Bevare oss för familjen

”Det finns lika många åsikter som människor”, brukade min forne terapeut säga. (Det är nog att underskatta antalet åsikter.) Något som tyvärr är ovanligare, rentav en bristvara, är människor med väl underbyggda åsikter. Dilsa Demirbag-Sten, som i DN Söndag torgför en alarmistisk syn på den svenska förskolan, är ett exempel på det senare. Jag ska försöka korrigera bilden för den som inte nöjer sig med löst tyckande. Som referens har jag använt den kursbok som används på Pedagogiska institutionen där jag läser: ”Barndomspsykologi – Utveckling i en förändrad värld” av Dion Sommer (Runa förlag 2005).

Åsikt:
”Om det tidigare var en förälder som var frånvarande, så är båda nu borta från barnen större delen av deras vakna tid. Det är numera pedagoger som träffar barnen. Under utvecklingssamtal berättar de för föräldrarna hur de uppfattar barnens utveckling och emotionella tillstånd.”

Fakta:
Andersen och Hestbæk (1999) anger att den genomsnittliga tid som danska barn mellan tre och fem år vistas i förskolan är sju timmar. En tredjedel är där högst sex timmar per dag, medan elva procent är på dagis upp till nio timmar och bara två procent över nio timmar. Flera andra undersökningar (t.ex. Christensen 2000) visar samma sak.

Och nu ska jag komma med en åsikt som inte är vetenskapligt underbyggd: enligt min erfarenhet (mina fem barn har gått eller går på dagis) är samtalen mellan föräldrar och pedagoger är inte begränsade till utvecklingssamtalen. I själva verket för vi en ständig dialog.


Åsikt:
”De flesta föräldrar vet att det inte är bra för barn att för tidigt tillbringa långa dagar på förskolan.”

Fakta:
En svensk undersökning (Andersson 1992) som har följt barn upp till 13-årsåldern påvisar många positiva konsekvenser av att börja tidigt på dagis. Man undersökte både skolprestationer och sociala och känslomässiga parametrar för tre grupper av barn: de som hade börjat på dagis inom det första levnadsåret, de som hade börjat senare och de som hade varit hemma hos modern.
Slutsatserna av undersökningen var att barn som börjat tidigt var mer oberoende, mindre oroliga och mindre aggressiva än de andra barnen. De bedömdes dessutom av kamrater och lärare som mest socialt kompetenta och de presterade bäst i skolan.

Fler fakta:
Hos danska barn som vistas på förskolan mer än 9 timmar per dag kan man spåra negativa konsekvenser. Men de barn som har olika beteendeproblem utgör bara 1,3 % av samtliga 6 000 barn i undersökningen, och här skiljer sig även familjebakgrunden från övriga barns. Citat från Sommer: ”Ett osedvanligt högt antal timmar i förskolan kan därför inte – med utgångspunkt i denna danska långtidsundersökning – i sig förklara dessa barns annorlunda temperament och beteende. Men sambandet existerar och samverkar sannolikt med särskilda förhållanden i barnens familjer. Extremt många timmar i förskolan måste mot denna bakgrund betraktas som en medverkande riskfaktor.”


Åsikt:
”Jag tror att min dotter behöver stimuleras i en barnanpassad miljö, men jag är precis lika övertygad om att hon behöver sin far och mor.” (---) ”varför vill alla hämta barnen tidigare om det nu är så bra att vara på förskolan?”

Fakta:
Hur vet Demirbag-Sten att ”alla vill hämta barnen tidigare”? Och om de nu vill det, kan det inte vara för att de vill umgås mer med dem? Det är inte sant, vilket ofta hävdas, att småbarnsföräldrar jobbar för mycket och därmed blir stressade, och att detta påverkar barnen negativt. Det som t.ex. Christoffersen (2000) påpekar är att det viktiga är hur tillfredsställda föräldrarna är med sin situation, ”…hur man tolkar sin livssituation och hur man trivs med den” (Sommer 2005, s. 98). Christoffersen skriver: ”Att föräldrar hade lång arbetstid (båda mer än 40 timmar i veckan), och att barnen var i förskolan mer än 40 timmar i veckan ökade inte risken att försämra barnens välbefinnande”.

Fler fakta:
För barn från underprivilegierade familjer utgör förskolan en beskyddande faktor: de utvecklas bättre där än om de skulle vara hemma. Detta visas i studier av McGurk et al. (1993) och Caughy et al. (1994). Andersson et al. (1993) och Schaffer (1995) kommer till följande slutsatser: ”Generellt trivs barn i förskolan, de lider inte av mödrarnas förvärvsarbete och fäderna har som ett resultat blivit mer involverade i omsorgen av barn.” (Sommer 2005, s. 103).


Den senmoderna förhandlingsfamiljen präglas med än någonsin av en intensiv, känslomässig relation mellan föräldrar och barn. Inte nog med att förskolan är en lika viktig del av barnens utveckling som kärnfamiljen, den kan faktiskt behövas som kontrast till allt det kramiga. Som Urie Bronfenbrenner (1991) citeras i Dion Sommers bok:

”Familjen är först och främst betydelsefull inte bara för att den är en arena för aktiviteter, utan för att de människor som är involverade i dessa är tokiga i varandra. Och detta är helt oumbärligt för barns utveckling. Men det är också väsentligt för barns utveckling att vara tillsammans med människor som inte är lika tokiga i dem, eftersom detta ger barnet möjlighet att börja uttrycka vem han eller hon är och göra saker som han eller hon har lust att göra.”

Hurra för familjen, alltså. Och bevare oss för den. Hurra för förskolan. Och bevare oss för en dålig förskola – där håller jag med Dilsa Demirbag-Sten. För låg personaltäthet är inte bra.

Men jag är inte riktigt klar än. Jag vill tycka lite om Demirbag-Stens tyckande. Hon tycker att kvinnor i Sverige ”inte tvingas välja mellan karriär och barn”. Jag tycker att kvinnor tvingas till det i långt högre utsträckning än män. Fakta? Tja, kolla på statistiken över antalet kvinnor i höga chefspositioner: den är mycket låg, och sjunkande. Se på den könsuppdelade arbetsmarknaden. Se på hur många män som tar ut sin lagstadgade del av föräldraförsäkringen. Det är bara att surfa in på SCB:s webbplats om ni inte tror mig.

Dilsa Demirbag-Sten sällar sig till den stora skara som vill problematisera den senmoderna kärnfamiljens livssituation, som hävdar att barn far illa för att deras föräldrar dumpar dem på dagis alldeles för länge. Men som forskningen visar är hon ute i ogjort väder. Jag tror (med betoning på tror) att barn i dag har det oändligt mycket bättre än hur barn hade det när jag var liten. De har en mycket mer nära och kärleksfull relation till sina föräldrar än då, och relationen präglas inte av auktoritetstro och disciplin. Det är skrämmande att Supernanny- och Komet-tänkande får breda ut sig, att man kan se hur major Björklund och hans anhang ligger så rätt i tiden när de vill vrida den bakåt. Det går ett spöke genom Sverige, och det heter Reaktion.

Vi behöver en individuell föräldraförsäkring, inte vårdnadsbidrag. Vi behöver fler och bättre förskolor med ännu bättre utbildad personal, och personalen måste få bättre betalt. Men vi behöver inte ha dåligt samvete för att våra barn går på dagis. Jag hade kunnat låta alla mina barn vara hemma. Men jag ser förskolan som en present till dem.

------------

Referenser

Andersson, B.-E. (1989) The importance of public day-care for preschool children’s later development. I Child Development, 60, 857-866

Andersen, D. & Hestbæk, A.-D. (1999) Børnefamiliernes dagligdag. Køpenhamn: Socialforskningsinstitutet

Bronfenbrenner, U. (1991): Comments on the Nordic project. At the symposium on modern childhood: On the everyday life and socialisation of young children in modern welfare states. The International Society for the Study of Behavioural Development. 11 Biennial Mettings, Minneapolis, USA.

Caughy, M.O. et al. (1994) Day-care participation as a protective factor in the cognitive development of low-income children.I Child Development, 65, 457-471

Christensen, E. (2000) Det treårige barn. Køpenhamn: Socialforskningsinstitutet

Christoffersen, M.N. (2000) Will parental work or unemployment influence pre-school childrens stress reactions?. Paper for the 10th Nordic Social Policy Research Seminar, Oslo: 17-19 August

McGurk, H., Caplan, M., Hennessy, E. & Moss, P. (1993) Controversy, theory and social context in contemporary day care research. I Journal of Child Psychology, 34:1.

Shaffer, H.R. (1995) Beslut om barn: psykologiska frågor och Svar. Lund: Studentlitteratur

Sommer, D. (2005) Barndomspsykologi – Utveckling i en förändrad värld Andra reviderade utgåvan. Stockholm: Runa