Bortskämdhetens geometri

Inte för att jag begriper mycket av Euklides geometri eller icke-euklidiska eller pseudo-eklidiska geometrier, men tydligen behöver två parallella linjer inte förbli parallella i all evighet. Men det trodde alltså Euklides, även om han inte kunde bevisa det. Och det känns ju logiskt, sunda förnuftet säger oss att det måste vara så. Det sunda förnuftet säger oss också att jorden är platt, för att citera någon lustigkurre från förr. Men den grekiske matematikerns geometri byggde på ett antal postulat eller axiom, som att man kan dra en linje mellan två punkter, eller att "Givet en rät linje och en punkt som ligger utanför linjen, kan man dra en och endast en rät linje som går genom punkten och är parallell med linjen". Någon matematiker får gärna rätta mig här.

Men ett axiom är alltså en grundsats, den mest elementära byggstenen i en teori. Den är så självklar att den inte behöver bevisas - den kanske inte ens kan bevisas. Ett axiomatiskt påstående är självklart sant. Men man ska inte tro på allt som är sant, lär Nietzsche ha sagt. Han hade säkert älskat hur Einsteins teorier välte den bekanta världen över ända. Nog om detta; jag är sannerligen ingen idéhistoriker, vetenskapshistoriker eller så, utan blott en enkel funderare. Och jag har funderat på det där med att vi har det alldeles för bra, är bortskämda. För så är det ju, hävdar David Eberhard i skrift efter skrift. Det är ett axiom. Eberhard har sett sig runt i det senmoderna Sverige och konstaterat det. Utifrån detta axiom bygger han så en bortskämdhetens geometri.

Nu kan man tycka att den eberhardska geometrin är rena magin. För samtidigt som inkomstklyftorna och arbetslösheten i Sverige ökar har vi alltså fått det alldeles för bra. Samtidigt som hatbrotten mot hbt-personer ökar har samma personer som genom ett ingripande av Sigfrid & Roy kommit att bli de nya makthavarna. Ja, samtidigt som villkoren för a-kassa har gjort det allt svårare för skådespelare att fortsätta jobba som just skådespelare, samtidigt som frilansande journalisters arvoden har stått stilla i många år, samtidigt som fria teatergrupper går omkull och samtidigt som Timbros inflytande över vad som står i våra tidningar växer har kulturvänsterns samhällsanalys blivit hegemonisk. Och samtidigt som Sverige år efter år ligger i topp när det gäller antalet innovationer är det den "flumskola" dessa innovatörer har gått i som hotar vår framtid.

Jag tror inte på magi. Det tvingar mig att söka andra verklighetsbilder än Eberhards. En som ligger nära till hands, kalla mig prosaisk, är att hans axiom helt enkelt inte stämmer. Vi kanske inte alls har fått det för bra. Låt mig ta ett exempel. Eberhard konstaterar att svenska elvaåringar mår tip-top i internationella jämförelser. Men våra femtonåringar mår piss, säger samma jämförelser. Eftersom svenskarna är bortskämda bör detta uppseendväckande ras i det psykiska välbefinnandet bero på att femtonåringarna plötsligt har upptäckt att livet inte är en räckmacka. Vi har tutat i dem en räkmackig världsbild, vi har skyddat dem från tillvarons realiteter, inte satt gränser, inte ställt krav. Nu står de där. Och de är inte ensamma om sin vilsenhet. Vuxna personer söker sig till psykakuten för att de har det lite motigt på jobbet. Folk dillar om posttraumatiskt stressyndrom medan andra, folk som utsatts för Verkligt Lidande™, slutar lipa, tar sig i kragen och går vidare. Jag använder här Eberhard som exempel, men han är långtifrån ensam om att förakta detta daltande och kräva hårdare tag, i skolan, mot brottsligheten och i äldrevården.

Fast kanske går jag för fort fram? Axiomet om svenskarnas bortskämdhet är kanske snarare ett teorem? Så här definerar NE ordet:

teore´m (grek. theō´rēma, av theōre´ō 'betrakta', 'begrunda'), (läro)sats, bevisat påstående, t.ex. inom logiken. I en matematisk teori är teorem en benämning på ett av teorins huvudresultat. I axiomatiska framställningar härleds alla teorem från ett antal grundsatser, axiom, som anförs utan bevis.

Ja, vi backar bandet lite. Det verkliga axiomet, det mest grundläggande postulatet, är nog att lidande är mätbart. Detta förefaller självklart, och återspeglas t.ex. i vår lagstiftning eller i de tabeller enligt vilka förlust av handens fingrar ersätts med ett visst belopp medan den som blir enbent kan casha in en högre summa. Det andra axiomet är alltså att lidande är jämförbart. Vi kan också kalla det Biafra-modellen: "Ät upp din mat, unge. Tänk på de svältande barnen i Biafra." Ja, så sa många när jag var liten. Det är alltid värre för någon annan. Se där ett tredje axiom. De verkar följa på varandra.

Jag säger inte att detta är helt galet. Att som Mats Odell påstå att flickor i Malmö våldtas på löpande band är en klar överdrift. Däremot är det sant för flickor i andra delar av världen, som Kongo. Svenska byggjobbare drabbas av många arbetsplatsolyckor, flera med dödlig utgång. Men jämför bara med sydafrikanska eller kinesiska gruvarbetare; där kan man tala om olycksfallsfrekvens! Axiomet "det är alltid mer synd om någon annan" är alltså sant intill en viss gräns. Skulle det vara en hundraprocentig sanning bör det någonstans på jordens rund gå omkring en, men bara en, människa som är världens olyckligaste.

Det stora felet med Biaframodellen är dock inte att lidande inte är mätbart och jämförbart. Det stora felet är att den används på fel sätt. Fiskpinnarna blir inte godare av Biaframodellen. En deppig generaldirektör blir inte mindre nedstämd. För vi kan inte ständigt ha hela världen i åtanke. Svenska byggjobbare som mist sin kompis när de skulle montera ett vindkraftverk gläds inte åt hur bra de tjänar i jämförelse med uskorna på demensboendet. De tänker att det var jävligt fel att bolaget snålade så. Är de bortskämda? Det tror jag inte ens att David Eberhard skulle säga. Men det blir ändå den logiska konsekvensen av lidande-teoremet, av Biaframodellen.

Ni har antagligen hört talas om Maslows behovstrappa. Han konstruerade den nån gång på 1950-talet och den ser ut så här: 1) kroppsliga behov, 2) trygghetsbehov, 3) gemenskaps- och tillgivenhetsbehov, 4) behov av uppskattning och 5) behov av självförverkligande. Hans tanke var att först när behoven i t.ex. 2) var tillfredsställda kunde man börja sukta efter 3). Även denna konstruktion känns intuitivt sann, även om det går att diskutera rangordningen. Men axiomatisk? Nja. Det går att hitta andra modeller.

Ett alternativt sätt att förstå hela den här problematiken är att ställa upp följande teori: Negativa upplevelser har alltid högre uppmärksamhetsvärde än positiva. Jag tror, med betoning på tror, att det är så. Det förefaller logiskt, sett ur ett överlevnadsperspektiv även om jag inte är utvecklingsbiolog. För om vi inte undanröjer det som plågar oss får vi svårt att överleva, eller fungera väl, rentav skapa en meningsfull tillvaro. Analogt med detta kan man säga att våra negativa erfarenheter bestämmer oss mer än de positiva. För att komplettera teorin kan man också ta in vår inbyggda tröghet, den som säger oss att så som livet såg ut i går, kommer det att se ut i morgon. Även detta har ett överlevnadsvärde. Vi hör att det prasslar i gräset, och i nästa ögonblick ser vi en giftorm eller en tiger. Det är liksom bra att komma ihåg. Nästa gång det prasslar reagerar vi redan innan vi har identifierat faran. Hade det inte varit så hade nog människan som art inte blivit långlivad. Men det gör alltså att vi stundom reagerar på en primitiv nivå, inte genom att reflektera.

Men problemet med denna tröghet är att den gör det svårt att lära om. När någon som vi älskar har dött borde vi ju liksom haja det. Men gång på gång reagerar vi som om den levde, bara för att drabbas av ett smärtsamt uppvaknande. Jag känner en äldre kvinna som brukade springa in till sin granne när något hade hänt. Sen dog grannen, och vad blev hennes första impuls när hon fick beskedet? Att springa in till sin granne och berätta det.

Ja, att lära sig nåt går fort, som i gräsprasselexemplet ovan. Men att lära om tar tid, om det alls är möjligt. (Försök lära dig att inte kunna cykla så får du se.) Vi associerar vissa negativa erfarenheter med omständigheterna kring deras uppkomst. Har man som barn befunnit sig i ett trängt läge med en skoningslös förälder är risken stor att andra trängda lägen blir ångestdrivande. Man kan t.ex. inte åka hiss. Detta är förstås inte "rationellt". Hissar är inte farliga utom i undantagsfall. Men säg det till den som får hjärtklappning och andnöd av blotta tanken. Den personen har alltså lärt sig att trängda lägen är farliga. Den negativa upplevelsen av hissfärden går inte att tänka bort, för den pockar på uppmärksamhet genom att sätta igång kroppens alla alarmklockor. Klaustrofobikern behöver lära om. Men hur? KBT, hör jag en enhällig kör ropa. Och visst, det kan fungera, åtminstone tillfälligt. Men upplevelsen av det trängda läget i barndomen finns ändå kvar där i botten. Jag tror att man behöver komma åt den också, men det görs inte på en kafferast. Man behöver prata om det, förta laddningen i det, sätta det i ett perspektiv innan det kan börja avklinga. Ja, eller ta sig i kragen, om man ska tänka lite som David Eberhard.

Vad har klaustrofobi med 15-åringars låga psykiska välbefinnande att göra? Jo, jag ville bara ta det här som ett exempel på några saker: Något som förefaller irrationellt (rädsla för trånga utrymmen som hissar eller tunnelbanevagnar) kan ha en alldeles logisk förklaring. Vissa personer har kanske en förhöjd beredskap för farliga situationer, i det här fallet trängda lägen - på goda grunder. Det lönar alltså föga att vädja till deras förnuft eller be dem skärpa sig. Det duger inte att hänvisa till att alla andra uppenbarligen klarar att åka hiss eller tunnelbana. För övrigt kan man fundera över hur pass naturligt det är att färdas i ett slutet, bullrigt utrymme under jord. Att vi klarar det utan att klättra på väggarna eller slå ihjäl varandra är ett smärre under. Gör tankeexperimentet att fösa in 150 troglodyter i samma tunnelbanevagn. Det enda som skiljer oss från dessa grottmänniskor är ju vår civilisation. På en primitiv nivå fungerar vi exakt likadant, ja likadant som många andra arter.

Om nu våra 15-åringar tycker att världen är skit, är det inte lite lättvindigt att avfärda det med att de är bortskämda, dåligt härdade som växthusblomster? Man skulle ju kunna tänka sig att de mår dåligt för att de faktiskt har det dåligt. Men för att gå till botten med det duger det inte med enkäter, det behövs kvalitativa studier av deras situation och upplevelser. Det är det ena. Det andra är att de enligt Maslows synsätt kanske har mått prima på elvaåringens trappsteg. Elvaåringar kräver faktiskt inte så mycket av livet. Men nu har det gått några år och de vill vidare. Och finner att nästa trappsteg är bra mycket högre. De är på väg in i vuxenvärlden med allt vad det vill säga av känslostormar, gryende sexualitet och ett intellekt som är på topp men en personlig mognad som släpar långt efter. Är det att vara bortskämd? Bör de tänka att andra har det sämre? Ska man be dem att kamma sig och växa upp? Jag tycker inte det. Jag tycker att man bör behandla dem efter deras förutsättningar och med hänsyn till det samhälle de omges av, ett samhälle som de vet faktiskt är ganska skoningslöst mot förlorarna, eftersläntrarna, de "obegåvade". Man kan fråga sig om de inte har goda skäl att ha en förhöjd beredskap för katastrofer.

Eller ta generaldirektören som jag nämnde förut. Detta är en nedstämd person. Nedstämdheten går inte över. Kanske är vederbörande överansträngd, kanske är kroppen marinerad i stresshormoner, kanske har vår gd drabbats av sorg. Kanske har familjens femtonåring tagit livet av sig. Kanske är trappan fortfarande för brant och benen trötta. Alla pengar och tjänstebilar och fina bostäder i världen inte är någon tröst. Och kanske är det inte alls någon generaldirektör utan en undersköterska på ett demensboende. Båda kan lida och lidandet kan vara likvärt även om det inte är liktydigt.

Se nu denna människa i ögonen och säg så här: "Problemet med dig är att du har det alldeles för bra. Tänk på hur folk har det i Kongo. Du får fan ta och kamma till dig." Hur känns det att säga så? För mig känns det obra, kalla mig blödig. Jag tycker nog att man kan hålla två tankar i huvudet samtidigt, rentav föra en kamp både mot orättvisor och förtryck i alla dess former och samtidigt ha en gnutta empati med 15-åringen eller den som har panikångest eller är utbränd. Det är en i mitt tycke skönare geometri, för den tar hänsyn till att vi varken är alltigenom rationella varelser eller kan stålsätta oss mot alla negativa upplevelser. Det är en också en geometri som räknar med dolda faktorer.

Ja, vi har det bra i Sverige om man jämför med många andra länder, kanske med de allra flesta. Innebär det att vi blir oförmögna att känna lidande? Inte precis. Står vi högst upp på Maslows trappa och gnäller som bortskämda barn över struntsaker som könskodade orättvisor eller, ännu värre, att SVT:s bevakning av Håkan Juholts avgångstal fallerade? Nej, jag tror inte att vi har tappat allt sinne för proportioner. Jag tycker inte att vi är bortskämda. Vi kan vara glada över allt vi har och hur långt vi har kommit på många områden. Det tror jag också att de flesta av oss är. Men det finns liksom utrymme för en och annan förbättring också. Så låt oss utvecklas ännu lite till, är mitt råd. För om inte vi kan göra det, här i vårt relativt privilegierade land, var ska det då göras? Inte i länder där flickor faktiskt våldtas på löpande band, i alla fall.

Den som föraktar den här sortens finlir är säkert välkommen att arbeta som volontär. Eller varför inte skänka överskottet från sin bokproduktion till Rädda Barnen?