Ondskan må vara obegriplig. Våra förklaringar räcker inte, förnuftet slår bakut vid tanken på bebisarna i frysboxen eller de instängda barnen i källaren. Vi vill inte tro att någon kan göra så, ändå vet vi att det sker ofattbara grymheter, för vittnesmålen är legio. Men ondska är ett oanvändbart begrepp. Vad ska vi ha det till? Som motpol till godhet? Som en kvast med vilken vi sopar undan det plågsamma, ångestframkallande, hjärtskärande, säger oss att sådana är ändå inte vi?
Det duger inte. Om vi vill förstå verkligheten måste vi först skåda den i hela dess praktfulla vidrighet utan att blunda. William Burroughs förklarar titeln på sin bok Den nakna lunchen så här: det är när vi ser vad vi har spetsat på gaffeln.
Göran Skytte häpnar i en kolumn i SvD över att vi under de många massmordens 1900-tal har ”avskaffat tanken på den individuella ondskan”. Därmed, menar han, står vi också handfallna inför mordet på Engla eller inför monsterpappan Fritzl. Vi borde inse att ondska, även personlig ondska, är en realitet, skriver Skytte. Vi ska inte försöka förstå den ”enbart med psykologi, beteendevetenskap, sociologi”, för de förklaringsmodellerna räcker inte till. Nej, låt oss lägga korten på bordet, tycks Skytte mena, ty: ”Tron på ljus och godhet leder också till medvetenhet om ondska och mörker.”
Som om det skulle förklara något. Som om ”godhet” är ett analysverktyg och inte en värdering. Som om vi skulle stå bättre rustade att orka med mörkret genom att kalla vissa människor för onda. Vart leder en sådan syn, och på vilket sätt kan vi minska ondskan i världen genom att blanda in en metafysisk dimension? Har vi månne prövat det här ontologiska illusionsnumret förut? Ja, till leda – och spåren förskräcker.
”Anamnesen är halva diagnosen” är en maxim som läkarstudenter tidigt får lära sig. Genom att studera en patients sjukdomshistoria kan vi alltså lättare se vad som fattas honom. Detsamma gäller vårt samhälle och våra värdesystem, vill jag påstå. Massakern i Song My var ofattbar i sin grymhet, men den lärde oss en del om vilka mekanismer som kan få soldater i krig att så fullständigt spåra ur. Beteendevetenskapen har hjälpt oss att minska risken för att helt vanliga ungdomar på det viset ska förvandlas till de monster de framstod som. Barndomspsykologin visar hur vissa barn kan klara av svåra situationer medan andra barn inte gör det utan bestående men. Historiska analyser av sovjettiden, Hitlertyskland eller Maos Kina – är de värdelösa? Naturligtvis inte.
Vi kan inte alltid ”lära av historien” eftersom vår tid antagligen är lika obegriplig för oss som medeltiden, samtidigt som den är alltför bekant för att vi ska kunna se den med klar blick. Och vi ska inte förledas att tro att det finns en historisk utveckling som obönhörligt röjer undan mörkret och tar oss från klarhet till klarhet. Men låt oss inte blanda bort korten genom att låtsas som om ondska och godhet är bättre förklaringsmodeller. Det, om något, gör oss handlingsförlamade! Eller ska vi bara sitta där med vår måttstock och säga att den där avvisningen av den iranske bögen var ”ond”? Den ledde inte till att han avrättades, men han blev torterad, dömd till piskrapp och fängelse, så vi ger avvisningen två döskallar av fem. Den amerikanska arméns vattentortyr av ”terrorister” får en döskalle av fem, medan Herr Fritzls dåd får fyra döskallar. Kvällens vinnare, med fem dödskallar blir…trumvirvel…Pol Pot! Välkommen upp på podiet för prisutdelningen.
Och sen? Hur kan vi förhindra andra övergrepp och mord? Genom att tala om för människor att de ska välja att vara goda?
Nej, vi kan inte förklara allt. Garvade psykiatriker ruskar på huvudet åt Fritzl. Det går att förstå att han inte öppnade sin källare frivilligt: det hade ju blivit hans undergång, men hans personlighet är gudskelov så ovanlig att den undgår en heltäckande ”förklaring”. Det går att förstå att det är ”lättare” att döda barn två när man har dödat barn ett, även om galenskapen hos mamman är väldigt svår att identifiera sig med. Man kan inte förklara allt, men man får väl försöka att förklara det man kan och säga om resten: ”Vi vet faktiskt inte.”
”Kunskap producerar makt och makt producerar kunskap”, säger Foucault, som jag just håller på att stava mig igenom.* Så fort vi ger oss på att beskriva och kartlägga någon, försätter vi oss i ett överläge till den studerade. De gamla imperialiststaterna kartlade koloniernas flora och fauna enligt ett ”objektivt och globalt” system, förklarade de gärna. Men det var deras egna, specifika, tidsbundna och ideologiska system, och deras systematisering ledde till att de inhemska systemen där man t.ex. gav vissa växter namn efter deras läkande förmåga, förföll, varpå de underkuvades underläge förstärktes. På samma vis förhåller det sig med den kristna dogmen om godhet-ondska, skulle jag vilja påstå. Den är en maktdogm som kan användas för att rättfärdiga de ”goda” staternas övergrepp på ”ondskans axelmakter”, ”terrorister” och ”illegal combattants”.
”Reagan var inte så dum när han kallade Sovjetunionen Ondskans imperium”, skriver Skytte. Jag håller med: Reagan var inte dum alls. Han var en slipad maktspelare.
Jag minns när Göran Skytte spelade med Kabaretorkestern. Nu spelar han åt ett annat gäng.
* Mills, Sara (2003) Michel Foucault, Routledge Critical Thinkers.
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen ondskan. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen ondskan. Sortera efter datum Visa alla inlägg
måndag 12 maj 2008
söndag 3 augusti 2008
Vi goda och ni onda
DN:s huvudledare i dag (3 aug 2008), Brottets bana, tar upp det ökande intresset för brottsoffer och anhöriga. Skildringarna har blivit mer närgångna och "Fokuset i mediernas rapportering har flyttats "Från brottet och brottslingen och den samhälleliga bakgrund som formade en Clark Olofsson till offer och anhöriga".
Att anhöriga får vittna i rätten om sin sorg är förstås helt befängt. Inte nog med att de själva kan ta skada av att på det viset hänga ut sina innersta känslor till en hyenaliknande press och allmänhet, det är faktiskt helt irrelevant. Någon klok person (har tyvärr glömt vem) skrev nyligen att det är precis lika olagligt att mörda en djupt osympatisk människa. Och, som DN skriver: "När en rättegång blir en psykisk kamp där det gäller att vinna åskådarnas sympati riskerar vi att glida bort från en av rättssamhällets grunder: rätt ska skipas för hela samhällets skull."
Vad är då orsaken till den här utvecklingen? DN har några förslag:
1/ mediernas allt intensivare bevakning (viss självkritik kan anas)
2/ politikernas ökade intresse för brottsoffren, som att tillerkänna dem ersättning, en plats i rättsalen med egna biträden etcetera.
3/ brott som underhållning i allt fler tv-kanaler
4/ ...
Hoppsan, där tar analysen slut. Men låt mig då försöka fylla på listan lite. Jag kan tänka mig fler delförklaringar. En är det ökande intresset för "nyandlighet" - och ett därmed sammanhängande ointresse för psykosociala, socioekonomiska och politiska förklaringsmodeller av den verklighet vi lever i. Vi är inte så sekulariserade som vi gärna (?) vill tro: tvärtemot att bevittna "Guds död" bevittnar vi hans återkomst, som Michel Onfray skriver i sin Handbok för ateister (Nya Doxa 2006). Och frågan om människans skuld, uppdelning i onda och goda, väcks alltså till liv med förnyad styrka.
När medierna skildrar "ondska" i just de termerna, som ett oförklarligt, förmodligen medfött, beteende av monster som Fritzl eller Eklund så skyndar sig givetvis alla att kasta de första stenarna och få bryr sig om att försöka förstå och förklara. För godhet kan ju inte existera utan ondska. Det blir oerhört angeläget att själv framstå som så fjärran från monstren som bara möjligt.
Den sortens polarisering i "vi" och "de" är också tydlig när det gäller våldtäkter, vilket Katarina Wennstam har visat i Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman (Albert Bonniers förlag 2002, 2004). Mediernas fokus på överfallsvåldtäkter drar uppmärksamheten bort från att en överväldigande majoritet av övergreppen sker inom hemmet. Våldtäktsmannen är den där svartmuskige desperadon som ligger på lur i en buske, inte en svenskfödd medelklassman som är omtyckt på jobbet.
Victor Bernhardtz skriver i antologin Äga rum (red. Moa Elf Karlén, Johanna Palmström, Tiden 2008) om Piteuppropet, som började som en manifestation mot mäns våld mot kvinnor. Över hela landet har det sedan bildats mansgrupper som arbetar för jämställdhet i den andan. Men jag håller med Bernhardtz när han skriver: "Jag känner (...) en stor olust inför att applådera något så självklart som att säga att man är emot en brottslig handling. Det är precis som att säga att man är för 'mänskliga rättigheter', totalt opolitiskt och därmed ofarligt. Alla håller med, och passar på att slå sig för bröstet och imponeras av sig själva."
Nå, det här får väl duga som en skiss av de socialpsykologiska mekanismerna bakom polariseringen. Men det finns fler förklaringar. Smaka på uttrycket "ondskans axelmakter". Visst blir man lite krigisk? Är det något som Dubbya kommer att bli ihågkommen för så är det väl de orden. USA, detta skinande exempel på västlig demokrati och godhet drog på sig rustningen i ett korståg mot ondskan. Retoriken fungerade bra i ett land som var chockat av elfte september. Men den har fungerat förr och kommer att göra det så länge makt är lika med rätt. Receptet är enkelt: ena ditt land mot en demoniserad fiende så slipper du bli ifrågasatt på hemmaplan. I alla fall så länge kriget går bra. Thatcher hade flyt: Falklandskriget gick som smort, de slemma latinosarna fick vad de förtjänade och själv blev hon omåttligt populär. Vi mot de andra. Maktmedel som recept mot vanmakt. Det goda vann, precis som det gör i sagorna.
Vi behöver syndabockar. De är så praktiska att ta till när vi vill slippa analysera en alltmer oöverskådlig verklighet. Och vi vill känna oss goda, särskilt i en osäker tid när globaliseringen löser upp en bekant värld. Det var så lätt när Europa var det gamla vanliga Europa. Nu kommer diverse svarthåriga östisar vällande i en våg av social turism och gör livet osäkert. EU som var så vitt och fint. Sverige som var så tryggt och bra, där man alltid kunde räkna med att bli omhändertagen av det allmänna om tillvaron pajade ihop. Nu är det ajöss med den tryggheten, men låt oss då få behålla lite värdighet. Vi helyllesvenska män slår inte våra kvinnor, inte heller våldtar vi dem. Vi svenska kvinnor mördar inte barn, sånt gör bara galna tyskor. Vi mot de andra. Den kristna godheten mot den muslimska ondskan.
Göran Skytte, som beskyddas av Gud, är en väldigt typisk representant för den sortens svartvita verklighetssyn. Och tyvärr blir den allt vanligare. När "Batongmormor" Astrid Kristensson föreslog att "det skulle bli mindre lönsamt att vara brottslig" hamnade hon i blåsväder och folkpartiet vägrade att acceptera henne som justitieminister. I dag skulle hon väl framstå som mjäkig. Opportunistiska poliker (som vår förre justitieminister Thomas Bodström) gör allt för att framstå som goda genom att demonisera brottslingen. Är ni inte med oss så är ni mot oss, men den som sköter sig behöver inte frukta något, t.ex. övervakning à la FRA. (Så fick även jag något skrivet om det ämnet.) Är det då konstigt att medierna och allmänheten hakar på? Nä.
DN:s artikel må ha ett lovvärt syfte, men det är synd att de inte orkar med en lite längre analys. Eller skulle den bli lite för politiskt obekväm för en "oberoende" liberal dagstidning?
Att anhöriga får vittna i rätten om sin sorg är förstås helt befängt. Inte nog med att de själva kan ta skada av att på det viset hänga ut sina innersta känslor till en hyenaliknande press och allmänhet, det är faktiskt helt irrelevant. Någon klok person (har tyvärr glömt vem) skrev nyligen att det är precis lika olagligt att mörda en djupt osympatisk människa. Och, som DN skriver: "När en rättegång blir en psykisk kamp där det gäller att vinna åskådarnas sympati riskerar vi att glida bort från en av rättssamhällets grunder: rätt ska skipas för hela samhällets skull."
Vad är då orsaken till den här utvecklingen? DN har några förslag:
1/ mediernas allt intensivare bevakning (viss självkritik kan anas)
2/ politikernas ökade intresse för brottsoffren, som att tillerkänna dem ersättning, en plats i rättsalen med egna biträden etcetera.
3/ brott som underhållning i allt fler tv-kanaler
4/ ...
Hoppsan, där tar analysen slut. Men låt mig då försöka fylla på listan lite. Jag kan tänka mig fler delförklaringar. En är det ökande intresset för "nyandlighet" - och ett därmed sammanhängande ointresse för psykosociala, socioekonomiska och politiska förklaringsmodeller av den verklighet vi lever i. Vi är inte så sekulariserade som vi gärna (?) vill tro: tvärtemot att bevittna "Guds död" bevittnar vi hans återkomst, som Michel Onfray skriver i sin Handbok för ateister (Nya Doxa 2006). Och frågan om människans skuld, uppdelning i onda och goda, väcks alltså till liv med förnyad styrka.
När medierna skildrar "ondska" i just de termerna, som ett oförklarligt, förmodligen medfött, beteende av monster som Fritzl eller Eklund så skyndar sig givetvis alla att kasta de första stenarna och få bryr sig om att försöka förstå och förklara. För godhet kan ju inte existera utan ondska. Det blir oerhört angeläget att själv framstå som så fjärran från monstren som bara möjligt.
Den sortens polarisering i "vi" och "de" är också tydlig när det gäller våldtäkter, vilket Katarina Wennstam har visat i Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman (Albert Bonniers förlag 2002, 2004). Mediernas fokus på överfallsvåldtäkter drar uppmärksamheten bort från att en överväldigande majoritet av övergreppen sker inom hemmet. Våldtäktsmannen är den där svartmuskige desperadon som ligger på lur i en buske, inte en svenskfödd medelklassman som är omtyckt på jobbet.
Victor Bernhardtz skriver i antologin Äga rum (red. Moa Elf Karlén, Johanna Palmström, Tiden 2008) om Piteuppropet, som började som en manifestation mot mäns våld mot kvinnor. Över hela landet har det sedan bildats mansgrupper som arbetar för jämställdhet i den andan. Men jag håller med Bernhardtz när han skriver: "Jag känner (...) en stor olust inför att applådera något så självklart som att säga att man är emot en brottslig handling. Det är precis som att säga att man är för 'mänskliga rättigheter', totalt opolitiskt och därmed ofarligt. Alla håller med, och passar på att slå sig för bröstet och imponeras av sig själva."
Nå, det här får väl duga som en skiss av de socialpsykologiska mekanismerna bakom polariseringen. Men det finns fler förklaringar. Smaka på uttrycket "ondskans axelmakter". Visst blir man lite krigisk? Är det något som Dubbya kommer att bli ihågkommen för så är det väl de orden. USA, detta skinande exempel på västlig demokrati och godhet drog på sig rustningen i ett korståg mot ondskan. Retoriken fungerade bra i ett land som var chockat av elfte september. Men den har fungerat förr och kommer att göra det så länge makt är lika med rätt. Receptet är enkelt: ena ditt land mot en demoniserad fiende så slipper du bli ifrågasatt på hemmaplan. I alla fall så länge kriget går bra. Thatcher hade flyt: Falklandskriget gick som smort, de slemma latinosarna fick vad de förtjänade och själv blev hon omåttligt populär. Vi mot de andra. Maktmedel som recept mot vanmakt. Det goda vann, precis som det gör i sagorna.
Vi behöver syndabockar. De är så praktiska att ta till när vi vill slippa analysera en alltmer oöverskådlig verklighet. Och vi vill känna oss goda, särskilt i en osäker tid när globaliseringen löser upp en bekant värld. Det var så lätt när Europa var det gamla vanliga Europa. Nu kommer diverse svarthåriga östisar vällande i en våg av social turism och gör livet osäkert. EU som var så vitt och fint. Sverige som var så tryggt och bra, där man alltid kunde räkna med att bli omhändertagen av det allmänna om tillvaron pajade ihop. Nu är det ajöss med den tryggheten, men låt oss då få behålla lite värdighet. Vi helyllesvenska män slår inte våra kvinnor, inte heller våldtar vi dem. Vi svenska kvinnor mördar inte barn, sånt gör bara galna tyskor. Vi mot de andra. Den kristna godheten mot den muslimska ondskan.
Göran Skytte, som beskyddas av Gud, är en väldigt typisk representant för den sortens svartvita verklighetssyn. Och tyvärr blir den allt vanligare. När "Batongmormor" Astrid Kristensson föreslog att "det skulle bli mindre lönsamt att vara brottslig" hamnade hon i blåsväder och folkpartiet vägrade att acceptera henne som justitieminister. I dag skulle hon väl framstå som mjäkig. Opportunistiska poliker (som vår förre justitieminister Thomas Bodström) gör allt för att framstå som goda genom att demonisera brottslingen. Är ni inte med oss så är ni mot oss, men den som sköter sig behöver inte frukta något, t.ex. övervakning à la FRA. (Så fick även jag något skrivet om det ämnet.) Är det då konstigt att medierna och allmänheten hakar på? Nä.
DN:s artikel må ha ett lovvärt syfte, men det är synd att de inte orkar med en lite längre analys. Eller skulle den bli lite för politiskt obekväm för en "oberoende" liberal dagstidning?
tisdag 27 juli 2010
Mina minnen av andra världskriget
Johan Wennström skriver i dag i SvD om "ideologens på en gång döda och brinnande blick". Han känner igen den, skriver han. Så gripande och klart skildrat! Så kan bara en gammal man uttrycka saken, en som har skådat ondskan i världen med sina egna ögon. Fast nu har Wennström knappt trampat ur barnaskorna, så han måste mena nåt annat. Kanske menar han att han såg ett tv-program om Goebbels när han gick på mellanstadiet, och att det gjorde ett outplånligt intryck på honom. Så nu vet han hur en ideolog ser ut.
Jag gjorde det, såg såna program på mellanstadiet. Vrålande retorik, förbränningsugnarna i Auschwitz. Och på gymnasiet, när jag var med i Vietnamrörelsen, såg jag en japansk journalfilm där vietnameser begravdes levande. Jag såg en amerikansk soldat döda en vietnames med sin eldspruta. Det är fruktansvärda bilder, men de säger ingenting om ideologi, lika lite som bilder på mördare avslöjar annat än att de ser ut som vem som helst. Skräckbilder från Nankingmassakern, Dödens fält, Song My eller Rwanda skymmer i själva verket mer än de avslöjar. De må vara nödvändiga för att väcka en slumrande omvärld, men sen ska vi nog lägga dem åt sidan.
Jag vet inte hur en ideolog ser ut. Som Johan Norberg, kanske? Söt? Ja, han är en riktig liten prins som man bara vill sätta i sitt knä och kittla under hakan. Men hans ideologi stinker.
Ideologi driven till sin spets, demagogi, besinningslös hets mot verkliga och inbillade fiender, som under McCarthytiden. Mekanismerna är inte en enda ideologis.
Wennström och Norberg är naturligtvis inte Goebbels och Mao. De är två fagra unga män på högerkanten i en kapitalistisk demokrati. Men för att reda ut vad nazismen eller kommunismen eller kapitalismen egentligen står för behövs mer än nötta bilder.
Jag gjorde det, såg såna program på mellanstadiet. Vrålande retorik, förbränningsugnarna i Auschwitz. Och på gymnasiet, när jag var med i Vietnamrörelsen, såg jag en japansk journalfilm där vietnameser begravdes levande. Jag såg en amerikansk soldat döda en vietnames med sin eldspruta. Det är fruktansvärda bilder, men de säger ingenting om ideologi, lika lite som bilder på mördare avslöjar annat än att de ser ut som vem som helst. Skräckbilder från Nankingmassakern, Dödens fält, Song My eller Rwanda skymmer i själva verket mer än de avslöjar. De må vara nödvändiga för att väcka en slumrande omvärld, men sen ska vi nog lägga dem åt sidan.
Jag vet inte hur en ideolog ser ut. Som Johan Norberg, kanske? Söt? Ja, han är en riktig liten prins som man bara vill sätta i sitt knä och kittla under hakan. Men hans ideologi stinker.
Ideologi driven till sin spets, demagogi, besinningslös hets mot verkliga och inbillade fiender, som under McCarthytiden. Mekanismerna är inte en enda ideologis.
Wennström och Norberg är naturligtvis inte Goebbels och Mao. De är två fagra unga män på högerkanten i en kapitalistisk demokrati. Men för att reda ut vad nazismen eller kommunismen eller kapitalismen egentligen står för behövs mer än nötta bilder.
måndag 7 april 2014
Ond ton
Få begrepp har väl blivit så grundligt avhånade på Twitter som "god ton". Jag skrev själv ett inlägg om begreppet för nåt år sen, men raderade det så småningom eftersom jag inte orkade med skitstormen det orsakade. Det var måhända fegt av mig, eller i alla fall bekvämt, men symtomatiskt för hur jag och andra ibland hukar inför aggressiva påhopp. Men nu gör jag ett nytt försök, fast genom att angripa problemet från det andra hållet. Jag vill alltså skriva om ond ton. Så vad är det för djur?
"Om Gud är död är allting tillåtet", låter Dostojevskij sin storinkvisitor säga. Nej, säger Simone de Beauvoir i "För en tvetydighetens moral". Om Gud är död är vi helt och hållet ansvariga för vårt handlande. Problemet är snarare om vi utan Gud kan hitta ett "vi", kan skapa allmängiltiga regler för vårt handlande. Det kan vi, säger hon, men om nu Gud är död är även Djävulen det - alltså måste vi på samma sätt definiera vad ondska är. Ondskan, menar hon, består i att förneka andra deras frihet, ekonomiskt, politiskt och socialt. Vi är fria att forma en etik, men den måste bygga på att även andra är fria. Jag kan aldrig vara fri om jag inte låter andra vara fria.
Nu menar inte de Beauvoir att vi bara "har" frihet, "är" fria. Vi kan bara vara det som vuxna, för barnet är ju i maktens våld och måste frigöra sig under sin ungdomstid. Friheten vi gradvis tillkämpar oss kan kännas tung att bära, men vi får inte fly tillbaka till barnets värld. Vi får förstås inte heller betrakta andra som barn. Men ingen kan anklaga oss för att förneka vår frihet-vårt ansvar om vi är förtryckta och exploaterade. Med vuxenheten, med insikten om att Gud är död, följer inte bara frihet utan ansvar, för oss själva och andra. Friheten är alltså performativ, ett verb snarare än ett substantiv eller adjektiv.
Så vem har dött på Twitter och andra sociala medier? Inte Gud. Men föreställningar om God ton och en gemensam syn på hur man för dialog spritter inte precis av liv. Det är förstås bra att avliva nattståndna utopier om ett gemensamt, färdigknådat mål - i de Beauvoirs fall exemplifierat av det klasslösa samhället eller "mänskligheten". För såna utopier söver oss: nu behöver vi ju bara se till att utopin uppnås, och ändamålet får helga medlen. När vi i själva verket måste ta ställning här och nu, som enskilda personer i relation till andra. Ett framtida mål får aldrig kollidera med vår och våra medmänniskors situation i dag. Vi måste se, verkligen se, vår existens i vitögat och erkänna vårt medvetandes, vår intentionalitets, brister. Vi kan aldrig till fullo skapa mening i världen och inte heller påtvinga den en mening. Vi måste erkänna våra begränsningar och att framtiden står skriven i stjärnorna. Men detta är alltså raka motsatsen till "allt går". Det är en frihet som innebär ett tvång, som fordrar en etik.
Nu släpper jag de Beauvoir ett tag. Det finns massor mer att säga om vad tvetydighet innebär, till exempel för kvinnan i ett heterosexuellt förhållande eller för den Andra. Men läs min lilla utläggning ovan som en illustration av samtalsklimatet i våra sociala medier. Att vissa tycker att Gud är död och att allt går för sig behöver man bara läsa ett kommentarsfält för att inse. Rusiga av anonymiteten sprider näthatarna sitt gift. De tycker sig ha genomskådat "det politiskt korrekta" (Gud), men till skillnad från Storinkvisitorn saknar de reell makt. Dock kan de gemensamt injaga skräck i misshagliga personer. De är som femtonåriga nihilister som äntligen har kastat av sig maktens ok och säger det "man inte får säga i det här samhället". Det är en omogen världsbild hos någon som ännu inte riktigt vet vem den ska liera sig med. Men allt som krävs är en Sverigedemokrat eller nazist som kan erbjuda en alternativ utopi, t.ex. ett vitt Sverige, för att den näthatande ynglingen ska börja marschera under den bruna fanan. Känna att han har hittat sin familj. Att ändamålet helgar medlen.
Det som känns jobbigt just nu på Twitter är inte att konsensus ifrågasätts. Twitter har de senaste två-tre åren blivit allt mer diversifierat och därmed rikare. Röster som tidigare aldrig hörts har i dag en kanal till det offentliga samtalet. Det blir mer bråk, visst. Tårtkalaset avbryts av att Femen kutar in med slagord målade på brösten, liksom. Men det är helt okej, och inte bara det; det är lärorikt. Nej, det jobbiga är att vissa personer och grupper faktiskt påminner om näthatarna i sin attityd. Det känns som samma sorts rus, fast med andra förtecken. Fuck begrepp som "debatt" eller "god ton"! Vi ställer inte upp på era villkor! Jo, jag kan förstå känslan. Själv är jag hjärtligt trött på att undervisa de heteronormativa och jag är trött på att "bli accepterad". We're here, we're queer - get used to it, ni vet. Så visst, jag kan tycka att queerteori har stora brister, men själva tanken att ifrågasätta det förgivettagna är väldigt bra.
Men om nu normen/konsensustanken/God ton är död måste vi ändå försöka skapa ett sätt att kommunicera. Jag vet inte exakt vilket samhälle jag vill ha. Men jag vet att jag inte kan skapa det ensam, och därför behövs allianser. Jag har blivit grymt besviken på Familjen ibland, på cisnormativa, misogyna bögar. Men jag umgås ändå hellre med bögar än med heteromän. Allianser. Tillfälliga allianser. Låter inte det bra? Jag tycker det. Men då måste vi se till att det talutrymme vi tar oss inte inkräktar på andras. Min frihet är också din frihet. Vill du inte ge mig den tänker jag bråka. Men så länge våra syften och mål - här och nu och i en oviss framtid - någorlunda sammanfaller kommer jag inte att stöta bort dig, kalla dig barnslig, ovetande, förtryckande eller normativ. Jag föredrar att själv föra min talan som bisexuell, men jag välkomnar heteropersoner som Mona Sahlin eller Barbro Westerholm som allierade. Vi kommer inte att kunna enas om allt, men jag tänker inte shanghaja en fråga och springa i väg med den bara för att jag har tolkningsföreträdet.
Därför blir jag så bedrövad när jag ser hur vissa personer som jag vet har ett långt och starkt engagemang och stor kunnighet i sina frågor utmålas som nåt slags onkeltommare om de gör minsta "felsteg". Jag blir bedrövad när jag ser folk slå knut på sig själva för att inte misshaga. Jag blir förbannad på dem som skapar rädsla med sin aggressiva retorik och sen retirerar från samtalet eller, förlåt, "debatten". Ifrågasätt gärna det som sällan eller aldrig ifrågasätts, hörni. Måla gärna upp utopier. De behövs som diskussionsunderlag, som möjliga färdplaner, för att visa upp en verklighet vi ännu inte bebor. Men låt inte ändamålen helga medlen. Ta er inte friheter ni inte unnar andra. Och daska inte till en utsträckt hand från andra sidan skyttegraven - eller från möjliga allierade, är mitt råd. Ni är väl inga nihilister? Bra, jag tänkte väl det.
"Om Gud är död är allting tillåtet", låter Dostojevskij sin storinkvisitor säga. Nej, säger Simone de Beauvoir i "För en tvetydighetens moral". Om Gud är död är vi helt och hållet ansvariga för vårt handlande. Problemet är snarare om vi utan Gud kan hitta ett "vi", kan skapa allmängiltiga regler för vårt handlande. Det kan vi, säger hon, men om nu Gud är död är även Djävulen det - alltså måste vi på samma sätt definiera vad ondska är. Ondskan, menar hon, består i att förneka andra deras frihet, ekonomiskt, politiskt och socialt. Vi är fria att forma en etik, men den måste bygga på att även andra är fria. Jag kan aldrig vara fri om jag inte låter andra vara fria.
Nu menar inte de Beauvoir att vi bara "har" frihet, "är" fria. Vi kan bara vara det som vuxna, för barnet är ju i maktens våld och måste frigöra sig under sin ungdomstid. Friheten vi gradvis tillkämpar oss kan kännas tung att bära, men vi får inte fly tillbaka till barnets värld. Vi får förstås inte heller betrakta andra som barn. Men ingen kan anklaga oss för att förneka vår frihet-vårt ansvar om vi är förtryckta och exploaterade. Med vuxenheten, med insikten om att Gud är död, följer inte bara frihet utan ansvar, för oss själva och andra. Friheten är alltså performativ, ett verb snarare än ett substantiv eller adjektiv.
Så vem har dött på Twitter och andra sociala medier? Inte Gud. Men föreställningar om God ton och en gemensam syn på hur man för dialog spritter inte precis av liv. Det är förstås bra att avliva nattståndna utopier om ett gemensamt, färdigknådat mål - i de Beauvoirs fall exemplifierat av det klasslösa samhället eller "mänskligheten". För såna utopier söver oss: nu behöver vi ju bara se till att utopin uppnås, och ändamålet får helga medlen. När vi i själva verket måste ta ställning här och nu, som enskilda personer i relation till andra. Ett framtida mål får aldrig kollidera med vår och våra medmänniskors situation i dag. Vi måste se, verkligen se, vår existens i vitögat och erkänna vårt medvetandes, vår intentionalitets, brister. Vi kan aldrig till fullo skapa mening i världen och inte heller påtvinga den en mening. Vi måste erkänna våra begränsningar och att framtiden står skriven i stjärnorna. Men detta är alltså raka motsatsen till "allt går". Det är en frihet som innebär ett tvång, som fordrar en etik.
Nu släpper jag de Beauvoir ett tag. Det finns massor mer att säga om vad tvetydighet innebär, till exempel för kvinnan i ett heterosexuellt förhållande eller för den Andra. Men läs min lilla utläggning ovan som en illustration av samtalsklimatet i våra sociala medier. Att vissa tycker att Gud är död och att allt går för sig behöver man bara läsa ett kommentarsfält för att inse. Rusiga av anonymiteten sprider näthatarna sitt gift. De tycker sig ha genomskådat "det politiskt korrekta" (Gud), men till skillnad från Storinkvisitorn saknar de reell makt. Dock kan de gemensamt injaga skräck i misshagliga personer. De är som femtonåriga nihilister som äntligen har kastat av sig maktens ok och säger det "man inte får säga i det här samhället". Det är en omogen världsbild hos någon som ännu inte riktigt vet vem den ska liera sig med. Men allt som krävs är en Sverigedemokrat eller nazist som kan erbjuda en alternativ utopi, t.ex. ett vitt Sverige, för att den näthatande ynglingen ska börja marschera under den bruna fanan. Känna att han har hittat sin familj. Att ändamålet helgar medlen.
Det som känns jobbigt just nu på Twitter är inte att konsensus ifrågasätts. Twitter har de senaste två-tre åren blivit allt mer diversifierat och därmed rikare. Röster som tidigare aldrig hörts har i dag en kanal till det offentliga samtalet. Det blir mer bråk, visst. Tårtkalaset avbryts av att Femen kutar in med slagord målade på brösten, liksom. Men det är helt okej, och inte bara det; det är lärorikt. Nej, det jobbiga är att vissa personer och grupper faktiskt påminner om näthatarna i sin attityd. Det känns som samma sorts rus, fast med andra förtecken. Fuck begrepp som "debatt" eller "god ton"! Vi ställer inte upp på era villkor! Jo, jag kan förstå känslan. Själv är jag hjärtligt trött på att undervisa de heteronormativa och jag är trött på att "bli accepterad". We're here, we're queer - get used to it, ni vet. Så visst, jag kan tycka att queerteori har stora brister, men själva tanken att ifrågasätta det förgivettagna är väldigt bra.
Men om nu normen/konsensustanken/God ton är död måste vi ändå försöka skapa ett sätt att kommunicera. Jag vet inte exakt vilket samhälle jag vill ha. Men jag vet att jag inte kan skapa det ensam, och därför behövs allianser. Jag har blivit grymt besviken på Familjen ibland, på cisnormativa, misogyna bögar. Men jag umgås ändå hellre med bögar än med heteromän. Allianser. Tillfälliga allianser. Låter inte det bra? Jag tycker det. Men då måste vi se till att det talutrymme vi tar oss inte inkräktar på andras. Min frihet är också din frihet. Vill du inte ge mig den tänker jag bråka. Men så länge våra syften och mål - här och nu och i en oviss framtid - någorlunda sammanfaller kommer jag inte att stöta bort dig, kalla dig barnslig, ovetande, förtryckande eller normativ. Jag föredrar att själv föra min talan som bisexuell, men jag välkomnar heteropersoner som Mona Sahlin eller Barbro Westerholm som allierade. Vi kommer inte att kunna enas om allt, men jag tänker inte shanghaja en fråga och springa i väg med den bara för att jag har tolkningsföreträdet.
Därför blir jag så bedrövad när jag ser hur vissa personer som jag vet har ett långt och starkt engagemang och stor kunnighet i sina frågor utmålas som nåt slags onkeltommare om de gör minsta "felsteg". Jag blir bedrövad när jag ser folk slå knut på sig själva för att inte misshaga. Jag blir förbannad på dem som skapar rädsla med sin aggressiva retorik och sen retirerar från samtalet eller, förlåt, "debatten". Ifrågasätt gärna det som sällan eller aldrig ifrågasätts, hörni. Måla gärna upp utopier. De behövs som diskussionsunderlag, som möjliga färdplaner, för att visa upp en verklighet vi ännu inte bebor. Men låt inte ändamålen helga medlen. Ta er inte friheter ni inte unnar andra. Och daska inte till en utsträckt hand från andra sidan skyttegraven - eller från möjliga allierade, är mitt råd. Ni är väl inga nihilister? Bra, jag tänkte väl det.
lördag 17 januari 2009
En provins med små grodor i ryggen
Är all nationalism av ondo? Ja, det tycker jag i princip, även om vissa uttryck är tämligen harmlösa, som att heja på Lena Ph eller andra svenskar i det europeiska schlagereländet. Att leka "små grodorna" är visserligen en vämjelig sedvänja, men knappast uttryck för ondskan inkarnerad. Däremot skadar det inte att fråga sig vilka minnen Du tronar på, eller vad de fornstora dagarna innebar för dem som inte diggade att den blågula krigsfanan vajade över ruinerna av deras hem. Men okej, även jag tycker om Sverige. Det är något rörande med den svenska vanligheten, och vår obetydliga nordiska munart (för att citera Marty) är ett språk jag älskar - delvis just för att det är så litet.
Här har ni ett utdrag ur läroplanen för förskolan och det obligatoriska skolväsendet:
"Den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism"? Det här stycket vill Feministiskt Initiativ stryka, och man inser lätt varför. Det osar av samma sorts etnocentricitet och patriarkala brösttoner som Kungasången. Dessutom rimmar det illa med nästa mening: "Undervisningen i skolan skall vara icke-konfessionell". Om den nu är det undrar jag varför dagiset ska gå till kyrkan för "kyrkskoj" eller att grundskolan ska fira advent. Något moskélattjo eller synagoglajban ser man inte röken av, liksom, inte heller ett besök hos Humanisterna.
Men en gemensam etik måste vi väl ha? Ja, men inte den kristna, muslimska, judiska eller shintoistiska. Och inte en etik som är sprungen ur en fana med vidhängande blodbad på europeiska slagfält eller påhittat urgamla anor och traditioner. Så låt oss föra en debatt om vad vi kan enas om i det (tämligen) gamla och (hyfsat) fria Sverige, och sedan rensa bort allt annat. Vi har en gemensam lagstiftning, och den bör diskuteras, liksom vi i EU bör diskutera "[e]tt arbete för immigrerade kvinnors fri- och rättigheter, att abort ska erkännas som en mänsklig rättighet, att motverka militäriseringen av EU samt få ett slut på människohandeln för sexuella ändamål", som Veronica Svärd skriver.
Och nu, slutligen, till Sanna Raymans inlägg på SvD:s ledarblogg. Ovan har jag nog gjort exakt det som hon riktar sig mot: "Så snart någon andas något om att på ett eller annat sätt understryka vissa ideal eller grunder, så finns det andra som känner ett pockande behov att trasa sönder dessa ideal", detta apropå diverse debatter om språktest eller moderata uttalanden om "svenska värderingar". Men långt viktigare än sånt bjäbb är frågan om religionsfrihet och avståndstagande från inte bara kristen fundamentalism utan även muslimsk sådan. Artikeln handlar mest om Ayaan Hirsi Ali som lever under ständigt dödshot på grund av att hon satt islamiskt kvinnoförtryck under luppen.
Ja, i skenet av hennes livsöde kan debatter om språktest framstå som lappri. Men ingenting hindrar att man håller två tankar i huvudet. Ingenting hindrar att man ser hur samma gamla ruttna nationalism och religiösa fanatism sticker upp näsan i olika hög grad och med olika allvarliga konsekvenser. Att leka att vi måste "prata om något viktigare" är att blanda bort korten. Låt oss föra debatten om över- och underordning när det gäller alla dess aspekter, som ras, nationalitet, kön, ålder, funktionshinder, sexuell läggning, klass och mycket annat. På alla plan, från det triviala till det livsavgörande. Vår isiga göl må vara liten, men för den sakens skull behöver vi inte kväka i korus.
Här har ni ett utdrag ur läroplanen för förskolan och det obligatoriska skolväsendet:
Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla.Ja, det låter väl bra? Jag kan ställa upp på det. Men sen kommer följande passus:
I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.
"Den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism"? Det här stycket vill Feministiskt Initiativ stryka, och man inser lätt varför. Det osar av samma sorts etnocentricitet och patriarkala brösttoner som Kungasången. Dessutom rimmar det illa med nästa mening: "Undervisningen i skolan skall vara icke-konfessionell". Om den nu är det undrar jag varför dagiset ska gå till kyrkan för "kyrkskoj" eller att grundskolan ska fira advent. Något moskélattjo eller synagoglajban ser man inte röken av, liksom, inte heller ett besök hos Humanisterna.
Men en gemensam etik måste vi väl ha? Ja, men inte den kristna, muslimska, judiska eller shintoistiska. Och inte en etik som är sprungen ur en fana med vidhängande blodbad på europeiska slagfält eller påhittat urgamla anor och traditioner. Så låt oss föra en debatt om vad vi kan enas om i det (tämligen) gamla och (hyfsat) fria Sverige, och sedan rensa bort allt annat. Vi har en gemensam lagstiftning, och den bör diskuteras, liksom vi i EU bör diskutera "[e]tt arbete för immigrerade kvinnors fri- och rättigheter, att abort ska erkännas som en mänsklig rättighet, att motverka militäriseringen av EU samt få ett slut på människohandeln för sexuella ändamål", som Veronica Svärd skriver.
Och nu, slutligen, till Sanna Raymans inlägg på SvD:s ledarblogg. Ovan har jag nog gjort exakt det som hon riktar sig mot: "Så snart någon andas något om att på ett eller annat sätt understryka vissa ideal eller grunder, så finns det andra som känner ett pockande behov att trasa sönder dessa ideal", detta apropå diverse debatter om språktest eller moderata uttalanden om "svenska värderingar". Men långt viktigare än sånt bjäbb är frågan om religionsfrihet och avståndstagande från inte bara kristen fundamentalism utan även muslimsk sådan. Artikeln handlar mest om Ayaan Hirsi Ali som lever under ständigt dödshot på grund av att hon satt islamiskt kvinnoförtryck under luppen.
Ja, i skenet av hennes livsöde kan debatter om språktest framstå som lappri. Men ingenting hindrar att man håller två tankar i huvudet. Ingenting hindrar att man ser hur samma gamla ruttna nationalism och religiösa fanatism sticker upp näsan i olika hög grad och med olika allvarliga konsekvenser. Att leka att vi måste "prata om något viktigare" är att blanda bort korten. Låt oss föra debatten om över- och underordning när det gäller alla dess aspekter, som ras, nationalitet, kön, ålder, funktionshinder, sexuell läggning, klass och mycket annat. På alla plan, från det triviala till det livsavgörande. Vår isiga göl må vara liten, men för den sakens skull behöver vi inte kväka i korus.
tisdag 15 april 2008
Tänd ett ljus för Engla - också
Tänd ett ljus för Engla om det får dig att må lite bättre. Jag tänker inte göra det, men det är inte för att jag är oberörd av hennes öde eller kallsinnig inför det lidande hennes anhöriga nu genomgår. Jag är själv förälder. Det inträffade är givetvis fasansfullt. Att nationen samlas för att hedra henne eller för att ta avstånd från våld eller så, säger jag heller ingenting om. Det är en vacker gest. Men för mig personligen känns inte den gesten särskilt meningsfull.
Det kanske är det där med proportionerna. Om alla som tänder ett ljus för Engla i dag också kunde tänka på andra barn så vore mycket vunnet. Det går att göra bådadera, det är jag alldeles säker på. Var åttonde sekund dör ett barn för att det inte har haft tillgång till tjänligt vatten. Det är som om tolv jumbojetplan fyllda med barn skulle krascha varje dag, utan en enda överlevande. Lägg till det alla barn som dör i malaria och aids och... Ska vi tänka på dem? Är de möjliga att tänka på?
Nej, det går nästan inte. Världen är full av obegripliga siffor. Hur många människor dör t.ex. i Zimbabwe varje månad? Tretusentolv, sa du det? Jag minns inte riktigt. Men det är fler än någon annanstans i världen - och då råder det ändå inte krig där. Det är bara Mugabe och hans anhang som mejar ner folk med fattigdom och sjukdomar som vapen.
Vem får alla de där jumbojetplanen att störta? Det är allsköns diktatorer. Det är allsköns orättvisor. Det är såna som du och jag, såna som inte bryr sig. Vi bryr oss inte för det är för avlägset, för abstrakt. Det är inte våra barn. Det är inte Engla eller David eller Petter eller Anna som dör i malaria eller långsamt svälter ihjäl eller blir föräldralösa för att staten skiter i att bekämpa hiv/aids. Katastrofen slår till i Arboga och Stjärnsund och ondskan känns ofattbar. Kristeam sammankallas. Folk tänder ljus och ägnar sig åt sorgearbete. Det är säkert läkande och bra.
Men varje dag störtar tolv jumbojetplan, fullproppade med barn. Och då talar vi bara om följderna av otjänligt vatten. Vi kanske kunde skänka även dessa barn en tanke? För att tända ett ljus var åttonde sekund är nog uteslutet.
Det kanske är det där med proportionerna. Om alla som tänder ett ljus för Engla i dag också kunde tänka på andra barn så vore mycket vunnet. Det går att göra bådadera, det är jag alldeles säker på. Var åttonde sekund dör ett barn för att det inte har haft tillgång till tjänligt vatten. Det är som om tolv jumbojetplan fyllda med barn skulle krascha varje dag, utan en enda överlevande. Lägg till det alla barn som dör i malaria och aids och... Ska vi tänka på dem? Är de möjliga att tänka på?
Nej, det går nästan inte. Världen är full av obegripliga siffor. Hur många människor dör t.ex. i Zimbabwe varje månad? Tretusentolv, sa du det? Jag minns inte riktigt. Men det är fler än någon annanstans i världen - och då råder det ändå inte krig där. Det är bara Mugabe och hans anhang som mejar ner folk med fattigdom och sjukdomar som vapen.
Vem får alla de där jumbojetplanen att störta? Det är allsköns diktatorer. Det är allsköns orättvisor. Det är såna som du och jag, såna som inte bryr sig. Vi bryr oss inte för det är för avlägset, för abstrakt. Det är inte våra barn. Det är inte Engla eller David eller Petter eller Anna som dör i malaria eller långsamt svälter ihjäl eller blir föräldralösa för att staten skiter i att bekämpa hiv/aids. Katastrofen slår till i Arboga och Stjärnsund och ondskan känns ofattbar. Kristeam sammankallas. Folk tänder ljus och ägnar sig åt sorgearbete. Det är säkert läkande och bra.
Men varje dag störtar tolv jumbojetplan, fullproppade med barn. Och då talar vi bara om följderna av otjänligt vatten. Vi kanske kunde skänka även dessa barn en tanke? För att tända ett ljus var åttonde sekund är nog uteslutet.
onsdag 10 februari 2010
Rädslan som frälsning
"Vad är det räddaste du har varit nån gång, pappa?" Det är min tioåring som frågar. Jag måste leta i minnet. "Jo, det var nog när du föddes och jag för en liten stund trodde att du var död." Det hade varit en utdragen förlossning med en utmattad mamma. Huvudet började komma fram, det var så nära, så nära, men den allra sista biten ville sig inte. Till slut kom han ändå fram, men blå och livlös. Barnmorskan frotterade honom kraftigt med en handduk och efter några sekunder då världen stod stilla kvicknade han till och gav ifrån sig ett svagt skrik. Han levde! Behöver jag säga vad jag kände just då? Jag har nog aldrig varit så rädd, säger jag.
Men jag vet inte om jag var riktigt sannfärdig där. Egentligen är nog det räddaste jag har varit just nu, varje dag. I morse gick jag omkring med min fantastiska lilla dagkompis i famnen och sjöng för henne. DK brukar bli sömnig vid den här tiden på förmiddagen, och vilade sitt huvud mot min axel. Ja, jag flams-sjöng något som jag inte längre minns och var på strålande humör. Man blir nämligen det av en sexmånaders bebis som kommunicerar för fulla muggar, som faktiskt har en sån humor. Den trinda och stadiga kroppen är varm och doftar underbart, kinderna, ögonen, pannan, tinningarna, fjunet i nacken, de mjuka små låren - allt är så fantastiskt med henne. Hon sitter där som en liten apekatt på armen och ser nyfiket på allt som pappa företar sig, sträcker sig efter alla saker som är inom räckhåll, andas i mitt öra och dreglar lite på min axel. Jag sjöng av glädje och av kärlek.
Sen började jag sjunga något slags ordlös...tja, blues, med hypomixolydiska inslag. Jättelarvigt, såklart, och därför ännu mer flamsinducerande. Upp och ner i skalorna, upp och ner, medvetet halvfalskt ibland, med glidande halv- och kvartstoner för att se om jag kunde hitta tillbaka till ursprungsskalan. Under tiden hade mina stämband tydligen värmts upp, för plötsligt nådde jag högre upp i falsett än jag har gjort på många år, så högt att jag blev chockad. Kanske var det också något jag gjorde med strupen; L. kan säkert kan förklara det för mig. Men det var som en vall hade sprängts. Och nu måste jag bli ännu mer pinsam - ni får väl sluta läsa - för det var inte bara tonvallen som bröts igenom. Jag började nämligen gråta. Det har aldrig hänt mig förut och jag fick omedelbart distans till mig själv, fnös åt det där känslorunkandet. "Nu förstår jag för första gången vad blues handlar om", sa jag högt och på skoj - och kröp ihop av pinsamhet; så får man bara inte säga. Man får knappt tänka det. Ändå var det sant: jag förstod. Något slags insikt drabbade mig. Efter det gick jag omkring med bebisen på axeln och upptäckte efter en lång stund att jag hade varit alldeles tyst. Hon var också tyst och stilla och jag lade henne på sängen, stoppade om henne och smekte hennes huvud. Och grät lite till.
Rädslan är intensiv dessa dagar. Jag sitter och betraktar pojkarnas tomma rum med Harry Potter-affischen på väggen och alla spel och småprylar slängda huller om buller. Jag saknar dem så, trots att det bara var några timmar sen jag följde dem till skolan, trots att vi ses igen på måndag. Men rummet, ja hela lägenheten är som det finaste palats, under förutsättning att det är bebott. Världen är så vacker, jag vill visa den för mina barn, säga: "Titta! Det här är världen. Den är det vackraste som finns, och den är er." Jag brukar sitta i hörnfönstret med DK och säga: "Lilla barnet - stora världen", som i Anna-Clara Tidholms bilderbok "Lilla grodan". Och jag säger det för mig själv, att världen är så vacker. Om den bebos.
Tidigare, när jag gick omkring med bebisen på armen, fick jag se hennes storasyster genom vardagsrumsfönstret. Hon gick och höll sin dagisfröken i handen, på utflykt och följd av en skock andra barn. Där gick hon förbi sin pappa utan att veta om honom. Där stod jag och betraktade henne i en stund där hon bara var sig själv i världen, utan mig. Jag greps av en sån kärlek till henne och fick en impuls att ropa till henne. Men avstod, för hon var i sin värld och jag ville inte rycka ut henne ur den om ens tillfälligt. Hon är strängt upptagen med att bebo den, precis som sin lillebror, lillasyster och sina storebröder; det är ett tolkningsarbete av en magnitud som en vuxen knappt kan föreställa sig. De äger ännu bara en liten bit, men koloniserar framtiden med sina tankar, fantasier, med sina känslor och sin kropp. Nej, det går inte att förstå. Jag tänker att när de blir vuxna ska de minnas trappan i lägenheten där de sprang upp och ner, upp och ner. De ska minnas alla sina genombrott och häpna över hur smått allt är som då var stort. Och de ska minnas sin pappas röst och händer och gestalt, minnas hur Martys ande förtrollade och förgyllde tillvaron, all kärlek och klokskap och allt flams. Det var en vacker och trygg värld.
Själv koloniserar jag bara indirekt framtiden via mina barn. Jag är mer på väg bort från världen än till den. Det är det räddaste jag är: att mista den, att tvingas ta farväl. Det kan hända när som helst, även om jag nog lever några decennier till. Men allt detta vackra gör mig samtidigt så ledsen och rädd. Rädslan förtar inte glädjen, och glädjen förtar inte rädslan. Det är tvärtom: de förstärker varandra. Döden kan aldrig vara något annat än den stora fienden för mig. Jag tänker heller inte förminska dess konsekvenser genom något slags strategi; jag är ingen hare krishna-munk som behöver tänka att allt kött är hö och därför meningslöst att fästa sig vid. Jag finner ingen tröst i tron på ett gudsrike eller själavandring. Även om det vore så, även om det funnes en gud och en himmel skulle det inte förta ett uns av saknaden och sorgen och den yttersta ensamheten när döden knackar på.
Min dagkompis sov inte så länge, vilket gladde mig. Äntligen fick jag vara med henne igen! Vi satt vid köksbordet och hörde Jussi Björling sjunga på svenska, bland annat "Ack Värmeland du sköna" och "Sverige fosterland". Jag har ingen längtan till Värmland och skiter väl i fosterlandet. Men melodierna är så vackra och Jussis tenor den ljuvaste i historien. Han sjöng för oss, för den medelålders mannen och hans lilla bebis, från andra sidan graven. Och ja, jag grät lite till, precis som tårarna trillar när jag ser Ella Fitzgerald i ett videoklipp. De ägnade hela sina liv åt sången och var oöverträffade i sin art. Att de är döda är en tragedi, men den mildras något av att man fortfarande kan höra dem, inspunna i en glimrande tidskapsel. De bebodde världen en gång, precis som vi gör det nu. Vår värld är hela världen på en gång; vi är delaktiga i allt och är alla delar i ett ofantligt kollektivt medvetande som skapar det mest fantastiska, ondskefulla och vackra, höga och triviala. Kaffe med kanelbulle på Pressbyrån. Dra kortet i spärren. Irriteras av reklamavbrotten på TV4. Jag vill ha alltihop minus ondskan.
Jag har gråtit en hel del på sistone. Det har sina förklaringar. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, det är inte därför jag skriver det här. Jag behöver bara få reda ut ett och annat. Jag tror att den främsta anledningen är att jag umgås med min bebis hela dagarna. Att det är ganska fysiskt ansträngande att t.ex. bära henne på armen, samtidigt som jag plöjer fram genom snömodden med en dubbelvagn på väg hem från dagis, är bara en liten del av det hela. Nej, det är själva livet, det vackra underbara och fantastiska livet med henne som gör att jag sänker garden. Det är att världen är så vacker som gör tanken på att mista den så svår. Men jag vill inte ha det på något annat sätt. Rädslan är samtidigt den frälsning som får mig att aldrig ge upp, som får mig att betrakta varje sekund som dyrbar. Jussis stämma inger mig den djupaste sorg och den mest hänförande glädje på samma gång. Och någonstans ur jordens djup föds en ordlös strupsång. Den sjungs av miljoner själar som just i dag bebor världen. Kalla det blues, skratta åt det om ni vill, värj er mot ett budskap som doftar tung, svart jord om ni kan. Själv såg jag den här urkraften glimta förbi för en sekund och blev rädd. Men jag låter min lilla DK trösta mig med sin oändliga ljusstyrka.
Men jag vet inte om jag var riktigt sannfärdig där. Egentligen är nog det räddaste jag har varit just nu, varje dag. I morse gick jag omkring med min fantastiska lilla dagkompis i famnen och sjöng för henne. DK brukar bli sömnig vid den här tiden på förmiddagen, och vilade sitt huvud mot min axel. Ja, jag flams-sjöng något som jag inte längre minns och var på strålande humör. Man blir nämligen det av en sexmånaders bebis som kommunicerar för fulla muggar, som faktiskt har en sån humor. Den trinda och stadiga kroppen är varm och doftar underbart, kinderna, ögonen, pannan, tinningarna, fjunet i nacken, de mjuka små låren - allt är så fantastiskt med henne. Hon sitter där som en liten apekatt på armen och ser nyfiket på allt som pappa företar sig, sträcker sig efter alla saker som är inom räckhåll, andas i mitt öra och dreglar lite på min axel. Jag sjöng av glädje och av kärlek.
Sen började jag sjunga något slags ordlös...tja, blues, med hypomixolydiska inslag. Jättelarvigt, såklart, och därför ännu mer flamsinducerande. Upp och ner i skalorna, upp och ner, medvetet halvfalskt ibland, med glidande halv- och kvartstoner för att se om jag kunde hitta tillbaka till ursprungsskalan. Under tiden hade mina stämband tydligen värmts upp, för plötsligt nådde jag högre upp i falsett än jag har gjort på många år, så högt att jag blev chockad. Kanske var det också något jag gjorde med strupen; L. kan säkert kan förklara det för mig. Men det var som en vall hade sprängts. Och nu måste jag bli ännu mer pinsam - ni får väl sluta läsa - för det var inte bara tonvallen som bröts igenom. Jag började nämligen gråta. Det har aldrig hänt mig förut och jag fick omedelbart distans till mig själv, fnös åt det där känslorunkandet. "Nu förstår jag för första gången vad blues handlar om", sa jag högt och på skoj - och kröp ihop av pinsamhet; så får man bara inte säga. Man får knappt tänka det. Ändå var det sant: jag förstod. Något slags insikt drabbade mig. Efter det gick jag omkring med bebisen på axeln och upptäckte efter en lång stund att jag hade varit alldeles tyst. Hon var också tyst och stilla och jag lade henne på sängen, stoppade om henne och smekte hennes huvud. Och grät lite till.
Rädslan är intensiv dessa dagar. Jag sitter och betraktar pojkarnas tomma rum med Harry Potter-affischen på väggen och alla spel och småprylar slängda huller om buller. Jag saknar dem så, trots att det bara var några timmar sen jag följde dem till skolan, trots att vi ses igen på måndag. Men rummet, ja hela lägenheten är som det finaste palats, under förutsättning att det är bebott. Världen är så vacker, jag vill visa den för mina barn, säga: "Titta! Det här är världen. Den är det vackraste som finns, och den är er." Jag brukar sitta i hörnfönstret med DK och säga: "Lilla barnet - stora världen", som i Anna-Clara Tidholms bilderbok "Lilla grodan". Och jag säger det för mig själv, att världen är så vacker. Om den bebos.
Tidigare, när jag gick omkring med bebisen på armen, fick jag se hennes storasyster genom vardagsrumsfönstret. Hon gick och höll sin dagisfröken i handen, på utflykt och följd av en skock andra barn. Där gick hon förbi sin pappa utan att veta om honom. Där stod jag och betraktade henne i en stund där hon bara var sig själv i världen, utan mig. Jag greps av en sån kärlek till henne och fick en impuls att ropa till henne. Men avstod, för hon var i sin värld och jag ville inte rycka ut henne ur den om ens tillfälligt. Hon är strängt upptagen med att bebo den, precis som sin lillebror, lillasyster och sina storebröder; det är ett tolkningsarbete av en magnitud som en vuxen knappt kan föreställa sig. De äger ännu bara en liten bit, men koloniserar framtiden med sina tankar, fantasier, med sina känslor och sin kropp. Nej, det går inte att förstå. Jag tänker att när de blir vuxna ska de minnas trappan i lägenheten där de sprang upp och ner, upp och ner. De ska minnas alla sina genombrott och häpna över hur smått allt är som då var stort. Och de ska minnas sin pappas röst och händer och gestalt, minnas hur Martys ande förtrollade och förgyllde tillvaron, all kärlek och klokskap och allt flams. Det var en vacker och trygg värld.
Själv koloniserar jag bara indirekt framtiden via mina barn. Jag är mer på väg bort från världen än till den. Det är det räddaste jag är: att mista den, att tvingas ta farväl. Det kan hända när som helst, även om jag nog lever några decennier till. Men allt detta vackra gör mig samtidigt så ledsen och rädd. Rädslan förtar inte glädjen, och glädjen förtar inte rädslan. Det är tvärtom: de förstärker varandra. Döden kan aldrig vara något annat än den stora fienden för mig. Jag tänker heller inte förminska dess konsekvenser genom något slags strategi; jag är ingen hare krishna-munk som behöver tänka att allt kött är hö och därför meningslöst att fästa sig vid. Jag finner ingen tröst i tron på ett gudsrike eller själavandring. Även om det vore så, även om det funnes en gud och en himmel skulle det inte förta ett uns av saknaden och sorgen och den yttersta ensamheten när döden knackar på.
Min dagkompis sov inte så länge, vilket gladde mig. Äntligen fick jag vara med henne igen! Vi satt vid köksbordet och hörde Jussi Björling sjunga på svenska, bland annat "Ack Värmeland du sköna" och "Sverige fosterland". Jag har ingen längtan till Värmland och skiter väl i fosterlandet. Men melodierna är så vackra och Jussis tenor den ljuvaste i historien. Han sjöng för oss, för den medelålders mannen och hans lilla bebis, från andra sidan graven. Och ja, jag grät lite till, precis som tårarna trillar när jag ser Ella Fitzgerald i ett videoklipp. De ägnade hela sina liv åt sången och var oöverträffade i sin art. Att de är döda är en tragedi, men den mildras något av att man fortfarande kan höra dem, inspunna i en glimrande tidskapsel. De bebodde världen en gång, precis som vi gör det nu. Vår värld är hela världen på en gång; vi är delaktiga i allt och är alla delar i ett ofantligt kollektivt medvetande som skapar det mest fantastiska, ondskefulla och vackra, höga och triviala. Kaffe med kanelbulle på Pressbyrån. Dra kortet i spärren. Irriteras av reklamavbrotten på TV4. Jag vill ha alltihop minus ondskan.
Jag har gråtit en hel del på sistone. Det har sina förklaringar. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, det är inte därför jag skriver det här. Jag behöver bara få reda ut ett och annat. Jag tror att den främsta anledningen är att jag umgås med min bebis hela dagarna. Att det är ganska fysiskt ansträngande att t.ex. bära henne på armen, samtidigt som jag plöjer fram genom snömodden med en dubbelvagn på väg hem från dagis, är bara en liten del av det hela. Nej, det är själva livet, det vackra underbara och fantastiska livet med henne som gör att jag sänker garden. Det är att världen är så vacker som gör tanken på att mista den så svår. Men jag vill inte ha det på något annat sätt. Rädslan är samtidigt den frälsning som får mig att aldrig ge upp, som får mig att betrakta varje sekund som dyrbar. Jussis stämma inger mig den djupaste sorg och den mest hänförande glädje på samma gång. Och någonstans ur jordens djup föds en ordlös strupsång. Den sjungs av miljoner själar som just i dag bebor världen. Kalla det blues, skratta åt det om ni vill, värj er mot ett budskap som doftar tung, svart jord om ni kan. Själv såg jag den här urkraften glimta förbi för en sekund och blev rädd. Men jag låter min lilla DK trösta mig med sin oändliga ljusstyrka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)