Breivik och utilitarismen

Jag har gråtit i dag, som så många andra. Jag har tänkt på mina barn och på att alla barn är allas barn. Men mellan tårarna har jag läst vad Breivik har skrivit i ett högerextremt forum, och reagerat mot att han i medierna utmålas som en galning. Det som gör honom unik är inte hans tankar, utan hans syn på hur man omsätter dem i praktiken. Det som fick honom att bli massmördare var inte en tillfällig sinnesrubbning, utan en total brist på empati. Han uttrycker sig välartikulerat och förefaller intelligent. Kanske är han en tvättäkta psykopat, eller så är han helt enkelt en högerextremistisk utilitarist. Han vill alltså skapa en bättre värld, och ska man göra omelett måste man knäcka några ägg.

Utilitarismen är inte helt enkel att sammanfatta i ett blogginlägg, därtill är den alltför mångfasetterad. Att vara utilitarist innebär inte per automatik att man bortser från indidviden eller att man godtar att folkgrupper förtrycks. Men personer som vill åstadkomma radikala förändringar på kort tid svänger sig ofta med nyttoargument som är lånade från utilitarismen. Eller kalla det iskall logik. Mattias Flink sköt, starkt alkoholpåverkad och upprörd, sju personer. Breivik mådde finfint när han tog livet av ett nittiotal ungdomar. Han var säkert spik nykter, och den enda känsla som genomfor honom var nog en viss munterhet.

Kärnan i denne massmördares ideologi - om man nu kan kalla det så - är att eftergivenheten mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet har gått för långt. Brevik återger en hörsägen om hur en "helnorsk" skolpojke en dag finner sig ensam i ett hav av svartmuskiga. Givetvis blir han svårt mobbad, men hans mor, en "marxist" vill inte öppna ögonen. Hon har en förvriden syn på utlänningarna och det går så långt att hon offrar sin egen son. Men vi (kulturkonservativa/nationalister etc) , skriver Breivik, är de första att rädda våra barn från denna släpphänta och ängsliga hållning mot muslimerna.

Ja, våra barn. Alla barn är inte allas barn i Breiviks ögon. Barnen på ön var ju den framtida socialdemokratin, framtidens makthavare. Då dikterar logiken att man bör ta kål på så många som möjligt och förhoppningsvis avskräcka de andra från ett fortsatt politiskt engagemang. För tyvärr är de många, de där marxisterna. Att socialdemokrater knappast kan kallas marxister bekymrar inte Breivik. Nåt slags vänster är de ju. En allsmäktig nomenklatura som belägger sanningssägande nationalister, patrioter och kulturkonservativa med munkavle. Det finns ett ord för den sortens personer som tänker så: kvasidissidenter.

Breiviks tankegods är sannerligen inte unikt. Hans förakt för mänskligt lidande är inte unikt. Terrorister har i alla tider offrat oskyldiga individer för att försöka genomdriva sin agenda, i sämsta utilitaristiska anda. Men terrorism uppstår ofta ur förtvivlan, inte enbart ur en förvriden ideologisk eller religiös tankegrund. Det är alltså svårt att se honom som en renodlad högerextremistisk terrorist. För hur förtvivlad är situationen för de helyllenorska norrmännen? Inte särskilt, skulle jag vilja påstå. Inte ens för den som sväljer hela det främlingsfientliga och nationalistiska paketet. Det är här någonstans som Breivik hamnar i kaos. Han drar ut i kampen helt ensam (hoppas jag - det har ryktats om en andra gärningsman på ön). Det är han och bara han som kan axla denna stora uppgift. Han tar sitt ansvar, han snackar inte bara. Och det känns skönt.

På sajten där han skriver nämner han sin stora beundran för sin fiende: "Jag har stor respekt för hur marxist-humanistiska nätverk i Norge utnyttjar sin makt optimalt genom 'force multiplication' och samarbete." Slutsatsen? De måste hindras att föröka sig. Man måste slå mot kärnan. Det är fullt logiskt - men bara för den som dels har en förvriden syn på hur samhället ser ut. Bara för den som i likhet med psykopaten hyser ett totalt förakt för mänskligt lidande och njuter av att skada andra. Bara för den med en grandios syn på sin egen betydelse.

Jens Stoltenberg och andra politiker talar vackert om det öppna och demokratiska samhället och vikten av att slå vakt om det. Men jag tror inte att någonting särskilt måste göras, mer än det som redan görs. Naturligtvis ska högerextremisterna, rasisterna, de främlingsfientliga och andra av Breiviks meningsfränder bemötas och bekämpas. Men själv kommer han att ses som en historisk parentes. Han politiska betydelse är alltså ringa, och det enda kännbara straffet för honom blir att inse just detta. Han blev ingen martyr för sin sak. Det skedde ingen omvälvning. Hans meningsfränder fick aldrig makten.