Kulturvänsterfeministböginvandrarnas fiender förenar sig - också

Maria Svelands krönika i DN om hat och politisk depression blev raskt kritiserad på Twitter för att vara "svepande", "förenklad" och så vidare, även om många även hyllade den. Jag har också vissa invändningar, som att hon kallar Pelle Billing extremist. Pär Ström är rätt extrem. Men Billing är inte helt onyanserad, utan erkänner till exempel att det finns strukturella orättvisor som missgynnar kvinnor. Den som tvivlar kan läsa Edda Mangas intervju med honom i Feministiskt Perspektiv.

Men mest kritik fick Svelands artikel alltså för att den saknade djup och nyanser, att den buntade ihop Breivik med Timbro med högerextremister med 30-tal och så vidare. Ja, Breiviks manifest bottnar i något slags grumlig liberalkonservatism, och han ondgör sig över det "politiskt korrekta" men han var och är en vettvilling och extremist. Den svenska högern är faktiskt inte odemokratisk eller öppet främlingsfientlig. Däremot har forna liberala tankar om åsiktsfrihet och att samhället med nödvändighet måste bestå av grupper med sinsemellan motstridiga behov, önskningar och kultur gradvis hamnat i debattens periferi. I stället verkar diskursen om mångkulturalismens faror dominera, och vissa högerdebattörer verkar helt besatta av "det muslimska problemet". Därifrån är det långt till skräckvisionen av ett Eurabaia som extremister som Breivik för fram, men bekymmersamt är det. Demokratins fiender skjuter ju med delvis samma artilleripjäser - hur ska gemene man uppfatta nyanserna? Risken är att berättigade och resonabla invändningar mot exempelvis islams kvinnosyn tas till intäkt för rasistiska påhopp på muslimer i allmänhet. Ni vet vad man säger om såna "vänner" - då behöver man inga fiender.

Sveland tycker sig se 1930-talet återuppstå. Jag förstår hennes känsla, men delar inte hennes analys. Hon drar för stora växlar på den antifeminism och främlingsfientlighet som onekligen finns. Själv minns jag när juntan i Grekland föll, när Spanien och Portugal blev fria. Jag minns hur Sydamerikas folk gradvis kastade av sig oken från alla de militärdiktaturer som med benäget bistånd från USA hade hållit en hel kontintent i sitt järngrepp I Sverige får samkönade par numera gifta sig, de får vara fosterföräldrar och adoptivföräldrar (i alla fall på papperet), två kvinnor kan få hjälp med ivf-behandling. Visst återstår det mycket att göra, som att avskaffa tvångssterilseringarna av transsexuella, men jämför med den våg av steriliseringar som drabbade "svagsinta", "sexuellt promiskuösa" och så vidare ända fram till 1975. 30-tal? Skulle inte tro det. Inte heller 40-tal eller 50-tal. Inga transittåg rullar genom vårt land. Jämställdhet är inskrivet i Moderaternas partiprogram. Visst finns det nazister och rasister, men de är marginaliserade.

Ändå: hänger inte liksom allt ihop? Går det inte en linje mellan exempelvis antifeminism, rasism och homofobi? Jo, på ett diskursivt plan. Rasisten ser hur den pigmenterade penisen sprutar in sitt gift inte bara i "våra svenska kvinnor" utan i själva samhällskroppen, i fäderneslandet. Denna våldtäkt är den perfekta metaforen. Och våldtäkten är möjligt för att våra gränser har blivit porösa och för att ingen vågar säga som det verkligen är. Diskursen om de politiskt korrekta som belägger modiga dissidenter med munkavle är högst levande, och vi har rasister, men på ett annat sätt. 1930-talets rasism riktades mot judar, romer och andra "lägre stående raser" och individer. I dag har vi en rasism utan ras för att citera Etienne Balibar. Och ett av dess vapen som den delar med icke-extrema och demokratiskt sinnande högerpersoner är tyvärr begreppet politiskt korrekt. Vi har till och med en rasistisk webbplats som heter "Politiskt inkorrekt".

Nej, det är inte 30-tal, långt därifrån. I Sverige har till exempel jämställdheten kommit ganska ganska långt. Men vi har också sen ett antal år en märkbar backlash mot feminism och mot hbtq-personer. Hatbrotten mot de senare minskar inte, som man kunde tro i vårt senmoderna samhälle, de ökar. Feminister angrips av personer som Pär Ström och i kommentarsfält på nätet. Hbtq-rörelsen är på samma gång accepterad och starkt ifrågasatt av folk som tycker att vi har tillskansat oss ett talutrymme som inte tillhör oss. Så visst förstår jag att Maria Sveland känner sig politiskt deprimerad. Men även vi "kulturmarxister" bör rannsaka oss. Är vi själva delvis ansvariga för denna moteld? Jag tror tyvärr det, och anledningen är att vi inte har en feminism - vilket vi egentligen aldrig har haft - eller en hbtq-rörelse eller en antirasism. Världen har blivit mer komplicerad än så, på gott och ont. Inte heller fienden är lika lätt att urskilja som när kapitalisten bar cylinderhatt. Man kan peka på faror med mångkulturalismen i likhet med Susan Moller Okin utan att för den skull vara ett högerspöke.

I takt med att strukturella orättvisor har kommit att uppmärksammas har vi också sett en motvilja mot att tala klarspråk om detta. Motståndet kommer dels från dem som ser sina privilegier hotade, sina cirklar rubbade. Det kommer från politiskt håll i form av motstånd mot ny lagstiftning, t.ex. en samtyckeslagstiftning vid sexualbrott, det kommer från dem som tycker att identitetspolitiken har gått för långt, från dem som anser att vi redan lever i ett idealsamhälle - egentligen. Det här lägret är starkt emot att t.ex. identifiera män som grupp. Kvinnor må vara en, men män? Nej, de är individer. Det är individer som slår och våldtar. Det är individer som inte har hängt med på jämställdhetens tåg, tagit steget in i moderniteten. Alltså duger inga strukturella förklaringar, för att inte tala om begrpp som könsmaktsordningen.

Men motståndet kommer också från feminister som anser att kvinnor som grupp inte har något att vinna på att utpekas som underordnad. För bara detta att problematisera kvinnors position i samhället kan ses som ett svaghetstecken, och för övrigt finns det ingen grupp "kvinnor". Det är alltså kontraproduktivt, bidrar till förtrycket i stället för att motverka det. Men att definiera en grupp som underordnad är inte samma sak som att ge den en diskursivt konstruerad och enhetlig identitet som "offer". Själv tycker jag att begrepp som "individualfeminism" är en paraodox. Men dessa i-feminister och andra av deras ull vänder sig t.ex. mot att betrakta prostitution som något annat än en ren affärsöverenskommelse mellan två vuxna individer. I linje med det kan man naturligtvis inte heller tycka att positiv särbehandling av kvinnor är bra, att kvotering till bolagsstyrelser är bra, att en individualisera föräldraförsäkring är bra. Jag antar att feminismens motståndare gnuggar händerna av förtjusning när "feministerna bråkar".

Samma sak gäller queerrörelsen. Queerteori är bra på många sätt, men ska vi motverka förtryck på grund av sexuell identitet eller ska vi upplösa alla identiteter? Kanske bör vi fixa de värsta orättvisorna först, är min enkla tanke, även om jag gärna ser ett samhälle där vi alla tillerkänns rätten att inte definiera oss, ett där falska dikotimer som man-kvinna, hetero-homo och så vidare har upplösts. Många som definierar sig (!) som queera är i mina ögon häpnadsväckande sexistiska eller ska vi säga likgiltiga inför könsförtryck som det uttrycks i prostitution eller surrogatmödraskap. De har liksom marscherat baklänges in i borgerligheten.

Så nej, jag ser inte människor som offer. Men i likhet med Kajsa Ekis Ekman vill jag påstå att man kan falla offer för något lik förbannat. Kvinnor faller offer för våld och sexuella övergrepp. Hbtq-personer faller offer för diskriminering och hatbrott. Svenskar av utländsk härkomst faller offer för samma sak, fast av delvis andra anledningar. Långtidssjukskrivna eller på andra sätt socialt sårbara faller offer för hjärtlösa "reformer". Är jag verkligen så gammaldags när jag tycker att alla orättvisor bör motverkas utan att folk ska börja yla om offerkoftor? Jag är ju feminist av samma anledning som jag är antirasist: jag är emot orättvisor, strukturellt förtryck.

Det finns en uppgivenhet inom identitetspolitiken som jag tycker är alldeles obefogad. Visst finns det en fara med att definiera sig som grupp och sedan kräva sin rätt. Risken är, som Nancy Fraser har påkekat, att man med tiden kommer att uppfattas som gnällig och bortskämd. Vi får liksom aldrig nog, vi kravmaskiner. Men vad är alternativet? Att kapitulera inför den andra diskursiva identitetsformationen, den av oss alla som autonoma individer med fullt aktörskap? Nej, det måste gå att peka på strukturer utan att glömma bort individuella variationer. Identitetspolitiken är inte död, den bara luktar konstigt, för att travestera Frank Zappas ord om jazzen.

Slutligen: Kan det ligga något i begreppet politiskt korrekt, trots allt? Både ja och nej. Att slentrianmässigt bunta ihop sina ideologiska motståndare som företrädare för hatets diskurs, att lättvindigt sätta likhetstecken mellan Axess, Pelle Billing, Sverigedemokraterna och Breivik är att vara politiskt korrekt på fel vis. För visst bör vi vara politiskt korrekta i så motto att vi inte säger "negerboll", t.ex. Visst kan vi slå vakt om våra källarteatrar och vara motståndare mot nyliberal kulturpolitik. Visst kan och bör vi vi definiera strukturella orättvisor, det är politiskt korrekt. Att tillskriva oss "politiskt korrekta" makt över det offentliga samtalet är bara korkat och ett sätt att tysta oss, på samma vis som med talet om offerkoftor och stendöd identitetspolitik eller med talet om att mångkulturalister är i bästa fall politiskt naiva. Men att som Aftonbladet ledare hävda att Maria Svelands artiklar fick folk att "ropa på censur" är att ta i. Det är att göra debatten en otjänst och sälla sig till dem som per automatik tycker att all kritik av borgerligheten är lika bra. Det är den inte. Vi måste tänka lite djupare, erkänna våra brister - och framför allt inte bli politiskt deprimerade. Det finns alldeles för mycket att göra, för kulturvänsterfeministböginvandrarnas fiender förenar sig - också - och de är starka.