Rasism utan ras, antisemitism som islamofobi

Sverigedemokraternas ideologi är ett slags meta-rasism, har jag förstått efter att ha läst Etienne Balibar.* Det är alltså en rasistisk ideologi om rasism, så här: "Vi är inte rasister - tvärtom vill vi undvika att rasism utbryter! Och det gör vi genom att undvika kulturkrockar." Den gamla vanliga rasismens tal om den ariska rasens överhöghet med åtföljande rashygien, skallmätningar och så vidare är alltså ute, nu har rasisterna blivit smartare. Man säger inte ens att olika kulturer är olika mycket värda, bara att de inte bör blandas. Sd talar om en "massinvandring" som innebär att svenskarna "inom några decennier riskerar att bli en minoritet inom det egna landet", och ack så tråkiga konsekvenser har redan blivit följden:

Denna oansvariga politik har skapat svåra sociala, etniska, religiösa och kulturella motsättningar, tillika segregation, rotlöshet och kriminalitet. Den mångkulturella samhällsordningen är i dag ett allvarligt hot mot den inre sammanhållning och stabilitet som utgör grunden för hela den solidariska svenska välfärdsmodellen.

Det här är alltså rasism utan ras, kan man säga. Visst kan man fråga sig om det spelar någon större roll; man känner ju liksom hunden på håren, och en rasistisk praktik är väl lika god som en annan. Konsekvenserna för de underordnade blir alltså inte mindre kännbara. Men det är ändå av vikt att se hur den ideologiska fernissa ser ut som ska maskera den inneboende rasismen.

Men hur ny är egentligen denna "neorasism", frågar sig Balibar. Svaret är uppenbart: inte alls. Se bara på antisemitismen som bl.a. bygger på tanken om en judisk världskonspiration, ett tyst övertagande av de västerländska staternas nyckelfunktioner. Visserligen åtföljdes tanken i Nazityskland av föreställningar om människoätande judar med krokiga näsor, men i en något mer rumsren tappning är det i stället judarnas anonymitet som är deras egentliga karakteristika. Just genom att de inte går att skilja från vem som helst är de ett sånt hot, ett smygande gift. Föreställningen om en hemlig judisk maktfaktor är högst levande än i dag, vilket visas med all önskvärd tydlighet av fallet med den vänsterpolitiker som nyligen uteslöts ur partiet efter att ha skrivit att "mäktiga judar styr USA och det ekonomiska systemet, samt att det finns många högt stående judar med makt inom medie- och universitetsvärlden", som Expo skriver. Parallellen till den islamofobi som t.ex. Åkesson gav uttryck för i Aftonbladet nyligen är sannerligen inte långsökt. Här har vi en grupp som också eftersträvar världsherravälde - och vems är felet? Jo, mjäkiga mångkulturalister som inte vill kalla saker vid deras rätta namn i den heliga politiska korrekthetens namn. Att Sd utnämner islamister till en etnisk grupp kan egentligen kvitta: det viktiga är att de hotar västerlandets värderingar, precis som judarna.

Sverigedemokraterna anser att vi måste slopa tanken på integration för att i stället assimilera invandrande folkgrupper. Ett undantag gör man generöst nog för de samer och tornedalsfinnar som "sedan urminnes tider" har levt inom landets gränser. Men annars är "den självklara målsättningen" att "de invandrare som har för avsikt att stanna i landet skall anpassa sig till det svenska levnadssättet och på sikt uppgå i den svenska nationen." Integration, skriver Sd, innebär att svenskar och invandrare "ger upp en del av sitt väsen och sammanblandas till en ny enhet". Så kan vi ju inte ha det, nej så här ska det se ut:

Svenska traditioner, värderingar, regler och lagar skall vara normgivande i hela det svenska samhället. Svenskan skall vara det samhällsbärande språket inom samtliga samhällsområden. Alla former av etnisk kvotering eller positiv särbehandling av invandrare skall avskaffas. Undervisningen i svensk historia skall utökas i skolorna. Den svenska historien och kulturarvet skall lyftas fram och levandegöras i offentliga sammanhang på ett tydligare sätt än idag.

Ja, vi har hört det förut: ett folk, ett språk, ett land.

Jag skrev ovan att nyrasisterna inte dömer ut främmande kulturer i sig. Men det är bara på papperet. Om man skrapar lite på ytan så kommer det snart fram att det inte bara handlar om en majoritetskultur kontra vissa minoritetskulturer. För nog är väl vissa bättre assimilerade än andra? Fråga en neorasist, och han kommer att hålla med. Iranier är nog mer välutbildade och assimilerade ("Iran" betyder för övrigt "ariernas land", bara en sån sak), kanske även ryssar och greker (för att inte tala om tornedalsfinnar eller alla samer som bor i Stockholm) medan romer definitivt inte är assimilerade. Den kultur som går med på att slipa av sina exotiska kanter mot den helsvenska är per definition på väg från sitt primitiva ursprung mot moderniteten. Araber har som bekant aldrig haft någon upplysningstid, så de är hopplöst på efterkälken, där står tiden stilla. Och de kulturer som inte hyllar de nyliberala idealen om den fria individen passar inte in hos oss, i Vårt land. De är skrämmande masskulturer ungefär som i Nazityskland eller Mussolinis Italien. Så det hänger ihop även här: ett nyliberalt ideal är ett västerländskt ideal är ett modernt ideal. Men vi kan väl acceptera dem om de går med på att assimileras. Det är den vite mannens börda, men what the hey: vi kan vara lite bussiga mot dem om de är bussiga mot oss. Det är ett givande och tagande från båda parter. Fast vissa ger mindre och tar mer.

Minns ni sociobiologerna? De blev aldrig särskilt stora i Sverige, men i USA lever och frodas den här "vetenskapliga" strömningen fortfarande. Här ser vi sällan prov på deras stolligheter annat än när Elise Claesson eller Rigmor Robert eller Göran Skytte eller Per Gudmundson (eller...hrm, det finns ganska många exempel) fattar pennan, men tanken är ungefär så här: evolutionen har utformat könen olika och därför vore det vansinnigt att försöka ändra på detta faktum. Den här riktigt unkna biologismen är trots allt en ganska marginell företeelse, men sociobiologerna har en annan käpphäst som kanske är mindre välkänd: den om främlingsfientlighet som naturlig. "Se bara på schimpansflocken! Den stöter minsann ut främlingar, och det har ett överlevnadsvärde, därför bör vi inte bli förvånade när skåningarna tar fram sina hötjugor..." ja, ni fattar. Det är naturligt att hata blattar, precis som det är naturligt att kvinnor som är spädare än män har de flesta tunga lyften inom vård och omsorg - eller hur det nu var. Den här naturlighetsdiskursen är något som neorasisterna gärna åberopar. Fast denna biologistiska "sanning" är förstås förbjuden, vilket leder mig över till mitt sista stycke för dagen, diskursen om Hemligheten och Den Tystade Sanningen.

Hur ofta hör ni: "Det här får man ju egentligen inte säga, men..."? Alltför ofta, skulle jag vilja påstå. Från början uppfanns begreppet "politiskt korrekt" av den kristna högern i USA i deras kamp mot fri abort och andra ogudaktigheter. Meningsmotståndarna tillskrevs makten att tysta "politiskt inkorrekta" åsikter. Och i Sverige har begreppet verkligen fått fäste, inte bara för att etikettera ett påstått politiskt hyckleri. Skribenter som Göran Skytte anklagar HBT-rörelsen för att ha blivit "de nya makthavarna", bloggaren Tanja Bergkvist utses till "Årets rebell" av Ian Wachtmeister och flera andra raljerar med "de genusfrälsta" - exemplen är hur många som helst. Den gemensamma fienden är de "politiskt korrekta" som (oklart hur) lyckas belägga den offentliga debatten med munkavle: de är en galen massrörelse som har fångat samhället i ett ideologiskt järngrepp, medan (nyliberala) individer som har genomskådat detta vansinne befinner sig i en sorglig minoritet. Detsamma gäller också dagishatare som Elise Claesson eller Göran Hägglund. Den tysta majoriteten, "vanlighetens folk" företräds alltså av ett gäng modiga dissidenter, är tanken. Men vem är tystad egentligen? Det här är exakt samma sak som när någon säger "Ja, det här får man ju egentligen inte säga, men..." (fyll i med valfri fördom). Under förevändning att något inte får sägas - säger man just det. Parallellen är uppenbar: Sverigedemokrater och andra neorasister behöver avslöja en Hemlighet: det pågår en konspiration! Någon vill ta över vårt samhälle, någon som inte hör hemma här. Det är bara en tidsfråga innan det svenska (vallonsmidda) stålet har slutat bita mot moskoviter och vi själva sitter där med vattenpipor och radband. Visserligen har vi inget emot andra kulturer, men för allas vårt bästa ska vi se till att ställa krav på Våra Invandrare, sparka ut asylsökande bögar och surra fast käringarna vid spisen en gång för alla. Liksom. Så att pojkar får vara pojkar, flickor får vara flickor, svenskar får vara svenskar och individer får vara individer i vårt moderna, västerländska paradis som vissa är på väg att kompromissa bort.



* Etienne Balibar och Immanuel Wallerstein: "Race, Nation, Class: Ambiguous Identities"