbehandlingen måste avskaffas, vilket ändå skedde.

Men intressant nog påverkas inte Diskrimineringslagen, som säger att det är tillåtet med positiv särbehandling vid högskoleintagning - en lag går före en förordning, nämligen.

DO menar fortfarande att positiv särbehandling kan vara ett bra sätt att främja jämställdhet, men

Förutsättningen är att det sker i enlighet med EU-rätten:
• Urvalet får inte ske med automatik utan ska göras efter en objektiv bedömning av meriter och personliga förhållanden i varje enskilt fall.
• Skillnaden i meriter får inte vara för stor.
• Tillämpningen av positiv särbehandling ska sammantaget leda till en positiv effekt, även om enskilda sökande drabbas.

Positiv särbehandling – att göra ett urval efter en jämförelse mellan personer som har lika eller näst intill lika meriter – kan alltså vara tillåtet. Kvotering – att på förhand bestämma att en viss andel antagna till en anställning eller utbildning ska ha en viss egenskap – är inte tillåtet.

Den som vill läsa mer har hela DO:s text om positiv särbehandling här.

Jag tenderar alltså att särbehandlas positivt på grund av mitt kön. Det är oacceptabelt för mig som feminist, och jag försöker motverka det. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, Fråga inte vad feminismen kan göra för dig, finns det mycket man kan göra. Min uppmaning till andra feministiska män att sluta oja sig över hur svår denna kombination är, och i stället göra nåt konkret, har inte alltid fallit i god jord. Men jag menar verkligen inte att vara föraktfull. Jag förstår att det kan vara svårt att vara en manskatt bland kvinnohermelinerna, att försök att peka på hur även män påverkas negativt av våra könsmönster inte alltid möts av särskilt stor entusiasm. Men ändå. Jag tycker att man får hacka i sig det. Om jag skulle söka till en utbildning eller tjänst och bli bortprioriterad på grund av min kromosomuppsättning skulle jag nog bli besviken, rentav förgrymmad. Men det är faktiskt sånt man får hacka i sig om man är feminist och man. Man får maka på sig på fler sätt än ett. Det är inte mer än rätt.

Symboliska och materiella strukturer är inte samma sak

"Kvinnorörelsen har på många områden fört samhället mot moderniteten. Mansrörelsen krävs för att vi inte ska lämna männen kvar när resten av samhället rör sig framåt." Så skriver Ivar Arpi i Behovet av en mansrörelse, ett inlägg som är delvis riktat mot Lisa Ekmans Om nackdelarna med att vara man. Upprinnelsen är en artikel i Fokus Det är synd om mannen av Lisa Bergman och det inlägg Ivar Arpi då skrev, Det är ju mäns eget fel att det går kass, eller?. Nu har Lisa Ekman åter replikerat: Svar till Ivar Arpi, och Ivar Arpi har skrivit Telegram från en bombad genusdebatt, och man kanske kan tycka att ämnet därmed är uttömt. Men jag anser att frågan är för viktig för att vi ska sätta streck i debatten.

Till syvende och sist handlar diskussionen mellan Ivar och Lisa nog om detta: Ivar anser att debatten om kvinnors och mäns olika villkor är skev. Kvinnors villkor beskrivs strukturellt medan mäns villkor beskrivs som resultatet av individuella val. I det förra fallet ser man alltså inte träden för bara skog; i det senare fallet ser man inte skogen för bara träd. Majoriteten av feministerna och kvinnorörelsen är ointresserade av mansfrågor, skriver Ivar vidare.

Lisa håller inte med: ”Feminismens bild av män är inte att de är rationella maskiner som, helt opåverkade av samhället, gör korkade val och därmed får skylla sig själva.” Tvärtom ser den hur även männen faller offer för ingrodda genusmönster. Det finns alltså ingen sådan skevhet i analysen, menar Lisa; feminister ser faktiskt strukturella förklaringar även till mäns villkor. Däremot är det naturligt att kvinnorörelsen fokuserar på kvinnofrågor.

Inte oväntat håller jag med båda. Ivar har säkert rätt i att det finns en rätt utbredd skylla sig själv-syn på mäns stundom mycket olyckliga liv. Det är beklämmande och oempatiskt. Däremot håller jag inte alls med om hans analys av Fokusartikeln, att ”varenda en av de experter och forskare som citeras poängterar att männen som hamnat illa faktiskt har ett fritt val”. Jag har räknat: det är snarare tvärtom så att ingen skuldbelägger männen. Här har Lisa rätt i sin kritik – däremot blundar hon för att det är vanligt att ge mäns olycka en individuell förklaring, och feltolkar Ivar som att han är kritisk mot Fokusartikeln. Ja, ni kan läsa själva och bilda er en uppfattning om vem som har rätt och fel, vem som tolkar och påstår vad etc. Båda debattörerna är vassa pennor och turerna är många, så jag ger mig inte in i detaljer här. I stället vill jag försöka vidga perspektivet lite.

När vi talar om olikheter mellan könen, om sociala strukturer och hur dessa påverkar oss som individer är det lätt att gå vilse om vi inte gör en noggrannare analytisk åtskillnad mellan materiella och symboliska strukturer. Sverige är t.ex. ett av världens mest jämställda samhällen, ändå lever ingrodda genusmönster vidare i stor utsträckning. Omvänt kan man säga att svenskarna trots allt är ganska genusmedvetna, ändå ligger kvinnornas löner i förhållande till männen på samma (relativt höga) nivå i Vietnam, och andelen kvinnliga professorer är högre i flera andra, ”omodernare” samhällen. Det finns alltså inte en symmetrisk relation mellan det materiella och det symboliska. Ökad jämställdhet leder inte per automatik till ökat genusmedvetande. Ökat genusmedvetande leder inte automatiskt till ökad jämställdhet.

Det är ganska oproblematiskt att kräva större genusmedvetenhet av män. Det ligger liksom i tiden: Vem vill lufsa på i tubsockorna med nattståndna kvinnoideal och snäva ramar för det egna beteendet? Ja, det är oproblematiskt, för det kan framställas som ett gemensamt projekt som kommer båda könen till gagn. Det känns ofarligt eftersom det är lätt att påvisa hur vi alla faller offer för mer eller mindre omedvetna föreställningar om manligt och kvinnligt. Skuldfrågan är inte precis glasklar och ingen behöver därmed känna sig utpekad. Lösningen – att vi alla medvetandegör oss – känns inom räckhåll, även om det är uppenbart att det handlar om strukturer som inte låter sig förändras i brådrasket. Nu när vi har ett i stort sett jämställt samhälle återstår bara den här justeringen för att göra Sverige till det föregångsland som vi i grund och botten ser det som. Vi får väl börja med barnen och sen jobba på.

Här har vi alltså ett strukturellt problem och ett antal individer som påverkas. Lösningen verkar vara att ”jobba med strukturerna”, men samtidigt måste vi ”gå till oss själva” (kan man säga för att få budskapet att gå hem). Att män kör aggressivt i trafiken och därmed utsätter sig själva och andra för fara går att komma tillrätta med. Orsaken är nog att de från barnsben har tillägnat sig ett utlevande, riskfullt beteende, så det är på sätt och vis inte deras fel att de gör de där vansinnesomkörningarna. Samtidigt vore det orimligt att inte ställa krav på dem. De har ett ansvar för att förändra sitt riskbeteende, precis som unga tjejer borde sluta röka så förbannat. Människor är väl inga hjälplösa offer, är tanken. Att ”jobba med strukturerna” innebär här att förändra dem nerifrån och upp. Den medvetna och autonoma individen förändrar sociala mönster i samspel med andra medvetna och autonoma individer. Ju mer medvetenheten ökar desto starkare hörs förändringskraven och därmed möjligheten till politiska åtgärder som ett obligatoriskt genusperspektiv i offentliga verksamheter eller utbildningar.

Ja, det vore en riktig glädjebägare om inte vissa envisades med att hälla smolk i den. Att t.ex. tala om en könsmaktsordning verkar som ett steg tillbaka från det gemensamma projektet. Har vi inte enats om att ingen är ett offer annat än i en allmän, ofarlig mening? Jo, det har vi – och det finns heller inga förövare, utom på ett individplan. Män som förtrycker, trakasserar, misshandlar och våldtar kvinnor är sjuka individer, och är de inte sjuka så har de i alla fall inte tagit steget in i den goda moderniteten. Visst finns det materiella och sociala orättvisor, men det är för sjutton ingen konspiration från männens sida. Som om man kunde klumpa ihop alla män på det viset; det låter så sjuttiotal.

Härifrån är inte steget långt för många att börja räkna upp alla de sätt på vilka män också tar skada av skeva sociala förhållanden. Jo, det är sant att män misshandlar sina kvinnliga partner, men det är lika vanligt med motsatsen. (Att detta inte stämmer har jag skrivit om här.) Och även män drabbas ju av andra mäns våld. Män lever kortare, tar oftare livet av sig, är ensammare och på andra sätt socialt svaga, hamnar på efterkälken när de inte tar klivet in i senmoderniteten genom att se livet som ett livslångt lärande och så vidare. Men detta är ovälkomna sanningar eftersom det offentliga samtalet enbart ska handla om kvinnors situation och där vissa feminister tar upp allt syre. Även män kan alltså vara offer - även om det egentligen inte finns några offer, som sagt.

Det är här någonstans som debatten brukar spåra ur, och orsaken är att vi blandar ihop materiella och symboliska strukturer. Men inte nog med det: vi har också en rätt dimmig bild av individers aktörskap och autonomi, av hur strukturer påverkar individer och vice versa. Alltså snor vi in oss i resonemang om vem som kom först, hönan eller ägget. Vi tror oss kommunicera men pratar om olika saker. Det går också en skiljelinje mellan en liberal och en radikal syn på hela problemställningen, och som det inte vore tillräckligt är inte ens de båda lägren eniga inbördes.

Jag respekterar Ivar för hans patos. Han frågar sig vem som bryr sig om de underpresterande pojkarna i skolan, de akterseglade, ”misslyckade” och svaga männen. Och sanningen att säga är det inte många. Det är förfärligt. Visst behövs det mer mansforskning och fler som arbetar för att tillvarata även pojkars och mäns rättigheter och resurser. Lisa menar som sagt att feminismen inte ser någon motsättning mellan detta och att bedriva samma arbete för kvinnors räkning, ändå är det naturligt att kvinnorörelsen främst inriktar sig på kvinnofrågor. Men jag kan förstå att män som Ivar känner sig inbjudna med armbågen i debatten. Så vad bör mansforskare och en mansrörelse ägna sig åt och hur kan de samarbeta med feminister och genusvetare?

Jag tror för det första att det är avgörande att männen inte enbart inriktar sig på symboliska strukturer. Det är alldeles nödvändigt, men det är inte tillräckligt. På samma sätt som man kan avkräva män ett visst ansvar för deras bilkörning kan man begära att de tar ansvar för sin våldsamhet. Det duger inte att ställa ”goda”, ”friska” män mot ”onda” och ”sjuka” och bilda föreningar i stil med ”En riktig karl slår inte”. Nej, det krävs en analys av varför våldet är så utbrett eller varför våldtäkter är så vanliga. Det handlar inte enbart om att män sen förskoleåldern är vana vid att lösa konflikter genom att höja rösten eller hota med, och i slutändan ta till, våld för att få sin vilja igenom. Det handlar också om att män i relationer ser sin dominans hotad och därför sätter kvinnan på plats genom att slå och våldta. Det handlar om att befästa maktordningar på en arbetsplats genom att trycka ner kvinnor, i värsta fall genom sexuella trakasserier.

För det andra måste en mansrörelse skruva ner tonläget. Det duger inte att som Pär Ström och andra försöka vända på retoriken och säga att det i själva verket är män som drabbas hårdast. Med sådana vänner behöver mansrörelsen inga fiender. Att män i allmänhet är överordnade kvinnor i allmänhet på ett materiellt, socialt och politiskt plan innebär varken att alla män är det i alla lägen eller att kvinnor ses som hjälplösa offer. Jag vill citera Ivar när han spetsar till resonemanget:

Om vi anser att strukturer påverkar kvinnor mest, ja då är vi män sannerligen jubelidioter. Alla de problem som Lisa Bergman nämner är då bara resultatet av fritt valda katastrofer. Om vi inte ens kan välja bort fetma, arbetslöshet, hemlöshet och självmord när vi har den friheten kanske vi borde omyndigförklaras? Å andra sidan anses kvinnor mest som offer för allsköns strukturer och saknar därför följdriktigt också förmågan till fria handlingar. Män är alltså dumma i huvudet och kvinnor är helt viljelösa. Så långt, men sällan längre, har våra intellektuella kommit. Det är sannerligen synd om människan.

Ja, hu! Om det nu vore så, att vi som kallar oss feminister såg kvinnor som mer eller mindre hjälplösa offer under diverse strukturer. Men nu finns det åtskilliga hyllmeter skrivna om kvinnligt aktörskap. Frågan problematiseras av alltifrån queerteoretiker till liberalfeminister, och inte ens de första radikalfeministerna såg kvinnor som offer. Den här tankefiguren, att "feminism är att ömka kvinnor", bortser från vilka som har fört kampen. Är det de hjälplösa offren som har tvingat fram kvinnlig rösträtt, till exempel? Är det snälla män som har släppt in kvinnorna på banan? Knappast.

För det tredje måste män som vill bli tagna på allvar av kvinnorörelsen också vara beredda att konkret ta sitt ansvar för hushållsarbete och barnomsorg. De måste bli lika ”opålitliga” för arbetsgivarna genom att vara barnlediga och vabba lika mycket som kvinnorna. De måste vara beredda att sänka sin materiella standard lite genom att låta den som tjänar mindre försörja familjen när barnen är små, de måste låta kvinnorna bli färdiga med sina studier först, göra sin karriär först. Precis som kvinnorna alltid har låtit sina män göra. Det är dags att betala tillbaka lite.

Jag skrev ovan att det är viktigt att göra en större analytisk distinktion mellan symboliska och materiella strukturer. Men att det inte går en rak linje mellan exempelvis ökat genusmedvetande och ökad jämställdhet innebär inte att de båda faktorerna inte skulle påverka varandra. Om vi t.ex. arbetar med att utjämna orättvisor i olikkönade förhållanden kan det få goda effekter för mäns genusidentitet och kontakt med barnen. Barnen får två helt likvärdiga föräldrar, vilket är en enorm vinst för dem och i förlängningen för hela samhället. Och en genusmedveten man är förstås mindre benägen att göra karriär genom att stå på sin frus axlar. Omvänt kan man säga att det är lättare att skapa den nye mannen och den nya kvinnan om de ekonomiska och sociala förutsättningarna inte sätter krokben för projektet. Den andra sidan av myntet är att det kan kännas tröstlöst att arbeta med genusprojekt i förskolan om barnen alltid blir hämtade av sina mammor. Liksom.

Det är också så att kvinnor historiskt och till dags dato inte bara har förfördelats materiellt utan även symboliskt. Det är kanske inte så svårt att föreställa sig att den situationen kan kännas lite jobbigare. Att tjäna något mindre än männen kan väl gå att stå ut med, även om det är orimligt. Men många känner sig som dåliga mammor om de ger upp halva sin föräldraledighet för att ägna sig åt studier eller yrkesliv. En kvinna som bara ammar i en månad och sen återgår till arbetet ifrågasätts kraftigt, inte minst av andra kvinnor. Även kvinnor har mycket att göra när det gäller att bryta upp från den traditionella omvårdande rollen såväl i familjen som i utbildning och yrkesval. De måste släppa in männen på banan och se dem som likvärdiga föräldrar. De kanske ska fundera ett varv till innan de specialiserar sig på geriatrik i stället för kardiologi.

Jag ser inga människor som hjälplösa offer, vilket jag har skrivit om i inlägget Vad är en offerkofta? Det gäller alltså oavsett var någonstans man befinner sig i det biologiska eller sociala spektrumet. För mig är det viktigt att analysera både hur vi bestäms av olika strukturer och i vilken mån vi ändå kan förändra dem, dels på ett personligt plan, dels genom gemensamma politiska aktioner. Individens villkor och möjlighet till aktörskap bestäms både av det materiella och symboliska, av de personliga förutsättningarna i form av olika erfarenheter på ett psykologiskt plan och på ett strukturellt plan. Det är lätt att falla i den deterministiska fallgropen, men det är lika lätt att falla i den voluntaristiska och tro att rörelsefriheten är lika för alla. I det senmoderna Sverige dominerar liberala föreställningar om att en fullvärdig individ måste vara stark, självständig och inte minst lönsam. Men även de ”misslyckade” männen och andra som sorteras in i den tärande och inte närande delen av befolkningen har oförytterliga rättigheter.

Att inte tillhöra normen är alltid negativt, sa jag i Nya Vågen i förra veckan. Men de som tillhör normen ser inte normen, för de ser genom normen. Det är alltså viktigt att inte bara erkänna att man kanske är privilegierad, utan också på vilket sätt man är det. Det är viktigt att se hur normen konstrueras och vilka materiella följder det får för alla som faller utanför, som adhd-barnen. Ett exempel ur Fokus-artikeln är belysande. Här påstås nämligen att adhd (attention deficit, hyperactivity disorder) är fyra till fem gånger vanligare bland pojkar än flickor. Men detta är inte sant. En stor svensk undersökning har nyligen visat att adhd är jämnt fördelat. Däremot diagnostiseras pojkar tidigare, eftersom de är mer utlevande och rastlösa (hd i ”adhd”). Flickor med adhd har framförallt svårigheter med att koncentrera sig och planera, och när de sent omsider får sin diagnos är det alltså snarare den första halvan i bokstavskombinationen (ad i ”adhd”) man fokuserar på.

Ett tydligare exempel på hur symboliska strukturer påverkar de materiella är svårt att tänka sig. Så låt oss inte lämna kvar någon när samhället rör sig framåt.

Ekvivalister och andra trädskällare

En trädskällare är en jakthund som kutar runt på egen hand framför jägaren och skrämmer upp bytet i ett träd, eller också lokaliserar den kanske en tjäder som sitter och kurar på en gren. När det är gjort avger den s.k. ståndskall, varpå det bara är att ta fram bössan. Det finns också mänskliga trädskällare, men till skillnad från proffsen skäller de ofta på fel träd, det som på engelska kallas ”barking up the wrong tree”. Det är dem jag riktar mig till här. Liknelsen kan förefalla krystad, men det är inget emot hur krystade deras argument här. Så här, till exempel: ”Feminismen har ingen plats för män!” ”Man får inte andas om mäns problem, för då anses man inte vara feminist!” Och vov, vov. De trädskällare jag riktar mig till i dag är män, men det finns förstås även kvinnliga trädskällare (som liberalen Jessica Bagge, som på Newsmill fortsätter att varna för tanken på kvinnor som offer. I det aktuella inlägget uppmanar hon Bang att välja en liberalfeministisk chefredaktör. Jag tror att Bang blir väldigt tacksamma för det rådet. De hade nog inte tänkt på det.)

Men feminismen har både plats för och behov av män. Män utgör trots allt halva mänskligheten, det man kan kalla den onda halvan. Det är frestande att göra det för att ge trädskällarna luft till sina stämband. De misstänker nämligen att det är just så feminister ser på männen, som onda våldsverkare och förtryckare per definition. Ja, trädskällarna är övertygade om att ord som könsmaktsordning eller patriarkat är riktade mot just dem personligen. Men trädskällarna är ju egentligen jättesnälla och sköna att klappa framför brasan i jaktstugan. Problemet är att den onda halvan (DOH) även kan vara god, precis som den underbara halvan (DUH) kan vara rätt ond. Duh. Så jag talar allvar medan jag retas och vice versa. Undra på att de avger ståndskall.

Nu ska jag sluta raljera och lägga fram lite fakta om patriarkatet, alias könsmaktsordningen. Att det finns fog för att tala om att män i gemen är överordnade kvinnor i gemen är svårt att bestrida om man inte är helt rabiessmittad. I ett globalt perspektiv äger män i stort sett rubbet medan kvinnor gör det mesta slitgörat. Män äger också i stort sett hela våldsproblematiken, oavsett om våldet drabbar kvinnor eller andra män. Män styr för det mesta våra samhällen, från Jemen till USA till Sverige. Ja, när vi talar om ett samhälle, även det svenska, skulle vi i princip lika gärna kunna använda termen i plural: ett samhälle för kvinnor och ett för män. Det skulle kanske bli lite otympligt, det kan medges.

Om begreppet patriarkat är behändigt som ett slags stenografi för att slippa dra en hel katalogaria varje gång man ska diskutera hur samhället verkligen ser ut och hur man bör förändra det, är ändå inte termen särskilt lyckad. Mer om det nedan; nu ska jag trots allt ta några exempel som styrker mitt påstående att män är överordnade kvinnor. Jag kommer att hålla mig till Sverige, men ber er hålla i åtanke att det kan vara nyttigt att lyfta blicken lite ibland. Exemplen från Sverige gäller också världen i stort, men där är tillståndet ännu sämre. Den som redan är bekant med statistiken kan förstås hoppa över de indragna styckena nedan.

Män tjänar mer än kvinnor, ett faktum som visserligen har förändrats kraftigt med tiden, men ändå kvarstår. Detta beror inte enbart på att vi har en av världens mest könsuppdelade arbetsmarknader där bara tio procent jobbar på arbetsplatser med lika många av vartdera könet. Nej, män får även mer lön för samma arbete, en skillnad som är mest markant inom chefssektorn. På det stora hela ligger kvinnolönerna ca 10 % under männens löner. Det är inte så illa sett ur ett internationellt perspektiv. Men det kanske känns lite pyrt att man inte är värd lika mycket bara för att man inte bär sina könskörtlar utanför buken. Jag tror att män skulle tycka det om förhållandet var det omvända.

Ser man till det obetalda arbetet med hushåll och omsorg om barn tar kvinnor ut ca 80 % av föräldraledigheten och gör två tredjedelar av hemarbetet. Mönstret är inte precis nytt; kvinnor har i alla tider varit de primära vårdnadsgivarna och hemarbetarna. Man kan säga att vi har flyttat ut omsorgen från den privata sfären till arbetsmarknaden. Kvinnor gör alltså samma sak som förr, skillnaden är att de delvis får betalt för det - i kvinnoyrken med kvinnolöner. Det enda som är någorlunda nytt är att det sker en återgång till det privata i och med att allt fler tvingas sluta yrkesarbete helt eller delvis för att ta hand om skröpliga föräldrar (flest kvinnor, förstås), och att de så kallade hushållsnära tjänsterna är en expanderande sektor där männen är i majoritet. Nej, jag skojar förstås. Vilka som städar och snyter ungar åt andra vet vi.

Men kvinnorna har också en lösare anknytning till arbetsmarknaden. Vilka arbetar som vikarier, till exempel? Jo, 75 % är kvinnor. Vilka arbetar deltid? 33 % kvinnor, 9 % män. Gå in i ett valfritt köpcentrum och kolla vilka som arbetar på Clas Ohlson, Expert, eller järn/färghandeln. Ta sen en titt på Kappahl, Lindex eller H&M. Jo, ni gissade rätt. Men skillnaden gäller inte bara vilka expediter som jobbar var, utan vilken anställningsform de har. Kvinnorna har deltidstjänster som är avpassade efter de tider när folk handlar kläder. Männen jobbar även under de timmar på dagen när det är glest med kunder i butiken. Män måste ju få jobba heltid, liksom.

Totalt inom chefssektorn utgör kvinnorna 24 %. I den offentliga sektorn, främst i kvinnodominerade verksamheter i kommuner och landsting, är hela 56 % kvinnor, men inom den privata är de bara 19 %, och på de allra högsta chefsposterna är kvinnorna försvinnande få. Ytterpunkten åt andra hållet är politiken, där hälften av toppositionerna innehas av kvinnor. Men i snitt består tre fjärdedelar av samhällets maktelit (inom näringsliv, politik, förvaltning, organisation, medier, kultur, vetenskap) av män. Och kollar vi sen på det där med föräldraledighet kan vi konstatera att de män som sällan eller aldrig vabbar eller är hemma när barnen är små är vanliga här, men allra vanligast i näringslivs- och vetenskapseliten. Och hur är det med andelen kvinnliga professorer apropå det? Jo, där kommer snart 30 % att vara kvinnor – år 2030 med nuvarande utveckling. I dag är de bara 18 % sett över hela fältet, en sämre siffra än exempelvis Lettland eller Portugal.

Slutligen: våldtäktsstatistiken är förfärande. Det begås ungefär 25 000 våldtäkter per år i Sverige. De allra flesta anmäls dock aldrig (5 379 anmäldes 2008, mörkertalet beräknas till 85 % av Christian och Eva F. Diesen) och antalet män som fängslas ligger konstant mellan 100 och 200 sen lång tid tillbaka. Även kvinnomisshandel är ett stort, men delvis dolt problem, och lite drygt en gång i månaden får misshandeln dödlig utgång.

Är det med tanke på statistiken ovan rimligt att säga att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp? Jag tycker det. Därmed kanske vi kan lägga just den diskussionen åt sidan, eller för all del låta Pär Ström och andra antifeminister rya om de stackars förtryckta männen. Frågan är bara hur man förklarar det här, vad man ska kalla fenomenet och vilka konsekvenser det i så fall får. Som jag antydde ovan är kanske benämningar som könsmaktsordning eller patriarkat inte problemfria. Så låt oss studera det lite närmare.

Termen patriarkat lanserades av Kate Millett 1970 i skriften ”Sexualpolitiken” och förklaras ungefär så här: Överallt, i alla samhällen, baseras förhållandet mellan könen på makt. Makten över kvinnorna genomsyrar alla aspekter av samhället, från ekonomi och politik till kontrollen över kvinnors sexualitet och reproduktion. Denna totala dominans förefaller naturlig, så naturlig att den blir osynlig. Såväl kvinnor som män fostras tidigt in i tanken att kvinnor har lägre värde än män, och många kvinnor internaliserar den här bilden, accepterar att de är ”underlägsna”. Men kvinnor hålls också ner med våld eller hot om våld, och det yttersta uttrycket för patriarkatet är kontrollen över kvinnorna som sexuella varelser. Våldtäkt är patriarkatets yttersta konsekvens och maktmedel. Sett ur männens synvinkel tjänar alla män på patriarkatet. Det här gäller även de ”goda männen”. Dominansen och hotet och våld och våldtäkt gör liksom kvinnor mindre benägna att käfta emot och ta plats.

Tanken hade en oerhörd sprängkraft. De samhälleliga orättvisorna var ingen slump, utan resultatet av en systematisk maktutövning, och gick igen i familjen: det personliga var alltså inte undandraget patriarkatet, utan politiskt. För första gången fick kvinnorna tillgång till en analys som också pekade ut vägen framåt: patriarkatet måste störtas och sexualiteten genomgå en total förvandling innan män och kvinnor skulle kunna mötas som jämlikar. Det exempelvis liberala feminister hade sagt om kvinnors fri- och rättigheter var inte svårt att instämma i för radikalfeministerna, men de ansåg att de förra var blinda för en mer genomsyrande maktstruktur, och att denna knappast skulle skakas i grunden av exempelvis fler kvinnliga politiker. Radikalfeministerna vände sig även mot marxisterna som ju ansåg att det där med kvinnofrågor var underordnat klasskampen. Det gällde alltså att hålla samman – d.v.s. hålla käften om kvinnors situation – i avvaktan på det klasslösa samhället där total jämlikhet skulle infinna sig.

Analysen av patriarkatets uppkomst byggde i vissa fall på essentialistiska föreställningar om mäns och kvinnors natur, vilket kan tyckas paradoxalt och kontraproduktivt. Exakt samma tankar om mäns högre testosteronhalt och naturliga aggressivitet används ju än i dag av antifeminister för att försvara den rådande ordningen. Å andra sidan kunde man nu skapa motbilder av kvinnlig urkraft och moderlighet, av den goda kvinnan. Kvinnor kunde medvetandegöra sig, se mönstren och därmed mota bort de internaliserade vrångbilderna. Även heterosexualiteten ifrågasattes och många såg kvinnans sexualitet som väsensskild från den penetrerande mannens; systerskap kunde/borde vara synonymt med lesbisk kärlek. Men det fanns inte bara essentialister på banan, utan även radikalfeminister som Andrea Dworkin eller Monique Wittig, som hade en socialkonstruktionistisk syn på könen. Wittig ifrågasatte till exempel synen på att kvinnors kroppar och barnafödande var något inneboende och naturligt i kvinnans ”natur”. Och den här konstruktionistiska traditionen har levt vidare och utgör fortfarande en viktig del av feministiska analyser av Det Där Man Inte Får Kalla X.

Numera talar få om patriarkat. Begreppet har kritiserats för att vara ahistoriskt och etnocentriskt. Det tar inte hänsyn till att andra förtryck kan vara minst lika verkliga för många kvinnor, som klass, rasism, etnisk förföljelse. Kampen mot patriarkatet utgår också underförstått från att alla kvinnor har ett gemensamt intresse, när det kan finnas motsättningar och makthierarkier även internt, som mellan infödda kvinnor och kvinnor av utländsk härkomst. (Tanken om flera samverkande maktordningar, det som i en utvecklad form kallas intersektionalism, är för övrigt inte precis ny. Feminister har analyserat hur klass och etnicitet/”ras” samverkar ända sen sjuttiotalet.) Det är också svårt att svälja radikalfeminismens hållning att kvinnoförtrycket i första hand inte upprätthålls av strukturer utan av män, att huvudfienden alltså är den manliga makten. Även män kan bli lidande av ett sexistiskt samhälle, även män kan tjäna på att de könade stereotyperna försvinner, och därför är det ingen bra idé med den separatism som radikalfeminismen ofta har ägnat sig åt. Man behöver inte kasta ut barnet med badvattnet; radikalfeminismen har levt vidare i modern skepnad och är fortfarande en kraft att räkna med. Men patriarkatsbegreppet är kanske moget för pension.

Så vad har vi i stället? Tja, ”könsmaktsordning” är inte så dumt tycker jag. Och vill man inte använda termen kön och i stället betona det socialt konstruerade kan man säga ”genussystem”, en term som historikern Yvonne Hirdman introducerade på slutet av 80-talet. Personligen ser jag begreppen som mer eller mindre utbytbara, vilket kanske får en och annan mer lärd genusvetare att vilja ta mig i örat. Men jag tycker att de kan beskrivas likartat. Hirdman skriver om isärhållningens princip, den som får oss att tillskriva könen olika egenskaper och inordna män och kvinnor i skilda aktiviteter. Hon har också föreslagit termen ”könskontrakt” för att närmare specificera att det lokalt och historiskt arrangeras hur män och kvinnor liksom ska sorteras och administreras, ett kontrakt som kan bli föremål för förhandling. Om ”könsmaktsordning” betonar det hierarkiska förhållandet mellan könen är inte Hirdmans begrepp neutralare: isärhållningen går hand i hand med manlighetens primat.

Man kan invända att båda begreppen riskerar att permanenta hierarkierna. Om kvinnor ser sig som underordnade kan de identifiera sig med underordningen, vilket gör dem uppgivna. Det här resonemanget är identiskt med diskursen om ”offerkoftor”, vilket jag har skrivit om här. Men jag ser orden könsmaktsordning eller genussystem som deskriptiva: de utgår från den empiri som samlats in under lång tid av feminister och förtar ingenting av kvinnors aktörskap och kamp för rättvisa (mer om det nedan). Och ser man på hur samhället har agerat historiskt när det gäller kvinnomisshandel eller våldtäkter framträder ett tydligt mönster. För att våld mot kvinnor ska hamna på den politiska agendan krävs att det avkönas. Historiskt sett har detta våld formulerats som ett individuellt, psykologiskt eller socialt problem; det är psykiskt störda, underprivilegierade och försupna män som slår och våldtar. När sanningen snarare är att det är dessa socialt svaga män som riskerar att dömas, medan de ”vanliga männen” kan fortsätta att slå och våldta. Kön förnekas konsekvent som en politisk kategori, vilket naturligtvis bidrar till att osynliggöra maktaspekten och konstruera sex, våld och kön som givna av naturen.

Faran med att använda ord som könsmaktsordning har framhållits av flera debattörer på senare tid. Det är kontraproduktivt enligt resonemanget ovan, riskerar alltså att limma fast offerkoftan. Det stöter bort dem som visserligen kan gå med på att det finns orättvisor mellan könen men som inte är feminister på det ”korrekta” sättet. Även män drabbas ju av samhällets sexism, se bara på destruktiva manliga beteenden som gör att män dör tidigare, se bara på hur män oftare begår självmord och så vidare. Som om detta inte vore något som feminister har uppmärksammat för längesen. De anser också att vi som talar om en könsmaktsordning är konspiratoriska, vilket jag antydde i min inledning. Men det finns ingen konspirationsteori, vilket bl.a. Charlotte Wiberg har skrivit om här. Och ni behöver inte oroa er för kvinnorna. Att falla offer för något är inte att vara ett offer.

Nej, det är i själva verket tvärtom. Just genom att t.ex. #prataomdet, just genom att upptäcka att upplevelsen är kollektiv, blir det möjligt att se att underordningen inte är den enskildas fel. Kan man förlägga skulden utanför sig själv, se hur själva samhällsordningen är könsuppdelad, isärhållande och hierarkisk, kan man också slippa offerpositionen. Det är en frigörelseprocess, kort och gott. Nästa steg efter #prataomdet bör alltså vara att diskutera alla de andra erfarenheter av underordning, makt och våld som kvinnor har. Och då kan man också prata om den objektifierande synen på kvinnan, den som går hand i hand med talet om offerkoftor.

Trädskällarna gillar inte det här. De är inte nöjda med att försöka slakta begreppet könsmaktsordning; de vill inte ens tala om feminism. Nej, ”ekvivalism” är liksom mycket mer passande som benämning för den som är emot orättvisor i största allmänhet. Det är inte så himla belastat av associationer till ilskna rödstrumpor som tycker att alla män är onda och har som sin enda hobby att förtrycka dem. Det är nästan så att man blir konspiratorisk när man betänker att det är precis samma försök till avkönande som är i farten här som när det gäller den politiska beröringsskräcken inför allt som andas genus- och maktanalys av våld. Feminismen ska göras rumsren och kunna omfattas av vem som helst genom att vi låter bli att tala om kön. Liksom.

Men jag vill ändå tro er om gott, kära män. Inte är det ert syfte att osynliggöra könade maktstrukturer. Ni vill bara inte se folk som underordnade och drabbade – det kan ju inte föra något gott med sig. (Att ni själva känner er drabbade av de etablerade feministernas härskartekniker är liksom En Helt Annan Sak, som Charlotte påpekar.) Nej, ni råkar bara skälla på fel träd. Det är lite rörande, som om jag skulle börja kalla mig i-moderat och säga att min tolkning av den moderata ideologin är att vi måste förbjuda friskolor och privatiseringar. Och sen klaga över att det är så lågt i tak.

Ja, feminismen har både plats för och behov av män. Men som feministisk man får man allt hacka i sig en och annan grundläggande analys och vissa fundamentala begrepp. Den som sedan vill agera även för mäns frigörelse från sexistiska föreställningar om könens natur är mer än välkommen. Är det t.ex. inte rätt förolämpande för dig som man att defaultläget ska vara att kvinnor är sexuellt tillgängliga, och att om de nu inte råkar vara det så måste de markera det på ett så tydligt sätt att du inte kan missförstå det? Jag tycker det. Det finns plats för mansfrågor även inom feminismen, det finns all anledning att analysera konstruktioner av maskulinitet och maskulin hegemoni. Vi har alla mycket att vinna på ett samhälle där vi inte hålls i separata bås.

Feminismen - en kärlekshistoria

”Jag är inte feminist, jag bara hatar män i största allmänhet”

M.

Jag minns inte riktigt när jag blev kär i feminismen. Precis som i citatet ovan började jag med att hata män, på goda grunder. Jag hade inte varit omedveten om att kvinnor var underordnade, ty jag var inte blind. Men jag hatade och hatet började bedarra först i samma veva som det gick upp för mig att det var dags att glänta på garderobsdörren. Väl ute blev jag inte bara kär i män utan i Familjen, alltså den hbt-gemenskap som blev livsavgörande för mig. Jag kommer aldrig att glömma den tiden, jag glömmer aldrig när jag gick i Prideparaden förbi Maria kyrka där åskådarmassorna var som störst, och tårarna bara rann. Jag var hemma.

Det tog ett tag att upptäcka att samma gamla hierarkier existerar även i den världen, min värld. När jag hade slutat tindra med ögonen över de vackra männen började jag störa mig på att om de inte manschauvinister så var de i alla fall helt ointresserade av kvinnor och deras problem. ”Flator är snåla”, kunde de säga. Och liksom missa att flator även är kvinnor, med kvinnoyrken och kvinnolöner. ”Vad är det här för freakshow?” kunde de undra när transpersoner tog plats på gaystället. Själva var de vältränade, kortklippta och i bästa fall konservativa, i sämsta fall politiskt ointresserade. Klart att det finns gott om undantag, men jag vet att jag en gång frustrerat skrev om kuksugaren som den som inte räknas in i den patriarkala maktpyramiden, precis som kvinnan. Någon koppling där, någon solidaritet? Äsch.

Ja, det tog ett tag. Jag fortsatte med samma mönster som under min heterotid: att ty mig till kvinnorna. Jag har alltid haft fler flatvänner än bögvänner, även om de senare har kommit starkt på senare år (no pun intended). Även flatvärlden har sina begränsningar och hierarkier – såklart. Att vara bisexuell kvinna är inte så gångbart där, det kan vara mycket intriger och skit eftersom snart sagt alla känner den som har varit ihop med den som har legat med den som har en ny som vi inte vill umgås med för att hon var otrogen med den… Om bögvärlden i Stockholm är liten är flatvärlden ännu mindre – den enda gång man verkligen ser lesbiska kvinnor galore är under Priden. Inte att undra på att den sociala kontrollen kan vara stark, ungefär som i en småstad. Men ändå. Vilka är det som går på föreläsningar och utställningar i Pride House? Ni gissade rätt. Vilka är det som läser genusvetenskap? Rätt igen. Vilka skiter i schlagern? Jo.

Men det var ändå när jag började läsa pedagogik som jag vaknade på allvar. Vi läste klassikerna om barns utveckling och lärande, vi läste om delaktighet, identitet och makt; vi läste Irving Goffmans fantastiska ”Stigma”; vi studerade vetenskapsteori, sociala representationer, fenomenologi, narrativ metod, hermeneutik, socialpsykologi… Jag upptäckte inte bara en hel verktygslåda utan fick upp ögonen för alla som är utanför, alla som inte erbjuds delaktighet, alla dem för vilka ord som normal eller fungerande eller jämlik bara är abstrakta begrepp. Och så läste vi om feminism, om maskulinitetsforskning, om genus, om jämställdhet. Det blev helt omöjligt att inte gripas, att inte engagera sig.

Genusvetenskapen blev en naturlig fortsättning; jag ville fördjupa mig, dels i kvinnohistoria, jämställdhet och genusforskning, dels i sånt som queerteori, intersektionalitet och postkolonialism. Det blev allt tydligare för mig hur allt hänger ihop – och samtidigt hur avlägsen en Teori om Allt är, lika svåruppnåelig som drömmen om att förena relativitetsteori med kvantmekanik. Om jag i ena stunden är entusiastisk över något som Nancy Fraser skriver ser jag en annan sida när jag läser Judith Butlers genmäle – och ytterligare en när Fraser svarar. Jag har bara börjat krafsa på ytan till detta gigantiska område och inser inte bara hur obildad och smådum jag är i jämförelse med Toril Moi eller Lois McNay, jag inser också att jag aldrig kommer att få ett redskap som förklarar allt. När jag var i tonåren trodde jag att den dialektiska materialismen var ett sånt redskap. Det var det inte. Så jag somnade in ett tag, desillusionerad. Visst var jag fortfarande radikal, men utan några klara bilder av vilka målen var. Det är ju lättare så.

Något som är slående när man studerar feminismens och senare genusvetenskapens framväxt är alla strider som har utkämpats inom de båda sektorerna, och hur livaktig debatten fortsätter att vara. Jag älskar det här, jag älskar feminismen för alla dess briljanta tänkare, för hur man pucklar på varandra så att stickor och strån ryker samtidigt som man delar strävan att föra kunskapen vidare och framåt. Den akademiska debatten förs på en väldigt hög nivå och kan tyckas långt ifrån gräsrötterna. Men så måste det också vara. Om det ska ske en idéutveckling är det nödvändigt att vara stringent, vetenskaplig och ständigt bygga vidare på etablerad kunskap – samtidigt som man ifrågasätter den och strävar efter att förnya den. Självklart måste kunskapen både förankras i vardagen och hämtas ur den, men det finns ingen motsättning mellan teori och praktik. Eller för att uttrycka sig med Johan Asplund: det finns ingenting så praktiskt som en god teori.

Därför svindlar det lite när oinsatta talar om att feminism är det ena eller andra, att den har ”kört fast”, ”bör byta namn”, ”inte inkluderar män”, att genusvetenskapen är "marginell" och så vidare. Som om det fanns en enda och renlärig feminism, inte flera. Som om genusvetenskap inte är ett minst lika brett ämne som pedagogik. Som om man kan kasta en blick på ett konstverk och avge ett tvärsäkert omdöme eller läsa tre rader av Sarah Kane och fördöma hennes dramatik. Jag begär inte att alla som uttalar sig om feminism eller genusvetenskap ska vara beväpnade till tänderna med kunskap, men en liten smula ödmjukhet skulle sitta fint. Tycka är lika gratis som de där fantastiska programmen som på en halvtimme förvandlar din sega dator till ett fartmonster. Ofta funkar det ungefär lika bra också.

Allt detta är egentligen ett preludium till ett kommande inlägg här i bloggen. I det ska jag bemöta flera påståenden om ”feminismen”. Men nu är klockan halv två på natten och jag måste gå och lägga mig för att orka vara en bra förälder i morgon bitti. Jag älskar mina barn ännu mer än jag älskar feminismen - inte för att det är någon sann motsättning. Ja, ni ser: inte ens jag fixar att vara konsekvent, vilket titeln på det här inlägget också antyder. God natt!