Göran beskyddas av Gud

”Suckan har blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.” Ja, så lyder Jobs klagan i den förra bibelöversättningen. En som däremot inte har anledning att klaga är Göran Skytte, ty han beskyddas av Gud. Inte bara en gång, utan två, har han landat på huvudet efter att ha blivit påkörd. Men båda gångerna har han räddats av sin portfölj, innehållande sex exemplar av hans bok ”Omvänd”. Göran ser Guds hand bakom dessa vurpor med lyckligt slut. Om detta kan man läsa i Dagen.

Job, å andra sidan, var också en mycket gudfruktig och framgångsrik man, men honom gick det sämre för, ty ondskans makter ville pröva honom. Han hade haft allt, men fråntogs rubbet. Nu satt han täckt med bölder på en askhög och jämrade sig. Skulle han vika från tron? Ladbrokes hade nog satt en slant på det.

Ni kanske minns hur Runar en gång påstod att om Jesus hade levat i dag så hade han gått på Spy Bar. Och han hade säkert kört en vräkig bil med tv i nackstöden till ungarna, precis som Runar. Han hade kanske rentav haft några kissnödiga ungar som satt och tjatade i baksätet, trots Pokémonfilmen. Nu har väl Runar inte precis uppfunnit den djupa tallriken (som Martina brukar säga), men Skytte kan man väl begära lite mer av? Nähä, tydligen inte.

Jag har alltid gillat historien om Job. Och jag har alltid föraktat framgångsevangelister som hävdar att just de gynnas av högre makter. Deras självgodhet är så cynisk att man inte kan ta något de säger på allvar. Skulle Gud skona Göran Skytte men spola bort Bamseklubben i en tsunami? Det skulle fordra att Gud vore allsmäktig, men knappast god. Eller god, men knappast allsmäktig – teodicéproblemet väljer Skytte att blunda för. Hårt.

Jag är glad för Göran Skyttes skull. Det är bra att han mår bra nu. Det är bra att han inte tog livet av sig. Det är bra att han får fortsätta att vara framgångsrik, fast nu i en delvis ny domän. Och jag förstår hans nyfrälsta entusiasm. Men det är rätt motbjudande att höra honom uttala sig om ondska och godhet och Guds hand.

Det är nästan så att man önskar honom ett par präktiga bölder.