För en moralisk politik och en politisk moral

Det slog mig när jag läste en kommentar till mitt förra blogginlägg om JK:s genomgång av sexköpslagen att så många, kanske alla, prostitutionsliberaler är förbluffande fientligt inställda till politiker. Politiker ska minsann inte lägga sig i två vuxna människors förehavanden och yada yada. Politiker ses som några som stiftar lagar över folks huvuden, ja strängt taget borde de inte stifta lagar alls, de jävlarna. Lustigt, jag som trodde att det var just det vi har politiker till. Och senast jag kollade var Sverige en representativ demokrati, vilket innebär att de där klåfingriga lagstiftarna är valda av oss som väljer att rösta, vilket de flesta gör. Men de har väl blivit förblindade av sina privilegier. Väl vid maktens köttgrytor gör de som de vill och kör över folkviljan i fyra år. Sen åker hela bunten ut på arslet, för så dags har det svenska folket vaknat och rest sig som en man: aldrig mer!

Eh... Det är nåt fel på det resonemanget, tror jag. Vad jag har märkt har vi ungefär samma politiker mandatperiod efter mandatperiod, även om balansen mellan de olika partierna förändras något. Nej, förklaringen är nog en annan. Så här måste det vara: eftersom samtliga riksdagspartier inte tycker att prostitution är en sån kanonidé på det stora hela utgör de en illiberal pakt! Det finns inget parti som vill slopa sexköpslagen, alltså får vi vanmäktigt vrida våra händer och rasa över det moralistiska, paternalistiska och statsfeministiska tjyvsamhälle som inte låter oss köpa oss en hora i lugn och ro respekterar vuxna människors fria val. Läget är kort sagt förtvivlat. Och inte nog med att politikerna håller på och sjåpar sig över prostitutionen, de allra flesta svenskarna gör också det. Typiskt.

Jag kanske ska säga nåt om paternalism. Så här skriver Nationalencyklopedin efter att ha redogjort för ordets ursprung och historik:

Paternalism kan också betyda lagar och myndighetspolitik som begränsar medborgarnas frihet "i deras eget intresse", t.ex. förbud mot narkotika eller tobaksrökning och ingrepp i föräldrars handhavande av sina barn.

Nej, Sveriges medborgare är inte fria att köra bil utan bälte eller motorcykel utan hjälm. Eller fria och fria, visst kan man dra en repa med sin HD med vinden i håret och leka att man är Peter Fonda eller Dennis Hopper i "Easy Rider". Men om Onkel Haffa ser en får man böta. Förresten vill man nog inte vara Dennis Hopper, för han är ju död, liksom man själv om man råkar vurpa lite olyckligt på sin donatorcykel. Men ändå, någon total frihet råder alltså inte här. Och inte får man köra hur fort man vill, ens om man är ensam på vägen. Inte får man köpa och sälja knark och inte aga sina ungar heller. Detta är paternalismen i sin prydno. Politikerna, de där som envisas med att stifta lagar, tror inte folk om att kunna råda över sina egna liv. Man får inte röka på krogen, för krogpersonalens skull. Men de kan väl ta nåt annat jobb? Ingen tvingar dem att stå i en bar eller jobba i servisen. Cancer hit och cancer dit, det känns så jävla moraliserande och provinsiellt. (Om nu halva västvärlden är en provins.)

Men är det inte svårt att komma ifrån att lagar är ett utslag av moral? Hur skulle man bära sig åt i Svea rike för att slippa moraliserandet? De flesta tycker nog att det är omoraliskt att döda, för att bara ta ett exempel. Men det är klart, en ny brottsbalk skulle kunna bygga på, säg, ekonomiska principer. Mord är allvarligt eftersom den mördade får svårt att jobba och därmed försörja sig. Nu behöver ju inte lik någon försörjning att tala om, men ändå. Mördaren kunde åläggas att betala gravskötseln och kanske den mördades familj om han hade haft oturen att välja fel offer i stället för en änkeman i Norrbottens inland. Men ingen skulle kunna muttra nåt om att vissa typer bär sig åt hur som helst.

Jag tänker på den där tysken som ville ha sin snopp avklippt. Han satte ut en annons och fick genast napp. I kravspecifikationen ingick att de tillsammans skulle tillreda en festmåltid på Herr Lem, men det gick visst inget vidare. Penisar bör kanske ligga i marinad en längre tid, eller gravas, vad vet jag. Till slut flamberade de det sega eländet och tuggade i sig pitten under tystnad, föreställer jag mig. Ja, och sen dog den penislöse som planerat och kan ni tänka er: hans partner ställdes inför rätta! Tala om paternalism.

Fast jag tycker nog att det får finnas gränser för vad man får tillfoga varandra, kalla mig moraliserande. Permanenta och svåra skador känns inte okej, och jag tror att jag har med mig BDSM-folket där. Lite kärlek och hänsyn, är det för mycket begärt? Jag tycker inte det. Och i analogi med det tycker jag inte att man ska få utnyttja eller skada andra. Alls. Någonsin, och då menar jag såklart utanför BDSM-sessionen.

Eller anta att du säger till mig: "Jag tar hand om allt hushållsarbete och all barnpassning. Det är helt okej! På nätterna arbetar jag för att försörja oss båda, och på dagarna lever jag på rester och slattar, går klädd i en av mina två träningsoveraller och sticker aldrig näsan utanför dörren utom för att handla - och då tar jag förstås med mig barnen så att du får vila öronen lite. Men du är fri att göra vad du vill, knulla vilka du vill hur ofta du vill, gå på lyxrestaurang, spela på kasino och sen komma hem till lite nattvickning som jag trollar fram, tillsammans med dina tofflor och en Gammeldansk." Så skulle ansvaret vara mitt och bara mitt om jag vore vansinnig nog att ta dig på orden. Det skulle inte förta ett uns av min skuld.

Ja, ni förstår nog vart jag vill komma vid det här laget. Jag menar att vår lagstiftning inte bara kan, utan bör bygga på moraliska överväganden. Precis som vårt privatliv gör det. Moralen är till sin natur politisk, d.v.s. den går att generalisera. Alla våra lagar kanske inte känns lika engagerande och vissa har måhända kommit att hamna i otakt med det som brukar kallas det allmänna rättsmedvetandet. Tjuvfiske upprör nog inte särskilt många numera, och om polisen upptäcker att den där mördade änkemannen hade en hembränningsapparat skulle det knappast ses som en förmildrande omständighet. Liksom. Jag tycker trots det ovan sagda att lagar måste vara rimliga och straffen proportionella. Lagar bör inte stiftas i panik - ett avskräckande exempel är bastuklubbslagen. Jag anser också att smittskyddslagen bör förändras eftersom informationsplikten för hiv-smittade får orimliga konsekvenser och eftersom rättssäkerheten sätts ur spel när någon som misstänks kunna sprida smitta kan tvångsisoleras på lösa boliner. Det finns fler exempel. Vänsterpartiet vill t.ex. som ensamt parti avskaffa straffet för narkotikabruk. Det tycker jag är bra. Jag är för sprutbytesprogram för narkomaner, eftersom det antagligen räddar liv eller åtminstone hindrar några från att smittas med hiv och hepatit. Men det är jag, det. Jag är inte den svenska opinionen eller riksdagsmajoriteten.

Gillar man inte en viss lag får man undersöka vilket parti eller kanske vilka ledamöter som står på ens sida, man får rösta efter sin övertygelse, bedriva opinionsarbete, demonstrera eller vad man nu tycker bäst gagnar ens syfte. Men att oja sig över att Politiker, Makthavare eller Staten "moraliserar" när de inte tycker som man själv är faktiskt bara larvigt. Klart att lagar bygger på moral - du vill ju själv påverka andra enligt din moral. Så det är bara att bita i det sura ollonet.