Inte med en smäll, utan med en snyftning

Captain Frock - he dead

A penny for the Old Guy

Vi är de ihåliga sägs det; vi är därför de uppstoppade. Denna tomhet plågar oss sen barnsben, dovt ilande som en fantomsmärta, ett minne av en förlorad pastoral. Detta är vår tragedi: vi förblir ihåliga, amputerade, drömmande om en helhet som aldrig blir vår. Som Kapten Klänning, eller nu senaste Kapten Arbetsmarknad. Något viktigt måste saknas sådana män. Ingen kvinna kan förstå dem, därför måste de tolkas av någon som visserligen inte är kvinna, men som genom idog självrannsakan kan passera som hel: en så kallat god eller riktig man. Ni vet, i brist på äkta infödingar kan man alltid fråga en Ostindienfarare. Ja, det är egentligen bättre, ty de inföddas munart kunna vi icke förstå.

Plats på scen alltså för en manstolk. Han förklarar:

Män har en gång varit pojkar. Pojkar har svårare än flickor för att knyta an. De får ofta inte gosa, så de brottas. Sen blir de tonåringar och förnekas ännu gosandet. I stället ska de lära sig analsex. Analsex är fel och gör ont. Flickor och sedan kvinnor blir bara njutningsmedel, objekt att behärska och instrument att spela på. Men längtan, ack! Den värker i de eviga pojkarnas bröst. Eller för att nu bli lite mindre högtravande: Lindberg fick inte fortsätta som länspolismästare i Uppsala. Då blev livet tråkigt. Därför sökte han spänning i form av sexuella eskapader och så gick det som det gick. Littorin mådde dåligt på grund av en utdragen strid med sitt ex, därför tröstade han sig med sex och så gick det för honom. Som för Lindberg.

De stora rubrikerna i Lindbergs fall beror inte enbart på att han är polis. Nej, det är för att han i sin egenskap som Kapten Klänning har engagerat sig starkt i jämställdhetsarbete. Det här tolkas i våra medier som att han har varit en dubbelnatur. Inte kan man vara feminist och torsk på samma gång? Inte kan man vara för kvinnors lika representation och samtidigt knulla med minderåriga eller begå andra sexuella övergrepp? När det gäller Littorin undrar allmänheten hur man kan vara högt uppsatt politiker och inte respektera våra lagar.

Men för det första finns det en hel del feminister som inte är emot prostitution, i varje fall inte som princip. Jag tycker att deras argument är dåliga, men tänker inte ge mig in i den diskussionen just nu. För det andra tror jag inte att det ena behöver utesluta det andra. För att ta ett extremt exempel: man kan tortera en fånge med skendränkning på dagen och läsa saga för sina barn på kvällen. Det innebär inte att man lider av något slags personlighetsklyvning. Att man torterar någon gör en inte till en alltigenom ond människa, lika lite som sagoläsning gör en till en alltigenom god dito Man kan alltså vara feminist och prostitutionskund även om kombinationen känns lite svårsmält - i alla fall för mig. Men frågan är om allt det goda Lindberg har gjort nu har förlorat sitt värde. Jag tycker inte det. Däremot har både han och Littorin gett uttrycket "det personliga är politiskt" en ny innebörd.

Jag tror att man vet vad man gör när man ger sig in i diverse sexuella eskapader, och vad omgivningen skulle säga om man blir avslöjad. Men man låter sig falla för frestelsen, för belöningen i stunden är starkare än rädslan för eventuella konsekvenser i framtiden. Jag tror inte på teorin att man måste vara ensam och tom för att fly in i ett destruktivt sexliv. Människor är inga tillbringare som kan eller måste fyllas med ett innehåll. Tanken att sex är nåt man tar till för att (fyll i vad ni vill) är faktiskt rätt mossig. Däremot är det en finfin ursäkt, framförd av män med hjälp av manstolkar. Jo, jag mådde så jävla dåligt och då började jag gå till horor. Det var liksom inte själva det sexuella som var viktigt. - Nähä, så du hade lika gärna kunnat gå på ishockey? Titta på lampor på Belysningshuset vid Fridhemsplan? Spela bingo? - Nej, du fattar inte! Man är liksom ihålig och då försöker man fylla tomrummet med sex. Man är ångestriden och då blir man så omåttligt pilsk fast inte på det vanliga viset utan man blir liksom kåt utan att vara kåt, det är svårt att förklara. - Mm, det är visst det. Det låter inte särskilt övertygande. Förresten tror jag att du hade varit i farten långt innan du drabbades av den där stora krisen.

Och snälla, kom inte och säg att du "lurade dig själv". Vi kan inte lura oss själva; vi kan bara lura andra. Nog fan vet vi vad vi håller på med. Att vi inte alltid har kontroll över våra beteenden är en annan sak. Jag inbillar mig att alla former av beroendeskapande beteenden riskerar att leda till tillvänjning. Man behöver alltså starkare grejer för att fortsätta reagera, till exempel med sexuell upphetsning. Den kicksökande kan alltså hamna i en situation när kicken inte vill infinna sig. Då gör man avkall på allt vad heder och samvete vill säga, får sin kick och därefter dåligt samvete. Det är inte vackert, men det är ganska mänskligt. Detta om Lindberg, alltså. När det gäller Littorins påstådda sexköp kanske det inte är något accelererande kicksökande det handlar om. Det kan vara bekvämlighet, eller kanske bara en fetish för köpesex. Det var straffbart, men är preskriberat. Det var ett utslag av dåligt omdöme men mänskligt. Det är klandervärt men inte nödvändigtvis diskvalificerande för en politiker. Politiker har åkt dit för rattfylla och fått fortsätta.

Jag läser just nu "Punishment and Culture" av Philip Smith. Han vill ta tillvara på och modernisera några av Emile Durkheims teorier om bestraffningens kulturella och meningsskapande avspekter. Durkheim såg inte straffet primärt som ett sätt att bestraffa brottslingen eller återupprätta disciplin och ordning. Nej, han såg det som ett slags samtal som samhället för med sig självt. Det är performativt, en talakt. Tvärtemot vad Foucault hävdar har inte allmänhetens inflytande över rättskipningen avtagit i takt med att bestraffningarna gått över från att vara offentliga till privata. Straffen är inte bara samhällets sätt att disciplinera sina medlemmar, det är inte bara så att vi integrerar domstolarna inom oss som Foucault säger. Nej, vi påverkar i hög grad vad som ska vara straffbart, och straffet är ett sätt att markera vilken konsensus som råder just nu. Brottet rubbar tillfälligt ordningen, som därför måste återställas - så har det ju alltid varit. Ett samhälle vill skapa ett visst överskott av ordning, kan man säga. Att kampen ofta får märkliga följder är en annan sak, som att en förseelse blir ett brott i ett samhälle av änglar, som Durkheim skrev.

Vi har en konsensus kring vad sexualitet bör vara och inte bör vara i Sverige. Här är idealet den goda sexualiteten. Lindbergs (påstådda, får jag väl säga för att gardera mig) fetisch för SM-sex är inte acceptabel här. Män som dominerar och kvinnor som är undergivna är inget svensken vill kännas vid. Är rollerna omvända är det kanske lite lättare att svälja såna sessioner,  men bara lite. Själv har jag inga synpunkter på det. Jag tycker inte att det är queer, jag tycker att det är att sexualisera en maktordning, det är inget som jag kan identifiera hos mig själv. Men folk får förstås binda och plåga varandra om det gör dem lyckligare. Däremot har jag synpunkter på tvång som inte är resultatet av en sån överenskommelse. Det finns inga flytande gränser eller utrymme för tolkning. Känns det som ett övergrepp är det ett övergrepp. Och sex med minderåriga... Jag borde inte behöva skriva ut att jag är emot det, men kanske ska jag ha det som underrubrik till min blogg:

JAG ÄR EMOT ALLT SOM ÄR NEGATIVT.

Det är bara det att gränserna blir flytande helt i onödan när kvällstidningar och andra samhällsbärare börjar slaska med det här. Littorin hade sexchattat, minsann. Oj, oj, oj! Och vad hade Kapten Klänning i sin väska? Handklovar! Piskor! Ja, just det, precis som vilken domina eller master som helst på Kinks & Queens. Kan vi inte hålla isär tillåtna sexuella fetischer och otillåtna sexuella praktiker blir det omöjligt att föra en vettig diskussion om det här. Kan vi inte se att den halvt religiösa straffmentaliteten och förbudsivern tenderar att göra förseelser till brott (och då menar jag inte att förringa sexköp) så får vi just ett samhälle med fler änglar och fler brottslingar. Drömmen om det totalt goda och homogena samhället är i bästa fall kontraproduktiv, i sämsta fall fascistisk. Drömmen om den homogena människan är lika falsk den. Det finns inget förlorat urtillstånd att gå tillbaka till. Den västerländska civilisationen skapar inte tomma människor, vad T.S. Eliot än påstår. Men det är klart att det låter tjusigt att världen ska gå under i en snyftning, i ett kvidande och inte med en smäll. Stackars alla ihåliga män.

Och lyllo dig om du har hittat din nisch som manstolk. Du kommer att ha jobb till döddagar.