Om att omförhandla kontraktet

Min lilla relationsskola fortsätter. Jag skriver just nu om monogama förhållanden, texter som delvis är tillkomna för att förklara för mig själv vad som är så bra med monogami. Hittills har jag inte kommit på nåt, men skam den som ger sig! Alltså: om man är frestad att vara otrogen så ska man helst låta bli att låta sig falla för den frestelsen, tycker jag. (Vill ni veta varför så rulla ner några inlägg.) Men vilka är alternativen till otrohet? Jo, man kan stålsätta sig; det skrev jag om i går. Och man kan omförhandla kontraktet. Och man kan bryta upp. Det här inlägget handlar om alternativ två.

Du har motstått frestelsen, men situationen känns ändå inte bra. Du frågar dig varför ni måste ha en regel om trohet som du aldrig har skrivit under på. Det brukar nämligen vara så, för det ingår i kontraktet när man blir tillsammans, även om det inte är uttalat. Det tas för givet av alla, är så självklart att ni inte ens har tänkt på att diskutera det.

Men tankarna på Den Andra är svåra att ruska av sig. Situationen kanske upprepas flera gånger, och du stålsätter dig varje gång. Men innerst inne betvivlar du att du kommer att klara av att vara trogen resten av livet. Att aldrig mer få upptäcka en ny människa, uppleva förälskelsen, se och känna en annans nakna kropp… Aldrig någonsin mer.

Varför måste det vara så? Du längtar inte bort från din partner, tvärtom hoppas du att ni alltid ska vara med varandra. Men måste det åtföljas av en sån prislapp? Kostnaden känns faktiskt lite väl hög. Du vill alltså varken vara otrogen eller kassera din partner. Bra, då återstår att försöka omförhandla kontraktet. Faktum är att du är så illa tvungen att släppa in din partner på banan. Hen måste ju få ta ställning till om det är värt att leva vidare med dig, nu när din attityd till ert förhållande är på väg att ändras. Så ta bladet från munnen - nu.

Det visar sig måhända, till din glädje och stora häpnad, att ni har burit på samma funderingar. Ni kanske kan ha sex med andra ibland. Eller, om det känns omöjligt, kan ni ha sex med andra, fast tillsammans. Det finns många varianter på ett öppet förhållande. Och det behöver inte enbart handla om sex. Ni kanske upptäcker att ingen av er är det minsta svartsjuk, och varför i så fall begränsa flersamheten till enstaka knull? Ni kanske kan älska flera. Men det kan också hända att din partner blir så ledsen av det här att du bestämmer dig för att ge hela flersamheten på båten. Fall inte för frestelsen att använda maktmedel. Och rannsaka dig själv: är du beredd att ge din partner samma frihet som du trår efter? Förhållanden måste inte vara helt symmetriska, men ingen ska behöva lida för den andras skull.

Skulle det bli tvärstopp – det händer förstås – så har du i alla fall låtit din partner ta del av dina tankar. Det ger er en bättre grund för att komma fram till hur ni ska gå vidare. Beslutet kan låta vänta på sig, och det måste inte vara fel. Bestämmer ni er ändå för att gå vidare bör ni säga er att det här är ett experiment som ni ger er in i gemensamt. Fungerar det inte så tar ni ett steg tillbaka, utan förebråelser. Men ibland är det bäst att bara säga: ”Jag får se. Du är som du är, och det respekterar jag. Men jag är inte säker på att jag vill vara med dig på de här premisserna. Jag får se."

Kan du leva med din partner trots dina invändningar? Kan du backa i dina krav, göra den eftergiften för din partner? Eller är det din partner som måste göra en eftergift för dig om ni ska fortsätta tillsammans? Måste det alls betraktas som en eftergift? Det får tiden utvisa.

Och nu ska jag bli lite mindre förnuftigt mästrande och mer personlig:
För några år sen hade jag kontakt med en man på Qruisern som bedrog sin fru genom att knulla med andra män. Precis just det hade jag ägnat jag mig åt en period innan jag kom ut. Och min dagboksskildring av den perioden – den värsta i mitt liv – fick han läsa. ”Men herregud, du skriver ju om mig”, var hans kommentar. Och samma sak sa en annan man något år senare när även han hade läst den där tjocka luntan, ett knappt års Qruiserdagbok: jag skrev om honom som om han hade skrivit det själv. Det är inte så konstigt, egentligen. Vi människor har en tendens att vara så…mänskliga, liksom. Vår beteenderepertoar är begränsad, liksom variationerna på våra inbördes konflikter.

Jag sade åt båda att de måste släppa in lilla frugan på banan. Det hade jag själv gjort. Jag visste att det var det enda raka. Det visste de med. De tvekade i all evighet, jag med. Jag ljög och bedrog och mådde piss av det, det gjorde de med. Sen slutade jag ljuga och bedra. Och det är nåt med ärlighet: den är tillvänjande. Once you go black, you never go back, om ni ursäktar liknelsen. Jag sade också åt dem att de skulle släppa sargen, om ni ursäktar de blandade metaforerna. (Det gör ni, det känner jag på mig.) Och se: det gjorde de! Precis som jag hade gjort. Följden blev i mitt fall ett ännu värre helvete – och sen blev det bättre igen, oändligt mycket bättre. Gissa hur det blev för dem? Ett ännu värre helvete etc. Men i dag lever de båda som bögar och jag själv lever som bi. Jag är faktiskt rätt stolt över det där.

Det känns avlägset i dag. I mitt nuvarande förhållande är vi fullständigt uppriktiga mot varandra - alltid. Det är väldigt befriande. Även vi har omförhandlat vårt kontrakt. Vi gör det lite då och då, faktiskt, när något skaver. Det kan svida lite att vara så ärlig, för man tvingas blotta sidor av sig själv som kanske inte är så smickrande alla gånger. Men det är det värt, tro mig.