Intersektionalistiskt initiativ

Ta en titt på Black People Love Us! Och fundera sen på om även du är som Sally och Johnny. Eller om du är som den vita medeklassfeminism som utgick från Kvinnan och det globala systerskapet. Eller om du är som jag och mina jämnåriga medelklassmarxister som planerade Röd Front-demonstrationer i en villa i Smedslätten på sjuttiotalet. Är du som vi? Vi som vill stå upp för de små gula bönderna som blir sönderbombade, för de små svarta kvinnorna som blir könsstympade, för de små arbetarna som blir utplundrade eller för vår stora men bräckliga vän Jorden. Vi som vill vara som Michael Moore, Moder Theresa, Mahatma Gandhi och Elise Ottensen-Jensen. Vi som vill sprida ljus, rädda liv, rätta till orättvisor, välta snyltande kolosser över ända och skapa en bättre värld för alla. Herregud, vad de små kommer att älska oss! Ja, visst är vi löjliga, vi världsförbättrare. Nog är det bra naivt att vilja göra sig till språkrör för andra; man riskerar rentav att bli en sån där akademiker som försöker pracka på vanlighetens folk bisarra teorier som att inte är någon skillnad på pojkar och flickor - när verkligheten är så mycket enklare!

Ja, skrockande läser Konservativt initiativ den senaste krönikan av Göran Skytte, dricker ur sitt kaffe, lägger ifrån sig Svenskan, duschar, tar på sig kostymen och sätter sig i sin Audi. Han spelar "Stand By Your Man" med Tammy Wynette eller därefter "I Love Europe" med Christer Sjögren på väg till det riskkapitalistföretag där han arbetar. Efter jobbet köper han sig en avsugning av en fri affärsidkare, ni vet en sån där stark kvinna som frivilligt ger sig in i en affärstransaktion mellan två vuxna människor. Det sitter fint. På hemvägen passar han på att köra över en grävling som förirrat sig upp på motortrafikleden vid Viksjö, och när han kommer hem skäller han ut det thailändska hembiträdet Lom för att hon inte har sorterat hans strumpor på rätt sätt. Efter en kväll av tv-tittande (TV8, Axess) går han rapande till sängs.

Nidbilder. De är lätta att skissera. Nu ska jag försöka ge mig på nåt svårare, nämligen berätta varför jag fortfarande är politiskt engagerad och varför det inte är utifrån ett ovanifrånperspektiv. Här skulle jag kunna försöka övertyga läsaren om att jag själv har fått känna på förtryck. Det skulle nämligen göra mig creddig, men problemet är att jag inte har så mycket personligt lidande att dra fram ur julstrumpan. Visst, jag hade en ganska kostsam komma ut-process, men till skillnad från många av mina vänner har jag inte blivit diskriminerad som HBT-person, inte blivit utfrusen på min arbetsplats, bespottad eller misshandlad. Eftersom jag lever i ett olikkönat förhållande med en annan bisexuell kan ingen se att jag är pervers. Vi förefaller vara en helt vanlig, heterosexuell barnfamilj i Vällingby tills man skrapar på ytan. Nog om detta; mitt engagemang bottnar alltså inte i personliga erfarenheter av förföljelse eller förtryck. Kan det ändå vara legitimt? Jag anser det. I annat fall finge vi lägga ner alla solidaritetshandlingar. Ja, vi finge lägga ner polisen.

Men är det då av medlidande med de stackars små kvinnorna som jag är feminist? Är det för att försvarslösa fjollor får stryk som jag är med i RFSL? Återigen: nej. Att se ett strukturellt förtryck är inte samma sak som att se individerna eller grupperna som svaga. Vilka var det som lyckades stoppa förslaget om yrkesförbud för gifta kvinnor i Sverige på 30-talet? Vilka genomdrev föräldraförsäkringen, den fria aborten? Vilka är det som har gjort att homosexualitet inte längre är sjukdomsstämplat, att samkönade par får gifta sig? Inte är det några välvilliga makthavare som har rörts till tårar av de underordnades situation och till sist sträckt ut sina mäktiga händer i en generös gest. Det finns alltid möjlighet till såväl personligt aktörskap som gemensamma aktioner för de underordnade - och det kommer alltid att väcka motstånd från individer och grupper som då ser sina intressen hotade.

I dag ser vi en stark reaktion mot allt vad strukturell maktanalys vill säga från nyliberaler och traditionellt konservativa i Sverige. De använder sig av samma argument som jag gör ovan: man ska inte frånkänna individer deras aktörskap, inte omyndigförklara och klappa på huvudet. Och det har de ju rätt i, men problemet är att deras analys skenar iväg med dem, in i en övertro på individens möjlighet att välja sin situation samtidigt som den gör dem blinda för maktordningar. Man skulle kunna säga att det handlar om determinism kontra voluntarism, där determinism i sin mest extrema form är religiös: allt är bestämt av Gud (eller Ödet). Andra former av determinism är t.ex. den sortens marxism som bara kan se hur folket förtrycks men inte varför revolutioner faktiskt äger rum, eller psykoanalys och andra läror som i likhet med marxismen hävdar att de underordnade lider av falskt medvetande i någon form. Även Pierre Bourdieu har anklagats för determinism, och hans hypotes om hur samhälleliga strukturer korresponderar med inlärda beteenden kan i någon mån sägas handla om falskt medvetande, i alla fall bristande medvetenhet. Är det kanske bara sociologen som ser habitus, är det inte möjligt för individen att medvetandegöra sig? Här är Bourdieu ganska pessimistisk, men inte helt. Han ser också hur individer kan gå samman för att bekämpa förtryckande strukturer. Judith Butler kan också ses med deterministiska glasögon: är det bara inom de instabila symboliska systemen som motstånd är möjligt, och då som queer parodi? Nej, jag tror att det är att göra henne orättvisa, hur slagkraftig Martha Nussbaums kritik än må vara. Och Foucault, slutligen, talar visserligen om hur makt förutsätter motstånd, men är inte precis övertydlig med hur detta motstånd ska gestaltas. Så där har vi ödestron, om man så vill.

Å andra sidan har vi alltså voluntarismen, övertron på det individuella aktörskapet. Den passar som hand i handske med vårt senmoderna Sverige där nyliberalerna just nu gör sitt bästa för att privatisera välfärdsstaten och legalisera droger och prostitution. Även om inte Reinfeldt och kompani talar högt om en nattväktarstat så är det dit de strävar, och detta i den heliga individualismens namn, i den nästan religiösa tron på den rationella individen som ska vara fri att sluta vilka avtal som helst så länge ingen annan direkt skadas. Vad kan då vara värre än några tokskallar som yrar om strukturella orättvisor eller om att staten kanske behövs till mer än domstolar, polis och försvar? De stör ju runkfantasierna om ett civilsamhälle där Rotary och diverse frimicklare ska få sopa upp resterna av de stackare som trots allt inte var så rationella och starka. Nej, bort det. Men tyvärr är inte voluntarismen en sjuka som uteslutande drabbar nyliberaler, den går att återfinna även hos människor som vanligtvis är vettiga. Som Tiina Rosenberg ironiskt påpekade vid HBTH-konferensen nyligen: "Plötsligt är alla aktörer." Vi måste hitta ett sätt att navigera mellan determinismens Skylla och voluntarismens Karybdis, verkar det som. Hur?

Jag tror att vi behöver ett helt batteri av angreppssätt, inte ett enda. Vi behöver ett intersektionalistiskt perspektiv för att få bukt med den enögdhet som exempelvis den vita medelklassfeminismen från förr drogs med, eller som fick manliga maoister att rycka på axlarna åt feministiska krav; när väl proletariatets diktatur var här skulle det nog fixa sig med andra orättvisor. (Förresten, kan du sätta på lite kaffe? Och bränn behån, är du snäll - den är så borgerlig.) Ett exempel: jag tycker att HBT-rörelsen är bra enögd när den inte vågar kritisera islamismen av rädsla för att kallas islamofob eller för att ge Sverigedemokraterna ammunition. I stället slingrar man sig genom att säga att all religiös fundamentalism är av ondo - vilket i och för sig är sant - och blundar då för att islam faktiskt har ett väldigt mycket sämre track record när det gäller antalet döda homosar. Inte heller berör man klassfrågan annat än genom svepande formuleringar om att det är värre ute på vischan än i storstäderna. Och man tar inte på allvar upp de maktordningar som råder mellan bögar, man tar inte upp transfobin eller att flatornas mer undanskymda plats faktiskt är en feministisk fråga. Jag skulle vilja öppna fönstren lite här.

Klass, ja. Jag minns en öppen föreläsning med Susanna Alakoski och Anneli Jordahl på universitetet för nåt år sen. De föreslog att vi som satt i publiken skulle vända oss om mot varandra och presentera oss med namn och klasstillhörighet. Man kunde riktigt höra håret resa sig på armarna på samtliga åhörare. Klass är nämligen något ytterligt pinsamt att tala om, särskilt om man är från medelklassen som jag. (Överklassen skäms inte.) Men vi måste göra det. Dock tror jag som Bourdieu att klasser bara uppstår när de mobiliseras, för att nu förenkla hans ståndpunkt. Det är bättre att göra en mycket mer nyanserad och noggrann analys av olika sorters kapital och hur de fördelas, men det utesluter inte att man sedan kan driva vissa gemensamma krav. Det är som med genusvetenskap kontra identitetspolitik; jag har flera gånger fått höra att "Du som inte tror på att det finns män och kvinnor, hur kan du förespråka könskvotering?" Men den motsättningen är en chimär. Inga-Lisa Sangregorio sa nyligen att en kvinna är någon som betraktas som kvinna och behandlas som kvinna av människor som inte vet att det inte finns några kvinnor. Det tycker jag var roligt, men räckvidden av den definitionen är begränsad. Den är bra som en vardagsdefinition av kvinnor i förhållande till män och visar hur lite som i praktiken har förändrats trots decenniers jämsställdhetspolitik. Eller för att citera Gudrun Schyman: kvinnors arbetsinsats med hem och barn i förhållande till mäns är fortfarande 80-20, medan deras löner i förhållande till mäns löner är 80-100. Men när det sedan gäller vad som kan sägas utgöra "kvinna", vilken roll begär spelar i förhållande till kön, hur heteronormativiteten fungerar eller vilken roll hudfärg, etnisk härkomst, religion, kroppslig funktionsduglighet eller socialt kapital spelar för vår syn på identitet eller på solidaritet - ja, då funkar inte Sangregorios definition längre, då är hon tillbaka till ruta ett, som om postkolonialismen aldrig hade funnits.

Jösses, vad den här texten drar i väg med mig. Jag måste faktiskt sluta nån gång. Jag ska göra det genom att äntligen ta upp tråden om legitimitet, motivation och solidaritet. Är det alltså bara de underordnade som bör föra sin talan? Trots allt är det ju bara de som verkligen känner sin situation. Nej, jag tycker inte det. Jag tycker att var och en som ser orättvisor bör försöka rätta till dem efter bästa förmåga. Även om jag alltså varken är kvinna eller goldstar-bög, även om jag inte har Alakoskis/Jordahls arbetarursprung, även om jag är en vit, neurotypisk medelklassman i ett protestantiskt Sverige så kan jag faktiskt reagera och agera. Min drivkraft är inte bara solidaritet, den är också en vrede mot nyliberaler, konservativa, religiösa fundamentalister, mansgrisar, homofober och cyniska profitörer av alla schatteringar. De ska banne mig bekämpas med blanka vapen. Jag tycker att den drivkraften är legitim. Däremot är det oerhört viktigt att ifrågasätta sig själv hela tiden. Vem är jag, vad vill jag och varför? Vem skriver jag t.ex. till och hur? Om jag forskar, vem forskar jag för? Utan en sån reflexivitet riskerar man att bli just den där naiva världsförbättraren som jag hånar i min inledning.

Min stora dröm är att det skulle bildas ett nytt parti i Sverige, låt oss kalla det "Intersektionalistiskt initiativ" som arbetsnamn. Tänk om FI kunde bli II! Men jag hoppas inte stort på det. Och även om ett sånt parti är teoretiskt möjligt så ligger ett eventuellt förverkligande mycket långt borta. Tills vidare får vi väl satsa på diverse oheliga allianser, på tillfälliga eller mer varaktiga samarbeten mellan sinsemellan disparata grupper. Kanske är det politik i form av nätverk som är framtiden. Jag vet inte, jag. Men på något sätt måste vi tillsammans försöka stoppa nattväktarna, rasisterna och de skrockande proppmättas konspiration att sälja ut hela skiten, stänga gränserna och Ställa Krav På Våra Invandrare - för att bara ta några exempel ur den stinkande högen.