lördag 26 juli 2008

Vagina al dente?

Freud hade en teori om den fasa som ingjuts i pojkar när de första gången får se en fitta. Något saknas – snoppen har blivit avsnippad! Efter detta blir vaginan för evigt förknippad med ångest. Jag har en annan teori: första gången flickor får se en kuk så fylls de av fasa – snippan har fått en hemsk utväxt! Efter detta blir manslemmen för evigt förknippad med ångest. Och så vidare…

Jag ger inte mycket för Freud. Han var kanske först med att problematisera vår identitet, se den som ett ganska bräckligt bygge. Men hans teorier om det sårbara barnet som genomgår ett antal kriser är grundligt vederlagda och har visat sig ha noll predikativt värde. Att över huvud taget utgå från det patologiska för att bygga en teori om det normala, t.ex. barns normala utveckling, är förstås helt vrickat.

Katrine Kielos skriver om Freuds kastrationsångestteori i ett nummer av Bang som jag inte hade läst (1-2008), och om en gammal myt bland Nordamerikas indianer, hur ”…hjältar i urtiden bröt huggtänderna ur vaginan på ett monster och gjorde henne till kvinna. Myternas Vagina Dentata: den tandförsedda vaginan. En lockande öppning som egentligen har huggtänder. Han träder in i triumf men måste lämna förminskad. I någon mån uppäten.”

Bland annat på grundval av ovanstående resonemang fortsätter Kielos: ”Det är denna rädsla för kvinnans sexualitet som gör den apolitiska ekonomiseringen av sexualiteten så attraktiv i en patriarkal kultur. Mannen kanske inte kan hantera att bli sedd och åtrådd som en sexuell varelse men han kan hantera att bli efterfrågad som en vara.” Resonemanget kan förefalla lite oklart, men artikeln (som jag säkert inte kan göra rättvisa här) är skriven i polemik mot Isobel Hadley-Kamptz syn på hur kvinnor bör bli ”köpare” på könsmarknaden.

Hadley-Kamptz artikel i samma nummer av Bang går i stora drag ut på att ”makten inte bara får gå i ena riktningen. Att inte köpandet och säljande bara kan handla om en part, om ett kön.” Och vidare, att ”…kvinnor måste börja se sig själva, och känna sig i sina hjärtan, som köpare på könsmarknaden (…) att vara den som väljer, som avgör hur mycket tid, energi och charm man är beredd att lägga ner på att få som man vill.”
Nu syftar hon inte på köpande av sexuella tjänster, på ”biståndstanter som köper vackert svart kött i Västafrika”, nej hon är ute efter ”det personliga perspektivet på sex. Det är en enorm skillnad på att utgå från sin egen lust (…) och att nöja sig med att vara objekt för andras lustar.” Ett sådant perspektivskifte skulle ”…ändra relationen mellan könen i grunden. Som psykologisk frigörelse vore det kanske det allra största.”

Men åter till Katrine Kielos: ”Sexuell frigörelse för kvinnor bygger i dag, precis som alltid, på att sexualiteten definieras som lagom ofarlig. Men att tillåta kvinnan att shoppa sexuell tillfredsställelse på en avpolitiserad sexuell marknad är inte samma sak som att ge henne sexuell frihet. Snarare är det ett sätt att beskära densamma.” Kielos citerar den amerikanske psykologen Rollo May (1909-94): [D]är den viktorianska människan gjorde allt för att vara kär utan att hemfalla åt sex, gör nutidsmänniskan allt för att ha sex utan att hemfalla åt kärlek. ”Det är samma puritanism”, skriver Kielos, ”Samma tjurskalliga vägran att erkänna sexualiteten som en naturlig och viktig del av vår mänsklighet. (…) Den enda passion våra liv får innehålla är att våra kroppar får knulla och att knulla är något som står i motsatsförhållande till allt vad känslor är. Sex ses som en transaktion eller en överföring. Om du får det här, så får jag det här och då råder det balans på marknaden.”

Katrine Kielos beskriver hur våra kroppar i dag ses som ett slags renoveringsobjekt som man måste pyssla med och värdera. ”Kvinnan betraktar sin kropp utifrån som om den vore ett främmande ting. (…) Vad kan hon göra för att öka dess marknadsvärde och därmed sin egen känsla av att ha rätt att existera som sexuell varelse i världen?” Hon skriver att sex ses som en teknikfråga (se bara på ”Sexinspektörerna”) där vi ”förväntas kunna distansera oss från våra innersta drifter” och ”prata om allt, annars är man hämmad.” Men ”Sexualiteten är oavsett vi vill det eller inte oundvikligen förbunden med vår innersta mänsklighet. Antagligen är det på grund av att vi är så skräckslagna inför sexualiteten som vi hellre gör om män till varor än vågar stå för att vi betraktar dem med sexuella ögon och att detta betyder något för oss. Att det i allra högsta grad är personligt. (…) Sexualiteten påminner oss om vår egen svaghet.”

Okej, där har vi skiljelinjerna i stora drag. Bisexuellt velande som jag är, håller jag med båda på sätt och vis. Men jag ogillar dikotomier. För mig är sexualiteten något som är oupplösligt förbundet med ”vår innersta mänsklighet”, som Kielos skriver. Men den är också rätt kul som hobby, faktiskt. Det ena utesluter inte det andra: anonymt sex kan inbegripa ömhet, kan beröra den där innersta mänskligheten – också (det har jag skrivit om i Bara sex). Jag håller med Hadley-Kamptz om att heterokvinnor inte ska se sig själva som objekt, utan som subjekt. Men det räcker naturligtvis inte. Utan en analys av hur marknad och hierarkier påverkar vår syn på kroppen, och utan ett erkännande av att sexualitet och därmed förknippade känslor inte alltid lyder förnuftets lagar, riskerar vi att trotsigt marschera baklänges in i rådande maktstrukturer, idogt viftande med exempelvis slampighetens (eller relationsanarkismens) fanor.

Om jag minns Foucault rätt så ansåg han att det är lite smålarvigt, rentav futilt, att bygga upp en identitet som ”motståndskämpe” eftersom man redan är fången i den struktur, norm eller doxa som man säger sig bekämpa. Det låter oerhört pessimistiskt. Att definiera sig som bög eller flata, bisexuell eller transperson skulle då bara vara att visa upp ett skrattspegeljag. Och visst: vi som lirar åt det andra laget tvingas hela tiden förhålla oss till den rådande heteronormen. Men å andra sidan har vi en styrka i att se normen, och analysen av den är ett redskap med potentiell sprängkraft. Den som i stället befinner sig i heteronormen ser den inte, för den ser genom normen. Analogt med det kan man säga att heteromannens svaghet i förhållande till heterokvinnan är just hans (bekväma) blindhet, och omvänt, att hennes styrka är att hon ser. Om hon då inte ifrågasätter makten utan bara försöker erövra hans privilegier som ”köpare” så hårdnar de knopar som heterofallokratin har knutit kring våra äggstockar och testiklar.

4 kommentarer:

Niklas Hellgren sa...

Jon tackade. Tack, Jon! Tyvärr käkade Blogger upp ditt inlägg.

Malin sa...

Skriver Isobel Hadley-Kamptz verkligen att "biståndstanter" ägnar dig åt sexköp i Afrika? Varför skriver hon så, och vad bygger hon det på? Jag har inte läst Bang eftersom det väldigt sällan artiklarna där innehåller något substantiellt. Det förekommer sexresor till exempelvis Gambia, ja. Men inte är det väl biståndstanterna som ägnar sig åt det?
Kielos brukar inte hänga ihop, jag tror att de beror på att hon sneglar i andra texter hela tiden medan hon skriver.

malin sa...

Dessutom: att män inte skulle stå ut med att vara åtrådda men kan tänka sig att bli varor, nä. Det tror inte jag.
Skulle vilja tipsa om en text av Freud där han skriver om skräcken för Vagina dentata, han kopplar det till olika myter, bland annat den om Medusan. Kommer inte ihåg vad den heter. Freud kan vara rätt kul. Men feministisk teori är sällan det.

Niklas Hellgren sa...

Jo, Hadley-Kamptz skriver faktiskt så. Vad hon grundar det på vet jag inte, men det går ju att besöka hennes blogg och fråga.

Jag håller med dig om att Freud är underhållande, men som (jag) sagt helt irrelevant när det gäller att förstå barns utveckling. Och det gäller inte bara Freud, utan större delen av psykoanalysen och hela det synsätt på barn som dominerade fram till och med sextiotalet. För en väldigt bra översikt över den moderna barnomspsykologin kan jag rekommendera boken "Barndomspsykologi" av Dion Sommer - jag brukar referera till den när jag skriver om barndom och socialisation.

Katrine Kielos skriver väldigt bra, tycker jag, även om jag inte håller med om varenda stavelse. Det ska man nog aldrig göra, förresten.

Feministisk teori kan absolut vara rolig! Lena Gemzöes bok "Feminism" är att rekommendera för den som vill sätta sig in i grunderna och begrunda skillnaderna mellan de olika feminismerna.

Och Judith Butler är visserligen svårläst som fan ibland, men "Genus ogjort" är så intressant att boken är svår att lägga ifrån sig. Maskulinitetsforskning är också mycket intressant, t.ex. "Masculinities" av R.W. Connell eller "Female Masculinity" av Judith Halberstam.