När goda råd verkligen är dyra

Förfäras ej, du lilla hop, fast fiendernas larm och rop från alla sidor skalla.

Så sjöng den svenska hären en dimmig morgon 6 november 1632. Jag är en sån där offerkoftebärare, ni vet, det är därför jag citerar fältpsalmen. Jag känner mig som en del i en rätt liten hop, och dimman ligger fanimej tät över Sverige. Men här kommer kavalleriet: Bo Rothstein som manar vänstern till självrannsakan och P.J. Anders Linder som bjuder in oss till en konstruktiv debatt. Okej, jag ska sluta gnälla och försöka vara konstruktiv nu. Jag lovar. Och jag ska ägna mig åt självrannsakan, så får vi se hur det går.

Rothstein har reagerat på Maria Svelands artikel om sin politiska depression. Det har jag också gjort här, så jag ska inte gå närmare in på den nu. I stället ska jag se var Rothstein och jag eventuellt är överens och var vi skiljer oss åt. Är hans råd till vänstern goda, och vilken grund bygger de på?

Rothstein menar att socialdemokratins stora framgångar under 1900-talet beror på att den avstod från "konfrontationsretorik" och tog itu med problem som förut "varit tabu för vänstern". Genom att vara sakliga och inrikta sig på förhandlingslösningar blev socialdemokratin liksom tagen på allvar. (I Spanien manade kommunisterna till klasskamp, och orsakade därmed Francos seger, verkar Rothstein hävda. Jag vet inte vad en historiker skulle säga om den analysen - eller jämförelsen med folkhemstanken.) Men den skandinaviska modellen byggde alltså på gradvis reformation, kollektivatal och att våga ta i de svåra frågorna som de ständiga strejkerna. Dessutom fick Per Albin Hansson snilleblixten att propagera för ett folkhem. Detta, säger Rothstein, var ett samlande nationellt projekt som vred vapnen ur händerna på högerextremister och högern i allmänhet. När sen Gustav Möller gjorde befolkningsfrågan till sin var saken biff: vänsterns samhällssyn blev hegemonisk. Ja, ungefär så, ni kan ju läsa själva vad han skriver.

Men i dag är vänstern synnerligen okammad, menar Rothstein. Vi törs inte tala klarspråk:

Beröringsskräcken att på något sätt förknippas med rasism och främlingsfientlighet har gjort att vänstern valt att blunda för de faktiskt existerande problem som människor ser i sin vardag och som dessvärre driver en del av dem in i högerextremismens famn.

Något som "folk ser i sin vardag" är enligt Rothstein att invandrare är överrepresenterade i brottsstatitiken. Eller nja, han säger inte så direkt, utan att "åsikten att varje utfall där invandrare kommer sämre ut än etniska svenskar skall betraktas som ett utslag av rasism". Ja, som bekant missgynnas invandrare i hela rättskedjan, vilket visas av en stor studie ledd av professor Christian Diesen. Diesen sammanfattar så här:

[P]ersoner av utländsk härkomst särbehandlas negativt i rättskedjans alla led: Personer med invandrarbakgrund anmäls oftare, åtalas oftare, fälls oftare, får strängare straff och behandlas sämre inom kriminalvården. Särskilt tydlig är denna negativa särbehandling när det gäller invandrare från länder utanför Västeuropa, den kategori som polisen kallar blattar.

Ja, jag ser detta som ett problem, och att exempelvis Svenska Dagbladet fortsätter att sprida uppfattningen att "invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken" ser jag också som ett problem. Men det var kanske inte så Rothstein menade när han skrev "kopplingen mellan vissa typer av invandring och kriminalitet".

Bo Rothstein talar också om vänsterns svek "mot unga muslimska kvinnor (och en del män) som tvingas in i en förtryckande kultur". Det är alltså bara mitten-högern som vågar tala om detta svek. Att Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh vill förbjuda föräldrar att undanta sina barn från viss undervisning måste i så fall vara ett undantag från regeln som säger att de politiskt korrekta belägger alla med munkavle. Att den förra socialdemokratiska regeringen avsatte 180 miljoner för ungdomar i farozonen för hedersrelaterat våld är ett annat undantag. Fast Rothstein likställer kanske inte socialdemokratin med "vänstern" - just här. Var gränsen går verkar lite oklart.

När Rothstein talar om "den feministiska vänsterns långvariga förnekelse av hedersrelaterat våld" bygger han bland annat vidare på myten att Gudryn Schyman skulle ha jämställt talibaner med svenska män. När hennes tal handlade om att se våld mot kvinnor i ett större sammanhang, att se hur våld mot kvinnor är strukturellt och att vi inte får bli blinda för våra "pursvenska" strukturer för att nu citera Ulf Nilson. Men Rothstein har sedan länge en gås oplockad med såväl feminister som genusvetare. Hur han läste utredningen "Slagen dam" är en klassiker på området, och hur han anklagade Eva Lundgren för forskningsfusk en annan. I båda fallen hade han fel, men det bekymrar honom kanske inte. Hans bild är ändå klar: feminister förnekar det alla vi andra ser. Ja, det är sorgligt. Han låter rentav politiskt deprimerad.

Rothstein må ha rätt i att det har rått en socialdemokratisk hegemoni i vårt land, en uppslutning kring mål som jämlikhet, jämställdhet och vård och skola för alla. Jag vet inte exakt när den upphörde, men socialdemokratins bas i Sverige och i övriga Europa var ju de stora kadrerna av industriarbetare och fackföreningsanslutna. Nu utgör dessa "klassiska arbetare" bara en femtedel av väljarna, och deras barn jobbar i servicesektorn - utan att vara med i facket, utan att ha råd med a-kassan. Och visst kan många av dem "se problem i vardagen" som de ger sossarna skulden för. Globalisering, EU-direktiv, arbetskraftsinvandring och flyktingmottagning, avindustrialisering, arbetslöshet och avfolkning av glesbygden kan få folk att känna att allt var bättre förr. Artiklar och tv-debatter om offerkoftor och politisk korrekthet, krigsrubriker om SCUM-manifestet, smutskastning av kvinnojourerna... Allt bidrar till en känsla av att vänsterfeministböginvandrarmaffian styr. Högerextrema partier överallt i Europa lockar till sig förbittrade före detta socialdemokrater och till och med f.d. kommunister i länder som Frankrike och Italien. Visst ser jag problem. Visst måste vänstern formulera goda strategier, men en sådan är inte att göra sig "rumsreen" eller "sanningssägande" som dessa högerns kvasidissidenter.

Slutligen vill jag citera P.J. Anders Linder, som alltså efterlyser en konstruktiv debatt:

Den borgerliga idé om integration som nu tar form i samhällsdebatt och politik går bland annat ut på snabbare introduktion, friare arbetsmarknad och mer av arbetskraftsinvandring. Där finns också ett nytt och starkare fokus på språkets och medborgarskapets betydelse. Har vänstern ett motbud? Hur ser det ut?

Att vara konstruktiv är alltså bl.a. det Tobias Billsröm har kallat att "ställa krav på våra invandrare" för att de ska integrera sig snabbare och bättre. Återigen: Vi törs liksom inte ställa krav. För då kan vi beskyllas för att vara rasister. Den berömda munkavlen är allestädes närvarande. Men "en friare arbetsmarknad" borde vänstern kunna vara med och diskutera konstruktivt. Alltså en arbetsmarknad utan LAS och annat tjafs som sossarna drev igenom en gång i världen. En arbetsmarknad där löneskillnaderna är större, ty detta är en morot för ekonomin och en bot mot arbetslöshet. Ja, i alla fall om man får tro Svenskt Näringsliv. De vill inte se några låglönesatsningar, tack, av ren omsorg om okvalificerad arbetskraft. Det är vad jag kallar konstruktivt.

Men jag misstänker att vänstern har en annan syn på vad som är en konstruktiv diskussion om arbetsmarknaden. De kanske skulle tolka Svenskt Näringslivs "Lönen till en anställd måste kopplas till värdet av den utförda arbetsinsatsen" som att en undersköterskas arbetsinsatser är snudd på ovärderliga och borde ge mer än medianlönen 19 700 kronor i månaden - för den som arbetar heltid, vill säga. Det är ju en omöjlighet för många, inte minst på grund av förskolornas begränsade öppettider. Men nu är vi där igen i det gamla feministiska vänsterperspektivet, offerkoftan. Jäklar. Jag tror inte att vi någonsin kommer att kamma till oss på det sätt som Rothstein och Linder tänker sig. Men det beror nog mindre på att vi inte vill ägna oss åt självrannsakan eller vara konstruktiva. Det beror helt enkelt på att deras råd är dimridåer som bör skingras. Vi vill ju inte att det ska gå som slaget vid Lützen.

Kulturvänsterfeministböginvandrarnas fiender förenar sig - också

Maria Svelands krönika i DN om hat och politisk depression blev raskt kritiserad på Twitter för att vara "svepande", "förenklad" och så vidare, även om många även hyllade den. Jag har också vissa invändningar, som att hon kallar Pelle Billing extremist. Pär Ström är rätt extrem. Men Billing är inte helt onyanserad, utan erkänner till exempel att det finns strukturella orättvisor som missgynnar kvinnor. Den som tvivlar kan läsa Edda Mangas intervju med honom i Feministiskt Perspektiv.

Men mest kritik fick Svelands artikel alltså för att den saknade djup och nyanser, att den buntade ihop Breivik med Timbro med högerextremister med 30-tal och så vidare. Ja, Breiviks manifest bottnar i något slags grumlig liberalkonservatism, och han ondgör sig över det "politiskt korrekta" men han var och är en vettvilling och extremist. Den svenska högern är faktiskt inte odemokratisk eller öppet främlingsfientlig. Däremot har forna liberala tankar om åsiktsfrihet och att samhället med nödvändighet måste bestå av grupper med sinsemellan motstridiga behov, önskningar och kultur gradvis hamnat i debattens periferi. I stället verkar diskursen om mångkulturalismens faror dominera, och vissa högerdebattörer verkar helt besatta av "det muslimska problemet". Därifrån är det långt till skräckvisionen av ett Eurabaia som extremister som Breivik för fram, men bekymmersamt är det. Demokratins fiender skjuter ju med delvis samma artilleripjäser - hur ska gemene man uppfatta nyanserna? Risken är att berättigade och resonabla invändningar mot exempelvis islams kvinnosyn tas till intäkt för rasistiska påhopp på muslimer i allmänhet. Ni vet vad man säger om såna "vänner" - då behöver man inga fiender.

Sveland tycker sig se 1930-talet återuppstå. Jag förstår hennes känsla, men delar inte hennes analys. Hon drar för stora växlar på den antifeminism och främlingsfientlighet som onekligen finns. Själv minns jag när juntan i Grekland föll, när Spanien och Portugal blev fria. Jag minns hur Sydamerikas folk gradvis kastade av sig oken från alla de militärdiktaturer som med benäget bistånd från USA hade hållit en hel kontintent i sitt järngrepp I Sverige får samkönade par numera gifta sig, de får vara fosterföräldrar och adoptivföräldrar (i alla fall på papperet), två kvinnor kan få hjälp med ivf-behandling. Visst återstår det mycket att göra, som att avskaffa tvångssterilseringarna av transsexuella, men jämför med den våg av steriliseringar som drabbade "svagsinta", "sexuellt promiskuösa" och så vidare ända fram till 1975. 30-tal? Skulle inte tro det. Inte heller 40-tal eller 50-tal. Inga transittåg rullar genom vårt land. Jämställdhet är inskrivet i Moderaternas partiprogram. Visst finns det nazister och rasister, men de är marginaliserade.

Ändå: hänger inte liksom allt ihop? Går det inte en linje mellan exempelvis antifeminism, rasism och homofobi? Jo, på ett diskursivt plan. Rasisten ser hur den pigmenterade penisen sprutar in sitt gift inte bara i "våra svenska kvinnor" utan i själva samhällskroppen, i fäderneslandet. Denna våldtäkt är den perfekta metaforen. Och våldtäkten är möjligt för att våra gränser har blivit porösa och för att ingen vågar säga som det verkligen är. Diskursen om de politiskt korrekta som belägger modiga dissidenter med munkavle är högst levande, och vi har rasister, men på ett annat sätt. 1930-talets rasism riktades mot judar, romer och andra "lägre stående raser" och individer. I dag har vi en rasism utan ras för att citera Etienne Balibar. Och ett av dess vapen som den delar med icke-extrema och demokratiskt sinnande högerpersoner är tyvärr begreppet politiskt korrekt. Vi har till och med en rasistisk webbplats som heter "Politiskt inkorrekt".

Nej, det är inte 30-tal, långt därifrån. I Sverige har till exempel jämställdheten kommit ganska ganska långt. Men vi har också sen ett antal år en märkbar backlash mot feminism och mot hbtq-personer. Hatbrotten mot de senare minskar inte, som man kunde tro i vårt senmoderna samhälle, de ökar. Feminister angrips av personer som Pär Ström och i kommentarsfält på nätet. Hbtq-rörelsen är på samma gång accepterad och starkt ifrågasatt av folk som tycker att vi har tillskansat oss ett talutrymme som inte tillhör oss. Så visst förstår jag att Maria Sveland känner sig politiskt deprimerad. Men även vi "kulturmarxister" bör rannsaka oss. Är vi själva delvis ansvariga för denna moteld? Jag tror tyvärr det, och anledningen är att vi inte har en feminism - vilket vi egentligen aldrig har haft - eller en hbtq-rörelse eller en antirasism. Världen har blivit mer komplicerad än så, på gott och ont. Inte heller fienden är lika lätt att urskilja som när kapitalisten bar cylinderhatt. Man kan peka på faror med mångkulturalismen i likhet med Susan Moller Okin utan att för den skull vara ett högerspöke.

I takt med att strukturella orättvisor har kommit att uppmärksammas har vi också sett en motvilja mot att tala klarspråk om detta. Motståndet kommer dels från dem som ser sina privilegier hotade, sina cirklar rubbade. Det kommer från politiskt håll i form av motstånd mot ny lagstiftning, t.ex. en samtyckeslagstiftning vid sexualbrott, det kommer från dem som tycker att identitetspolitiken har gått för långt, från dem som anser att vi redan lever i ett idealsamhälle - egentligen. Det här lägret är starkt emot att t.ex. identifiera män som grupp. Kvinnor må vara en, men män? Nej, de är individer. Det är individer som slår och våldtar. Det är individer som inte har hängt med på jämställdhetens tåg, tagit steget in i moderniteten. Alltså duger inga strukturella förklaringar, för att inte tala om begrpp som könsmaktsordningen.

Men motståndet kommer också från feminister som anser att kvinnor som grupp inte har något att vinna på att utpekas som underordnad. För bara detta att problematisera kvinnors position i samhället kan ses som ett svaghetstecken, och för övrigt finns det ingen grupp "kvinnor". Det är alltså kontraproduktivt, bidrar till förtrycket i stället för att motverka det. Men att definiera en grupp som underordnad är inte samma sak som att ge den en diskursivt konstruerad och enhetlig identitet som "offer". Själv tycker jag att begrepp som "individualfeminism" är en paraodox. Men dessa i-feminister och andra av deras ull vänder sig t.ex. mot att betrakta prostitution som något annat än en ren affärsöverenskommelse mellan två vuxna individer. I linje med det kan man naturligtvis inte heller tycka att positiv särbehandling av kvinnor är bra, att kvotering till bolagsstyrelser är bra, att en individualisera föräldraförsäkring är bra. Jag antar att feminismens motståndare gnuggar händerna av förtjusning när "feministerna bråkar".

Samma sak gäller queerrörelsen. Queerteori är bra på många sätt, men ska vi motverka förtryck på grund av sexuell identitet eller ska vi upplösa alla identiteter? Kanske bör vi fixa de värsta orättvisorna först, är min enkla tanke, även om jag gärna ser ett samhälle där vi alla tillerkänns rätten att inte definiera oss, ett där falska dikotimer som man-kvinna, hetero-homo och så vidare har upplösts. Många som definierar sig (!) som queera är i mina ögon häpnadsväckande sexistiska eller ska vi säga likgiltiga inför könsförtryck som det uttrycks i prostitution eller surrogatmödraskap. De har liksom marscherat baklänges in i borgerligheten.

Så nej, jag ser inte människor som offer. Men i likhet med Kajsa Ekis Ekman vill jag påstå att man kan falla offer för något lik förbannat. Kvinnor faller offer för våld och sexuella övergrepp. Hbtq-personer faller offer för diskriminering och hatbrott. Svenskar av utländsk härkomst faller offer för samma sak, fast av delvis andra anledningar. Långtidssjukskrivna eller på andra sätt socialt sårbara faller offer för hjärtlösa "reformer". Är jag verkligen så gammaldags när jag tycker att alla orättvisor bör motverkas utan att folk ska börja yla om offerkoftor? Jag är ju feminist av samma anledning som jag är antirasist: jag är emot orättvisor, strukturellt förtryck.

Det finns en uppgivenhet inom identitetspolitiken som jag tycker är alldeles obefogad. Visst finns det en fara med att definiera sig som grupp och sedan kräva sin rätt. Risken är, som Nancy Fraser har påkekat, att man med tiden kommer att uppfattas som gnällig och bortskämd. Vi får liksom aldrig nog, vi kravmaskiner. Men vad är alternativet? Att kapitulera inför den andra diskursiva identitetsformationen, den av oss alla som autonoma individer med fullt aktörskap? Nej, det måste gå att peka på strukturer utan att glömma bort individuella variationer. Identitetspolitiken är inte död, den bara luktar konstigt, för att travestera Frank Zappas ord om jazzen.

Slutligen: Kan det ligga något i begreppet politiskt korrekt, trots allt? Både ja och nej. Att slentrianmässigt bunta ihop sina ideologiska motståndare som företrädare för hatets diskurs, att lättvindigt sätta likhetstecken mellan Axess, Pelle Billing, Sverigedemokraterna och Breivik är att vara politiskt korrekt på fel vis. För visst bör vi vara politiskt korrekta i så motto att vi inte säger "negerboll", t.ex. Visst kan vi slå vakt om våra källarteatrar och vara motståndare mot nyliberal kulturpolitik. Visst kan och bör vi vi definiera strukturella orättvisor, det är politiskt korrekt. Att tillskriva oss "politiskt korrekta" makt över det offentliga samtalet är bara korkat och ett sätt att tysta oss, på samma vis som med talet om offerkoftor och stendöd identitetspolitik eller med talet om att mångkulturalister är i bästa fall politiskt naiva. Men att som Aftonbladet ledare hävda att Maria Svelands artiklar fick folk att "ropa på censur" är att ta i. Det är att göra debatten en otjänst och sälla sig till dem som per automatik tycker att all kritik av borgerligheten är lika bra. Det är den inte. Vi måste tänka lite djupare, erkänna våra brister - och framför allt inte bli politiskt deprimerade. Det finns alldeles för mycket att göra, för kulturvänsterfeministböginvandrarnas fiender förenar sig - också - och de är starka.

Min religiösa friskola

När jag var liten fick vi lära oss psalmer i skolan. Det gjorde ingen bestående skada på mig. Min pappa var djupt religiös och dessutom mycket musikalisk, så vi brukade sjunga "Ett barn är fött" och andra såna låtar tvåstämmigt. Eller "Ja, jag vill Herren lova" i kanon. Han bad kvällsbön med oss. Vi gick i kyrkan då och då, för det gjorde de flesta. Ibland brukar jag säga att jag är uppväxt i en kyrkbänk, vilket är en grov överdrift, men ändå: det kändes lite så ibland. Eftersom jag också är musikalisk avskydde jag när församlingen kom släpande efter orgeln och prästen i sin sång, men själv hade jag inget emot att sjunga.

Jag är sedan mycket länge en otrogen hund. Jag har gett Jesus på båten och bekymrar mig inte om livet efter detta. De kristna dygderna är förstås bra, men en etik går att införskaffa till billig penning på andra håll. Man kan rentav hitta på mycket av den själv, som att man nog inte bör döda i onödan och så. Vara snäll mot andra, ta sitt empatipiller varje morgon och så vidare. Men frågan är om jag tog skada av den här tämligen massivt kristna bakgrunden. På det vill jag svara nej. Jag hade gärna sluppit ett och annat, men inte var det väl så farligt. Och det är ändå rätt kul att förstå bibliska referenser och sånt. Så varför är det så hemskt med religiösa friskolor?

Vi bor, som jag säkert har tjatat om flera gånger, ett stenkast från en muslimsk friskola. Horder av skolungdomar drar förbi varje dag, och en hel del föräldrar. De allra flesta flickorna och deras mammor har hijab, annars är de precis som vilka andra ungar som helst. Flamsiga och busiga. Lider de av den religiösa undervisningen i skolans profilämne islam? Jag kan tänka mig att en del av dem suckar ungefär som jag suckade på lektionerna i kristendomskunskap. Men om man jämför var indoktrineringen (eller vad man nu ska kalla det för) jag utsattes för mycket massivare. Hela samhället var för övrigt homogent på ett mycket obehagligt vis.

Skillnaden är att religiositeten tar sig ett tydligare könat uttryck i friskolan. Visserligen har de manliga lärarna ofta såna där vita byxor som slutar på halva vaden, de har skägg och en religiös smula på huvudet. Men skolpojkarna får se ut hur de vill, inte flickorna. Det är inte bra. Säkerligen är flera av flickorna tvingade att skyla sig medan andra gör det frivilligt. Vilka som är vilka går inte att utröna med mindre att man frågar dem - om ens då. Men vissa av dem kommer att lägga undan sin hijab så småningom. Nu är den deras biljett till ett liv i relativ frihet. Och det finns ingen anledning att tro att alla de barn och ungdomar som går i den här skolan skulle vara annorlunda än jag var. Man börjar ifrågasätta auktoriteter och bilda sig en egen uppfattning om liv och etik och religion - på samma vis som Kissie eller andra bloggbrudar kommer att växa och utvecklas bort från ett stereotypt ideal som de i dag omfattar.

Så jag förstår faktiskt inte varför just religiösa friskolor skulle vara så hemska. Jag skulle mycket hellre sätta mina barn i al-Azharskolan än i Tyska skolan, Europaskolan, Lilla akademien eller andra såna plugg där barn förväntas vara lydiga, duktiga, disciplinerade och nivellerade in i en vuxenvärld som ser dem som små troféer att visa omvärlden. I Tyska skolans trivselregler står att de vuxna bör tilltala varandra med herr eller fru plus efternanmn vid föräldraträffar. Alla lärarna har dräkt eller kostym. John Ausonius gick i Tyska skolan, vilket väl inte säger allt, men ändå en del.

Jag är emot friskolor av en annan anledning, alla friskolor: de sabbar den naturliga blandningen av elever från olika samhällsgrupper (utom i redan homogena områden). De utarmar den kommunala skolan. De drivs i vinstsyfte, vilket gör lärarna måna om att ge höga betyg, de lärare som nu orkar jobba där - personaltätheten är ju lägre. Och våra skattepengar tar via friskolorna en lätt omväg till diverse skatteparadis. Det är jävligt oetiskt.

Men religionen? Den kan man faktiskt växa ifrån om man vill, eller omfamna om man vill. Barn har rättigheter, men de är alltid i klorna på sina föräldrar, och det går det inte att göra så mycket åt. Tigermammor och streberpappor kommer alltid att hetsa sina telningar till nya stordåd, och det kan inga lagar i världen rå på.

Men vad ska vi enas om, då? - Inget särskilt.

Mångkulturalismen är ett kärt ämne för högerdebattörer. Får man tro dem är mångkulturalism (eller "multikulturalism" som de föredrar att kalla den) roten till allt ont (se här ett inlägg jag skrev i ämnet i juli 2010). Den håller oss alla i ett järngrepp med ena handen och håller för vår mun med den andra. Men nu är det dags att slita sig loss och äntligen prata, Prata, PRATA om det hemska. Det är förstås väldigt djärvt att på det sättet ta debatten med den allsmäktiga vänstern som har lyckats tysta alla kritiska röster, men det måste gå.

Inte för att debatten är på det minsta sätt ny. Inte för att kritiska röster har saknats. Inte för att det "politiskt korrekta" någonsin har fått högern att knipa käft. Men just nu brinner det i knutarna, verkar det som. Varför då? Jag fick nyligen frågan på Twitter varför vänstern är så tyst i debatten om mångkulturalism. - Kanske därför att det är en icke-fråga, utom för högern, svarade jag.

Jag ska förklara mig genom att ställa en fråga: Exakt vad är det kritikerna av mångkulturalismen vill avskaffa - och vad är det som stör så? Skolans hemspråksundervisning? Sametinget? Stöd till kurdiska föreningar? Tolkhjälp? Muslimska friskolor? Är Sverige verkligen så mångkulturalistiskt? Inte så det stör, vill jag påstå. Det är snarare lite krafs i kanten, särskilt om man jämför med de verkliga problemen med strukturell diskriminering av arbetssökande eller krogbesökare, med dold och öppen rasism och annan negativ särbehandling - allt sånt som var och en som inte heter Andersson, Petterson eller Lundström kan vittna om.

En av mina tweeps (personer som jag följer på Twitter) berättade nyligen om en vanlig fråga hon får: "Har du valt din man själv?" Ja, för hon har ju hijab. Och när hon var på mödravården frågade barnmorskan henne helt apropå om hennes man brukade slå henne. Av samma anledning: hennes utseende. Jag tycker att den här sortens attityder är ett problem, kalla mig politiskt korrekt. Jag tycker att det är värre att folk spottar på kvinnor i hijab, kallar dem "spöken" eller försöker slita av dem slöjan än att det finns skolor som har islam som profilämne (och inte "media").

Men se, vi måste problematisera och förlöjliga multikulti. Vi måste prata om det. Och när vi har pratat färdigt och enats om att multikulti är skit ska vi hitta på nåt annat att enas om. För alla är vi svenskar och därför lyder vi under svensk lagstiftning som ytterst bygger på svenska värderingar. Dessa måste vi kunna enas kring, och därför behövs en diskussion om det post-multikultiuppvärderande samhället. Till exempel ska vi enas om att vi alla lyder under Svea rikes lag och...

Ja, det tar liksom slut där. Det krystas och stånkas, men Det Goda Alternativet vill tydligen inte framkalvas. Det måste kännas pinsamt, med tanke på den långa liberala traditionen att värpa normativa principer för hur vi människor ska samspela i ett gott samhälle. Men jag tror faktiskt inte att det är någon slump. Vi behöver inte enas om nåt särskilt. Vi måste inte till varje pris betona att demokrati och rättvisa handlar om individer, inte grupper. För så har det sett ut länge i Sverige.

Men visst kan vi hitta på nåt. Låt se... Tänk om alla vi som bor inom kungarikets gränser kan enas om att Sverige är ett dödsbra plejs? Att svensk mat är god, att svensk litteratur väl värd att läsas, svensk natur värd att bevandras, den svenska musiken är ett under, att Postkodkampen är den yppersta underhållningen och att alla andra avundas oss midnattssolen, demokratin, jämställdheten, våra välutbildade väktare och vårt stora hårdostsortiment? Det är är förstås bara ett utkast; listan kan göras lång.

Ja, och sen får vi medborgarpoäng av en opartisk jury, ledd av Ulf Nilson, Per Gudmundson och Göran Skytte, för varje punkt vi kan pricka av på listan. Juryn får bli mycket stor, kanske varannan medborgare vore lagom. Men det skulle säkert gå. Vi kan väl avlöna dem med den där u-landhjälpen eller vad den heter nuförtiden. Jag föreslår vidare att poängen ska gå att lösa in på Willys, Lindex och SJ. Herregud, en sån sammanhållning vi skulle få, både vi äktsvenskar och alla ni andra som råkar ha flyttat hit efter 1523. Äntligen nåt att enas kring!

Eller också kan vi göra inget särskilt. Vi kan säga oss att lagar och regler och allt det där såklart gäller alla och att vi ska försöka vara snälla mot varandra på det där typiskt svenska lilla viset. Inte skräpa ner i naturen, betala tv-licensen, respektera att kvinnor som sover inte vill ha en erigerad Assange-pitt i häcken och så. Det har nämligen vissa fördelar att göra ingenting särskilt vad gäller identitetsskapande och nationell enighet: man får tid över åt de verkliga problemen.

Är det nödvändigt att "bära upp välfärden"?

Maud Olofsson höll ett avskedstal i Almedalen i går och passade på att hylla "invandrarna" som "bär upp välfärden". Så här citerar DN henne:

Vet ni att Sverige får ett nettotillskott med 10.000 högutbildade invandrare varje år? En av tre apotekare och en av fyra läkare är människor med utländsk bakgrund. Kära vänner, det är invandrare som bär upp välfärdens kärna.

Nu kan man undra om det är just farmaceutisk sakkunskap och läkarvård som är välfärdens kärna, men låt gå för det. Frågan jag vill ställa är i stället hur detta senkomna försvar för Våra vänner invandrarna ska tolkas. Ville Olofsson mellan tårarna sätta Centerpartiet på kartan som empatins och mänsklighetens banérförare? Var det en känga mot alliansbrödernas alltmer tilltagande främlingsfientlighet? Eller ska hennes retorik om hög utbildning och vilja att bygga samhället genom småföretagande ses som ett sätt att säga: "Vi måste ställa krav på alla de andra, de som inte är högutbildade eller vill starta småföretag"? Om detta ser jag inte en rad i någon av våra dagstidningars kommentarer, vilket är typiskt för den ytliga journalistik som dominerar rapporteringen från Almedalsveckan - en journalistik som passar den idémässiga torftigheten.

Bengt Göransson skriver i Därför skyr jag Almedalsveckan om vilket jippo veckan har utvecklats till. Lobbyister och journalister frotterar sig med politiker under några dagar av specialskrivna tal och meningslösa seminarier, därefter reser alla hem och förklarar sig mycket nöjda med resultatet, för allt annat vore ju att säga att energin och pengarna varit bortkastade:

Men för det politiska samtalet, för väljarnas ställningstagande spelar veckans många begivenheter ingen större roll, det är jag övertygad om. All opinions­bildning är en mycket mer komplicerad process än många tror.

Och att som Jan Björklund vifta med ryssen kommer-utspel om 5 000 soldater på Gotland och utbrista: "Har väl Gotland fallit får vi aldrig denna fagra ö åter!" är inget exempel på opinionsbildning. Det är ett exempel på populism och symtomatiskt för Almedalsidén. Här ska nämligen våra folkvalda, och då framför allt partiledarna, försöka kapa åt sig så mycket uppmärksamhet som möjligt genom att komma med till intet förpliktande utspel. Jag betvivlar att Folkpartiet kommer att göra detta till ett skarpt förslag, eller vad tror ni?

Så där har vi nog den egentliga innebörden i Maud Olofssons retorik om invandrare som välfärdens kärna: det är bara tomma ord. Dagstidningarna kanske gör helt rätt i att fokusera på hennes tårar i stället. Annars kunde man ju tänka sig att någon skulle fundera lite på det där med vad som ger en människa hennes värde i Sverige, nämligen arbete. Man kunde resonera kring hur denna diskurs påverkar arbetslösa, långtidssjukskrivna, förtidspensionärer eller ensamkommande flyktingbarn. Man skulle rentav kunna fråga sig varför borgerliga ledarskribenter och allehanda Timbroslödder är så besatta av att "problematisera" mångkulturalismen och ställa detta i relation till tanken på Den goda invandraren, den som startar eget eller från början kan allt om plasmakoncentrationer av läkemedel.

Men tanken är förstås befängd. Ytterst få är intresserade av den verkliga idépolitiska debatten i vårt land. I ett annat Almedalen hade vi kunnat få åhöra spännande utbyten mellan konservativa och liberaler, mellan socialdemokratiska reformister och socialister av ett rödare ylle. Vi hade kunnat höra Göran Rosenberg diskutera Marx med Jan Myrdal eller så. Vi hade kunnat diskutera globalisering kontra nationalstat, få den internationella finanselitens rovdrift på välfärdssystem och fattiga genomlyst, diskutera Festung Europa kontra krav på fri migration, och så vidare. Men det är i ett annat, drömt Almedalen. Nu får vi nöja oss med upprunkade stridskukar och genusifierade tårar. Om det är nödvändigt att bära upp välfärden för att ha ett värde som människa slipper vi tänka på.

Identitetsförvirringspolitik

Pippi tågar fram till damen bakom disken: "Nej!" En viss förvirring uppstår. Nej, vadå? "Nej, jag lider inte av bisexualitet." Det stod ju så på skylten i fönstret: "Lider ni av bisexualitet?" Men Pippi Långstrump ser sin bisexualitet som en tillgång. Eller var det fräknar?

Här är ett identitetspolitiskt dilemma i ett nötskal: man vill bli erkänd för vad man är utan att nödvändigtvis, ständigt och jämt och enbart vara det man vill bli erkänd för. Pippi har fräknar men lider inte av det. Somliga skulle beskriva henne som fräknig (det gör t.ex. Astrid Lindgren), men själv säger hon att hon har fräknar. Men fräknarna är inget hon lider av - tvärtom. Hon motsätter sig den normativa bilden av fräknar som ett lyte och återerövrar dem stolt, ungefär som när människor som alltid hade stämplats som "queer" i negativ bemärkelse efter Stonwallupproret utropade "We're here, we're queer - get used to it!".

Själv är jag inte en queer man, jag är en person som har queer och så har jag kategorin "man" - eller så kan man uttrycka det som att jag "gör" bådadera. Det kan tyckas vara hårklyverier. Att jag är man är ju obestridligt, det är bara att glutta i kalsongerna. Att jag är queer syns på min praktik, om än inte på ytan, i vardagen. Men det är inte bara nån lek med begrepp. Pippis fräknar syns, att hon är flicka syns på flätorna och klädseln, men tänk om hon själv ser sig som exempelvis icke-binär? Har man/är man/gör man bara det som syns? I den lilla, lilla staden har alla en tydlig könsidentitet och därmed sammanhängande heterosexualitet - får man förmoda. Kanske är Tommy och Annikas föräldrar homosexuella, men det känns inte särskilt sannolikt. Vad döljs under ytan, under kalsipper och småbyxor, vad dväljs i själens mörka djup under småstadens normjuckande? Den enda motbilden är Pippi Långstrump, som i dag kanske skulle kalla sig aspiequeer, förr sa man väl "ouppfostrad pojkflicka" eller så. Pippi verkar inte ha en susning om hur man förväntas uppföra sig, och när någon påminner henne om alla måsten och borden använder hon egna definitioner. Fräknarna, klädseln och allt det som gör henne till Pippi i våra ögon är dock inte det enda hon är eller skulle kunna vara om hon inte satt fast mellan pärmarna i Astrid Lindgrens värld. Nu är hon trots allt bara sina attribut.

För några månader sen stötte jag på en gammal bekant i baren på Patricia. När vi lärde känna varandra via Qruisern levde han i äktenskap med en kvinna som han hade barn med. Men han hade upptäckt att han faktiskt drogs till män. Det var förstås både en välkommen och samtidigt obekväm upptäckt. Skulle han smula sönder deras äktenskap med allt vad det innebar av gemensam ekonomi, villa och så vidare? Han försökte som så många andra både äta kakan och ha den kvar, men efter ganska många samtal och brevväxlingar, bland annat med mig, bestämde han sig för att släppa in sin fru på banan och själv släppa sargen. Numera definierar han sig som bög, har en pojkvän och har inrättat sig i en ny tillvaro. Men hur är det med X, frågade jag när vi hade kramat varandra i baren. – Jo, hon väntar barn, sa han. Med en kvinna. Ett halvår efter separationen blev hon nämligen kär i en kvinna. Voila: Tommy och Annikas föräldrar, fast i dagens Sverige. I en verklighet där man kan vara mer än sina attribut.

Patricia är ett gayställe, d.v.s. på söndagarna. Jag har aldrig varit där en fredag eller lördag, men jag kanske skulle pröva? Det vore intressant att uppleva det förvirrande i att i samma välbekanta lokaler se män och kvinnor sträva efter varandra, så där som heterosexuella har för vana. Om vi skruvade tillbaka klockan till ca 1870 skulle de anses som sjuka. Heterosexualitet var då en diagnos, en perversion: att ägna sig åt sex med det motsatta könet för sin låga lusts skull, utan en tanke på reproduktion inom äktenskapet. Lite senare blev homosexualitet också en diagnos. Det nya var att praktiken blev lika med identiteten. Visserligen hade samkönade förbindelser länge varit straffbara (i exempelvis England från 1533), men att ägna sig åt sodomi innebar inte att man var något annat än klandervärd i sitt uppförande. Så klandervärd att man skulle avrättas. Det var alltså praktiken som fördömdes. Några hundra år senare var man plötsligt heterosexuell eller homosexuell, och om heterosexualiteten miste sin negativa klang med tiden kvarstod stigmat homosexualitet. Från att ha varit någon som knullade med och förälskade sig i någon av samma kön blev man en homosexuell. En sån där. Endimensionell.

Om jag säger att jag "har" eller "gör" queer är det för att betona att det inte är min hela identitet, bara en komponent i min psykosociala makeup. När jag hämtar på dagis eller rostar bröd är jag liksom inte queer så det stör. Det finns heller inget heterosexuellt, homosexuellt, bisexuellt eller queert sätt att betala hyran eller snöra på sig ett par skor. Och jag har "man" (fast inte som hästen). Ja, jag är utrustad med i huvudsak yttre könskörtlar, men när jag läser en Miffy-bok för min minsting är jag "bara" hennes förälder - och förresten kallar hon mig "mamma" för det mesta. Någon som ser mig utifrån skulle tveklöst säga att jag är barnens pappa. Själv struntar jag i det epitetet, för jag snyter inte ungar eller trillar köttbullar på ett särskilt, manligt/faderligt vis. Närheten, kärleken och intensiteten i vår samvaro utplånar alla etiketter.

Ja, så där kan man fortsätta. Vi består alla av otaliga komponenter, varav vissa upphöjs till "identiteter": vi har en könsidentitet, yrkesidentitet, klassidentitet, en nationell, kulturell eller etniskt identitet, en barn- eller föräldraidentitet, en identitet som patient eller läkare eller älskare eller bedragen eller polyamorös och så vidare i all evighet. Vissa (t.ex. patientidentiteten) kan vara temporära, några upplevs som djupt liggande och bestämmande, andra är flyktiga och föränderliga. Och hela tiden konstrueras de i förhållande till något annat. Avvikande förhåller sig till normal som förhåller sig till avvikande, neurotypisk förhåller sig till aspie och vice versa, svensk-iranier till "pursvensk" (för att citera Ulf Nilson), sydtysk till turk...

Slavoj Žižek skulle inte hålla med mig. Att folk ser sig som flerdimensionella är enligt honom det repressiva samhällets yttersta triumf. Ja, det är en nödvändig myt att individen är för komplex för att fångas i en enda identitet. Den gör oss blinda för hur vi konstitueras som ”medborgare” och därmed tror att vi bygger samhället underifrån när vi i själva verket konstrueras uppifrån. Den får oss att tro på en autonomi som bara är en illusion. Žižeks analys är en psykoanalytiskt uppiffad variant av gamla marxistiska tankar om förblindande ideologi och falskt medvetande. Men om såna teorier kanske bidrar till att förklara varför förtryck kan bestå förklarar de inte händelserna i Tunisien, Egypten eller Libyen. Vad har hänt – är det folk som har kastat av sig det falska medvetandets slöja? Eller är deras autonomi bara inbillning? I så fall har vi väl alla drömt när vi såg bilderna från Tahrirtorget.

Ofta ter sig tillvaron betydligt mindre komplicerad än jag skisserat ovan. Man tar fasta på en viss parameter och så är man den. Fördelen är att man då kan ha en intressegemenskap. Vi hbtq-personer kräver det här. Ni invandrare kräver visst det där. Vi samer kräver inte bara det här, utan det där. Och vi som heter Adelswärd vill verkligen inte veta av det där och det där - usch! Att t.ex. hävda att Sveriges alla kvinnor har vissa krav blir dock lite komplicerat. Som om friherrinnan och kvinnan i Marabou-fabriken någonsin möts. Judith Butler som har dekonstruerat begreppet kvinna grundligt säger att man får bilda provisoriska allianser och sen gilla läget, nämligen att det automatiskt uppstår motsättningar. Andra uttrycker det som att man får leka att man är essentialist även om man inte är det. Och vissa har inte hängt med i debatten alls utan ser begrepp som kvinna som helt oproblematiska. Själv tycker jag att vi bör kunna enas om vissa krav och framföra dem på bred front utan att för den sakens skull skriva under på en stelnad syn på identitet, på kultur, etnicitet, normalitet eller avvikelse. Eller plåga oss med psykoanalytiskt influerade identitetskonstruktioner à la Butler och Žižek.

Men identitetspolitik i form av exempelvis hbtq-krav har blivit nåt fult. Den buntas numera ihop med mångkulturalism och utsåtts för förintande kritik från såväl vänster som höger. Så här skriver t.ex. Kajsa Ekis Ekman i Alla vill vara i minoritet:

Paradoxalt nog är det ofta samma personer, som har gått från att säga att de var "folket", till att definiera sig som en minoritet. Det här beror på att analysen av samhället har förändrats. Från att tala om makt och förtryck har man börjat tala om normer och avvikande. Majoritet har blivit ett ord med konservativ laddning, när det egentligen bara betyder att det är många som har det som en själv.

Så alla vill vara i minoritet, liksom. Alla vill vara eritreanska reklamutdelare. Eller tänk så creddigt att vara flata, invandrare och rullstolsburen.

Ann Heberlein skriver om normalitet och avvikelse i Drömmen om att passa in:

För den som står utanför och tittar in, för den som försöker, men ibland snubblar är förkastandet av normaliteten och det normala obegripligt. För de som inte kan kosta på sig att välja är det svårt att förstå varför ett begrepp som ”normal” hamnat i sådant vanrykte. ... För en del ter sig ett normalt liv som en ouppnåelig dröm. Missbrukarna, de hemlösa, dårarna. För många människor är ett normalt liv, ett vanligt liv – en trist kärnfamilj i en trist söderförort och ett trist arbete att gå till varenda grå vardag – lika avlägset som att få ett Nobelpris i litteratur eller huvudrollen i en Hollywoodproduktion. Är det då intressant att tala om vad som är normalt och onormalt?

Ja, allt det här har Heberlein rätt i, men inte i själva utgångspunkten för artikeln, nämligen att det har blivit tabu att tala om det normala. Likt Ekis Ekman verkar hon stirra sig blind på det hon uppfattar som ett tongivande, identitetspolitiskt etablissemang. Båda glömmer visst hur samhället i stort fortfarande är lika normjuckande som i den lilla, lilla staden där Pippi bor.

Lika kritiserad – minst – som identitetspolitiken är mångkulturalismen. Den har gått för långt skriver Per Bauhn på Newsmill. Det är skillnad på mångkultur och mångkulturalism, minsann. Jag antar att även feminismen har gått för långt. Medan vänstern inte har gått tillräckligt långt i sin kritik av religiöst förtryck, om man får tro Daniel Suhunen, allt för att den har snöat in på postkolonialistiska föreställningar om vi och dem och därför inte vågar kalla en spade för en spade.

Men vem frågar de närmast berörda? Inte många. Det är som om allt det förtryck och alla de kränkningar som alldeles levande medmänniskor utsätts för dagligen bagatelliseras för att vissa ska få göra politiska poänger. Homogejrörelsen har blivit en maktfaktor, liksom. "Jag har träffat få riktiga homofober i mitt liv, däremot många människor som tröttnat på att hbtq-folket alltid tycks ha tolkningsföreträde", skriver till exempel Kjell Albin Abrahamsson. Ja, jämt ska folk jamsa med dessa nya potentater i sin iver att framstå som politiskt korrekta. Att två män som kysser varandra på en offentlig plats fortfarande riskerar stryk räknas inte. Att många unga flator och bögar som inte har turen att bo i en storstad vill ta livet av sig är inget att engagera sig i. Att Sverige utvisar hbtq-flyktingar till det land som gjorde deras tillvaro så omöjlig att de tog sig ända hit räknas heller inte. De är inga riktiga flyktingar. De fuskar och ljuger säkert, bara för att kunna få bo här.

Invandrarna ska inte heller komma och kräva särbehandling. Alla är vi individer och några särskilda grupprättigheter kommer inte på fråga. Så fort vi börjar se folk som tillhörande en kultur eller etnicitet hamnar vi i problem, för ska den ena få kräva si kräver den andra så, och så slutar det i isolationism och balkanisering. Förresten är det orättvist mot svenskarna. Vi ska inte heller tillåta positiv särbehandling av kvinnor när det gäller utbildning eller tillsättning av tjänster, för det blir ju orättvist mot männen.

Problemet är att de verktyg som en gång skapades av feminister, postkolonialister eller hbtq-aktivister har blivit sjanghajade av nyliberalerna. De oreflekterande vita medelklassfeminister som i samma andetag kunde nämna "svarta" och "arbetslösa" behövde verkligen ifrågasättas, och så skedde också. Talet om "alla kvinnor" behövde problematiseras, liksom tanken på ett förtryckande patriarkat behövde omarbetas och förnyas. Så nu har vi liksom ingen feminism längre - ni säger ju själva att den är överspelad! Kvinnor är inga offer, säger ni, alltså behövs ingen positiv särbehandling eller annat finlir för att fullborda marschen mot ett i stort sett jämställt samhälle. Nej, just det. Det finns inga kvinnor längre i vårt postmoderna samhälle, har vi läst, så nu får ni dra konsekvenserna av det.

Och postkolonialismen ska vi bara inte snacka om. Oj, så överdrivet och överspelat det där perspektivet om the West and the rest känns i dag. I er iver att överdriva motsättningar mellan ett eurocentriskt Vi och tredje världen ser ni inte hur invandrare kan gå hur långt som helst, tänker nyliberalerna. Om inte kvinnor är offer så är förstås inte heller invandrare det. Att tala om rasism är förresten så förenklat, det handlar bara om klassmotsättningar - fyller gärna en identitetshatare i. Som om det nyliberala raserandet av vårt välfärdssamhälle skulle vara väsensskilt från de rasistiska och sexistiska diskurser som bidrog till att bygga upp denna ”formidabla, mångkulturella succé”. Som om inte kolonialismen en gång var kapitalismens barnmorska. Tala om att kasta ut barnet med badvattnet.

En gång i världen var socialantropologers syn på kultur och etnicitet något radikalt. Det var ett verktyg mot stelnade, nationalistiska och rasistiska föreställningar om andra folkgrupper. Nu används det som ett vapen mot det nyliberaler älskar att kalla "multikulturalismen". Att "multi-" betyder samma sak som "mångfald eller mång-" vet de nog. Men det låter liksom lite fjantigt med multikulti; det för tankarna till Sting och världsmusik och behöver inte tas på allvar. Så nu ska jag ge en helt annan definition av mångfald, från Nationalencyklopedin:

mångfald, geometriskt objekt som kring var och en av sina punkter ser ut som det vanliga rummet (av godtycklig dimension). Begreppet infördes av Riemann. Motivet var att det finns geometriska objekt som inte går att skilja från det vanliga rummet om man bara betraktar det nära en godtycklig punkt men som skiljer sig från rummet när man ser på hela objektet. Ett exempel på detta är sfären: runt en given punkt på en sfär kan denna plattas ut så att den blir som ett plan medan det inte är möjligt att göra en sådan utplattning av hela sfären utan att riva sönder den. Även vid en lokal utplattning kommer dock avstånden på sfären att förvrängas (vilket är välbekant från kartritning).

Mångfalden i kulturell bemärkelse verkar lika svår att fixera mentalt. Den går inte att skilja från det monokulturella samhället så länge man är tillräckligt närsynt, bara ser individen som isolerad i ett mikroperspektiv. Men om tillvaron för de ordinarie samhällsmedborgarna kan te sig tillfredsställande platt och överskådlig är den inte det för alla. När vi plattar ut tillvaron för att rita en heltäckande karta river vi samtidigt sönder den och förvränger perspektiven, oavsett om detta sker från en överdrivet materialistisk/deterministisk utgångspunkt eller från en nyliberal och voluntaristisk. Men erkännande och materiell omfördelning utesluter inte varandra. Mångkulturalism är att tillerkänna vissa grupper rättigheter, men inte för att balkanisera eller särbehandla, utan för att de helt enkelt är materiellt och kulturellt förfördelade, har en sämre utgångspunkt, diskrimineras. Att grupperna består av individer innebär inte att gruppen upphör att existera, liksom.

Jag har ett litet anspråkslöst förslag: lyssna till individerna och respektera dem i stället för att enbart betrakta dem utifrån. Det kanske är bra och stärkande för flickor med muslimsk bakgrund att gå i plugg som al-Azharskolan. Deras huvuddukar och heltäckande klädsel kanske inte är något problem för dem. Jag ser dem varenda dag, min dotter umgås med dem och de framstår som exakt lika flamsiga och frimodiga som vilka andra barn som helst i deras ålder. Deras religion kanske är en styrka för dem, eller också suckar de lite när det är Korandags, precis som jag suckade när vi hade morgonbön eller fick lära oss psalmer utantill i skolan. En dag kanske de bestämmer sig för att skippa den traditionella klädseln - eller så använder de den för att på ytan verka sedesamma.

En del av dem är säkert alldeles för hårt hållna, ungefär som barn till pingstvänner i Småland kan vara det. Men det löser man inte genom att vänstern och högern sliter i deras huvuddukar från varsitt håll. Ett betydligt större problem för dem är både öppen rasism och mindre tydlig främlingsfientlighet och svensknormativitet som gör att de aldrig riktig kan framträda som fullvärdiga och mångsidiga individer. De är inte sin religion eller klädsel, lika lite som Pippi är sina fräknar eller jag min sexuella identitet. Som grupp måste de tillerkännas vissa rättigheter, nämligen frihet från kränkande och diskriminerande behandling. De måste ses som en grupp eftersom de kränks som grupp. De måste ses som individer eftersom de inte bara är medlemmar i en grupp. De upplever sin kultur, etnicitet och religion inifrån, inte utifrån. För dem är därför ingenting av detta omgärdat med skarpa gränser. Men det innebär inte att religionen, kulturen och etniciteten inte är högst verkliga och levande parametrar i deras tillvaro. De kan vara en tillgång eller en belastning. Hijab är i grunden en bärbar mur bakom vilken kvinnan stängs in, men det innebär inte att kvinnor som bär den saknar alla möjligheter till aktörskap och autonomi.

Barnen på al-Azharskolan kommer i huvudsak från Somalia. Deras föräldrar har tagit sig hit, tvärs över jordklotet, för att skapa sig en dräglig tillvaro. Det tycker jag är en fantastisk prestation, värd vår respekt och beundran, och jag ser dessa människor som en stor tillgång för oss. Men det innebär inte att de inte får kritiseras. Naturligtvis får inte vi inte blunda för hedersförtryck eller homofobi i nåt slags relativiserande solidaritet. Lika lite bör vi acceptera islamism – eller islamofobi. Men se på barnen och deras föräldrar. Se dem! De bor i Sverige, inte Somalia. Lika mycket som deras kulturella, etniska och religiösa bagage är viktiga för dem är de svenska komponenterna det, som melodifestivalen, SO/NO-undervisningen, raketerna på nyårsafton eller chokladkakan i Pressbyrån. Är det något som är säkert, är det att alla etniska grupper som uppstår också förvandlas med tiden. Tills vidare är de svensk-somalier eller somaliersvenska, men vänta några generationer så ska ni få se att de blir lika svenska som pizza. Man måste försöka hålla två tankar i huvudet samtidigt. Människor har olika identiteter och förutsättningar, men vi måste också få slippa etiketterna när vi själva vill. Vi är trots alla människor, inte syltburkar, som Marty sa en gång.

Chokladkakan i Pressbyrån, ja. Ni vet vem som tillverkar den: kvinnan på Marabou, hon som både är kvinna och ändå inte. Hon som har kvinna på samma sätt som jag har man, på samma sätt som Stefan har bög och Fatma flata; mer eller mindre permanent, föränderligt, djupgående, ytligt, polärt eller gränsöverskridande. Men innerst och ytterst är hon en medmänniska. Kränkande och diskriminerande behandling drabbar henne och alla andra inpå bara skinnet.

Kissie och hederskulturen

Just nu förs ännu en osmaklig debatt på avskrädeshögen Newsmill. Jag borde inte uppmärksamma den, men det länkas friskt till den på Twitter och motvilligt har jag läst ett och annat inslag. Debatten handlar om hedersvåld och kulturrelativism, sägs det, och argumenten är som vanligt ytliga och populistiska, eller ska vi säga att de förs på en journalistisk nivå. Journalister är ju inte intellektuella, men till deras försvar ska sägas att det inte ingår i deras arbetsbeskrivning. Det vore heller inte möjligt med tanke på deras i allmänhet korta utbildning. Nej, deras uppgift är i stället att skvallra och väcka sensation genom att vifta med en handfull lösryckta fakta. Fördjupning är förbjudet, för ingen människa anses orka koncentrera sig så länge att någon meningsfull debatt ska hinna uppstå. Så fram och fäkta en stund i rampljuset, hörni, så kan vi gå på Riche och ta en öl sen. Samtidigt lider och dör alldeles verkliga människor, men de har ingen röst så skit i dem. Huvudsaken är att vi som har det där osynliga kapitalet får gotta oss åt vår egen förträfflighet och våra vassa pennor. Vi respekterar varandra oavsett om vi kallar oss liberala eller socialister, för i den här låtsasbataljen kan vi vässa argumenten, som det brukar heta när man gör sig blind för helheten.

Samtidigt utvisas ännu en bög till sitt ”hemland”, det vill säga den plats där han riskerar att bli trakasserad, misshandlad, torterad och slutligen mördad – med eller utan statlig inblandning. Ett hemland är det ställe där han hör hemma, för han är född där och har bott där och talar språket och har släkt där, även om han är fikus. Hemlandet har gränser och det är inte våra gränser. Det är ett annat land, för där tror man på en annan gud och har andra seder och en annan historia och beter sig på ett sätt som är otänkbart i vårt land. Man kastar stenar på folk tills de dör, till exempel. Typiskt. I vårt land brände man hotfullt fria och självständiga kvinnor på bål en gång i världen, men det är ju en annan sak. I vårt land tvångssteriliserade man tills helt nyligen underklassmänniskor som inte visste att uppföra sig ordentligt, men det är en annan sak, liksom lobotomier på galningar, medicinska experiment på sinnessvaga och tvångsassimilering av samiska barn, eller när länsman sköt hästen inför ögonen på de där tattarungarna för att få dem att fatta att här, i det här landet, i vår kultur, bor man på ett och samma ställe och uppför sig och går i skolan och böjer nacken inför patron, för det har Gud bestämt. Men allt det där är förstås historia och inget vi behöver tänka på i dag.

Nej, i dag har vi ingen hederskultur, ja om man bortser från kungahuset. Eller från det faktum att kvinnor fortfarande inte får knulla hur mycket de vill med vem de vill och hur de vill utan att drabbas av hat och hot och trakasserier. Om man bortser från att kvinnor som sticker upp misshandlas och våldtas i parti och minut, och ibland till och med mördas, av sina helsvenska män i hemmets trygga vrå, om man bortser från att kvinnor som deltar i det offentliga samtalet får tonvis med hatmejl från män som talar om att de ska hålla käften eller straffknullas – minst. Om man bortser från att överklassen låser in sina barn på Lundsberg och andra tortyrinrättningar för att de ska lära sig att bete sig rätt, till exempel om de har ärvt en sjuhelvetes massa miljoner sen pappa som hade hajat det där med mervärde dog. Ja, då ska man sköta sina affärer snyggt och kanske bara bidra med en liten spark i ryggen på den där blatten sen skinnskallarna har gjort sitt. Rentav nöja sig med att stå i bakgrunden och mysa och tänka på vilken nytta ens miljoner kommer att göra i de svenska nazisternas bo. En dag kanske de blir så rumsrena att de kommer in i vår svenska riksdag. Ja, nu är ju riksdagen nerlusad med sossar och är de inte sossar så är de mesar som Reinfeldt, men en plattform är det ju. Ger uppmärksamhet. Några välplacerade ord och journalisterna kommer rusande som den fårskock de är och inympar ens bruna tankegods hos det svenska pack…förlåt, folket.

Men någon hederskultur har vi inte, för här är vi nästan löjligt demokratiska. Ingen törs stå för att män är annorlunda än kvinnor eller att utlänningar ska anpassa sig. Det får man inte säga, och säger man det ändå – helst via någon tankesmedja - på framskjuten plats i våra dagstidningar eller på Flashbackvarianten av Svenska Dagbladet, så är man en dissident av Guds nåde. De är andra är relativister. Folk är så historielösa, har glömt Sven Hedin eller alla de framstående kraniemätare och orientalister som slog fast att de afrikanska kvinnornas onaturligt uppsvullna bakdelar hängde ihop med deras lättja och promiskuitet, precis som den europeiska arbetarklassen som ynglade av sig så att Västerlandet hotades av överbefolkning och matbrist. Snipp, snipp, fram med saxarna och klipp av äggledarna, för det är en gudi behaglig gärning. Och fram med linjaler och karta och kartlägg hottentotterna så att det blir tydligt vem som hör hemma var, fram med geologiska instrument och kartläggning av flora och fauna med latinska namn så att vi kan köpa upp naturtillgångar och importera råvaror i våra fabriker och kolonisera hela världen på det att kapitalismen må se dagens ljus. Kapitalismen, garanten för demokrati och fred på vår jord.

Ja, det är alltså därför Berns sparkar blattarna när de sticker upp. Det är därför polisen står innanför spärrarna i tunnelbanan för att fiska upp papperslösa. Det är därför DJ Runkblöjan (alltså Jan Björklund; anagrammet skapat av Agnes Arpi, alias @TantAgnes på Twitter) ställer krav på språktest och Jimmie Åkesson vill repatriera de oanpassliga. Gör vi ingenting snabbt så kommer snart Sverige att inte bara ha en kebaberia i varje gathörn, utan en moské också. Säger vi inte stopp kommer våra små lintottar att uppfostras av kvinnor i burka. Gör vi ingenting kommer dessutom de rätt så exotiska små kvinnorna från haremet vi smygrunkar vid tanken på att mördas av sina bröder och då blir det ju inget över till oss. Okej, vi kan alltid åka till Thailand, eller åtminstone få en massage med lyckligt slut på salongen på Hornsgatan. Men det är inte samma sak. Vi vill att de ska visa sig lika nakna som Kissie. Av med hucklena och de fotsida klädnaderna, bara.

Sådär. Jag ville få ur mig det värsta. Nu känns det bättre igen. Jag ville bara, på mitt omständliga vis, meddela att allting hänger ihop. Man kan inte vara emot ett förtryck utan att vara emot ett annat om man har någon heder i kroppen. Det går inte att motsätta sig religiöst förtryck utan att vara feminist eftersom religionen är en av feminismens stora fiender. Visst finns det en lätt uppsminkad Jonas Gardellvariant där alla bara kramas och förstår varandra, men i grund och botten är religionen en uppfinning av skäggiga patriarker för att hålla nere packet, och då särskilt kvinnorna. Det är också omöjligt att vara emot en patriarkal maktordning utan att samtidigt motsätta sig förföljelsen av långtidssjukskrivna, den negativa särbehandlingen av funktionsnedsatta och så vidare. Har ni hört talas om baltutlämningen? Den var i förrgår. Har ni hört talas om de tyska transittågen? Samma sak. Det var i går, nej, det var för en timme sen, som det var straffbart att vara homosexuell här i Sverige. Det var bara några minuter sen svenska kvinnor blev myndiga. Det var bara sekunder sen bastuklubbslagen avskaffades. Och skit nu i den orimliga kronologin och inse att vi bär med oss vår historia in i nuet. Det är nu vi sorterar in folk i bättre och sämre, högre och lägre, vi och dem, män och kvinnor, heterosexuella och andra, dygdiga och lösaktiga, arbetsföra och värdelösa. Det är nu vi straffar alla avvikare. Tala om hederskultur.

Att se rasism som en gåva

Jag läser Malin Ullgrens recension av Barbara Ehrenreichs "Gilla läget: hur allt gick åt helvete med positivt tänkande" där författaren bland annat skildrar hur hennes läkare uppmanade henne att se bröstcancern som en gåva. Jag slås av tanken att jag kanske borde se Folkpartisters alla rasistiska utspel på samma sätt: som en gåva. Men trots att jag försöker bär det emot. Om vi bodde i en värld där förnuftet härskade skulle krav på språktest, burkaförbud eller obligatorisk undervisning i jämställdhet mötas med ett leende. Minst. Inte behöver vi några skrattkurser när vi har såna clowner i vår mitt! Men tyvärr. Jag blir ändå smått deprimerad över alla dessa dumheter som det forna liberala partiet består oss nuförtiden. Det finns trots allt människor som tar dem på allvar.

De flesta av artikelförfattarna tillhör tankesmedjan Liberal Enfald, knuten till Fp (se kommentarsfältet). Den mest kända representanten för de enfaldiga är kanske Philip Wendahl som skrev ett försvar för Pim Fortuyn ("han var inte invandrarfientlig - han hade knullat med mörkhyade män"). I slutklämmen av sin artikel önskade sig Wendahl att Folkpartiet skulle gå i samma riktning som Venstre i Danmark. Det senare verkar gå fortare än Wendahl kunde drömma om. För vad är det Burklund och kompani säger? Jo, att mångkulturalism är ett gissel, att vi måste ställa krav på invandrarna, att de svenska värderingarna måste värnas. Detta, menar de, är att "tala klarspråk". Jag kallar det nyspråk.

Det går en rak linje mellan den unkna självhjälpsreligiositet som Ehrenreich skildrar och rasismen i de "liberala" utspelen. I det förra fallet handlar det om föraktet för svaghet och rädslan för offerrollen, i det senare handlar det om att bortse från den konkreta situation som asylsökande och invandrare befinner sig i. Jag skrev om Kajsa Ekis Ekmans "Varat och varan" häromdagen. Hon analyserar också offerbegreppet, här i talet om prostituerade. De nyliberala prostitutionsförespråkarna säger att de inte ser "sexarbetaren" som ett offer. Med denna språkliga krumbukt tror de sig prata om kvinnligt aktörskap: Kicki är en stark tjej som själv har valt att sälja sex. Hon ser sig inte som ett offer. Därmed blir förstås könshandeln inte en fråga om maktordningar utan om två vuxna människor som bla bla, you know the drill. Men som Ekis Ekman skriver är det ingen som har påstått att de prostituerade står där apatiskt med hängande armar och är ur stånd att hantera sin situation. Att falla offer för något är inte att vara ett offer. Men den obehagliga diskurs som verkar råda numera säger att ingen får vara utsatt för något - för då måste man ju analysera det och kanske rentav göra nåt åt saken. Den föraktade offerrollen är något som felaktigt tillskrivs den som utsätts för något: att vara offer blir en egenskap.

Om något skaver i tillvaron får man alltså inte vara ett offer. Går det åt skogen har man sig själv att skylla; det är nog en oförmåga att ta sig i kragen som är problemet, inte eventuella yttre omständigheter. Just den här oförmågan, eller ska vi säga oviljan, att ta sig i kragen är naturligtvis också roten till de svartmuskigas problem i vårt vackra land. De kan liksom inte frigöra sig från sin kultur, sina primitiva föreställningar och sin underlägsna religion. Och då kommer mjäkiga mångkulturalister och gör saken etter värre genom att säga sig vilja förstå dem! O fasa. I sin artikel fnyser folkpartisterna åt tanken att "ingen kultur kan anses vara bättre än någon annan". De vet minsann bättre och motiverar det med att "liberalismen får inte vara värdeneutral". Jag antar att de menar liberalism av den rätta ullen, inte exempelvis indisk dito. Att det skulle finnas universella värderingar om rättvisa och frihet har inte fallit dem in; nej, det är naturligtvis svenska värderingar och seder vi måste slå vakt om. Som att det är fint att supa sig drängfull på kräftskivan, eller vanan att knuffas och tränga sig före andra i tunnelbanan. Därmed fjärmar de sig från själva liberalismens idé om universella rättigheter och skyldigheter.

Mångkulturalism är ett svårt missuppfattat begrepp. Den handlar inte om att tillmäta människors kultur och grupptillhörighet ett överdrivet värde. Den handlar heller inte om att se människor som styrda av sin kultur eller om att alla ska få "ta med sig sin kultur" ograverad till främmande länder. Som om det vore möjligt. Ska vi kunna ta ställning till frågor om integration, kultur och religion ur ett mångkulturellt perspektiv måste vi diskutera den konkreta situationen. En muslimsk, invandrad kvinna i Vällingby befinner sig på en plats som inte har många likheter med Somalia. Det liv hon lever här beror på faktorer som är unika för just den här tiden och platsen. Den kultur hon var van vid i sitt hemland är här en minoritetskultur. Att visa respekt för hennes behov och särart innebär inte något slags slapp kravlöshet. Det är illa nog att hon möts av rasism på grund av sitt utseende utan att hon ska bli ständigt påmind om att hon inte duger om hon inte anammar svenska seder och bruk. Hon ska naturligtvis inte ses som ett "offer" och på henne kan man ställa samma krav som på vem som helst. Men att blunda för att hon befinner sig i en utsatt situation och implicera att hon bara har sig själv att skylla om det inte går henne väl i alla lägen är ren cynism. Liberalismens ideal kan inte heller pådyvlas en hel kulturell grupp. Att hävda den svenska kulturens primat och se de andra som underlägsna och geografiskt felplacerade är ren rasism.

"På samma sätt som man inte blir medlem i en organisation vars idéer man inte delar ska man inte bli medborgare i ett samhälle vars värdegrund man avvisar", skriver Liberal Enfald. Men ni är inga representanter för min värdegrund och skulle ni få råda skulle jag avsäga mig mitt medborgarskap. Vi behöver ert "klarspråk" ungefär lika mycket som vi behöver bröstcancer. Å andra sidan är förstås cancern behandlingsbar till skillnad från er enfald och rasism. Man skulle rentav kunna lära sig att gilla läget.

Våldtäkt, den perfekta metaforen

Ingen har väl undgått Sverigedemokraternas utspel om den så kallade våldtäktsvågen. Att deras "studie" är helt galen både till sina premisser (lyssna på Jerzy Sarnecki förklara metodfelen i Studio Ett) och sina slutsatser (se SvD:s faktagranskning) är föga förvånande. Ingen någorlunda reflekterande eller kritiskt tänkande människa köper alltså deras struntprat, men det bekymrar nog inte Åkesson. Han är inte dummare än att han själv förstår det orimliga i såväl analysen som det påstådda botemedlet: att kraftigt begränsa invandringen. Men han vet att just våldtäkt väcker starka känslor och att om man kan framställa problemet som att det är invandrarnas fel så kan han vinna röster.

Sverigedemokraterna talar på fullt allvar om "fäderneslandet" i sitt idéprogram. Det är de väldigt ensamma om, av naturliga skäl. Men det är ingen slump att det land man drömmer om - ett land som aldrig har existerat - har manligt kön. Män och kvinnor är till sin natur olika, slår Sd också fast, men går inte närmare in på skillnaderna. Åkesson skulle säkert säga att kvinnor är mer omvårdande (alltså känslomässiga) medan män snarare brinner för sin uppgift (är rationella). Fäderneslandet är en idé om förnuft medan hembygden, som de också vurmar för, har mjukare konturer. Som bekant är förnuft viktigare än känslor, och den som är känslig är också mjuk och därmed kvinnlig. Och inte nog med det; förnuftet är den moderna, vita och civiliserade människans adelsmärke medan känslor är primitiva och påminner oss om tidigare utvecklingsstadier. Ja, ni vet, såna som fortfarande dominerar i andra kulturer långt bort från vår.

Plats på scen för den pigmenterade penisen. Vad kan väl vara värre än att med våld bli penetrerad av en sådan? Den svartmuskige våldtäktsmannen förgriper sig inte bara på våra vita kvinnor just som de hade tänkt kärna smör och spela nyckelharpa; han sticker in sin svarta kuk i själva samhällskroppen och sprutar ut sitt gift. Fäderneslandet blir alltså penetrerat och därmed förnedrat. Stackars fäderneslandet! Hur ska man kunna vara rationell, hård, konsekvent och stark när man är reducerad till skälvande hull? Den smällen reser man sig inte från i första taget.

Men kanske har den primitives smitta redan gripit omkring sig i samhällskroppen, för hur ska man annars förklara dessa porösa gränser, denna mjuka attityd till de främmande, denna brist på rakryggad konsekvens? I sanning, nationen är besudlad av sodomiter, förblindad av feministiska och akademiska blå dunster, den är förslavad under groteska vanföreställningar om det politiskt korrekta! Men nu har det gått för långt, vi står inför en kris och sanningens banérförare är de enda som kan rädda oss. Vi måste ta vårt förnuft tillfånga och repatriera eller assimilera invandrarna. Sluta tjafsa, kort sagt.

Som sagt, ingen reflekterande människa kan ta Sd:s siffror och slutsatser på allvar. Men det finns nog en risk att retoriken och symboliken som jag skisserar ovan kan spä på föreställningar om "främmande kulturer" och de primitiva, svarta, överkåta, impulsiva och våldsamma personer som liksom bara inte kan bärga sig när de ser vackra svenska flicka.

Men en sak är bra med vackra svenska flicka. Hon är inte så dum att hon inbillar sig att Sverigedemokraternas utspel skulle ha något med hennes trygghet att göra. Och en överväldigande majoritet köper sitt smör på Ica och lyssnar inte ens på Åsa Jinder.

Hårdare straff och okonventionell ojämlikhet

SvD har intervjuat antigrationsminister Nyamko Sabuni vars bok "Det nya Sverige" kommer ut i dag. Sabuni föreslår att föräldraledighet kan dras in för den som har fått uppehållstillstånd, detta för att bättra på integrationen. Man ska alltså inte gå hemma och lata sig, utan genast tvingas skaffa ett jobb, men inte vilket jobb som helst. Nej, det ska vara ett subventionerat jobb i tjänstesektorn eller en särskilt tillskapad låglönesektor. Såklart. Långa arbetsdagar till en mer eller mindre symbolisk lön gör människan fri och glad, för att inte tala om hur glada och integrerade barnen blir. Efter en tid på dagis kan de börja lära sina föräldrar svenska - vilket de senare inte har tid med då de måste röja undan bajskorvar i Edvard Unsgaards trappuppgång. Jo, det är väl lite kontroversiellt, skriver Svenska Dagbladet, och Sabuni inser att

hennes kritiker kommer att beskylla henne för att vilja skapa ett låglöneproletariat: –Skillnaden mellan den som har ett väl avlönat jobb och den som har ett lågt avlönat jobb är väsentlig. Men skillnaden mellan den som har arbete och den som inte har arbete är mycket värre.

Visst har hon rätt. Skillnaden är väsentlig mellan att vara svensk och osvensk. Och finns det något osvenskare än att inte jobba? Men liberala ideal om allas lika värde och allas lika rättigheter får inte stå i vägen för en integration på majoritetens villkor.

Jag håller med om att det är önskvärt att barn går på dagis. Det är nämligen bra för barn så länge förskolorna är bra, vilket har visats i många studier vid det här laget. Men att erbjuda bra dagis är inte samma sak som att tvinga föräldrar att sätta sina barn på dagis, tycker jag - kalla mig konventionell. Sabuni verkar dessutom glömma bort att hennes regeringskamrater Kd vill tvinga alla kommuner att införa vårdnadsbidrag, och att detta bidrag har hållit barn undan från förskolan. Att det skulle bli så varnade ETC.se för här, och konsekvenserna blev mycket riktigt som befarats, skrev bl.a. Dagen om tidigt i år.

Häromdagen propagerade Folkpartiet för symboliska löner för lärlingar, nu kommer Sabunis utspel om samma sorts lönesättning för invandrare. Det är bara en tidsfråga innan Folkpartiet följer sina danska kolleger som vill göra Danmark till världsmästare i integration.

Gemensamt för Folkpartiets och Alliansens olika förslag under valåret är en uppdelning i vi och dem. Justitieminister Beatrice Ask anser till exempel att det svenska folket stöder hennes krav på strängare straff, för det har Moderaternas egen opinionsundersökning visat. Men om man bemödar sig om att undersöka fakta i målet visar det sig att hon har helt fel. I dagens DN skriver Henrik Tham och Kristina Jerre att krav på skärpta straff saknar stöd hos svenska folket. Slutsatsen av studien är att

Oavsett skälen för den tilltagande straffrättsliga inriktningen av kriminalpolitiken, så föreligger tydligen ett glapp mellan politiker och allmänhet. De politiska kraven på skärpta straff tycks inte ha stöd i allmänhetens informerade och konkreta rättsuppfattning.

Nej, när folk får sätta sig in lite i sakfrågorna, inte bara svara på generella frågor, blir deras uppfattning om brott och straff betydligt mer nyanserade. Ja, jag tror faktiskt att de flesta skulle skriva under på att vi måste börja dalta med brottslingarna. Alla utom batongpolitiker och andra som hela tiden skjuter in sig på röstsvaga, missgynnade och diskriminerade personer. De ska banne mig styras med hårdhanskarna på. Det gör nämligen samhället bättre, på nåt slags voodooartat sätt. Bättre för de redan privilegierade.

Etisk resning?

Vår hudpigmentering är ett resultat av evolutionen. Mycket pigment skyddar mot nedbrytning av folsyra, lite pigment underlättar upptag av D-vitamin. Vill ni läsa mer om det här, kan ni studera The Evolution of human skin pigmentation. Och är ni för lata för att läsa en kort artikel kan ni se Nina Jablonski föreläsa på ett mycket engagerande vis här (16 väl använda minuter). Tyngdpunkten i artikeln och videon ligger på evolutionen, även om Jablonski tar upp rasism – vill man ha ett bra argument mot kreationister räcker det med att peka på sin hud.

Som bekant bor det av historiska skäl mängder av svagt pigmenterade i exempelvis den forna straffkolonin Australien, och mänger av kraftigt pigmenterade i Nordamerika, slavhandlarnas stora avnämare. Det gör att de förra riskerar hudcancer och de senare d-vitaminbrist, enkelt uttryckt. Nu har vi för första gången fått en måttligt pigmenterad amerikansk president, som Jablonski uttrycker saken, men det tog några hundra år. Rasism som bygger på hudfärg och andra typiska drag hos vissa befolkningsgrupper, som formen på ögonen eller näsan, lever förstås vidare även om den inte anses rumsren. En form den tar sig är fetischeringen av det annorlunda, skulle jag vilja påstå.

Jag vet inte hur många bleksvenska män som får etnisk resning vid tanken på de där exotiska kvinnorna. Det är nog inget man gärna vidgår, annat än grabbar emellan. Och det är nog inte helt okej att t.ex. bara jaga svarta tjejer, va? Som om de vore nåt slags sebror och inte individer. Jag känner i alla fall ett visst obehag vid tanken, kalla mig sexualfientlig statsfeminist. Men det finns många varianter. En relativt vanlig syn är en svensk man med en thailändsk kvinna. Det kan vara kontroversiellt, men väcker ändå mindre uppseende än kombinationen svart-vit, där bådas ingrupper kan mobba ut dem.

En annan rätt vanlig kombo är en svensk man och en rysk eller polsk kvinna. Den är inte lika iögonenfallande, men är ofta problematisk ändå. Lissa Nordin har skrivit en fängslande bok om sin studie av ensamma norrländska män, ”Man ska ju vara två”. Här får vi bl.a. möta män som åker på kontaktresa till St. Petersburg. Det möts av förakt från omgivningen. Inte nog med att de stackars hopplösa gammpojkarna måste söka sig utomlands, de blir ju lurade av de där ryska halvfnasken. För vad i hela friden kan en kvinna se hos en kroniskt snusande luns i glesbygdsblazer från Helly Hansen? Inte nog med att han har fel manlighet, han har också fel begär och bor på fel ställe. Det är en lose-lose situation, liksom.

Det finns fler kombinationer som anses fel. En Medelålders karl™ med En 20 år yngre fru™. En Invandrarkille™ med en Blond bimbo™… Listan tar inte slut där, men jag ska koncentrera mig på aspekten överordning-underordning. Varför tycker folk att det är okej att raljera över den där medelålders karlen med sin importfru eller den åldrade rockstjärnan med sin unga kvinna? Märker de verkligen inte vilket förakt de ger uttryck för? Jag tycker att det är djupt ofeministiskt att frånkänna de där ”svaga”, ”desperata” eller ”omedvetna” kvinnorna en förmåga att fatta egna beslut, som om de skulle sakna autonomi.

Tänk dig att du är en relativt välutbildad men underbetald kvinna i Ryssland. Du ser hur den nygamla nomenklaturan roffar åt sig med båda händerna medan din farmor och farfar, arbetets hjältar, inte skulle överleva på sina ynkliga pensioner om de inte hade en datja. Du ser limousinerna på Nya Arbat, du ser på teven hur folk längre västerut har stora, välplanerade kök, ljusa och välstädade trappuppgångar, treglasfönster, fräscha dass, obegränsat med varmvatten… Och kontrasterar det mot din egen situation. Det är ett jävla hån. Du träffar en svensk man som verkar trevlig, tycke uppstår och ni beslutar er för att försöka tillsammans. Så du flyttar till ett land där du inte kan språket, inte känner en kotte, inte kan de sociala koderna, inte vet hur samhället fungerar, inte har ett jobb. Lätt som en plätt, eller hur?

Själv skulle jag aldrig i livet flytta utomlands om jag inte var absolut tvungen, därtill är jag alldeles för trygghetsknarkande och bekväm, för att inte tala om rotad. Jag gillar att kunna det här samhället på mina fem fingrar även om jag sannerligen inte gillar alla aspekter av Sverige. Och jag har mina barn att tänka på - skulle jag rycka upp dem? Inte i första taget. Så jag har faktiskt ingen förståelse för det där föraktet. Och om det är svårt att skutta västerut ett antal mil, tänk er att flytta tvärs över jordklotet och resten av livet få finna sig i att vara avvikande enbart på grund av sitt utseende.

Den där så kallade bimbon, sen. Är hon inte en femtekolonnare, ett hån mot allt vad medvetna kvinnor kämpar för? Ni kan se en bra illustration av den tanken här, i How to trick people into thinking that your’re good looking. Den är rätt kul, eller hur? Jenna Marbles är förstås ingen bimbo, tvärtom driver hon med alla som pimpar sitt utseende (pun intended). Men frågan är varför någon vill se ut så där. Jo, gissar jag, för att det är ett kapital. Och för att man kanske lider brist på annat kapital. Bimbon har inte gått på Lundsberg, liksom. Men det innebär inte att hon är dummare än du eller jag, lika lite som thailändskan är så insnöad på ett visst sätt att göra kvinnlighet på att hon inte kan förändra det.

Med detta sagt är det ändå inte oproblematiskt med över- och underordning, även om man aktar sig för att dra snabba slutsatser om den man ser som underordnad. För om jag ogillar bleksvenska män som enbart raggar på starka pigment är det ingenting mot vad jag tycker om samma mäns syn på Den svenska kvinnan™, hon som jämt har huvudvärk och kräver att han ska tvätta sina kalsonger själv. Sagda män brukar kontrastera det mot östisar av allehanda kulörer, de där som är så arbetsamma och aldrig knotar. Eller mot de sensuella asiatiskorna som gärna bjussar på en avsugning efter den kryddstarka middagen. Eller mot de unga och fräscha utan hängpattar och bristningar och en massa besvärande åsikter och, gud bevare oss, vidhängande ungar.

Sen finns förstås det omvända, och då menar jag inte bara exotism åt andra hållet, typ Robyn i Japan eller tjejer som eller bögar som. Nej, jag menar det creddiga i att vara kompis med en rullstolsburen flata från Peru eller en tvättäkta transman eller en superintellektuell iranska eller så. Ja, ni vet: berättelser om hur hans eller hennes mamma eller ännu hellre pappa föddes under en motorvägsviadukt och fick hiv av en torsk i Rio de Janeiro. Visst, det är frestande att stoltsera med lånta fjädrar, men jag tycker inte att mina medmänniskor ska vara ett slags accessoarer. Det är nästan lika motbjudande som när föräldrar försöker höja sin status genom att göra sina barn till nåt slags högpresterande, vandrande reklampelare genom att tvinga in dem i högstatusplugg, seglarläger och golfklubbar. Fast det är tvärtom: Se på mig! Jag har absolut inga fördomar, för jag känner en bög. En svart bög. En neurosedynskadad svart bög. Som snart ska dö, det måste jag blogga om.

Vi lever i en värld där evolutionen av den mänskliga arten antagligen har upphört. Vi är helt enkelt för många för att någon mutation i bättre eller sämre riktning kan få någon genomslagskraft – det är i alla fall vad jag har hört av folk som kan sånt. Men följderna av vår pigmenteringsevolution, och inte minst av kolonialism och folkförflyttningar i modern tid, lever vidare. Tänk dig att ständigt få frågan om vad du tycker om ordet ”negerboll” bara för att du är svart. (”Men ’neger’ betyder ju bara ’svart’, egentligen” och yada yada.) Eller tänk dig att du är thailändska och inte släpps in på nattklubben för att det vet man ju vad alla thailändskor har för yrke. Tänk dig att du inte kan gå och handla kläder utan att känna att du har ögonen på dig för att du har en vid sammetskjol. Eller tänk dig att du är den där trofén och maskoten som alla vill gulla med. Det räcker inte med att snällistiskt prata om att vi alla är individer, det behövs aktivism. Faktiskt. Och då menar jag inte att vi alla ska ta varandra i handen och sjunga Ebony and Ivory. Visst är det rart med Macca och Stevie, men också bra tandlöst. Nej, om man kan dansa till det är det baske mig inte min revolution (som en vän till mig hade som motto på Fejan förr). Det krävs lite etisk resning i motsats till den etniska resningen och alla dess underarter. Och då har jag ändå bara behandlat en liten del av den samlade rasism, det postkoloniala förtryck och den främlingsfientlighet som fortfarande är skrämmande utbredd, bara den så kallat "gamla" rasismen.

Populisten som ville förbjuda slöja

Jan Björklund vill nu göra det lättare att stoppa elever som bär heltäckande slöja skriver bl.a. Svenska Dagbladet och Sveriges Radio. ”Folkpartiledaren Jan Björklund vill ändra skollagen och högskolelagen så att en rektor för en skola eller universitet ska kunna förbjuda elever och lärare att ha burka eller niqab.”

Att Skolverket redan har givit rektorer rätt att stoppa heltäckande slöja, vilket man kan läsa om här, räcker inte för Björklund. Fallet med den kvinna som uteslöts från en barnskötarutbildning för att hon bar niqab gick till DO och har ännu inte avgjorts. Björklund vill alltså föregripa Diskrimineringsombudsmannens beslut och en gång för alla slå fast i såväl skollagen som högskolelagen att niqab och burka inte ska tillåtas. Därmed ansluter han sig till Sakine Madon, som i en ledare i Expressen i fjol ville förbjuda slöjor i grundskolan och skrev så här:

Varför pratar så få om barn som täcks från topp till tå? Förbud mot hindrande klädsel borde för länge sedan ha införts i grundskolor. Inklusive friskolor. Barn går i skolan för att utvecklas och lära sig saker, inte för att lindas in i tyg som hindrar deras rörelsefrihet eller för att representera föräldrarnas religiösa identitet.

I samband med Madons artikel gjorde Expressen en webbenkåt, där en majoritet av deras läsare ville förbjuda burka helt. Madon ser visserligen burka och niqab som utslag av ”en unken människosyn” men anser inte att vuxna människors klädsel är en fråga för lagstiftare. (Den som väljer att dölja sitt ansikte får däremot vara beredd att ta konsekvenserna av sitt val, skriver Madon). Men barn ”väljer inte att gå i heltäckande” och hindras i sina aktiviteter som gymnastik, och därför vill alltså Madon förbjuda slöja i grundskolan. Björklund vill gå alltså gå längre än Madon och förbjuda niqab/burka även på universitetet.

På Al-Azharskolan i Vällingby där jag bor går bortåt 400 elever, de flesta med somalisk bakgrund. Skolan är en friskola med muslimsk profil, vilket innebär en timmes undervisning per vecka i profilämnet islam. Varken lärare eller elever behöver vara muslimer, även om de flesta är det. Om Madon fick sin vilja igenom skulle samtliga flickor här tvingas ta av sig slöjan – i alla fall under skoltid. (Ingenstans antyder Madon att de skulle förbjudas bära slöja på väg till eller från skolan eller under sin fritid, varför man kan undra hur befriande ett slöjförbud i skolan skulle vara.) Men ”vanlig slöja”, d.v.s. hijab, anses alltså inte utgöra något hinder för en friskola att bedriva sin verksamhet enligt svenska myndigheter.

Beslutet från Skoverket motiveras med att burkan ”kan störa pedagogiken”, bl.a. genom att förhindra ögonkontakt. Man motiverar också sitt beslut med att ”eleverna inte anses ha rätt att utnyttja skolorna för religiösa manifestationer eller speciella kulturyttringar”. Här ligger man nära den kontroversiella dom från Frankrike där författningsdomstolen kom fram till att det inte i sig ska vara förbjudet för elever att visa sin religiösa tillhörighet, men

…denna frihet tillåter inte elever att bära tecken på religiös tillhörighet som genom sin natur, genom de förhållanden under vilka de bärs individuellt eller kollektivt, eller genom sin demonstrativa eller kravfyllda karaktär, skulle kunna utgöra en form av påtryckning, provokation, omvändelseförsök eller propaganda och hota värdigheten eller friheten för elever eller andra medlemmar av utbildningssamhället, äventyra deras hälsa eller säkerhet, störa undervisningen eller rubba lärarna i deras pedagogiska roll, kort sagt, rubba ordningen i skolan eller störa den offentliga tjänstens normala sätt att fungera (utdrag ur Avis du Conseil d’Etat du 27 novembre 1989).

Skolverket låter alltså de enskilda skolorna av avgöra om bärandet av en religiös huvudduk skulle kunna ses som en protest eller provokation, precis som i Frankrike. Inställningen att staten ska beskydda unga kvinnor från deras patriarkala kultur blandas här med tanken om att slöjbärandet kan vara självvalt och ha politiska syften. Detta förefaller mig något motsägelsefullt. Att som skolverket dessutom anföra att heltäckande klädsel kan medföra risker vid exempelvis kemilaborationer är ett resonemang i samma anda som Sakine Madons tal om ”det opraktiska”. Med tanke på att skolor i exempelvis Saudiarabien knappast har dessa problem förefaller sådana argument långsökta. Heltäckande slöja anses också enligt Skolverket försvåra identifikation – vilket är en paradox: antalet burka/niqabbärande elever i Sverige lär vara väldigt lågt. Om något bidrar burkan till att peka ut bäraren i en ”burkafri” omgivning. Hur utbrett är det här ”problemet” egentligen. Jag bor granne med Al-Azharskolan och ser eleverna varenda dag. Inte någon har niqab eller burka, däremot har jag sett en mamma i niqab och en i burka. Men inte en enda elev, alltså, och jag har nog sett de allra flesta.

Seyla Benhabib skriver apropå det franska beslutet att det ironiskt nog var ”det franska utbildningssystemets egalitära normer som förde dessa flickor ut ur hemmets patriarkala strukturer och in i den franska offentligheten och gav dem självförtroende och förmåga att ge bärandet av huvudduk ny betydelse”. Det hade varit rimligare, fortsätter hon, att föra en dialog med ungdomar om hur det är att vara muslim i det franska samhället i stället för att kriminalisera deras aktiviteter. ”Tyvärr fick vi inte höra rösterna från dem vars intressen påverkades mest av de normer som förbjuder bärande av huvudduk under vissa villkor.” En artikel i DN från 2007, Mamma var orolig när jag tog på slöjan kan tjäna som exempel på hur en sådan dialog skulle kunna inledas. Här berättar Majna, Hanna, Sara och Maria varför de valde att börja bära slöja i tonåren. Ingen av dem har gjort det på grund av yttre påverkan, och de kan alltså ses som exempel på det kvinnliga aktörskap som diskursen om den kulturellt styrda människan förbiser. Däremot innebär deras tro och dess uttryck i form av huvudduk andra problem: ”Det största problemet är att muslimer inte ses som ’riktiga’ svenskar, menar Maria, Sara och Hanna. Trots att de är födda i Sverige känner de sig inte helt accepterade i det svenska samhället.”

När Jan Björklund väljer att föra fram frågan i dag kan man undra vad det beror på. Om man är naiv, vill säga. För naturligtvis är det valet i höst som ligger bakom. Genom sin senaste piruett vill Björklund locka väljare som upprörs över muslimskt kvinnoförtryck. Detta är samma strategi som när Sverigedemokraterna vill framställa sig som hbt-vänliga genom att angripa muslimer. De riskerar att ta över Sverige, skriver bland annat Kent Ekeroth i sin blogg. Och alla vet ju hur muslimer ställer sig till homosexualitet, liksom.

Under Bengt Westerbergs tid var Folkpartiet ett antirasistiskt parti. Liberalismen har också stolta traditioner när det gäller att värna om individens frihet, en frihet som dock begränsas av att den inte ska få medföra negativa konsekvenser för någon annan. Men Jan Björklunds liberala kompass verkar snurra hej vilt, för vem drabbas av att svenska rektorer, myndigheter och lagar får förbjuda niqab och burka i undervisningssammanhang? Jo, den mycket lilla minoritet elever som av olika anledningar väljer – eller i värst fall tvingas – att bära heltäckande slöja. Det ”problem” man söker lösa är mikroskopiskt – nästan som om det skulle bli förbjudet i lag för gummifetischister att ha dykardräkt på sig i plugget. Nej, Björklund vill fiska röster genom att rida på vågen av främlingsfientlighet, rasism och islamofobi som sköljer igenom hela Europa just nu. En dag kommer han att bli ihågkommen som den som drog liberalismen och Folkpartiet i smutsen.

The old whites' network

Först (jag ska snart komma till ämnet som anges i rubriken):

Det finns flera vanliga argument för varför kvinnor bör ha lika representation i olika samhälleliga organ och i näringslivet. Ett är rättviseargumentet: kvinnor utgör 50 % av befolkningen och det förhållandet ska förstås återspeglas i representationen. Ett annat är att kvinnors erfarenheter är unika och därför är just kvinnor bäst lämpade att driva kvinnofrågor. Ett tredje är att kvinnor är annorlunda till sin natur och att denna annorlundahet är berikande. Kanske bör det här sista argumentet förtydligas; i exempelvis näringslivet anser många att kvinnliga chefer har mer empati, är mer inställda på att samarbeta etc, till skillnad från sina manliga kolleger som pekar med hela handen. Ett fjärde argument är att kvinnor som grupp särbehandlas negativt och att man bara kan komma tillrätta med det genom större kvinnorepresentation.

Det saknas förstås inte motargument. Att kvinnor utgör hälften av befolkningen är i sig inget skäl att de ska ha motsvarande representation, säger motståndaren. Hur organiserar man t.ex. en riksdag om personer av utländsk härkomst, personer med funktionsnedsättningar, hbt-personer och andra ska representeras i proportion till sin befolkningsandel? Ju mer man delar upp samhället i undergrupper, desto mer problematiskt blir en sådan princip.

Man kan också ifrågasätta att kvinnors erfarenheter gör dem bäst lämpade att föra sin egen talan. Kan inte en man sätta sig in i ämnet och driva feministisk politik lika framgångsrikt? Eller, analogt med det; Kan inte heterosexuella driva hbt-frågor?

Mot det tredje argumentet kan man invända att kvinnor sannerligen inte är annorlunda till sin natur och att de "kvinnliga" egenskaper man eftersöker hos chefer är en produkt av en falsk och svartvit uppdelning av mänskligheten i män och kvinnor. De så kallat kvinnliga egenskaperna är i själva verket allmänmänskliga och manliga chefer kan vänja sig av med att peka med hela handen, kanske om man belönar dem med en Frolic varje gång de gör rätt.

Antifeminister som Pär Ström kan mot det fjärde argumentet hävda att det i själva verket är män som är en utsatt grupp i vårt statsfeministiska samhälle - medan en feministisk organisationsforskare skulle påpeka det självklara, att även om antalet murvor är lika stort som antalet snoppar i en organisation är det ingen garanti för en jämställd politik eller policy. Att räkna kön är en bra början, inte mer.

Ni får ursäkta om min framställning av argumenten ovan dels är ofullständig, dels grovt förenklad. För det är den sannerligen, och de här frågorna har diskuterats på en mycket avancerad nivå under många år av tänkare som jag inte ens når till fotknölarna. Mitt syfte är inte att föra den diskussionen vidare eller ens redovisa den på ett tillfredsställande sätt. Nej, men jag vill ta upp en liten aspekt av det här med representation, nämligen vithet.

Så för det andra (efter det här stycket lovar jag att gripa mig an ämnet i rubriken):

När krav framförs på kvotering till storföretagens bolagsstyrelser hävdar motståndarna att tanken är absurd: det måste vara kompetensen som styr. Kvoterar vi in kvinnor gör vi dels företagen en otjänst eftersom de inte får den optimala styrelsen, dessutom gör vi de inkvoterade kvinnorna en otjänst. Hur ska de kunna försvara sin position inför omvärlden? Men det resonemanget kan man vända på. Män kvoterar in män och det har de alltid gjort. Men män behöver sällan försvara sin position; det tas för givet att de har fått uppdraget eftersom de är kompetenta. Att män rekryterar andra män skulle vissa hävda beror på en medveten strategi från patriarkatet. Och visst kan det ligga nåt i det, visst finns det ett kvinnohat. Men ofta beror det här på att män är så vana vid att en chef ska vara manlig att de inte vet hur de ska förhålla sig till en kvinnlig dito. De oroar sig för att något ska gå förlorat i dynamiken, kanske att hon ska ställa en massa jobbiga frågor och haka upp sig på ovidkommande punkter under styrelsemötena.

Och så kan det också vara, sett ur männens perspektiv. Jag läste en fenomenologisk studie i ämnet som var väldigt intressant. I den framkom det att styrelsemötena var en ritual som i hög utsträckning handlade om att bekräfta och delvis omförhandla rådande maktstrukturer. Själva sakfrågorna ägnades inte mycket tid eftersom det rådde en konsensus kring dem, nej det viktiga var när och hur länge varje person talade, hur han presenterade sig själv och sin position i rangordningen och så vidare. Ett korrekt beteende belönades och förstärktes därför, och efteråt gick de flesta nöjda därifrån. Men så satt där en nytillsatt kvinna som inte begrep spelets regler och naivt trodde att sakfrågorna var det viktiga och att mötet skulle utmynna i något konkret. Det är lätt att tänka sig alla kvävda eller halvkvävda suckar från de insatta.

Men det är inte bara en rädsla för det annorlunda som får män att rekrytera andra män. Det handlar om the old boys' network. De här männen har gått i samma skolor, gjort karriär på liknande vis under samma tid etc. Har du inte gått på Lundsberg och läst på Handels, tillhör du inte rätt familj, bor du inte i rätt område, har du inte rätt kostym och armbandsur och så vidare så bryr sig ingen om dig. Det här är så starka mekanismer att de inte går att bryta upp i första taget. Det finns förstås undantag, men de är få. Och kvinnor som ändå blir chefer kan vittna om hur svårt det är att verka i en manligt kodad och dominerad miljö. Det finns kvinnliga chefsorganisationer, men inte något old girls' network på samma sätt. Väl på arbetsplatsen är den kvinnliga chefen - alltså inte mellanchefen, för såna finns det ganska gott om - tämligen ensam.

Nu, äntligen, över till the old whites' network. I går bevistade jag "Makt och inflytande i hbt-rörelsen", ett samtal på Pride House som arrangerats av Arabiskt initiativ och MENA-gruppen. Och jo, vitheten inom exempelvis RFSL är besvärande, medgav dess ordförande Ulrika Westerlund. Tidigare initiativ som "Blatteflickorna" och "Blattepojkarna" rann ut i sanden, men i dag finns ungdomsverksamheten Egalia, där ca halvdelen av besökarna har utländsk bakgrund. Men ändå. I själva organisationen är allting vitt, vitt, vitt. Vad beror det på?

Svaret är väl uppenbart. RFSL eller hbt-rörelsen i stort återspeglar just den vithet som präglar hela det svenska samhället. Och där kunde jag sluta. Att majoriteten utesluter minoriteten är föga förvånande, och mekanismerna är liknande dem som får män att rekrytera män. Tillhör man inte det vita nätverket från början ska det mycket till innan man knackar på dörren. Och det vita nätverket är också ett nätverk som utesluter personer med funktionsnedsättningar, ett annorlunda könsuttryck eller fel sexuell läggning. Vitheten som norm är som luft, lika osynlig som heteronormen. Om man tillhör normen ser man inte normen, för man ser genom normen.

Jag ska ta ännu ett exempel från Pride House, programpunkten "Schyman & flatorna". Här frågade Sandra Dahlén Gudrun Schyman hur det känns att omges av så många flator. - Jo, det känns bra, svarade hon. Men Dahlén var inte nöjd. Var det möjligtvis inte så att allas vår Gudrun möjligtvis var lite, lite attraherad av flator? Så sa hon inte, men det var andemeningen. Och brukade Gudrun titta "Sex and the City"? Där gick vi. Här hade Gudrun Schyman satt av en timme av sin tid och så fick hon såna idiotfrågor. Det var pinsamt. Men det illustrerar också vitheten. Tänk er motsvarande fråga: "Hur känns det att vara omgiven av så många araber? Är det inte lite pirrigt, så där?" Det handlade om flator, vita flator, i en feministisk organisation, en vit feministisk organisation. En minoritet inom en minoritet - och ändå inte.

Jag känner inte till FI:s etniska sammansättning, ska tilläggas. Kanske har 20 % utländsk bakgrund. Men jag betvivlar det. Och jag undrar hur många som har arbetarklassbakgrund eller funktionsnedsättningar. Det är kanske bättre här än hos alla andra svenska organisationer, men det är i så fall ett undantag. Regeln står kvar: det vita nätverket styr, det svenska samhället är segregerat. Män tjänar mer än kvinnor, även i hbt-världen. Flator är inte snåla, som många hävdar; de är helt enkelt kvinnor. En enda vecka om året ser man massor av icke-heterosexuella kvinnor, sen blir de osynliga igen. En enda vecka om året ser man någon som heter Ali prata på Pride House. En enda vecka om året ser man hbt-personer med funktionsnedsättningar.

Den dag vi har en kukfödd kvinna eller fittfödd man som statsminister, en finansminister som är rullstolsburen flata och fyra statsråd som inte har svenska efternamn kan vi börja tala om ett integrerat samhälle. Det kan vara värt att påminna om det i den allmänna Pride-yran.

Och fram till dess anser jag att vi behöver normer och regler om lika representation. För det är det enda sättet att förhindra att normen kvoterar in normen. Argumenten för och emot kommer att se ungefär likadana ut som när det gäller kvinnlig representation, men gör inte frågan mindre angelägen.