Men vad ska vi enas om, då? - Inget särskilt.

Mångkulturalismen är ett kärt ämne för högerdebattörer. Får man tro dem är mångkulturalism (eller "multikulturalism" som de föredrar att kalla den) roten till allt ont (se här ett inlägg jag skrev i ämnet i juli 2010). Den håller oss alla i ett järngrepp med ena handen och håller för vår mun med den andra. Men nu är det dags att slita sig loss och äntligen prata, Prata, PRATA om det hemska. Det är förstås väldigt djärvt att på det sättet ta debatten med den allsmäktiga vänstern som har lyckats tysta alla kritiska röster, men det måste gå.

Inte för att debatten är på det minsta sätt ny. Inte för att kritiska röster har saknats. Inte för att det "politiskt korrekta" någonsin har fått högern att knipa käft. Men just nu brinner det i knutarna, verkar det som. Varför då? Jag fick nyligen frågan på Twitter varför vänstern är så tyst i debatten om mångkulturalism. - Kanske därför att det är en icke-fråga, utom för högern, svarade jag.

Jag ska förklara mig genom att ställa en fråga: Exakt vad är det kritikerna av mångkulturalismen vill avskaffa - och vad är det som stör så? Skolans hemspråksundervisning? Sametinget? Stöd till kurdiska föreningar? Tolkhjälp? Muslimska friskolor? Är Sverige verkligen så mångkulturalistiskt? Inte så det stör, vill jag påstå. Det är snarare lite krafs i kanten, särskilt om man jämför med de verkliga problemen med strukturell diskriminering av arbetssökande eller krogbesökare, med dold och öppen rasism och annan negativ särbehandling - allt sånt som var och en som inte heter Andersson, Petterson eller Lundström kan vittna om.

En av mina tweeps (personer som jag följer på Twitter) berättade nyligen om en vanlig fråga hon får: "Har du valt din man själv?" Ja, för hon har ju hijab. Och när hon var på mödravården frågade barnmorskan henne helt apropå om hennes man brukade slå henne. Av samma anledning: hennes utseende. Jag tycker att den här sortens attityder är ett problem, kalla mig politiskt korrekt. Jag tycker att det är värre att folk spottar på kvinnor i hijab, kallar dem "spöken" eller försöker slita av dem slöjan än att det finns skolor som har islam som profilämne (och inte "media").

Men se, vi måste problematisera och förlöjliga multikulti. Vi måste prata om det. Och när vi har pratat färdigt och enats om att multikulti är skit ska vi hitta på nåt annat att enas om. För alla är vi svenskar och därför lyder vi under svensk lagstiftning som ytterst bygger på svenska värderingar. Dessa måste vi kunna enas kring, och därför behövs en diskussion om det post-multikultiuppvärderande samhället. Till exempel ska vi enas om att vi alla lyder under Svea rikes lag och...

Ja, det tar liksom slut där. Det krystas och stånkas, men Det Goda Alternativet vill tydligen inte framkalvas. Det måste kännas pinsamt, med tanke på den långa liberala traditionen att värpa normativa principer för hur vi människor ska samspela i ett gott samhälle. Men jag tror faktiskt inte att det är någon slump. Vi behöver inte enas om nåt särskilt. Vi måste inte till varje pris betona att demokrati och rättvisa handlar om individer, inte grupper. För så har det sett ut länge i Sverige.

Men visst kan vi hitta på nåt. Låt se... Tänk om alla vi som bor inom kungarikets gränser kan enas om att Sverige är ett dödsbra plejs? Att svensk mat är god, att svensk litteratur väl värd att läsas, svensk natur värd att bevandras, den svenska musiken är ett under, att Postkodkampen är den yppersta underhållningen och att alla andra avundas oss midnattssolen, demokratin, jämställdheten, våra välutbildade väktare och vårt stora hårdostsortiment? Det är är förstås bara ett utkast; listan kan göras lång.

Ja, och sen får vi medborgarpoäng av en opartisk jury, ledd av Ulf Nilson, Per Gudmundson och Göran Skytte, för varje punkt vi kan pricka av på listan. Juryn får bli mycket stor, kanske varannan medborgare vore lagom. Men det skulle säkert gå. Vi kan väl avlöna dem med den där u-landhjälpen eller vad den heter nuförtiden. Jag föreslår vidare att poängen ska gå att lösa in på Willys, Lindex och SJ. Herregud, en sån sammanhållning vi skulle få, både vi äktsvenskar och alla ni andra som råkar ha flyttat hit efter 1523. Äntligen nåt att enas kring!

Eller också kan vi göra inget särskilt. Vi kan säga oss att lagar och regler och allt det där såklart gäller alla och att vi ska försöka vara snälla mot varandra på det där typiskt svenska lilla viset. Inte skräpa ner i naturen, betala tv-licensen, respektera att kvinnor som sover inte vill ha en erigerad Assange-pitt i häcken och så. Det har nämligen vissa fördelar att göra ingenting särskilt vad gäller identitetsskapande och nationell enighet: man får tid över åt de verkliga problemen.