Sexuella konstruktioner

Man kan leva ett helt liv utan sex. Vissa gör det frivilligt, andra under ett visst knotande och ytterligare andra tänker inte ens på det. Sex är alltså inget behov, man behöver inte knulla eller masturbera för att överleva. Däremot behöver vi som art förmodligen göra det, för än så länge är det rätt knepigt att göra barn med hjälp av diverse pipetter. Det är dock fullt görbart, som tur är, och i takt med att tekniken utvecklas kanske vi får se en klar nedgång i det världsvida vurmandet för vulva och snopp i valfri kombination. Men på ett individualplan väljer vi faktiskt själva. En del betecknar sig som asexuella, andra som superdupersexuella. Man har rätt att kalla sig vad man vill, och ingen ska peka finger åt en för det, är min enkla åsikt.

Den som knullar jättemycket eller får sina ryckningar framför datorn brukar det dock frynas på näsan åt. Så jävla angeläget kan det ju inte vara. Om vederbörande dessutom ägnar sig åt det här i lönndom är saken klar: man är sexmissbrukare. Det här är också en bekväm diagnos för den som t.ex. har bedragit sin partner under längre tid: "Älskling, jag är sexmissbrukare. Förlåt. Eller, förlåt och förlåt... Det finns egentligen inget att förlåta, för jag är ju sjuk. Mitt ständiga skvättande i buskarna är ett missbruk precis som alkoholism. Min hjärnas belöningssystem är sjanghajat av murvmaffian. Jag kan bara inte låta bli. Eller, jag har inte kunnat låta bli. Men nu har jag kommit till insikt och vill slippa ifrån kättjans bojor. Ska vi inte ta och pipa förbi förbi Dysberoendekliniken?"

Sagt och gjort, paret söker hjälp, både den kåta och otrogna beroende och den friska. Efter ett halvår eller så är saken mer eller mindre biff. Nu har de såta tu hittat tillbaka till varandra, ja de har Vuxit Andligt och har nu en gemenskap på ett högre plan. Det fina i kråksången är dessutom att sexmissbrukaren inte behöver avsvära sig knulla för all framtid, för sex och alkohol är trots allt inte riktigt jämförbart. Men det ska hållas inom förhållandet, punkt slut.

Jaha, än sen då? Tänker kanske en och annan som läser det här. Det var ju ett sjukt beteende. Men vilket var grundproblemet - och är det verkligen löst? Eller har man bara gnuggat sig lite mot ytan? Själv ser jag inget fel i att den som verkligen lider av sitt sexmönster söker hjälp. Det kan ju vara jobbigt om man försakar familj och arbete och umgänge i glada vänners lag för ett gäng anonyma Cum Sucking Sluts dagarna i ända. Man får ju ingen riktig kontakt med de senare. Det kanske inte heller är så bra att jufsa med kreti och pleti bakom sin älskades rygg. Om tankarna på sex eller utövandet därav blir till ett tvång, till något man gör utan glädje, till ett måste när man utsätts för diverse stressorer är det inte bra. Som sagt, så himla kul är det ju inte.

Så långt är jag alltså med. Visst kan man missbruka sex som så mycket annat. Och det finns vissa vetenskapliga studier av substanslösa beroenden, som spel på enarmade banditer eller kleptomani. Dessa antyder ett samband mellan beteendet och en hjärna marinerad i dopamin, ja det kanske är befogat att tala om "behavioural addiction". Men man ska nog akta sig för att dra alltför långtgående slutsatser av dem, att alltför lättvindigt patologisera mångknullaren, mästermasturbatören, buskskvättaren och hans kvinnliga motsvarighet. För som vanligt är det ju främst män det handlar om. Nej, jag tror att man bör ha Ockhams rakkniv som rättesnöre: finns det en enklare förklaring är det åtminstone klokt att pröva den först.

Vilken är då den enkla förklaringen till att folk ägnar så stor uppmärksamhet åt sina underliv? Varför i hela friden kan man inte nöja sig med en partner, till exempel? Och varför knullar vi så gärna i lönndom? Tja, vi knullar för att det är skönt. Liksom. Det skänker hugsvalelse. Man får bekräftelse (fast kanske inte av just nätporr, utan bara i köttvärlden - ett ovanligt träffande uttryck i det här sammanhanget). Det är en form av närhet, en av närhetens många emanationer. Och varför man gör det i lönndom är för att det blir roligare så. Den förbjudna frukten, ni vet. Att otrohet är en dålig idé har jag skrivit om tidigare, så ta inte de här raderna till ursäkt. Men det är förståeligt. Och ingenting av det här är sjukligt. Det kan bara vara sex. Att sex sen inte är så bara är en annan sak.

Jag tror alltså att diagnosen "sexmissbruk" är en smula överanvänd, om jag ska uttrycka mig försiktigt. Och om man ändå känner att ens knullah skaver, bör man verkligen överantvarda sin brunst åt Dysberoendekliniken? Efter att ha studerat deras webbplats känner i alla fall jag att jag hellre skulle söka mig till en helt vanlig, legitimerad terapeut. Men det kan ju vara en försvarsmekanism, gubevars. Jag är ju en sån som borde söka deras hjälp, om man får tro mina sju (var det väl) poäng på självtestet för män. För jag är t.ex. ofta upptagen av sexuella fantasier - so shoot me. Mina föräldrar hade säkerligen "problem med sex eller romantik i sin relation" - vilka har inte haft det? Så det kryssade jag i. Ja, jag besöker "sexuellt relaterade klubbar" understundom; jag var t.ex. på SLM för nån vecka sen. Jag har haft problem med att behålla intima relationer när de första "sexuella upptäckterna" är över. Eller kanske snarare varit ointresserad av det. Eller drabbats av samma ointresse. Jag har varit otrogen ibland, fast inte i mitt nuvarande förhållande. Jag blev våldtagen som barn - för ett barn var jag även om jag hade fyllt sexton. Inte för att det har haft någon bäring på mitt sexualliv annat än att jag blev rädd för män under många år, men ändå. Jag har slarvat med kondom och drabbats av ruelse efteråt (men aldrig åkt på någon exotisk sjukdom). Nej, jag har aldrig haft sex med minderåriga eller så. Läsaren kan känna sig lugn. Men den sista punkten på listan skulle jag gärna ha svarat ja på: "Har du någonsin uppehållit dig vid offentliga toaletter eller parker i jakt på tillfälliga sexuella förbindelser med främlingar?" Tyvärr har jag aldrig upplevt sån lite mer old-style cruising. Det är annars en gammal fin tradition. Men uppenbarligen fel enligt den heteronormativa Dysberoendekliniken. Och om sanningen ska fram har jag nog längtat efter att den där tråkiga festen ska ta slut så att jag får gå iväg och knulla.

Så jag är ett fall för kliniken - är du? Faktum är att jag blir riktig frestad att uppsöka den för att göra lite fältstudier. Fast jag misstänker att jag skulle få svårt att hålla masken när de kommer dragande med sina gottköpspsykologiska klyschor. Sa jag heteronormativ? Ja, men det slutar inte där. De är också könsnormativa, för se hur självtestet för kvinnor ser ut. Det första jag undrar över är varför inte frågan om föräldrarnas relation finns med. Det kanske bara glömde det? Eller så antar de att pojkar påverkas av sånt, men inte flickor. Logiken känns inte precis glasklar. Men kolla på fråga 2: "Köper du regelbundet romantiska tidskrifter eller tidskrifter som har en tydlig sexuell inriktning?" Romantiska tidskrifter? Herre min skapare. Jag ska fatta posto vid Coops tidskriftshylla som är märkt "Kvinna" och dra mina slutsatser. Eller ta fråga 14: "Har du perioder av sexuellt utagerande..." Åhå, det är så det kallas när kvinnor knullar. De är utagerande. Det som kommer sen, "...som följs av perioder av total avhållsamhet" skulle väl passa in på vilket par som helst. Man har inte lust ibland. Eller frågan "Har du haft flera romantiska relationer samtidigt?" Varför står inte den frågan i min lista? Och menar verkligen Dysberoendekliniken att flersam kärlek är en tänkbar varningssignal? Jag bockar av "mononormativ" på min diagnoslista. Samma invändningar gäller fråga 21: "Deltar du regelbundet i sado-masochistiska aktiviteter?" BDSM-utövare, beware. Samma normativitet här - och inte heller BDSM finns med på manslistan. FYI, Dysberoendekliniken, visar den största studien som har gjorts över BDSM-utövares psykiska välbefinnande att de i allmänhet mår alldeles prima. Men frågan finns inte med i männens checklista. Det är alltså ett problem för kvinnor allena.

Jag skulle kunna fortsätta. Jag skulle till exempel kunna raljera ytterligare över de idiotiska formuleringarna och bakomliggande tankarna om Andlig utveckling. Men jag avstår. I stället ska jag formulera ett annats slags självtest:

1/ Deltar du inte alltid helhjärtat i din och din partners sexuella samvaro?
2/ Tänker du att många andra ägnar sig för mycket åt sex?
3/ Brukar du köpa populärvetenskaplig litteratur/självhjälpsböcker/tidskrifter som handlar om personlig utveckling?
4/ Får du i allmänhet en etta på Bristolskalan?
5/ Tycker du att din livserfarenhet gör dig lämpad att hjälpa andra?
6/ Plågas du ibland av tanken på att aldrig mer få ha sex med andra än din partner?
7/ Tjänar du gärna en hacka på andras problem?
8/ Har du en mer eller mindre diffus bild av att "allt hänger ihop"?

Svarar du ja på fler än tre av de här frågorna bör du öppna en privatklinik för sexberoende.

Och ni andra som lever flersamt eller tvåsamt, ni som gärna knullar ofta och/eller med många, gillar att masturbera till nätporr, som ibland har anonymt sex, som ägnar er åt dominanslekar, dogging, går på fetischklubb, parklubb, videoklubb, raggar i parker och på offentliga toaletter, har trekanter, klär ut er till french maids, ägnar er åt pony play, går till jobbet med en rövplugg... Ha det så kul! Men gå inte bakom ryggen på varandra.