Göran Skytte och ondskan

Ondskan må vara obegriplig. Våra förklaringar räcker inte, förnuftet slår bakut vid tanken på bebisarna i frysboxen eller de instängda barnen i källaren. Vi vill inte tro att någon kan göra så, ändå vet vi att det sker ofattbara grymheter, för vittnesmålen är legio. Men ondska är ett oanvändbart begrepp. Vad ska vi ha det till? Som motpol till godhet? Som en kvast med vilken vi sopar undan det plågsamma, ångestframkallande, hjärtskärande, säger oss att sådana är ändå inte vi?
Det duger inte. Om vi vill förstå verkligheten måste vi först skåda den i hela dess praktfulla vidrighet utan att blunda. William Burroughs förklarar titeln på sin bok Den nakna lunchen så här: det är när vi ser vad vi har spetsat på gaffeln.

Göran Skytte häpnar i en kolumn i SvD över att vi under de många massmordens 1900-tal har ”avskaffat tanken på den individuella ondskan”. Därmed, menar han, står vi också handfallna inför mordet på Engla eller inför monsterpappan Fritzl. Vi borde inse att ondska, även personlig ondska, är en realitet, skriver Skytte. Vi ska inte försöka förstå den ”enbart med psykologi, beteendevetenskap, sociologi”, för de förklaringsmodellerna räcker inte till. Nej, låt oss lägga korten på bordet, tycks Skytte mena, ty: ”Tron på ljus och godhet leder också till medvetenhet om ondska och mörker.”

Som om det skulle förklara något. Som om ”godhet” är ett analysverktyg och inte en värdering. Som om vi skulle stå bättre rustade att orka med mörkret genom att kalla vissa människor för onda. Vart leder en sådan syn, och på vilket sätt kan vi minska ondskan i världen genom att blanda in en metafysisk dimension? Har vi månne prövat det här ontologiska illusionsnumret förut? Ja, till leda – och spåren förskräcker.

”Anamnesen är halva diagnosen” är en maxim som läkarstudenter tidigt får lära sig. Genom att studera en patients sjukdomshistoria kan vi alltså lättare se vad som fattas honom. Detsamma gäller vårt samhälle och våra värdesystem, vill jag påstå. Massakern i Song My var ofattbar i sin grymhet, men den lärde oss en del om vilka mekanismer som kan få soldater i krig att så fullständigt spåra ur. Beteendevetenskapen har hjälpt oss att minska risken för att helt vanliga ungdomar på det viset ska förvandlas till de monster de framstod som. Barndomspsykologin visar hur vissa barn kan klara av svåra situationer medan andra barn inte gör det utan bestående men. Historiska analyser av sovjettiden, Hitlertyskland eller Maos Kina – är de värdelösa? Naturligtvis inte.

Vi kan inte alltid ”lära av historien” eftersom vår tid antagligen är lika obegriplig för oss som medeltiden, samtidigt som den är alltför bekant för att vi ska kunna se den med klar blick. Och vi ska inte förledas att tro att det finns en historisk utveckling som obönhörligt röjer undan mörkret och tar oss från klarhet till klarhet. Men låt oss inte blanda bort korten genom att låtsas som om ondska och godhet är bättre förklaringsmodeller. Det, om något, gör oss handlingsförlamade! Eller ska vi bara sitta där med vår måttstock och säga att den där avvisningen av den iranske bögen var ”ond”? Den ledde inte till att han avrättades, men han blev torterad, dömd till piskrapp och fängelse, så vi ger avvisningen två döskallar av fem. Den amerikanska arméns vattentortyr av ”terrorister” får en döskalle av fem, medan Herr Fritzls dåd får fyra döskallar. Kvällens vinnare, med fem dödskallar blir…trumvirvel…Pol Pot! Välkommen upp på podiet för prisutdelningen.

Och sen? Hur kan vi förhindra andra övergrepp och mord? Genom att tala om för människor att de ska välja att vara goda?

Nej, vi kan inte förklara allt. Garvade psykiatriker ruskar på huvudet åt Fritzl. Det går att förstå att han inte öppnade sin källare frivilligt: det hade ju blivit hans undergång, men hans personlighet är gudskelov så ovanlig att den undgår en heltäckande ”förklaring”. Det går att förstå att det är ”lättare” att döda barn två när man har dödat barn ett, även om galenskapen hos mamman är väldigt svår att identifiera sig med. Man kan inte förklara allt, men man får väl försöka att förklara det man kan och säga om resten: ”Vi vet faktiskt inte.”

”Kunskap producerar makt och makt producerar kunskap”, säger Foucault, som jag just håller på att stava mig igenom.* Så fort vi ger oss på att beskriva och kartlägga någon, försätter vi oss i ett överläge till den studerade. De gamla imperialiststaterna kartlade koloniernas flora och fauna enligt ett ”objektivt och globalt” system, förklarade de gärna. Men det var deras egna, specifika, tidsbundna och ideologiska system, och deras systematisering ledde till att de inhemska systemen där man t.ex. gav vissa växter namn efter deras läkande förmåga, förföll, varpå de underkuvades underläge förstärktes. På samma vis förhåller det sig med den kristna dogmen om godhet-ondska, skulle jag vilja påstå. Den är en maktdogm som kan användas för att rättfärdiga de ”goda” staternas övergrepp på ”ondskans axelmakter”, ”terrorister” och ”illegal combattants”.

”Reagan var inte så dum när han kallade Sovjetunionen Ondskans imperium”, skriver Skytte. Jag håller med: Reagan var inte dum alls. Han var en slipad maktspelare.

Jag minns när Göran Skytte spelade med Kabaretorkestern. Nu spelar han åt ett annat gäng.

* Mills, Sara (2003) Michel Foucault, Routledge Critical Thinkers.