Är det nödvändigt att "bära upp välfärden"?

Maud Olofsson höll ett avskedstal i Almedalen i går och passade på att hylla "invandrarna" som "bär upp välfärden". Så här citerar DN henne:

Vet ni att Sverige får ett nettotillskott med 10.000 högutbildade invandrare varje år? En av tre apotekare och en av fyra läkare är människor med utländsk bakgrund. Kära vänner, det är invandrare som bär upp välfärdens kärna.

Nu kan man undra om det är just farmaceutisk sakkunskap och läkarvård som är välfärdens kärna, men låt gå för det. Frågan jag vill ställa är i stället hur detta senkomna försvar för Våra vänner invandrarna ska tolkas. Ville Olofsson mellan tårarna sätta Centerpartiet på kartan som empatins och mänsklighetens banérförare? Var det en känga mot alliansbrödernas alltmer tilltagande främlingsfientlighet? Eller ska hennes retorik om hög utbildning och vilja att bygga samhället genom småföretagande ses som ett sätt att säga: "Vi måste ställa krav på alla de andra, de som inte är högutbildade eller vill starta småföretag"? Om detta ser jag inte en rad i någon av våra dagstidningars kommentarer, vilket är typiskt för den ytliga journalistik som dominerar rapporteringen från Almedalsveckan - en journalistik som passar den idémässiga torftigheten.

Bengt Göransson skriver i Därför skyr jag Almedalsveckan om vilket jippo veckan har utvecklats till. Lobbyister och journalister frotterar sig med politiker under några dagar av specialskrivna tal och meningslösa seminarier, därefter reser alla hem och förklarar sig mycket nöjda med resultatet, för allt annat vore ju att säga att energin och pengarna varit bortkastade:

Men för det politiska samtalet, för väljarnas ställningstagande spelar veckans många begivenheter ingen större roll, det är jag övertygad om. All opinions­bildning är en mycket mer komplicerad process än många tror.

Och att som Jan Björklund vifta med ryssen kommer-utspel om 5 000 soldater på Gotland och utbrista: "Har väl Gotland fallit får vi aldrig denna fagra ö åter!" är inget exempel på opinionsbildning. Det är ett exempel på populism och symtomatiskt för Almedalsidén. Här ska nämligen våra folkvalda, och då framför allt partiledarna, försöka kapa åt sig så mycket uppmärksamhet som möjligt genom att komma med till intet förpliktande utspel. Jag betvivlar att Folkpartiet kommer att göra detta till ett skarpt förslag, eller vad tror ni?

Så där har vi nog den egentliga innebörden i Maud Olofssons retorik om invandrare som välfärdens kärna: det är bara tomma ord. Dagstidningarna kanske gör helt rätt i att fokusera på hennes tårar i stället. Annars kunde man ju tänka sig att någon skulle fundera lite på det där med vad som ger en människa hennes värde i Sverige, nämligen arbete. Man kunde resonera kring hur denna diskurs påverkar arbetslösa, långtidssjukskrivna, förtidspensionärer eller ensamkommande flyktingbarn. Man skulle rentav kunna fråga sig varför borgerliga ledarskribenter och allehanda Timbroslödder är så besatta av att "problematisera" mångkulturalismen och ställa detta i relation till tanken på Den goda invandraren, den som startar eget eller från början kan allt om plasmakoncentrationer av läkemedel.

Men tanken är förstås befängd. Ytterst få är intresserade av den verkliga idépolitiska debatten i vårt land. I ett annat Almedalen hade vi kunnat få åhöra spännande utbyten mellan konservativa och liberaler, mellan socialdemokratiska reformister och socialister av ett rödare ylle. Vi hade kunnat höra Göran Rosenberg diskutera Marx med Jan Myrdal eller så. Vi hade kunnat diskutera globalisering kontra nationalstat, få den internationella finanselitens rovdrift på välfärdssystem och fattiga genomlyst, diskutera Festung Europa kontra krav på fri migration, och så vidare. Men det är i ett annat, drömt Almedalen. Nu får vi nöja oss med upprunkade stridskukar och genusifierade tårar. Om det är nödvändigt att bära upp välfärden för att ha ett värde som människa slipper vi tänka på.