onsdag 21 juli 2010

Mångkulturalism utan kultur

”Mångkulturalism”/”multikulturalism”/”kulturell mångfald”… Kärt barn har många namn. Men det här barnet är inte särskilt älskat nuförtiden, utan ses i bästa fall som naivt och i sämsta fall som ett hot mot samhället. Så här skriver t.ex. Natan Schachar i artikeln ”Multikulturalism leder till elände” (Dagens Nyheter 2008-04-18):
Rasismen och multikulturalismen har olika avsikter, men de utgår från samma grundantagande: Att du, och dina eventuella rättigheter, är en funktion av din grupptillhörighet. De bägge ideologierna har samma rötter och de leder mot samma elände: segregation, extremism och slöseri med mänskliga resurser.
Dilsa Demirbag-Sten sällar sig till raden av mångkulturmotståndare i Expressen och menar att "liberalismen är den ideologi som sätter individuella fri- och rättigheter i främsta rummet". Hon kritiserar såväl vänstern som högern för att "kollektivt klumpa ihop muslimer till en kropp med gemensamma intressen, behov och mål" där högern fixerar sig vid de militanta islamisterna medan vänstern "indirekt tar ställning för islam" eftersom den ser USA som den store satan.

Sverigedemokraterna å sin sida skriver så här på sin webbplats: ”Den mångkulturella samhällsordningen är i dag ett allvarligt hot mot den inre sammanhållning och stabilitet som utgör grunden för hela den solidariska svenska välfärdsmodellen.” Utöver denna kritik av mångkulturalismen som blind för individen eller balkaniserande, splittrande för samhället, förekommer feministisk kritik som går ut på att överdriven respekt för kulturella grupper tenderar att gå ut över kvinnor. I Sverige har t.ex. debatten rasat om vården bör bistå unga invandrarkvinnor med så kallade hymenrekonstruktioner. Är det inte att ge efter för kvinnoförtryck? I Belgien och nu senast Frankrike har man förbjudit niqab och burka på offentlig plats, Storbritannien och Danmark har särskilda åldersgränser för giftermål med personer utanför EU. Samtidigt har motsättningar mellan majoritets- och minoritetskulturer hårdnat i Europa, och islamofobin breder ut sig på ett skrämmande vis. Det finns anledning att granska hur vi bäst ställer oss till det här problemkomplexet. Kan man motverka rasism utan att hänfalla åt ett mekaniskt sorterande av människor i grupper, eller bör man fokusera på individen som Dilsa Demirbag-Sten vill? Jag tror att det är för tidigt att skrota mångkulturalismen, för det är att kasta ut barnet med badvattnet. Men den behöver nyanseras, och därför måste vi först bena ut vad vi menar med kultur.

Ordet kultur har som bekant en väldigt vid användning. Det kan beteckna kulturella yttringar (och delas in i exempelvis finkultur och populärkultur) eller användas som synonym för ”rörelse”, ”grupp”, ”tänkesätt”, ”strömning” etc. I dag får kultur ofta ersätta begrepp som etnicitet, religion eller nationell tillhörighet. Seyla Benhabib skriver i ”Jämlikhet och mångfald” (2004) att det i politiken, medierna eller våra domstolar förutsätts ”att varje grupp av människor ’har’ ett visst slag av ’kultur’ och att gränserna mellan dessa grupper och grunddragen i deras kulturer kan specificeras och är relativt lätta att beskriva”. Benhabib kallar detta en ”reduktionistisk kultursociologi” som bygger på några felaktiga premisser:
(1) Att kulturer är klart avgränsbara helheter; (2) att kulturer sammanfaller med befolkningsgrupper … och (3) att även om det inte råder en full överensstämmelse mellan kulturer och grupper … så utgör detta inget problem för den politiska teorin eller praktiken.
En sådan reduktionistisk kultursociologi gör det svårt för oss att tänka klart när det gäller frågor om orättvisor och mångfald, skriver Benhabib. Detta för att den är essentialistisk: den gör kultur till något statiskt, stelnat och medfött. Den överbetonar också olika kulturers särart och avgränsning men även deras inre homogenitet, vilket kan leda till krav på konformitet från de dominerande inom gruppen.

Även Thomas Hylland Eriksen påpekar i sin pamflett "Kulturterrorismen – en uppgörelse med tanken om kulturell renhet" (1999) att kultur inte är ett ting.
Men ideologer och politiska entreprenörer av många slag [har] kastat sig över detta kulturbegrepp. ”Kultur” och kulturell identitet har faktiskt under loppet av de senaste åren blivit viktiga redskap för att uppnå politisk legitimitet och inflytande i världssamhället. Det används politiskt både av dem som lägger stor vikt vid att de själva har en stolt och rik kultur, och av dem som hävdar att andra har en mindervärdig och skurkaktig kultur.
Susan Moller Okin skriver i "Is Multiculturalism Bad for Women?" (1999) att tanken på att assimilera minoritetsgrupper numera ses som förtryckande (av personer som inte är rasister, alltså). I stället försöker man ta hänsyn till varje kulturell grupps särart. Detta ser Moller Okin som en olycklig utveckling eftersom man då riskerar att glömma bort kvinnorna. Alla kulturer är mer eller mindre patriarkala, men minoritetskulturerna är det ofta i högre utsträckning. När samhället försöker tillgodose dessa kulturella gruppers krav bör man därför fråga sig vem som tjänar och förlorar på det inom gruppen. Moller Okins svar är att det ofta är de äldre männen som får ökad makt på de yngre kvinnornas bekostnad. Och nu ska jag låta Moller Okin definiera mångkultur, inte för att jag ställer mig bakom hennes tankar helt, men för att definitionen är rätt bra:
Multiculturalism" is harder to pin down, but the particular aspect that concerns me here is the claim, made in the context of basically liberal democracies, that minority cultures or ways of life are not sufficiently protected by ensuring the individual rights of their members and as a consequence should also be protected with special group rights or privileges.
Denna definition av mångkulturalism är tämligen okontroversiell. Men för att mångkulturalismen ska vara försvarbar kräver alltså Moller Okin att man måste beakta gruppens inre maktstrukturer. Det räcker inte att som Will Kymlicka, en av mångkulturalismens främsta banerförare, kräva att en grupp inte ska diskriminera inom sig för att åtnjuta statens stöd. De orättvisor som drabbar kvinnor äger nämligen ofta rum inom familjens ram och är därför svårare att få syn på.

Anne Phillips skriver i "Multiculturalism without Culture" (2007) att Moller Okins feministiska kritik av mångkulturalismen är befogad. Okin har dock anklagats för att inta ett västerländskt etnocentriskt perspektiv, som om icke västerländska kulturer automatiskt måste vara patriarkala. Phillips finner även denna kritik befogad, men menar att den har avskräckt många från att falla i samma fälla så att deras kritik av minoritetskulturer nästan har tystnat. Ingen vill framstå som den som kommer utifrån med pekpinnar och talar om för minoriteten hur den bör uppföra sig. Ett annat problem som Phillips identifierar beskriver hon som i det närmaste en spegelbild av det första: att till synes feministisk kritik av minoritetsgrupper framförs för att demonisera dem.
People not previously marked by their ardent support for women’s rights seemed to rely on claims about the maltreatment of women to justify their distaste for minority cultural groups. … But with the equality agenda hijacked to promote cultural stereotypes, and feminists curbing their criticisms in order not to support this move, it looked as if things were going badly wrong.
Det Anne Phillips ser som en av de största farorna med ett mångkulturellt synsätt är frånvaron av en syn på aktörskap: individer från icke-västerländska kulturer framställs som om de är sin kulturs marionetter. ”A defensible multiculturalism will put human agency much more at its center; it vill dispense with strong notions of culture.” En ”mångkulturalism utan kultur” står både i motsättning till gamla assimilationstankar och till den framväxande nationalismen och uppdelningen i Vi och Dem som har accelererat efter elfte september.

Jag håller med Dilsa Demirbag-Sten om att synen på individer från minoritetskulturer är förvrängd. Kvinnorna konstrueras som oupplysta, snärjda i primitiva hederskulturer, ”styrda av vidskeplighet och dogmer” som när Eduardo Grutzky, en självutnämnd "expert på hederskultur" skrev om hymenrekonstruktion i Expressen 2008. Ja, de är svaga och rädda offer för patriarkala strukturer. Och är de inget av detta ses deras manifestation av sin religion som ett potentiellt hot mot ordningen eller som en provokation. Att kvinnor kan bära huvudduk av pietetsskäl och fri vilja framkommer sällan i debatten, eller att den kan vara ett sätt att slippa bli betraktad som ett sexualobjekt.

Att olika patriarkala maktordningar är en realitet (män behöver t.ex. inte vara oskulder på bröllopsnatten) hindrar inte att kvinnor alltid äger ett visst mått av autonomi. Att vissa unga kvinnor pressas att gifta sig mot sin vilja, bära huvudduk eller visa upp blodiga lakan innebär inte att alla gör det. Jag anser i likhet med Anne Phillips att vi måste försöka urskilja vad som är tvång, vad som är fritt val och vad som kanske är en form av begränsad valfrihet. Att kvinnor uppvisar aktörskap i en patriarkal struktur innebär däremot inte att strukturen inte existerar och bör bekämpas. Det är alltså lika illa att hemfalla åt voluntarism, alltså att överbetona överbetona individens valfrihet.

Att se minoritetskulturer som homogena och skarpt avgränsade från majoritetskulturen gör oss blinda för deras inre variationsrikedom och det manöverutrymme som kan finnas för individerna. Man måste inte se dem som slitna mellan två kulturer. I stället kan man se hur deras hybriditet (”bindestrecksidentitet”) berikar deras liv. Eller, som Hylland Eriksen skriver, ”Det största problemet för dem som ’lever i två kulturer’ ligger i att en samlad offentlighet avkräver dem en kulturell identitet” Detta är svårt att få syn på om man bara framställer dem som de Andra. Att dessutom exempelvis likställa oskuldsbegreppet med islamsk sed är att blunda för att flera andra kulturella och religiösa grupper också kräver att kvinnan ska vara oskuld på bröllopsnatten.

Citaten från politiker och debattörer som uttalar sig om ”hederskulturer” och ”patriarkat” andas en otålighet med det mångkulturella tänkandet. Den svenska idédebatten kan bland annat representeras av antologin ”Befria oss från mångkulturalism” (red. Rasoul Nejadmehr, 2008). I den skriver t.ex. Dariush Moaven Dust att mångkulturalismen inte är en lösning på något problem utan tvärtom själva problemet. Ett annat exempel är Aleksander Motturis ”Etnotism” (2007) som skrevs i samband med Mångkulturåret 2006 och kritiserar mångkulturtänkande som ett förtäckt skillnadstänkande, en ”postrasism”. Det är alltså knappast så som Dilsa Demirbag-Sten hävdar, att mångkulturalistiska tankar är på väg att bre ut sig i Europa - tvärtom. Och i praktiken återspeglas denna reträtt från mångkulturalismen genom de regler som försvårar för kvinnor från minoritetskulturer att exempelvis få gifta sig med utomeuropeiska medborgare (se exemplet Danmark), eller att manifestera sin religiositet eller få en hymenrekonstruktion betald via landstinget. Sverige har inte infört burkaförbud på allmän plats som Belgien och Frankrike. Riksdagens konstitutionsutskott har också motsatt sig ett sådant förbud. Men många, t.ex. Sd önskar sig förstås ett sådant förbud. Att Skolverket låter rektorer förbjuda burka och niqab i skolan kan enligt min mening förstärka den sortens intolerans.

Kritiken mot det mångkulturella tänkandet kommer som sagt inte bara från feminister som Susanne Moller Okin. Värnandet om utsatta kvinnor från minoritetskulturer kan ofta maskera främlingsfientlighet och intolerans. Att feminister här får oönskade ”sängkamrater” för tankarna till de amerikanska radikalfeminister som fann sig stå sida vid sida med den kristna högern i kampen mot pornografi. Den feministiska kampen är knappast betjänt av den sortens reduktionistiska kultursociologi som Seyla Benhabib kritiserar.

2007 var Chandra Mohanty i Sverige för att tala om sin bok ”Feminism utan gränser”. I en intervju med Stefan Jonsson får hon ge sin syn på slöjdebatten: Hur hanterar hon den oheliga alliansen med konservativa västerlänningar som plötsligt upptäckt slöjan och tolkar den som tecken på hela den muslimska världens barbari?
- Jag upprepar, gå till kärnan. Det första vi måste inse är att saken handlar om specifika kvinnor. Det andra vi måste inse är att debatten skrivs på dessa kvinnors kroppar. Det blir allt svårare, ja, nästan omöjligt att höra vad dessa kvinnor själva önskar sig, därför att andra är så snara att tala om vad de vill, hur de känner sig eller hur förtryckta de är. Dessa kvinnor är i dag en förevändning för en större kamp mellan olika ideologier. … Just därför ska vi avvakta med utslaget tills vi åtminstone hört de kvinnor som är berörda. Och innan vi hört dem kan vi fråga oss själva varför vi plötsligt är intresserade av slöjan? Varför har den seglat upp som en storpolitisk fråga? I vilkas intressen?
Ja, varför? En sak framstår i alla som klar för mig: det är inte främst i kvinnornas intresse debatten förs. Att peka ut minoritetskulturer som väsensskilda från vår, kanske hävda att de ges privilegier (som ”onödiga medicinska ingrepp”) och kräva absolut likhet inför lagar, förordningar och normer gör inte samhället mindre polariserat, tvärtom. Självklart bör vi ta avstånd från förtryck där det förekommer. Men som Seyla Benhabib skriver: ”Vi kan ogilla någon aspekt av deras moraliska, etiska eller evaluativa praktiker utan att avfärda eller ringakta deras livsvärldar helt och hållet”.

Diskursen om den Andre som fångad i och bestämd av sin kultur har sin antites i synen på Oss som befriade från omoderna tankemönster, som rationella och autonoma. Konstruktionen av det normala och förnuftiga kräver en stigmatisering av annanheten. Att detta sammanfaller med en reträtt från mångkulturalismen som tar sig uttryck i heltäckande förbud mot exempelvis slöja eller särskilda åldersgränser för giftermål med en partner utanför EU är knappast en slump.

Dilsa Demirbag-Sten kritiserar vänstern i Sverige för att "se mellan fingrarna med religiöst förtryck", vilket jag ställer mig frågande till. Det borde inte finnas någon motsättning mellan att kämpa mot diskriminering och kolonialistiska synsätt på de Andra och att vägra att godta religiöst förtryck. Liberalismen, å andra sidan, mässar om de universella värdena, skriver hon, "men förmår sedan inte att stå upp för dem och försvara dem, inte heller att presentera ett alternativ till den identitetspolitik som får allt starkare fäste i hela Europa." Kanske det. Men anledningen till liberalismens allt svagare inflytande inom exempelvis feminismen beror på den svaga maktanalysen. Det duger inte att enbart hålla individer ansvariga för sina egna handlingar men inte andras för att motverka diskriminering. Man måste kunna se att personer ur minoritetsgrupper särbehandlas negativt på sätt som är typiska för just den gruppen. Att lösa problemet genom en förlegad form av mångkulturalism tror jag knappast att "vänstern" (vilka nu det är) förespråkar. Men kanske behöver denna vänster fortsätta och förnya den feministiska debatten om strukturellt förtryck kontra aktörskap, en debatt som sannerligen inte är ny, se till exempel Lois McNays "Gender and Agency" (2000) för en översikt om hur Judith Butler och Pierre Bourdieu kan användas för att analysera frågan.

Så jag håller med debattörer som Demirbag-Sten att olika religiösa grupper exempelvis inte ska ges rätten att själva avgöra skilsmässoansökningar och krav på underhåll. Liberala förespråkare för mångkulturalism, som Will Kymlicka, ansåg att det var en framkomlig väg, vilket hon verkar ha glömt. Nej, däremot måste vi motverka de strukturella, institutionaliserade former av förtryck som drabbar vissa grupper. Kampen mot diskriminering, rasism och islamofobi måste föras parallellt med en kamp mot patriarkala, sexistiska och homofoba maktordningar. Här har partier som Feministiskt initiativ eller Vänsterpartiet väldigt mycket mer att komma med än välvilliga högerkrafter eller liberaler. Att som Demirbag-Sten hävda att "den minsta minoriteten i ett samhälle är individen" är faktiskt en riktigt usel analys. För övrigt undrar jag hur påläst en så kallad samhällsdebattör är som kan döpa om Paulina de los Reyes till "Rejes". Man tar sig för pannan.

2 kommentarer:

Anonym sa...

ojojoj lååång text men intressant ämne ... har länge varit lite undrande till "multikulturell" då det betyder andra saker än "bara" mat och musik ... kan känna igen en del nysvenskars lätt förorättade replik "jag är inte som dom" ...

/Dan

cavatus.wordpress.com sa...

Du borde läsa Julia Caesars vassa krönikor. Länkar till dem finns här:

www.korta.nu/jc

Om religionens allt mer dominerande roll i Sverige har jag skrivit här:

http://aktualia.wordpress.com/2010/07/22/religionsfrihet/