Fem perspektiv på kärlek - del 1

Fan flög i mig och jag bestämde mig för att analysera begreppet, fenomenet och spöket "kärlek". Som om det inte har gjorts tusen sinom tusen gånger förut. Som om inte alla redan vet vad kärlek är. Som om världen behöver ännu mer självupptagen klokskap à la Paulo Coelho. Som om världen behöver fler poetiska hyllningar till denna nebulösa fridstörare. Som om det alls vore möjligt.

Så vad är mitt syfte och för vem skriver jag? Vem är väl jag att skriva om kärlek? Jag ska börja med den sista frågan, men formulera den lite annorlunda: Vem är jag?

Den som skriver är ganska lätt att beskriva utifrån. Där sitter han vid sitt köksbord i Vällingby, produkten av ett föräldraskap, en uppväxt och ett i stort sett västerländskt samhälle. Ja, där sitter han, summan av sina erfarenheter och sinnesintryck. Summans värde varierar en smula, precis som köksbordet som blir alltmer slitet med tiden. Kanske blir bordet slipat och lackat en dag, kanske tar någon en sexkantsnyckel och drar åt skruvarna. Som alla vet, utom bordet, kommer det ändå en dag att duka under för sin inneboende skröplighet. Men alla som brukar sitta vid bordet vet inte att de en dag kommer att gå samma öde till mötes. Den som skriver det här gör det dock. Alltså: han är inte lika naiv som det bord han sitter vid eller de små barn som utgör hans förankring i världen. Det injagar skräck i honom. Därför försöker han göra allt han kan av den tid han har. Kolla, där sitter han: en människa med en viss ålder, en viss kroppskonstitution. En sexuell läggning har han, ett visst pigment, en viss utblick över en viss värld. En utomstående betraktare skulle kunna fotografera honom, mäta och väga honom, tillskriva honom en rad egenskaper och attityder, skriva in honom i ett tjogtal diskurser, kanske be honom att sluta röka för att han ska kunna skjuta upp den förgänglighet som ingjuter fasa i honom. Kan du inte göra det, hörru? För dina barns skull?

Därmed har jag beskrivit mig själv utan att egentligen säga någonting om mig själv. Kan jag inte säga mer än så om mig själv är det kanske heller ingen idé att skriva nåt om kärleken? Jag ska ändå göra ett antal försök. Kärleken sitter nämligen också vid ett köksbord någonstans. Det borde gå att åtminstone ge en viss bild av den, om än hopplöst ofullständig. Jag ska göra det, mest för min egen skull. Svaret på frågan "Vem?" kan också bli svaret på frågan "Varför?" och vice versa.

Det första perspektivet är det hermeneutiska. Sen tror jag att jag kommer att skildra kärleken som social representation och vidare som diskurs. Jag ska försöka mig på ett fenomenologiskt perspektiv, ett narrativt och två socialkonstruktionistiska perspektiv. Det kanske blir fler eller färre än fem perspektiv, jag vet inte. Men i dag blir det hermeneutik; jag ska bara lämna småttingarna på dagis först. Återkommer om en timme eller så - fast för er som läser det här blir pausen omärklig. (Jag kanske bara bluffar?) Klockan är nu 08.34, GMT +1.

Och nu är klockan strax efter tio. En av Sveriges mest kända dramatiker, tillika skådespelare och regissör, har just kommit för att samtala med Marty som ska sätta upp hans nästa pjäs. Jag ska inte störa geniernas sammandrabbning utan går härmed in på det första perspektivet, hermeneutik.

Hermeneutik betyder tolkning, och det ämnet är förstås urgammalt. Under medeltiden ägnade sig t.ex. munkar åt att tolka Bibeln, ett arbete som knappast är slutfört än i dag. Hermeneutik kan vara mycket (googla får ni se), men här ska jag skriva om kärlek med hermeneutiken som vetenskapligt verktyg.

"Att tolka är i hög utsträckning att översätta", skriver Anders Gustavsson i "Tolkning och tolkningsteori" från 2004. Jag är medieöversättare och känner många tolkar, och vill nog påstå att en tolk inte får tolka för mycket medan översättaren alltid måste tolka. Tolken får alltså inte förbättra, förtydliga eller förmildra ett uttryck utan måste låta målspråket bli lika (o)sammanhängande som källspråket. Men om jag översätter en intervju måste jag begripliggöra sagesmannens yttranden för att tv-tittaren ska hänga med. Ett visst mått av tolkning är alltså nödvändigt - och översättning av lyrik närmar sig ren tolkning.

Hur förhåller sig det här till tolkning som vetenskaplig metod? Vi översättare och tolkar har bara vår yrkeskunskap och erfarenhet att luta oss mot. Men samhällsforskaren måste använda ett instrument som lämnar så lite utrymme som möjligt för godtycke. Slutresultatet kan inte sägas presentera någon absolut sanning, däremot kan man kanske "avvisa teorier och hypoteser som bygger på falska eller otillräckliga premisser", citerar Gustavsson hermeneutikens portalfigur i Sverige, Arne Trankell. (Trankell uppfann mer eller mindre vittnespsykologin och var alltså intresserad av hur man ska kunna skilja sanna från falska utsagor.)

Arbetet bedrivs i grova drag i tre steg, men det måste föregås av själva forskningsfrågan där man formulerar vad undersökningen ska försöka besvara. En sådan fråga kan t.ex. vara "Vad är kärlek?". Det gäller att bedöma om frågan är intressant, om den t.ex. har ett historiskt eller symboliskt intresse. Man kan också beskriva det som skillnaden mellan ett verklighetsnära och verklighetsöverskridande perspektiv, mer om det i ett senare inlägg.

Det första steget består av datainsamling, som förstås styrs av tolkningsintresset. Vill jag utforska vad kärlek är kanske jag inte ska samla in fakta om vattenklosettens historia. Ja, ni hajar. Eftersom betydelsen av en utsaga eller handling inte är omedelbart tillgänglig för oss måste den studeras indirekt, kanske genom dokumentation som intervjuer. Det andra och tredje steget består av att växelvis tolka det insamlade materialet och därefter pröva tolkningen mot data. Prövningarna ger upphov till nya tolkningar, mer prövning av data och så vidare. Det hela liknar en kumulativ spiral och kallas mycket riktigt för den hermeneutiska spiralen. Men brukar börja med en tematisk analys eller kodning för att "öppna materialet för tolkning" som Gustavsson skriver. Till en början finner man ofta att mer data måste samlas in, men så småningom uppstår en mättnad där ytterligare data inte verkar tillföra mer information, och då går man alltså vidare till tolkning och kontroll.

Komna så här långt förstår både ni och jag att uppgiften är omöjlig. Till att börja med blir datainsamlingen överväldigande vilket tyder på att forskningsfrågan är felställd. Jag skulle kunna hålla på med såväl datainsamling som analys resten av livet utan hopp om att någonsin kunna besvara frågan. Och är det inte det vi alla gör? Alla samlar vi in ljuva och vedervärdiga data om kärlek och tillämpar därefter den hermeneutiska spiralen. Kärleken gör oss till experter utan svar. Preliminära tolkningar styrks eller förkastas efter prövning mot data, vilket innebär att man arbetar med "den information som man bedömer som den mest väsentliga" enligt Gustavsson. "Sigrid älskar mig", tänker man, och så går det några år. Så spricker förhållandet. Var det där verkligen att älska? Nej, vi förkastar den hypotesen. Sigrid var i själva verket ett egoistiskt as. På samma vis drar man slutsatser av positiva upplevelser av kärlek, tänker att det där kallar jag kärlek! Tacka vet jag Lambert - han vet vad det innebär att älska. Problemet är att våra tolkningar inte sker utifrån explicita kriterier, utan vi improviserar oss fram och hittar på egna. Passar de inte uppfinner man nya. Vetenskapligt är det inte, bara mänskligt.

Ska man säga något vettigt om kärlek måste man alltså hitta en mycket snävare forskningsfråga. Alla visdomsord om kärlekens väsen är falska eller åtminstone dåligt underbyggda, hur vackert de än är formulerade. De lämnar viktiga delar av informationen oförklarad, de kan aldrig göra anspråk på att vara den bäst underbyggda tolkningen, den som har stöd i alla delar av materialets viktigaste delar. Teorierna om Sigrid eller Lambert uppfyller inte Trankells formalkriterier, utmynnar inte i restlösa tolkningar utan lämnar en massa frågor hängande i luften.

Jag skulle kunna föreslå andra forskningsfrågor här, men tror att jag avstår. I stället vill jag vända tillbaka till en av mina första frågor: Vet inte alla redan vad kärlek är? Jo, det kan ju tyckas. I bästa fall vill säga: vi är lika ofta förbryllade över det här ständigt undanglidande fenomenet. Men vi bildar oss ändå en viss uppfattning, skapar en preliminär, halvt omedveten teori och försöker applicera den på vårt eget handlande och tolka andras genom den. I bästa fall lyckas vi någorlunda leva efter vår uppfattning om kärlekens praktik. Men som den uppmärksamma läsaren har förstått bör vi vara försiktiga med att tolka andras handlande utifrån vår uppfattning om kärlekens väsen.

Ändå gör vi det. Hela tiden. Vi hävdar att det här är kärlek, men inte det där. Vi upplever oss som oälskade och drar slutsatsen att den som fick oss att känna så inte älskade oss, inte på riktigt. För då hade vi ju känt oss älskade. Vem har rätt? När det gäller sexuella kränkningar på en arbetsplats är det den kränkta som har tolkningsföreträdet. Känner man sig kränkt har man blivit kränkt. Det är en rimlig utgångspunkt när man vill reda ut en sån konflikt. Men när det gäller kärleken är det inte fullt så enkelt. Jag kan älska dig men ändå bete mig taffligt eller rentav illa mot dig. Jag visar inte min kärlek i praktiken, och vad är den då värd? Ska du förlåta mig om jag slår dig gul och blå under ständiga bedyranden om min oändliga kärlek till dig? Knappast.

Men det här är extremfallet. Något betydligt vanligare är till exempel att barn känner sig oälskade, förbisedda, osynliga. I barnets värld föds världen när dess medvetande träder in på arenan. I själva verket är manuset redan skrivet, rollerna besatta, karaktärerna inövade, publiken på plats och föreställningen i full gång. Men för barnet har föräldrarna aldrig existerat tidigare, de finns bara här och nu och förmodligen i all evighet. Det går inte att tolka deras beteende i skenet av något annat än barnets egen, ska vi kalla det pedocentriska verklighet. Därför är det lätt att dra fel slutsatser av att pappa och mamma grälar, att t.ex. tro att det är för att man är en belastning för dem. I själva verket är det kanske enbart på grund av ens egen existens som föräldrarna trots allt håller samman. Man kanske är deras enda eller i alla fall största glädjeämne. Men hur ska man veta det? Man ser bara att de grälar. Eller att de inte finns där när man behöver dem. Eller att de av någon obegriplig anledning avbryter ens lek när man har som roligast för att sedan borsta tänderna på en och sätta på pyjamasen. All deras kärlek och omsorg är inget som går att sätta på ett pluskonto och vara tacksam för. Så var det med mig. Jag kände mig övergiven. Jag kunde inte förstå varför de inte fanns där när jag behövde dem. Alla gånger när de faktiskt fanns där, när de ägnade sig åt mig, läste för mig, hjälpte mig med allt ett barn behöver hjälp med, allt det sjönk i bakgrunden. Jag såg dem aldrig gräla eller behandla varandra eller mina syskon kärlekslöst. Men ändå.

Som vuxen med egna barn inser jag förstås att de älskade mig. Något annat hade varit omöjligt. Men den där pedocentriska taggen har jag aldrig riktigt kunnat dra ut ur mitt hjärta. Att bli förälder gör att man inser att det perfekta föräldraskapet inte finns. Man gör sitt absolut bästa men ibland blir barnen besvikna ändå. De är inte "tacksamma", tänker inte att "Nu har jag varit på Skansen och fått kanelbullar och klappat djur, så vad gör det om det regnar lite på hemvägen?" Och så ska det förstås vara. Man kan bara hoppas att de blir så marinerade av all ens kärlek och omsorg att de ska kunna gå vidare i livet utan taggar i hjärtat. Men deras perspektiv, deras upplevelser, kan man inte ifrågasätta med något slags vuxet nyter och objektiv beskrivning av hur det egentligen var. Man har lika lite ett facit till det som man har en hållbar analys av kärlekens natur eller hur människor bör förhålla sig till varandra. Min forne terapeut brukade säga något som jag sedan dess har citerat otaliga gånger: "Kärlekens väsen är även dess mål: du, icke jag." Jag har den maximen som ett slags ledstjärna för mina relationer till dem som är min tillvaros förtöjningar. Den säger egentligen ingenting om vad kärlek är, men som preliminär etisk riktlinje får den duga.

Min kärlek till mina nära har jag beskrivit många gånger i den här bloggen. Den är överväldigande stor, så stor att den egentligen trotsar all beskrivning. Lika överväldigande är uppgiften att sätta in kärlek i olika teoretiska perspektiv, men jag ska ändå försöka. Jag tror att nästa avsnitt ska ha en fenomenologisk ansats, vi får se. Nu ska jag gå och äta lunch med Marty och vår fyramånaders bebis, för klockan har blivit ett och Staffan har gått. Adjö så länge!