Relationsagnosticism

agnosticism åsikten att vi inte vet om Gud finns eller inte. Mer allmänt innebär agnosticism skepsis inför möjligheten att få svar på "de eviga frågorna".

Ja, så ser NE:s definition ut. Själv är jag inte agnostiker utan ateist, men var står jag när det gäller kärleksrelationer mellan två vuxna människor? Jag kan inte gärna påstå att de inte finns eller att jag inte vet huruvida de finns eller inte. De finns. Men jag är inte troende. Det senare bör inte läsas som "Jag tror inte på relationer", utan som "Jag tror inte på den enda rätta relationsformen", med tillägget: "Jag är skeptisk inför möjligheten att få svar på mina eviga frågor om mitt och andras förhållanden." Ni skall många andra gudar hava jämte er egen, hörni. Ni skall undvika att göra er beläten av er egen relationsform, och det ska jag med.

Det var det hela i korthet. Nu följer en utläggning för den som orkar, gitter, ids, tyar och pallar. Så här: Ni vet det där supertrevliga och dynamiska paret? Å, så lyckliga de verkar. Och å, vad ni misstänker att de har ett litet helvete i smyg. För är det något som är så gott som idiotsäkert är det att bakom en glad fasad bedrar X Y med Z. Och har det inte gått så långt kan man ge sig attan på att de nygifta A och B började hata varandra redan på rådhustrappan. Lyckan är ett sken, skratten, pussarna och de små vänskapliga tjuvnypen är polityr under vars yta döljs nattsvart ångest. Detta att ingenting är vad det ser ut att vara skulle man kunna kalla Anna Walhgren-syndromet. Vi vet - egentligen. Det måste ju bara vara så. Så där lyckliga kan inga vara.

Men folk kan ju vara lyckliga även om de är olyckliga. De kanske hatar varandra och älskar varandra. Y kanske låter X hållas med Z. Men det man inte kan göra är att vara öppen med det. Vissa saker pratar man bara inte om, som privatekonomi, klasstillhörighet och hur relationen mår. Varför inte? Tja, säg det. Det återverkar menligt på självbilden, kanske.

En självbild är inget beläte som man har snickrat ihop i sin ensamhet. Förstås. Den är lika mycket en produkt av hur man ses av andra eller hur man tror sig bli sedd, befarar att bli sedd. Att erkänna svagheter är att låta omvärlden gå lös på belätet med huggmejslar och treans sandpapper. Har man knackig ekonomi är det nog ens eget fel. Man anstränger sig inte tillräckligt, man håller inte i slantarna, man är ostrukturerad, saknar långtidsperspektiv. Kan man inte gå ner i vikt, vilket man verkligen borde, herregud, har man dålig karaktär. Har man problem med spriten får man väl ta en vit månad eller söka hjälp. Har man ett taskigt förhållande pratar man tydligen inte med varandra; ska det vara så svårt? Ja, det där "vet" alla, varför vi ogärna släpper in dem på banan. Alla har en åsikt eftersom det som bekant finns lika många åsikter som människor. Det finns vetenskapliga sanningar och populärvetenskapliga halvsanningar och löst tyckande, och vem av ens vänner som har bäst på fötterna går inte att avgöra.

Skammen över att inte räcka till, att inte kunna ta sig i kragen, att inte kunna reda ut sina problem gör att vi håller käften. Skammen över att ha ett torftigt sexliv som ju är grundorsaken till att X hoppade över skaklarna, den får Y ta på sig. Tycker X. Tycker Y. Fast det är klart, lite är felet bådas. It takes two not to tango. Saken är biff, skuldfrågan är klarlagd redan innan vi har börjat utreda den, vi alla andra. Och där stannar analysen i nio fall av nio. När otroheten kanske inte har ett skvatt med det torftiga sexlivet att göra. När det kanske inte alls har varit torftigt. Men det är en förklaringsmodell som de flesta köper utan att reflektera.

Ja, det är nog därför vi inte pratar om våra relationer över en middag. Man ska inte ha sina vänner som terapeuter, för de har en massa förutfattade meningar. Det går inte att öppna sitt hjärta hur som helst, för man kan slå sig i backen på att man blir värderad utifrån det man avslöjar. Detta är inte terapeutiskt, och jag föreslår heller inte att vi byter tystnaden mot våra vänner gottköpsterapeuterna. Men något litet kanske vi kan lätta på förlåten? Det kanske är läge att #prataomoss lite oftare? Jag tror att många skulle bli just lättade om de märkte att de är i gott sällskap, att andra har det lika svårt. Och kanske bli lite skadeglada i smyg, men det får man väl bjuda på. Det jag ser framför mig är alltså inte hur hela vänskapskretsen faller i varandras armar och gråter ut. Snarare har jag en, måhända orealistisk, vision av hur vi skulle kunna minska varandras skuldbördor en smula.

Det finns ju förklaringar som inte är så skuldbeläggande. Vi hoppar över skaklarna för att kicken vi får är så stark, vi äter de där hemliga nattmackorna för att vi är så sugna, vi dricker lite för mycket för att självmedicineringen hjälper för stunden. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen: i valet mellan kortsiktig belöning och långsiktig kostnad å ena sidan och kortsiktig kostnad och långsiktig belöning å den andra, väljer vi nästan alltid det förra alternativet. Vi gör det för att vi är människor med oklara tankar, motstridiga känslor och dopamin flödande i våra hjärnor, inga alltigenom rationella varelser. Son coses de la vida.

Jag har målat upp diverse bilder ovan för att åskådliggöra mönstren. Om jag har lyckats får ni bedöma. Men nu vill jag bli lite smalare (tänk om jag kunde bli lite smalare!) och tala om relationer igen. Jag tror att mycket skulle vara vunnet om vi erkände hur trassliga de i allmänhet är. Vi vill ju så mycket med kärleken och lyckas med så lite. Vi vet alla att stark attraktion och förälskelse i allmänhet avklingar med tiden även om det finns undantag. (Jag lägger till det där senare för att ni ska få leka att regeln inte gäller just er.) Vardagen infinner sig och man ser varandras brister i ett mindre förlåtande sken. Låter det banalt? Det beror i så fall på att vi faktiskt är rätt banala, eller låt oss säga att vi har en något begränsad beteenderepertoar - fråga bara en parterapeut. Men det är ju rätt skönt om man tänker efter. Det innebär att alla vet att alla vet. Ditt och din partners förhållande innehåller mer eller mindre samma mönster som era vänners. Era kriser är deras kriser och deras kriser är era kriser - ju mer vi är tillsammans, ju dystrare vi blir. (Ursäkta att jag inte skriver "desto", men det här var ju en travesti på den där låten ni vet.)

Det var väl Johan Cullberg som myntade begreppet "Kris är utveckling". I bästa fall kan det vara så. När vi har det svårt med varandra kan det leda till att vi omförhandlar vissa parametrar av förhållandet eller rentav hela rasket. Det är i allmänhet en lång och snårig process där tårar flödar och anklagelser haglar. Ja, vi kan börja hata varandra trots att vi älskar varandra. Och nu kommer minsann en och annan väl begravd sanning skuttande. Det känns som om allting har gått i kras och vi plötsligt står på varsin sida om en avgrund vars existens vi inte kände till eller har varit duktiga på att inte kännas vid. Här ger många upp och går skilda vägar. Andra bestämmer sig för att hålla ihop trots allt, men på villkor att man framgent håller tyst om allt det där jobbiga. Kanske föresätter man sig att bli en bättre människa och partner. Kanske stålsätter man sig inför framtida frestelser. Kanske återupplivar man gamla överenskommelser. Kanske blir förhållandet stryktåligare. Det finns inga garantier.

Men jag vill påstå att något som skulle kunna gör att krisen verkligen utmynnar i utveckling är en viss fördomsfrihet, en brist på dogmatism. Så länge vi klamrar oss fast vid hur vår relation alltid har sett ut, så länge vi envisas med att den ska vara huggen i sten, att det här är ju vi och allt vi står för, så länge får vi också svårt att gå vidare. Vi har internaliserat den här relationsmallen och ser det som ett misslyckande och en skam att överge den. Och vi är rädda för hur framtiden ska te sig. Men om vi vågar släppa sargen kanske vi hittar nya och oväntade lösningar. Oftast ser det dock ut så här: prestigen håller oss fast, fasaden blir ett fängelse, dogmen en tvångströja. Där går vi sen och lider i tysthet, med alla våra medsystrar och -bröder som också dignar under relationens bördor - medan en viktig del av oss har tagit in på ett emotionellt surdegshotell.

Jag har skrivit en del om tvåsamhet kontra flersamhet i den här bloggen. Man skulle kunna tro att eftersom tvåsamheten är det vanligaste är flersamhetens apostlar antingen naiva, smått rubbade eller varför inte ultracoola personer som har granskat kärleken från hjässan till fotabjället och valt, verkligen valt hur de vill leva. Sanningen är att såväl relationsanarkister som polyamorösa och företrädare för andra schatteringar inom det flersamma spektrumet är som du och jag. De vill mycket och lyckas med lite. De snöar in på sin specifika relationsform och kan av prestigeskäl inte överge den även när de är på väg att gå under av smärta. Så där som det lyckliga gifta paret vi alla känner.

Och det här här jag verkligen skulle vilja slå ett slag för det öppna förhållandet. Men jag menar inte ett förhållande där man håller ihop men får knulla med andra eller så. Nej, jag menar ett förhållande som är odefinierat, rörligt i rumtiden och allt annat än hugget i sten. Ett förhållande som kan innehålla plågsamma aspekter utan att för den skull vara en plåga som helhet. Ett förhållande som kan vara assymmetriskt åt det ena hållet under vissa perioder och åt det andra under andra perioder. Ett som inte går ut på att slå vakt om en lycklig fasad, ett som tål att ventileras utan att alla inblandade dör av skam. Sen kan det vara tvåsamt eller flersamt eller vad ni vill.

Jag tycker att vi ska prata om det här. Jag tycker att vi ska #prataomoss. Nästa gång ni får frågan om hur läget är kanske ni kan svara: "Jovars. Vi har det rätt jävligt just nu, men vi jobbar på det. Hur har ni det själva?" Om inte svaret blir en generad tystnad kanske ni kan börja prata om något som garanterat berör er alla. I annat fall har ni ändå erkänt att ni inte är så perfekta och lyckliga. Ni har sagt det till andra, då blir det också lättare att släppa dogmer och beläten. Nu kan förhandlingarna börja på allvar, men ni är ändå eniga om att detta i sin tur måste betyda att ni behöver varandra, att ni vill skotta igen avgrunden och göra ett nytt försök, förutsättningslöst.

Jag tror att vi skulle må bra av att bli lite mer av relationsagnostiker.

Men om jag

Men om jag säger vad jag vill och du säger vad du vill, så möts vi på mitten? Om vi mäter upp vårt köksbord och drar ett streck precis i mitten så den ena halvan blir din och den andra min? Om vi delar allting lika: ekonomi, reproduktiva sysslor, om vi delar med oss av våra tankar i samma utsträckning, om vi visar våra känslor lika ofta och på samma vis, om du ligger överst halva tiden och jag halva? Om vi enas om att lämna våra barndomsupplevelser bakom oss och bli vuxna på riktigt, om vi återberättar våra negativa erfarenheter från 18.00-19.59 (du) respektive 20.00-21.59 (jag) och därefter diskuterar dem från kl. 22.00? Med lika mycket talutrymme och en gemensam vokabulär?

Om vi diskuterar vad jag gjorde mot dig och vad du gjorde mot mig, och genom en noggrann analys av händelseförlopp, tidsspann och graden av själviskhet därefter utdelar svinpoäng som är viktade med hänsyn till graden av känslighet för mottagaren under just denna tid, och därefter bestämmer att du leder eller jag leder eller det står lika? Om jag fäller tårar och det påverkar dig så att du fäller tårar, om vi därefter tar en liten bensträckare innan vi byter roller? Blir det lika då?

Om jag tar bort luddet från torktumlaren och torkar upp den utspillda lemonaden medan du läser två barnböcker och sätter ihop en legofigur. Blir det lika då? Kanske känner jag mig förnärmad som bara får göra tråkiga saker medan du leker med barnen? Ja, då byter vi så att du plockar in i diskmaskinen och sorterar tvätt medan jag tar barnen till McDonald's. Då blir det väl lika? När sedan kvällen kommer och jag sitter och arbetar medan du läser en roman så får vi ta med det i beräkningen på det att jag nästa dag må träffa en vän på ett kafé medan du hämtar på dagis. Visst blir det lika då? Om du träffar dina vänner när du vill och jag träffar mina vänner när jag vill, om du går ut på fredagen och jag på lördagen, blir det lika då?

Eller ska vi skita i alla ekvationer? Ska vi tillämpa parollen "Av vad och en efter förmåga, åt var och en efter behov"? Eller kommer det att börja skava så småningom? Det kan ju hända att vi har olika stora behov och olika förmågor. Jag kan överdriva mina behov, du underskatta dina förmågor, och så blir det olika igen. Jag kanske inte orkar gå ut på lördagen, trots allt. Då har jag den till godo. Tycker jag, men det tycker kanske inte du. Jag hade ju chansen; att jag inte tog den är väl inte ditt fel? Men det tycker jag, så nu bestämmer jag att nästa helg ska jag gå ut både på fredagen och lördagen, säger vi. Men det finns ett litet aber, och det är att X som du inte har träffat på evigheter bara är i stan på lördagen och visst hade vi kunnat träffa X tillsammans, men det har jag ingen lust med. Så då har jag två kvällar inställda och utestående, och det är fan inte rättvist.

Å andra sidan har du tre (minst) fler traumatiska barndomsupplevelser bakom dig än jag, och det känns ogörligt att spola tillbaka bandet och låta mig utsättas för nåt liknande. Det vore inte bara knepigt, allt tal om kosmiska maskhål och parallella universa till trots, det vore grymt med tanke på vilka konsekvenser såna upplevelser ofta får i framtiden. Att liksom ge sig in i det med öppna ögon, kasta ut det där barnet till rovdjuren, bara för rättvisans skull. Så nu kan du inte tillgodogöra dig din halva av köksbordet, men ska det verkligen vara mitt problem? Vi har ju delat det på mitten, och jag tänker utnyttja min del till fullo genom att breda ut en tidning där och ställa fram en skål med yoghurt och en bärbar dator och en kaffekopp och en pelargon, medan det på din halva bara ligger en liten halväten Plopp. Inte mitt problem. Eller också är det mitt problem.

Om du gjorde illa mig förut och jag gör dig illa nu så är det heller inte samma sak, för det egenartade med smärta är att den avklingar med tiden även om det är svårt att tro när man är mitt uppe i den. Det blir ojämlikt nu, för din smärta är akut medan min nästan går att ruska av sig om man låter bli att pjoska och ömka sig så förbannat. Alltså får jag bara göra dig illa litegrann. Alternativet är att din smärta är värre nu, men sen får vi vänta ett par år tills även den har avklingat. Fast vid det laget har min avklingat ännu mer, så någon riktig rättvisa blir det förstås inte. Det var ju synd att du inte så att säga slog tillbaka, åsamkade mig samma smärta på direkten. Ja, det kan man ju tycka, om det nu inte vore så att min situation just då var unik, precis som din är det nu i förhållande till mig, och vi alltså gör varandra illa på olika sätt, i olika zoner, med olika åtföljande känsloamplitud. Och förresten är jag mycket bättre än du på syssla A, vilket innebär att om jag åtar mig den varannan gång blir det ändå jobbigare för dig. Alltså måste vi hitta en syssla B där förhållandet är det omvända, men det finns inga garantier för att det ska lyckas. Inga garantier alls. Förresten kanske du inte har några vänner. Förresten kanske jag aldrig vill ligga överst. Förresten kanske du är som Anna Wahlgren och hatar att läsa för barnen.

Så hur gör man?

Min forne terapeut brukade säga att den kanske allra vanligaste parkonflikten gick ut på att båda kände sig utnyttjade och överkörda. - Jag gör ju allting för dig, medan du... - Du?! Det är ju jag som... Ad nauseam. Vad gör man i ett sånt läge - går skilda vägar? Hans råd när det gällde ett förhållande som hade nått den absoluta bristningsgränsen, ett där konlikterna hade ställts på sin spets och föreföll olösliga var att säga sig: "Finns det någon ytterligare eftergift jag kan göra?" Om svaret på den frågan är nej kan man tacka för kaffet och konstatera att det här gick visst inte. Man behöver ju inte slå ihjäl varandra för det.

Men innan dess går det nog att göra ett och annat. Man kan försöka se till att det inte blir så tillspetsat, och det kan man bara göra genom att ge varandra lagom mycket utrymme. För det är ju lika illa att ge dig för mycket utrymme som att ta för mycket utrymme själv. Det kanske inte låter som mycket till råd. Men jag tror att man måste lägga ansvaret på sig själv. Jag måste kräva det utrymme jag behöver. Och jag måste ge dig det du behöver, men inte mer. Det här kommer att orsaka konflikter eftersom vi inte alltid kan enas om vem som behöver vad eller vem som bör ge efter. Men det är det enda sättet. Det absolut sämsta vi kan göra är att tiga. Det värsta jag vet, om jag får bli lite personlig, är när någon bjuder mig på nåt och sen skickar räkningen i form av grymtanden eller andra skuldmissiler. Säg nej på en gång, då. Offra dig inte om du inte kan göra det utan att gnöla (det här gäller naturligtvis inte bara i ett kärleksförhållande). Men jag kan själv göra mig skyldig till just det beteendet, trots att jag inser hur orimligt det är. Man vill ju vara kärleksfull och generös, man vill inte bromsa den andra, man önskar tvärtom den andra all tänkbar lycka. Och så blir man irriterad när vederbörande, inte ont anande, eller rentav på grund av spelad okänslighet eller något annat machiavelliskt judotrick bara tackar och tar emot! Mitt generösa erbjudande skulle ju uppskattas men förkastas, hade jag tänkt. Eller inte precis tänkt, men ändå. Det är faktiskt rätt komiskt.

Ja, vi är rätt komiska. Det där med kommunikation är rentav löjeväckande komplicerat ibland, som en gammal fransk sällskapsdans där turerna är så många att man blir snurrig i huvudet. Mitt enkla råd - till mig själv - är alltså: krångla inte till det så förbannat! Jag tänker inte ge er samma råd, ty jag är ingen relationsrådgivare. Och vem vet; er kärleks vind kanske blåser så starkt att alla småttigheter far bort som torra höstlöv. I alla fall tills vidare. Skönt att höra! Då får jag önska er en trevlig resa. Glöm inte Ploppen, för den går ju att dela i två lika stora bitar. Eller nja, bara nästan. Ta varsin, vetja. Och ät dem samtidigt.

Parsamhet och lyckomaximering

På senaste tid har det skrivits spaltmeter om äktenskap och skilsmässor. Ann Heberlein summerar debatten fint här, och skriver på slutet:

Männi­skan måste vara fri för att vara lycklig. Kanske är det inte framför allt sexuell frihet som är väsentlig, utan friheten att delta i samhället och i yrkeslivet, forma sitt liv efter eget huvud som är det viktigaste. Är det då omöjligt att vara fri inom ramen för en parrelation?

Nej, det är möjligt, vill jag svara. Heberlein efterlyser skildringar av det mogna äktenskapet, av par som genomlevt massor av konflikter men ändå hållit ihop, och avslutar sin artikel: "Jag fortsätter att tro att tvåsamhet är möjlig. Kanske inte att leva lyckligt i alla sina dagar, men i alla fall i mer än hälften av dagarna." Och visst finns det mängder av såna parförhållanden. Att ensidigt propagera för skilsmässa, som vissa menar att "Happy, happy" gör, eller inta den motsatta positionen och upphöja parförhållandet till det allena saliggörande, är att göra debatten olidligt banal.

Själv undrar jag om just lyckoperspektivet, lyckomaximeringen, bör stå i fokus. Om vi antar att målet med våra liv är att uppnå maximal lycka och att denna lycka är ett absolut värde, rentav en mänsklig rättighet, kan man skärskåda olika former av mänsklig samlevnad i jakt på "den bästa". De flesta av oss - utom vissa rabiata individer - anser nog att den individuella lyckan kan förverkligas på olika vis, och med en närmast ofattbar generositet säger vi därför: "Det som gör mig lycklig kanske inte gör dig lycklig, så Live well and prosper". Sen är det bara Star Trek-tecknet som saknas. Vink, vink, må det gå dig väl i livet. Ja, sen kan vi lägga den där debatten åt sidan.

Men är det så säkert att livets mål och mening består i lycka? I så fall har mitt liv varit bra meningslöst under långa perioder, ja decennier. Låt säga att jag är lycklig nu och kommer att vara det i 15 år till, varpå följer 8 år av svår sjukdom då mitt liv inte precis domineras av lyckokänslor. Vilket skitliv. Det enda riktigt meningsfulla livet levs alltså av personer som erfar ihållande och stark lycka under minst 51 % av alla sina medvetna stunder. (Man kanske bör räkna in sånt som mardrömmar också, men det gör ekvationen ännu knivigare, så låt oss lämna det därhän.) Eller låt oss säga att den är lycklig som erfar vissa känslor av välbehag under 24 % av sitt liv, äkta glädje under 16 % och himlastormande lycka 7 % av jordevandringen (resten är mer eller mindre trist) - man måste ju väga in amplituden på lyckan.

Nej, det måste inte vara så. Jag har ovan konstruerat en så kallad halmgubbe och därefter eldat upp den. Ingen påstår väl att livets mål och mening är lyckan. Vi är väl mogna och reflekterande människor, och vissa av oss har till och med läst Siddharta av Herman Hesse, eller fördjupat oss i buddhismen, hinduismen eller gud vet vilka läror som predikar att fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet. Stryk det där, alltså. Inte kan man vara lycklig jämt. Men vi blir ändå lyckligast i det långa loppet om vi är ett par. Eller inte är det. Det är svårt att komma runt det här med lycka.

Vissa former av samhörighet väljer man inte. Man väljer inte sina föräldrar och inte sina syskon. Man väljer inte ens alltid sina vänner, och man väljer bara i begränsad utsträckning sina arbetskamrater. Men man kan alltid välja bort sina föräldrar, syskon, vänner och arbetskamrater - på papperet. Gillar du dem inte är det bara att bryta med dem eller låta bli att höra av dig. Du kan sluta på jobbet och hitta ett annat. På samma sätt kan man välja bort en religiös huvudbonad om det krävs för att få ett jobb eller gå en utbildning - på papperet. Tillåter de inte turban eller kippa så är det bara att välja en annan väg. Den som på det här sättet väljer bort något är en människa som väljer själv, som är viljestark, som inte låter sig hindras av förtryckande strukturer. Anses det. Den väljande har högre status än den som velar hit och dit, som är ett rov för stridiga känslor, som vill en sak och gör en annan, som fogar sig. Jag antar att detta bottnar i tanken att bara den väljande människan kan vara riktigt lycklig. Ja, så är vi där igen. Lyckomaximering är lika med att göra det bästa för sig själv är lika med att göra aktiva val, vara autonom, uppvisa aktörskap.

Men antag att någon väljer dig? Att någon behöver dig, kanske i en svår stund eller under en viktig period, kanske för resten av livet? Hur ska en väljande, autonom och egen-lyckomaximerande människa ställa sig till det? Många flyr naturligtvis skrikande upp i bergen. Det är strängt taget inte att välja, men något slags val är det förstås. Andra stannar kvar av pliktkänsla och kanske en viss, om än modererad kärlek till den behövande. En kärlek som modereras av kvävningskänslor. Andra ser helt enkelt inget alternativ, för det känns så oändligt besvärligt att slita sig fri från hela nomenklaturan som säger sig måna om en men samtidigt suger musten ur en. Man biter ihop och knyter näven i byxfickan. Svär bakom ryggen på den där jävla svaga människan som för fan borde stå på sina egna ben. Ibland är dessa negativa känslor ömsesidiga: båda tror att den andre skulle gå under om förhållandet sprack. Så man traskar vidare år efter år och leds alltmer.

Det finns par som borde ha separerat för längesen. Ingen förstår hur de står ut med varandra eller vad som får dem att hålla ihop. Är det för barnens skull? Okej, men barnen är ju utflugna sen decennier. Är det bara rädsla? Ingen vet. Men alla vet bättre. Det händer att ett sånt par finner varandra till slut, men det är så dags då tänker förståsigpåarna. Tänk så mycket lycka ni hade kunnat finna på egen hand. Ändå höll ni ihop. För att... Ja, varför? För att ni behövde varandra? Hu!

Jag tror inte så mycket på det där med att ensam är stark. Jag tror att vi behöver varandra. Att vara behövd, att höra samman, är inte det rätt fint? Jag tycker det. Jag tycker också att ett löfte är ett löfte, kalla mig konventionell. Om jag har lovat att gå på bio med mina barn kan jag inte bara dra mig ur det för att jag inte har lust när det är dags. Om jag har lovat att aldrig svika dig ska jag heller inte göra det utan mycket goda, eller snarare tvingande, skäl. Jag tror också på att kommunicera. Ständigt. Jag har ingen rätt att gå bakom din rygg, för det är att visa förakt för din vilja - och ännu värre: det är att låta dig leva i en illusion, vilket är samma sak som att frånta dig rätten att välja om du vill leva med en som jag. Att välja dig är att ständigt välja dig, inte att välja något som har varit eller som kanske kommer att bli. Men det är också att inse att mitt fria val, mitt aktörskap, min autonomi inte är något som alltid måste sättas i första rummet. Valfriheten är därför delvis skenbar. Det vi har kanske definierar mig lika mycket som mina syskon definierar mig, som min religion eller etiska övertygelse definierar mig. Det vi har kanske inte går att välja bort med mindre än att vi båda definierar om hela våra liv. Så kanske måste jag inte vara lycklig, fri och väljande i varje sekund. Inte om du behöver mig.

Valfrihet är bra. Lycka är bra. Men valfrihet och lycka är inte nödvändigtvis korresponderande kärl. Den som inte väljer kan också vara lycklig. Den som väljer blir inte med säkerhet lycklig. Att välja bort det som skaver kan göras för lättvindigt, och det är nog en trend i vår kultur här och nu. Vi väljer bort varandra så fort det känns lite för motigt. Det är inte stort bättre än att stanna kvar i något som är destruktivt för båda. Visst ska man ta sin Mats ur skolan ibland. Men den nya skolan kanske inte är bättre; det kan vara bättre att gräva där man står. Finna sig i att vara behövd, att inte vara lycklig, att inse att lycka inte är livets mening.

I den bästa av alla världar pratar vi med varandra - ständigt. Vi låter varandra utvecklas åt olika håll. Vi ger varandra frihet men tar den inte på den andres bekostnad. Vi har ett öppet förhållande i den meningen att vi låter varandra vara lite. Vi inser att vi har olika förutsättningar, så att "dela lika" inte innebär ett strikt 50-50-förhållande. Vi orkar med tanken på att vara behövda. Vi kan säga till varandra: "Jag behöver dig nu. Kan du bära mig?" Nej, vi är inte så förbannat happy happy hela tiden. Å andra sidan hör vi ihop, och det kanske är ett värde i sig? Jag tycker det. Och är det inte den bästa av alla tänkbara världar så är det i alla fall den värld vi bebor.

"Är jag lesbisk nu?"

En 48-årig kvinna har gått igenom något som hon beskriver som livsomvälvande: en kväll har en väninna till henne kysst henne, erkänt att hon alltid har älskat henne "på det sättet" och sen har de älskat. Nu är hennes inre i uppror, hon kan inte sluta tänka på sin väninna och hon säger sig ifrågasätta sina känslor för sin make. Hon vill inte lämna honom, men...

Så hon skriver till Aftonbladets Eva Rusz, som svarar att Anonym inte behöver grubbla över sin framtid eller vad hon är. Vilket Anonym alltså gör. Vilket är anledningen till att hon skriver. Men nej, sluta med det, är Rusz svar. Ty vi kan faktiskt älska varandra på olika sätt och de gamla grekerna hade olika namn för olika slags kärlek (här kommer en uppräkning: Agape, Philia Storge), alltså... Ja, alltså vadå? Det är ett valhänt försök att skriva att brevskrivaren inte är flata bara för att hon har kysst en annan kvinna, haft sex med henne och sen inte kan sluta tänka på henne. Det livsomvälvande ska man alltså inte grubbla så mycket över, tycker relationsrådgivaren:

Kärlek innefattar en önskan om att komma varandra nära, att vara intima. Intellekt och känslor går inte alltid samma väg.

Underförstått: dina känslor är en sak, men låt dem inte röra till det i pallet på dig, för då kan det sluta illa. Du kan fatta ett förhastat beslut. Du kan kasta dig i din älskades armar, och det vore ju inte bra. Du är ju gift. Du har ju barn, om än vuxna.

Nej, brevskrivaren ska "bara vara" ett tag och landa i denna nya upplevelse, för inte måste hon väl genast ta ställning till om det är väninnan hon vill leva med?
Men nu var det inte frågan. Frågan var "Är jag lesbisk nu?" Brevskrivaren är kär, åtminstone tror hon det, skriver hon. Jag skulle nog be henne stryka det där "tror jag". Att vara kär är inte precis en känsla som går att ta miste på. Jag skulle skriva så här, tror jag:

Grattis till en fantastisk upplevelse! Tänk så roligt det är att man plötsligt kan få vara med om en så livsomvälvande upplevelse, och detta när man minst anar det. Och tänk att du är förälskad, det är också något fint och fantastiskt. Om du är lesbisk eller inte behöver du inte grunna över. Vår sexualitet och förmåga att älska är inget som är hugget i sten; många som tidigare har levt heterosexuellt har nu en partner av samma kön. Frågar man dem ser de det knappast som en förlust att de har "tagit bussen åt andra hållet" - tvärtom.

Du är gift med en man sen många år. Det ser du som ett problem, av naturliga skäl, men det behöver inte vara så. Jag tycker att du ska berätta för honom vad som har hänt, för han har rätt att släppas in på banan. Du måste inte göra det omedelbart, utan kan gå och fundera på det här ett tag till. Men till slut måste du ändå få veta, inte minst för att han ska kunna ta ställning till ert fortsatta förhållande. Prata också med din väninna. Att hon älskar dig är jättefint, men hur skulle hon vilja att en fortsättning såg ut? Och inte minst: Vad vill du själv? Det kanske visar sig att du kan fortsätta att vara gift med din man och älska din väninna parallellt; det är ingen ovanlighet. Det kan också hända att du tvingas välja, eller snarare att någon av de andra vill tvinga dig att göra det. Men var inte orolig, inte nu. Just nu tycker jag i stället att du ska glädjas åt din fina upplevelse utan att oroa dig för "vad du är". Du är du, och du duger precis som du är. Se inte det här som något som kommer att begränsa dig, utan se det som att dina möjligheter vidgas, av kärleken. Lycka till!

Sexuell debriefing

Häromdagen mindes jag plötsligt att jag en gång idkade samlag med en kvinnlig kroppsbyggare i Skärmarbrink. Detta var mycket längesen och jag minns egentligen bara tre saker: att hon var rödhårig, att hennes lägenhet var den minsta etta jag sett, samt att jag var förbluffad över att jag alls befann mig där. Jag gissar att vi hade träffats på nån krog, men vilken har jag ingen aning om, eller hur det hela förlöpte.

Natten efter att minnesbilden dök upp drömde jag att jag just hade legat med en mycket smal rödhårig tjej. Det som gick igen var framför allt min häpnad över situationen. Vi hade just knullat, men drömmen började efter fullbordat faktum. Nu hade vi alltså GJORT DET, och det var ju kul. Fast jag kände mig lätt disträ, samtidigt som jag insåg att hon stod i begrepp att korka upp den symboliska champagnen. Och visst, det är fint med ett möte i monsunen, men jag önskade mig mest därifrån. Jag kände ingenting för henne och visste inte hur jag skulle hantera det. Det hade jag dåligt samvete för. Måste du stå där och hoppa av förväntan när jag känner nåt helt annat, liksom. Stackars dig.

Jag berättade om min dröm för Marty, och vi diskuterade fenomenet meningslösa samlag. Det var smått deprimerande. "Om det hade suttit 2 000 Niklas här och 2 000 Marty, skulle mönstret ha sett likadant ut", sa jag. (Det är inte klokt vad jag minns ibland, med tanke på mitt usla episodminne.) För så här är det nog för de 2 000 kvinnorna: de allra flesta knullen kunde hellre ha ersatts av nåt annat, som att läsa en bok eller ta en promenad. Och för de 2 000 männen är det så här: de allra flesta knullen handlade mest om att få ejakulera i något annat än tumvecket. Det är inte särskilt romantiskt; det är mest ensamt, torftigt och nedslående. Det är alltså inget möte i monsunen utan snarare ett ömsesidigt onanerande i en torrlagd plaskdamm. Varför då? Det borde vi sannerligen tala om, apropå #prataomdet.

Men det är paradoxalt. Samtidigt som jag kan se en lång rad samlag som jag egentligen kunde ha varit utan finns det ingenting "bara" med sex för mig. För mig har det mest handlat om det fantastiska i att två personer som normalt sett är påklädda plötsligt är allt annat än det. Vardagen förvandlas om inte till fest så i alla fall till det oerhörda i att det man inte får se och vidröra plötsligt är fullt möjligt, ja önskvärt. All distans är som bortblåst, all värme som två nakna kroppar gömmer förenas och förstärks. Det osannolika är inte bara sannolikt utan alldeles sant. Herregud - du och jag! Jag får se hela dig, får röra hela dig, känna hur du doftar och smakar, hur dina händer griper mig. Det påminner om när man lägger örat till någons bröst och hör hjärtat slå djupt där inne. Man inte bara ser människan, man hör den och känner den. Närheten är total.

Tyvärr är närheten illusorisk understundom. När man är klar med alla den fysiska kärlekens åtbörder och åthävor betraktar man åter varandra med nyter blick. Visst, den kan vara färgad av ömhet, glädje och tacksamhet, men man ser varandra utifrån. Plötsligt blir man medveten om sin nakenhet och vill skyla sig. Man är pissnödig, röksugen och längtar efter en skinkmacka eller efter att få lägga en brakskit i eget majestät. Men det vore förstås oartigt, så man håller i sig. Ligger där och ser leende (10 poäng) eller allvarlig (20 poäng) in i den andres ögon som det anstår en monsunmötare, stryker en svettig lock ur dennes panna (30 poäng). Kanske säger man nåt i stil med: "Jag har blivit bränd så många gånger." Fast, nja... Det kanske ska ske i samband med att man har öppnat sig för varandra enligt relationsmanus 13a, sektion 6 (promenad dagen efter bland höstlöv, på väg till Moderna museet). Men distansen finns där. Den försvann egentligen aldrig.

I värsta fall vaknar man i en främmande säng och undrar vad i helvete man gör där. Man betraktar väggarna. Många konstnärer i släkten, eller? Det vankas jordgubbste som man hatar, och otäckt pålägg på gammalt bröd. Eller inget mjölk till kaffet, bara en sån sak. Den där badrumsmattan säger allt som sin ägare, tyvärr. Fisringen känns iskall under baken och halkar lite hit och dit när man ska sträcka sig efter toarullen. Handfatet är i brun emalj, herregud. Skulle jag duscha i det där badkaret? Sällan. Jag vill hem. Jag vill att allt ska vara som vanligt. Förresten har jag ont i huvudet och ingenting gemensamt med dig mer än att vi har legat med varandra.

Efter en sån här upplevelse behövs ett slags debriefing, alltså att man rannsakar sig själv, frågar sig vad det var som egentligen hände och hur man reagerade. Tro nu inte att jag vill nedvärdera begreppets egentliga innebörd, alltså ett stödjande samtal för någon som genomgått en traumatisk upplevelse. Jag använder det i överförd bemärkelse för att ge processen den air av allvar som man annars skulle gå miste om. Det är lätt att avfärda den postcoitala depressionen som tankesnurr, "ågren" eller bara ett måttligt obehag som man gör klokt i att ruska av sig. Men då blir det också svårt att lära sig nåt.

Vill ni få ett exempel på vad jag menar kan ni gå och se Kalle Westerdahls "Människans bästa vän - en relationstragedi" på teater Brunnsgatan Fyra. Där skildrar han en ung man som går igenom en lång rad mer eller mindre trassliga förhållanden med kvinnor, till synes utan att lära sig ett jota. Han är bara en glad skit som snubblar sig igenom kärlekens undervegetation, tills han en dag blir biten i snoppen av schäfern Kid. Och stannar upp, förundrad. Vad tusan håller han på med? Kid blir i Kalles föreställning den samtalspartner han har saknat. Något som liknar en insikt börjar gry. Det är oerhört roligt och väldigt sorgligt på en gång. Att publiken känner igen sig själv är inte att ta miste på.

Debriefingmodellen har fått kritik: man riskerar att offret återtraumatiseras, som det heter. Alltför ofta har folk fösts samman i en grupp där man går igenom de plågsamma upplevelserna i tron att det skulle räcka med det. Men jag tror att varje terapeut kan skriva under på att själva principen är korrekt. Det enda sättet att förta laddningen i det skedda är att prata om det, om och om igen. Men då ska det vara med någon som man har förtroende för, någon som inte värderar en, någon som kan sätta in upplevelsen i ett sammanhang. Att använda kompisar som terapeuter är alltså en dålig idé, såvida det inte gäller något mer lättviktigt problem. Återigen: ta mitt bruk av ordet med en nypa salt.

Men ändå. Jag tror att vi behöver prata om varför vi så ofta söker något vi borde veta inte finns där. Varför ska det vara just kättjan som för oss samman? Varför använder vi sex som ett substitut för närhet? När blir den fysiska nakenheten en synonym för den själsliga? Tänk om vi kunde komma varandra nära på riktigt utan att ta av oss kläderna? Vore inte det rätt kul som omväxling? Jag tror det.

Många av mina mest givande relationer har varit med människor som jag aldrig skulle drömma om att ligga med. Att få lära känna någon annan på djupet är en fabulös ynnest. För även här finns det något som nästan liknar ett tabu i vardagen. Vi pratar inte med varandra, inte på riktigt, inte om det som verkligen berör oss. Vi kan prata om vår barndom, men mest i form av anekdoter. Vi kan säga att vi grät floder när vår mormor dog, men vår existentiella ångest behåller vi för oss själva. Och det kanske är tur. Vi kanske instinktivt förstår att vi inte är varandras bästa terapeuter. Men samtidigt missar vi något. Vi har trots allt väldigt många gemensamma erfarenheter, känslor och reaktionsmönster; den ena sociopsykiatriska paletten är den andra tämligen lik. Att inse att man så att säga är i gott sällskap när det gäller smärtsamma erfarenheter är väldigt befriande. Det är inte bara jag, det är inte bara ett personligt mönster utan ett allmängiltigt. Och är det allmängiltigt kanske det beror på faktorer som delvis ligger utanför min kontroll - eller så är det mekanismer som man kan lära sig att lära sig känna igen. Det här är den stora styrkan i #prataomdet, som jag ser det. Man går från det privata till det allmänna och tillbaka igen, utrustad med en ny insikt, kanske en ny beredskap.

Vi matas från barnsben med illusionen att det finns en genväg till en annan människa, och den genvägen stavas romantisk kärlek. Attraktion uppstår, motsatserna möts och kolliderar, men till slut ordnar sig allt och de olyckliga tu blir ett lyckligt ett. Det är kanske därför vi följer med första bästa från krogen. Vi är så förbannat ensamma och tänker att om vi bara tar av oss kläderna så följer resten automatiskt. Inte undra på att vi blir besvikna. Visst händer det att vi råkar passa bra ihop, men det är mest en slump. Ibland blir vi omåttligt förälskade efter bara en kort tids gemenskap. Men när den första himlastormande attraktionen börjar ebba ut märker vi den andres fula konst, dåliga musiksmak och unkna värderingar. Visserligen uppfattade vi allt det där på två sekunder, men vi valde att blunda för det. Nu blir det påträngande, liksom alla de manus för vad man ska känna, säga och tycka i tvåsamheten; manus som vi har skrivit under på utan att tänka igenom och utan att diskutera sinsemellan. Har vi osis har vi redan hunnit "bli ihop" vid det här laget, eller permanenta förhållandet genom något slags kontrakt. Nu är det så dags att ifrågasätta spelreglerna.

Det finns förstås ett manus även för hur vänskap ska uppstå. Ni vet, man "öppnar sig för varandra". Först berättar du om din olyckliga barndom och alla dina trassliga förhållanden, sen är det min tur. Schyst - nu är vi vänner! Ja, vi vet allt om varandra. Men det här är också en falsk genväg. Att vi delar med oss av våra erfarenheter är bra, men det är inte synonymt med att stå varandra nära. När jag alltså förespråkar att vi ska #prataomdet är det inte för att jag tror att det automatiskt för oss samman. Nej, den här sortens debriefing är i slutändan ett personligt verktyg. Ensamma är vi lik förbannat i vår existens. Däremot kanske vi kan må lite bättre själva av att inte gång på gång trilla dit i samma trötta mönster. (Om vi inte gör det kommer det också andra till gagn, vilket inte är någon liten vinst.) Och när vi mår bättre för att fjällen har fallit från våra ögon, för att vi har skärskådat oss själva, är vi bättre rustade för att verkligen bygga upp gemenskaper. Så länge vi bara klampar på i ullstrumporna är ingen verklig samhörighet möjlig.

Som fager ungersven drömmer man om den stora föreningen. Det åligger en att själv bryta den osynliga barriär som omgärdar de hemlighetsfulla. Är man blyg känns det rätt hopplöst. Vad ska man säga, hur ska man göra? Man fantiserar, bygger upp bilder av hur det måste vara, förälskar sig på avstånd, har febriga sexfantasier. Och så blir det ingenting, och sen ingenting. Det är förstås ens eget fel. Man saknar framåtanda, är misslyckad. Alla, precis alla, runtomkring en verkar ha knäckt koden. Ja, de har tjej efter tjej, vilket de gärna meddelar omvärlden. Det verkar vara en tävling och själv är man den där killen som blir vald sist när man ska spela fotboll i skolan. Att alla andra är en myt ser man inte.

Jag tror att det här är farligt. Längtan efter det svår- eller rentav ouppnåeliga, parat med tvånget att vara sin egen lyckas smed, kan slå över i förtvivlan. Man är kränkt av hela jävla systemet, för det är lättare att leva med sitt misslyckande om det är någon annans fel. Någon upprättelse står inte att få, därför vill man hämnas. Här föds säkert en och annan våldtäktsman. Men här föds också hans ställföreträdare porrmotsvarighet, den som dominerar, daskar, penetrerar och sölar ned, den som griper tag i håret, förnedrar och sprutar i triumf. Kuken blir till ett artilleri, riktat mot de där jävla slynorna. Egentligen vill de bli behandlade så, och vill de inte kan man alltid supa dem under bordet, droga dem eller köpa dem. Det allra finaste är att ta dem i analen, för det ger dem ingen egentlig njutning (som om de skulle njuta annars). Nästan all pornografi handlar om dominans, bögporren inte undantagen. Jag tror att det här är motsvarigheten till gammaldags västernfilm eller till den enorma, genreöverskridande intrigen som stavas hämnd på sina vedersakare. Upprättelse i form av hämnd eller att göra sin motståndare till allmänt åtlöje är kanske det allra vanligaste temat i filmvärlden i stort.

Men upprättelsen är egentligen omöjlig att få, för den kräver en ursäkt som aldrig kommer. Därför upprepas mönstret om och om igen. Ungersvennen lär sig ett och annat av porren. Det gäller att ta för sig, det gäller att vara stor och stark och välutrustad, sen löser sig det mesta. Och tjejerna vill egentligen, de bara hycklar lite först. Skillnaden mellan sjuklig sexuell sadism och porrens dominanstema är bara kvantitativ, inte kvalitativ. Man får bara hoppas att det verkliga mötet med en verklig människa blir ett korrektiv - och att det sker någorlunda tidigt.

Och den fagra ungmön? Hon drömmer väl om att det sexuella mötet ska vara kulmen på något. Efteråt har man ett skört ögonblick; det prosaiska är borta. Nej, själva knullet var kanske inte nåt vidare, men nu har han sprutat och då är samlaget, som alla vet, över. Men det är okej, det går väl fler tåg. Kan han inte ligga kvar åtminstone en liten stund? Nähä, han ska pissa och röka och ta en skinkmacka, eller fråga vad man tror om Inter mot Juventus. Så mycket betydde det här alltså för honom. Det skira dunstar bort och försvinner och allt är prosaiskt igen. Man hade lika gärna kunnat läsa en bok. Först är det så pockande och superviktigt, och vafan, man kan väl ställa upp då. Sen är det som om ingenting har hänt! Karlar.

Jag vet: det här är väldigt förenklat; det finns gott om undantag. Men det är ett vanligt mönster. Vi drivs av längtan bort från vår inneboende ensamhet, och vår beteenderepertoar bestäms till stora delar av sexuella hierarkier och slentrian, av diskurser om det manligt aktiva och det kvinnligt passiva eller manligt kodad dominans och kvinnligt kodad oåtkomlighet. Inte minst blir det tydligt i hur handfallna, rentav skräckslagna, många män blir när någon raggar på dem för en gångs skull. Jag tror att vi behöver en mansrörelse där man dels ägnar sig åt sexuell/emotionell och social debriefing av såna som Kalles karaktär i "Människans bästa vän", dels upplyser och tröstar unga killar som inte ser sambandet mellan porrens värdehierarkier och den egna tillvaron. På samma sätt vore det bra för de fagra ungmöerna att skärskåda det egna beteendet. Varför inte ta egna intiativ? Varför ställa upp på ett ligg?

Och varför - det gäller oss alla - tro på omöjliga genvägar? Varför skriva under på nattståndna manus om förälskelse, parsamhet, trohet? Varför tro att vi botar vår ensamhet bara för att vakna upp en dag och känna oss oändligt ensamma i tvåsamheten?

Jag tycker att sex är bra. Jag tycker att sex är fantastiskt med någon man älskar och står nära. Ingenting hindrar att varje sexuellt möte med den älskade är omgärdat av samma häpnad och jubel som uppstod första gången. Dessutom är knulla ingen teknik som man kan finslipa i sin ensamhet, som när Björn Borg stod och bollade mot sina föräldrars garagevägg timme efter timme. Av den anledningen blir ofta förstagångs/engångsligg bara sådär, ett knippe emotioner och ryckningar som hade kunnat hänföra oss mycket mer.

Det här står inte i motsats till olika former av anonymt eller flyktigt sex. Det kan också vara väldigt nöjsamt, på sitt särskilda lilla vis. Men jag tror att det är viktigt att veta vad tusan man sysslar med, oavsett relationsform, kön eller social inramning. Därför behöver vi debriefing. Vi behöver #prataomdet.

Flykten från förhållandet

Det som får många att fly från parsamheten är nog att de inte står ut med att ständigt bli sedda, ofta i mindre smickrande belysning. Ja, ungefär så sa Marty till mig alldeles nyss, fast bättre formulerat. Vi hade då haft en smärre konflikt, den hade som vanligt gått över, och efter en konflikt blir man lätt lite filosofisk, eller kalla det teoretisk. Vissa har i stället så kallade försoningsknull, men det är riktigt inte vår melodi. De där försoningsknullen bygger ju på att en i princip olöst konflikt ska laddas ur genom att man leker Hollywoodfilm, där man knullar besinningslöst på ett köksbord eller kanske soffbord eller smärre chiffonjé. Något som säger klong och kras måste i alla fall åka i golvet, vilket man struntar i - sickna galningar, tockna anarkister! - och så ska Hon slänga med håret och vända upp ögonvitorna medan Han leker att han är Jack Nicholson i den sorgligt felöversatta "Postmannen ringer alltid två gånger". Här hemma säger det visserligen klong och kras med jämna mellanrum, men det är barnen som har sönder grejer. Det kan räcka med det, vi är fan inte rika. Och när konflikten är över återstår analysen: anamnesen är halva diagnosen, haha. Sen kan man knulla om det faller sig så, men sambandet är inte kausalt.

Men alltså: jag tror att hon har alldeles rätt. Man flyr inte för att man inte står ut med den andre, utan för att man inte står ut med sig själv. Att många inte kommer till den insikten är en annan sak. Det är enklare att leka att den andre är ett as än att erkänna att felet är ens eget. Inte för att man kan lura sig själv, för det kan man inte. Men man kan liksom skjuta bort tankarna, inte vilja kännas vid det, särskilt inte inför den andre. Skrika och domdera, storma ut i vredesmod, slänga igen dörren och aldrig mer se tillbaka.

Man brukar säga att det inte är ens fel om två träter, men det stämmer inte. Ibland är det definitivt den ena partens fel - det kanske till och med är det vanligaste. Men att se det, verkligen se det, kostar på. Visst gör det ont att bli sårad, orättvist behandlad och sviken. Men så länge det sker inom någorlunda rimliga gränser går det att förlåta. (Vissa saker varken bör eller kan förlåtas.) Men här talar jag alltså om sånt som sker även i de bästa förhållanden. Om ni själva aldrig har bråkat med en partner kan jag bara lyckönska er, men ni ska veta att ni är undantagsfall. Eller ljuger. Regeln är att alla förhållanden är mer eller mindre konfliktfyllda.

Ja, man kan alltså förlåta och gå vidare. Det kan rentav kännas rätt skönt att vara den förfördelade partern, för då är man ju fri från skuld. Men tänk er att ni älskar någon över allt annat på jorden, och så beter ni er ändå illa, väldigt illa. Det känns ungefär lika okej som att tortera en kattunge; försvara det, den som kan. Nej, det går naturligtvis inte, så känslan av skuld blir monumental. Här fyller vreden en praktisk funktion: varje gång du hädanefter gör eller säger något som påminner mig om min skuld blir jag skitarg. Jag blir arg för att du borde veta att jag vet att jag var ett själviskt as den där gången, men det var ju då. Nu är det inte så, nu är det annorlunda. Jag har kommit till insikt, gjort avbön och bättrat mig, eller åtminstone försökt bättra mig. Så varför i helvete påminner du mig om mitt forna svek, mitt forna jag?! Och så gorma och rya, smälla i dörrar och så vidare. Väldigt praktiskt, för den här gången är det fanimej inte mitt fel.

När man har sansat sig lite kryper förstås sanningen fram på sitt lika obönhörliga som obehagliga vis. Att någon väcker ens skuldkänslor kan liksom ha med en själv att göra. Du ville bara diskutera just den här situationen, inte dra upp en massa gammal skit. Att jag associerar den med Den Där Gången är faktiskt mitt problem. Det beror på mina skuldkänslor inför dig, och att jag dras med dem ger mig liksom ingen rätt att bli arg på dig. Logiskt, inte sant? Men kanske känner jag att du fortfarande klandrar mig trots att du säger att du har förlåtit mig. Har du verkligen förlåtit mig, älskar du mig verkligen? Kan man älska en sån som jag?

Tja, det kan man nog. Om det är så eller inte beror på graden av uppriktighet i förhållandet. Den mindre uppriktiga kan tänka - eller till och med säga - att visst förlät jag dig. Men det var då, det. Är man tvärtom uppriktig ger man inte någon förlåtelse förrän man verkligen känner att man har förlåtit. Ja, är man uppriktig kan man säga att visst har jag förlåtit dig, men minnet kan göra ont ändå. Och det är ju fullkomligt logiskt. Om den ene fortfarande kan drabbas av skuldkänslor kan den andre fortfarande ha ont. Det går inte att bara "stryka ett streck" över saker och ting: historia är historia, om än bleknande och mindre smärtsam med tiden. Situationer påminner om varandra, för så fullkomligt varierade är inga liv att de inte innehåller vissa mönster.

I en relation som bygger på fullständig uppriktighet tvingas man alltså vidgå ett och annat. Det kan kännas som ett nederlag och det är påfrestande att konfronteras med sina mindre tjusiga sidor. Idealet vore om man ständigt kunde gå från klarhet till klarhet, såväl intellektuellt som moraliskt. Men i stället tvingas man inse att man är rätt skröplig, för att inte säga löjeväckande. Man trillar dit på mönster som man har genomskådat för längesen. Man borde veta bättre, borde ha lärt sig nåt, borde kunna skärpa sig. Och det värsta är att man för omvärlden kan framstå som en så fin människa, men för sig själv framstå som en falskspelare av format. Jag vet ju hur jag är, och om jag försöker bluffa finns det någon som ständigt genomskådar mig: du. Din jävel.

Så även i de bästa av förhållanden drar man, man pangar, seppar. Man tar sin lilla förorättade ränsel på axeln och ser sig aldrig om, som jag skrev ovan. Det är bara det att det är lögn, det med. Man kommer att se sig om resten av livet. Skillnaden är att man får gå där med sitt dåliga samvete och självförakt i splendid isolation, liksom. Visst är det skönt att inte behöva prata om det och påminnas om det av den där satans sanningssägaren. Men å andra sidan är förhållandet avslutat och går lika lite att reparera som en bil som man har sålt till Nisses Skrot. När man hade kunnat, när det väl ändå borde hade gått att.

Nu har jag främst beskrivit det uppriktiga förhållandet och hur besvärligt det kan vara. Man kan naturligtvis nöja sig med att vara fläckvis uppriktig eller varför inte helt jävla förljugen - det är valfritt. Det går också för sig att sopa alla konflikter under mattan och gå och knyta näven i byxfickan på varsitt håll. Jag tror ändå att risken för att gå skilda vägar minskar om man pratar, kalla mig insiktsfull. Jag brukar citera min forne terapeut här i bloggen, och här kommer ett mycket uttjatat sådant citat: "Människan är en kommunicerande art - vore det inte lite dumt att inte utnyttja det?"

Men det finns som bekant förhållanden som pågår i decennier där parterna inte är uppriktiga för fem öre, se bara på era föräldrar. Eller om de har det bra, se på deras föräldrar, på den där generationen, på den mörka medeltiden. Det går. Detta förutsätter dock att man bygger upp skilda världar, knyter näven i varsin byxfickka och aldrig tvättar den gemensamma byken. Det är också ett slags relation, om än inte särskilt kärleksfull eller bra. Den bygger snarare på rädsla för ensamhet än trygghet, den förutsätter att båda parter aldrig utvecklas. I stället är man på mer eller mindre exakt samma ställe när man dör ifrån varandra som när man träffades. Eftersom man inte kan tala med varandra om annat än tv-program eller vad man ska ha till middag pyser bitterheten ut vid sidan om. Gubben är hopplös, käringen är en riktig satmara; här ska du få höra... Det här var nog vanligare förr när skilsmässor var undantag och de drabbade stigmatiserade. Men det är aldrig försent att gå i sina föräldrars fotspår; det gäller bara att hitta en livskamrat som man inte kan kommunicera med.

Folk seppar för fulla muggar numera. Hälften av alla ingångna äktenskap pajar, och folk flyr från sina relationer så fort det börjar skava. Man intalar sig att det där inte var rätt person för mig, men den här... Ja, det kommer att bli en helt annan sak, inte minst för att jag har lärt mig så mycket av mina misstag och nu är en ny människa. Eller i alla fall har lärt mig att dölja vissa stinkande sidor av min personlighet. Temporärt. Tills pressen blir för stor och jag återfaller i samma gamla mönster. Hm, av någon konstig anledning infinner sig aldrig den där idealpartnern.

Det kanske inte är så underligt att parsamheten har dåligt rykte och vi blir relationsfobiska. Den har ett uselt track record, om man så säger. Men vad är alternativet? Att vara ensam i ett förhållande kan ändå kännas bättre än att vara leva själv, som vissa kallar det. Alltså att leva utan att någon gör det åt en. Man kan titta på tv tillsammans, knulla ibland och låtsas att det är nån annan, sova tillsammans, avla barn i hopp om att få nåt att prata om, kanske ha små trevliga bjudningar med andra par som inte står ut med varandra.

Eller också kan man leva polyamoröst, vilket en vän till mig har beskrivit som "samma gamla konflikter och skit, fast med fler personer". Har man flax kan det ändå funka ganska bra. Kanske hinner man inte tröttna lika fort på varandras jobbiga vanor. Kanske blir man inte lika genomskådad, och funkar det inte så är det praktiskt med en tredje eller fjärde partner att skylla på, även om alla inblandade vet att det är mina nojor, min beröringsskräck och min egoism som kvaddar hela härligheten. En relationsanarkist, å andra sidan, skiljer inte mellan kompisförhållanden och amorösa dito. Är man RA väljer man folk för stunden, när det känns bra och utan att skapa hierarkier eller snärja in sig i sjuka, prefabricerade manus för vad ett förhållande ska vara. Som att man ska offra sig för varandra, ständigt vilja vara med varandra och så vidare. Bekvämt och bra så länge man kan dressera sig till att inte bli hopplöst förälskad. Apropå manus.

Jag raljerar förstås. Ingenting säger att en relation skulle vara sämre (eller bättre) för att den innehåller fler personer eller bygger på andra överenskommelser än den klassiska tvåsamheten. I bästa fall leder såväl omvärldens oförståelse och brist på fungerande strukturer för icke-tvåsamma relationer, i kombination med de mer komplicerade förhandlingarna, till att polysar och RA-folk är mer medvetna om vad de håller på med. Diskutera sina relationer gör de i alla fall med en viss frenesi. Jag gillar de här försöken att tänka och handla annorlunda. En av riskerna med klassisk parsamhet är ju att den så ofta bygger på överenskommelser som aldrig har uttalats. Och man kan liksom inte börja diskutera och förhandla utan att något är på tok: pratet och ifrågasättandet av det förgivettagna uppfattas av ens partner som att man ifrågasätter hela förhållandet. Det är inte så konstigt. Många separationer inleds med ett till synes lidelsefritt samtal om ditt och datt, särskilt sånt ditt och datt som du håller på med, varpå det hela eskalerar. Ofta pratar man inte förrän det är kris.

Detta att inte prata är nog en ganska vanlig strategi. Ni vet: Man måste inte prata om ALLT. Det är tyvärr inte ovanligt i flersamma relationer heller. Den som inte har vett att må bra får fixa det själv, inte komma och förstöra för de andra. Tala om dubbel bestraffning: först duger man inte för att man mår dåligt, sen duger man inte för att man inte kan hantera sina oönskade känslor. Just det här fenomenet kan låta marginellt, men det mönstret återkommer i tvåsamma förhållanden. Om det låter en smula bisarrt att försöka tänka bort vissa delar av förhållandet -så är det också just det. Det är att hänge sig åt ett slags omvänt voodoo-tänkande. Det vi inte pratar om finns inte, och om det ändå finns berör det oss inte. I alla fall inte mig. Som om något vi inte pratar om inte kan beröra oss. Som om det vi inte kan identifiera inte kan påverka oss.

Hur man än vänder sig, vilken relationsform man än väljer, kommer man aldrig ifrån sig själv. Andra må lura en, men man kan per definition inte lura sig själv. Så försök inte; jag vet exakt vad jag håller på med och du vet exakt vad du håller på med. Ofta vet vi dessutom exakt vad den andre håller på med, även om vederbörande inte vill vidgå det. Om man inte vill leva helt ensam kommer man alltså inte ifrån att rannsaka sig själv, i bästa fall öppet eller i sämre fall på sin kammare. Jag tror alltså att det bästa är total uppriktighet och ständig kommunikation, oavsett relationsform. Detta är inte samma sak som att ständigt vända på varenda sten, jämt älta uppkomna oförrätter. Man får addera lite vanlig hänsyn och kärleksfullhet också. Man får ge efter ibland (men inte för ofta, för det är lika illa att ge den andra för stort utrymme som att ta det själv).

Allt det där löser sig dock för det mesta om man anammar den där maximen om människan som en kommunicerande art, om man tänker sig att det faktiskt är tillåtet att prata även i ett förhållande. Och då kanske vi inte behöver fly från det parsamma - eller flersamma - förhållandet bara för att vi antingen är för lata och egoistiska för att ändra oss, för att det är för jobbigt att ständigt bli sedd, eller för att vi associerar vissa relationsformer med vissa dåliga exempel. Det går att skapa nya överenskommelser, det går att leva tillsammans utan att anamma alla de där trötta manusen som vi förväntas spela med i. Det går att förlåta och gå vidare, det går att överleva att man är allt annat än perfekt. Jag lovar.

P.S. På förekommen anledning vill jag meddela att man ingalunda bör stanna kvar i ett uselt förhållande som man inte förmår ändra. Jag har skrivit om det under rubrikerna "Om att omförhandla kontraktet" och "Att bryta upp" i mitt relationsbetänkande. Och som du ser om du klickar på länken behandlar jag även sånt som mononormer och flersamhetsformer där.

"Jag har varit otrogen i tanken"

"I have lusted after women in my mind", erkände en gång Jimmy Carter inför det amerikanska folket. Det är väl snarare ett slags internt hedersomnämnande än en verklig syndabekännelse. Den amerikanske presidenten hade fäktat undan smådjävlarna som ansatte honom och visat verklig moralisk tåga. Ändå var han inte mer än människa, tänka sig en sådan skröplighet. Erkännandet har nog bleknat en smula i historien med tanke på vad Bill Clinton hade för sig. Som Robin Williams uttrycker saken hade Bill osis, han hittade "the only jewish girl who couldn't get a stain out". Att Clinton ville få det till att oralsex inte är sex gick inte riktigt hem i stugorna.

Jag kommer att tänka på det här när jag läser en insändare till Expressens framstjärtespalt, Jag är otrogen, mot min vilja. Så här skriver signaturen "Oroliga och sorgsna hälsningar" som har ett bra förhållande enligt egen utsago, men nu har fått ögonen på en riktig pudding:

Jag har kämpat emot mina känslor eftersom jag inte vill förstöra min relation. Ett tag gick detta bra men nu drömmer jag om honom på nätterna, starkt sexuella drömmar.

Observera att det handlar om drömmar på natten som övergår i dagdrömmar på dagarna, ingenting annat. Så vadan denna vånda?

Katerina Janouch råder den här kvinnan att haka ner Damoklessvärdet. Man kan ju inte styra sina tankar. Logiskt nog blir hennes nästa råd följande:

[D]et enda du kan göra är att försöka styra bort dina tankar från detta. Du får helt enkelt försöka fokusera på annat.
Att du fantiserar och drömmer är ju inget fel. Om du inte ger tankarna bränsle kommer de att blekna.

Eftersom man inte kan styra sina tankar bör man alltså - styra sina tankar! Verkligen ett lysande råd.

Jag undrar om Katerina Janouch har haft lite svårt med uppmärksamheten här. Kanske bråttom? För det hela brevet handlar om är ju något annat. Så här står det:

Jag har tidigare varit otrogen i alla förhållanden utom i det jag lever i nu. Så det här blir märkligt för mig när jag för en gångs skull sköter mig, att jag har en affär när jag sover… Det här är stressande.

Några frågor inställer sig genast: Hur många är "alla"? Två? Tre? Knappast: det rör sig om fler. Det är alltså ett så kallat mönster. Nästa fråga: Varför är det här förhållandet annorlunda, varför tror du att du kommer att låta bli att vara otrogen just den här gången? Och slutligen: Varför envisas du med att jaga efter en samlevnadsform som du uppenbarligen inte trivs i?

Jag tror att "Oroliga och sorgsna hälsningar" vill ha lite bekräftelse, precis som Jimmy Carter. Vi är inte mer än mänskliga, men hurra för dig som visar moralisk tåga! Typ. Å andra sidan antyder "sorgsna" att hon vet precis vartåt det barkar. Den här gången med. Visserligen är de våta drömmarna bara drömmar, men nog kliar det i henne att få sätta dem i verket. Förmodligen kommer hon också att göra det - om det nu inte är så att just det här förhållandet är värt mer än kostnaden en otrohet medför. Något säger mig dock att det inte är det. Brevet är alltså inte ett rop på hjälp för att hon plågas av sina drömmar, utan för att hon känner på sig att hon kommer att trilla dit även den här gången. Om det nu finns något "trilla dit" när det gäller otrohet, vilket jag inte anser att det gör. Någonstans på väg till det förbjudna famntaget fattar man faktiskt ett beslut. Jag är ledsen att behöva säga det, "Orolig", men "det bara blev så" är en klen ursäkt. Det blev inte alls bara så: du prioriterade bort troheten och gjorde något som du visste att din partner inte skulle uppskatta. Detta är att visa förakt för vederbörandes vilja och därmed för hela personen. Och det här har du gjort gång på gång. Fine, jag vill inte moralisera, men du var medveten om konsekvenserna.

Så kärnfrågan är alltså den sista av mina tre frågor: Varför skriver du på ett trohetskontrakt? Du vill ju något annat, och det finns alternativ. Man kan ha ett öppet förhållande, leva polyamoröst eller inta ett relationsanarkistiskt förhållningssätt. Inte för att det skulle vara så mycket enklare eller innebära en total frihet - tvärtom kräver det sannolikt minst lika mycket av överenskommelser, kommunikation och hänsyn. Men personer som har valt de här sätten att organisera sin kättja, romantik och behov av närhet har ofta (men inte alltid) funderat ganska mycket på sånt som otrohet och parsamhet. Det ska nämligen ganska mycket till innan man skippar det vanliga manuset.

Det finns ett par aber med det här, tyvärr. För det första krävs det som sagt kommunikation, överenskommelser och hänsyn. Du verkar inte ha något vidare track record på den fronten. Varför skulle det bli annorlunda nu? Risken finns att du jublar över din nyfunna frihet och tänker att aldrig mer ska du låta dig styras! Bara för att så småningom upptäcka att du har sårat ännu ett antal människor som trodde att de kunde lita på dig. Det kan också hända att du tycker att det här blir precis samma tjafs, samvetskval och skit som i ett monogamt förhållande, fast med fler personer. Då är det nog enklare att leva tvåsamt, trots allt, inte minst för att du slipper förklara dig för omgivningen: "Jo, jag är polyamorös. Det innebär alltså att..." Och så vidare, tills du kräks på att höra dig själv förklara och på känslan av att folk ser dig som en knäppskalle.

Man skulle kunna tänka sig att applicera den här "alternativa" etiken på helt vanlig tvåsamhet. För tro det eller ej, receptet funkar i vilken relation som helst! Det går att kommunicera även med en enda person. Man kan träffa överenskommelser, ta hänsyn till varandra och vara kärleksfulla även som par. Det finns gott om traditionellt monogama par som är hur lyckliga som helst hur länge som helst. Kanske handlar det ytterst om att inte sätta sig själv i det främsta rummet ständigt och jämt. Jag förespråkar verkligen inte något slags offermentalitet här, inte att ge avkall på sig själv, inte att ge den andra utrymme på sin egen bekostnad tills man blir fullständigt förbittrad. Nej, men se det som en present. Ge det finaste du har, din kärlek, till någon som älskar dig. Och gläds över den andras glädje. Osjälviskhet kan vara en lika schyst kick som otrohet, om det nu är kickar du är ute efter. Annars kan du alltid tänka en tanke som många verkar glömma bort i hastigheten: vi behöver varandra.

Jag vet inte vilket slags amorös överenskommelse som passar dig bäst. Kanske måste du pröva dig fram för att själv upptäcka det. Men en sak är jag säker på. Du blir betydligt gladare av att inte försöka baxa hela det här projektet i hamn på egen hand. Så prata lite med den du älskar. Nej, prata mycket, ja jämt. Släpp in den du älskar på banan, vad det än gäller, så ska du se att det känns bättre sen.

Svartsjuka som social representation

Jag läser vad Elin skriver om svartsjuka och ett slags svar på hennes inlägg från Gustav, båda väldigt läsvärda som vanligt. Elin skriver bland annat så här:

Det underligaste med svartsjukan är att jag tillåtit den att få ett sådant egenvärde i sig. Jag vaknar upp med oro varje dag, sover dåligt på nätterna och gick genom hela min tonårstid med svåra ångestattacker. Jag vet allt om tankestrategier gällande ångestattacker, panikångest, sömnlöshet och oro. Jag kan både analysera känslorna och lugna mig själv. Varken fly de negativa känslorna eller låta dem få för stort utrymme.
När det gäller svartsjukan har ingen berättat för mig att jag kan göra samma sak. Att det inte finns något egenvärde i att känna svartsjuka, att den känslan som – när den är som intensivast – är fullt jämförbart med en ångestattack borde kunna hanteras med ungefär samma tankestrategier som alla de råd som jag fått gällande ångest och sömnlöshet.

Gustav gör ett försök att dekonstruera svartsjukan så här:

Vad jag känt: otillräcklighet, missunnsamhet, avund, konkurrens, utanförskap. Utöver det vill jag räkna in kontrollbehov, som jag också förstås känt men aldrig inom ramen för en kärleksrelation. För det är ju just det. Samtliga känslor är sina egna utanför svartsjukebegreppet och relationen, men som samlad enhet hamnar dem i en mytisk ställning där tvära kast går mellan att vara kontrollerande stalker och att ta kärleken för given – hela tiden pådrivande jakten efter det normala mellanläget. Alla dessa känslor som läggs i svartsjukan finns alltså på andra håll och där skulle inte en käft få för sig att kalla dem positiva i lagom nivå. Där kan vi hantera dem öppet och sunt.
Det är först när man hänger upp alla negativa käslor i ett samlat paket på en och samma person som förvirringen börjar. Då man riskerar att göra någon annan ansvarig för sin egen ångest med en dimridå över vilka känslor det egentligen rör sig om.

Kan man ana ett feminint respektive maskulint kodat synsätt här? Känslopjunk kontra cool analys? Hrm, jag tror inte att någon av dem skulle uppskatta såna etiketter, så därför ska jag låta bli att lägga dem på divanen för att i stället bli min egen analytiker/analysand.

Är jag svartsjuk? Inte egentligen, men vad betyder det? Kanske bara att insatserna inte har varit tillräckligt höga. Kanske bara att jag inte har varit tillräckligt rädd för att mista någon - eller är så självbelåten att jag inte tror att någon kan konkurrera ut mig. I likhet med Gustav vill jag nog se svartsjuka som ett paraplybegrepp och en social konstruktion. Det innebär inte per automatik att det är oanvändbart, vilket Elin också påpekar i en kommentar:

Fantastisk begreppsdekonstruering. Men menar du att begreppet svartsjuka bör upphöra att existera? Även om man dekonstruera begreppet och kommer fram till att det rör en röra av känslor, som inte helt enkelt kan hänvisas till "svartsjuk", är inte begreppet användbart ändå?
Begreppet "man" och vad det implicerar är ju till exempel helt nödvändigt i vår begreppsvärld, oavsett hur mycket vi försöker dekonstruera det, ifrågasätta det och bryta ner det.

Fast nej, jag tycker nog inte att begreppet svartsjuka direkt behövs. Det finns där och har vissa konnotationer, så det är svårt att blunda för, men det är en annan sak. Jag skulle föredra om vi kunde undvika att använda det så flitigt. Å andra sidan är jag inte säker på att det är så lätt att reducera till sina beståndsdelar, även om jag diggar tanken på att kalla en spade för en spade, en kuphacka en kuphacka och så vidare, alltså att inte sammanföra dem under beteckningen grävdon.

Är inte alla känslor sociala konstruktioner? Eller kanske vi ska ta ett begrepp från socialpsykologin i stället och kalla känslorna, eller snarare vad vi kallar känslorna, vilka etiketter de har, för ett slags sociala representationer. Ta ilska, till exempel. Hur vet vi att det är just "arga" vi är? Jo, det har vi fått lära oss sen vi var små. Ett viss beteende (som vuxna ofta anser är klandervärt) är att "vara arg". Om vi ska tala om den beteckningen som en social konstruktion behöver man bara se hur samma beteende benämns olika beroende på om man är snippfödd eller snoppfödd. En bebis i den förra kategorin är "ledsen", en i den senare är "arg". Så där fortsätter det: Gunvald Beck är kanske lite onödigt brysk, men han är bara sån. Lisbeth Salanders aggressivitet fordrar däremot en förklaring: hon är såklart en trasig typ som har utsatts för svåra upplevelser.

Här har vi alltså en analytisk uppdelning i något slags nebulöst inre tillstånd, vilket anses utlösa ett visst beteende som sedan får en etikett. Barnet lär sig snabbt att identifiera tillståndet som ilska, sorg, glädje och så vidare, och att en viss känsla också förväntas utmynna i ett visst beteende. När Matti alltså känner (det där som vi egentligen saknar ord för ity det är en "inre process", alltså i grunden ogripbar - sägs det) så kan Matti förslagsvis fälla tårar eller vräka ner sin tallrik från bordet. Responsen blir omedelbar och alltmer förutsägbar.

Vilka "känslor" som är acceptabla beror på den sociala kontexten. I en vit medelklassfamilj i Stockholms innerstad uppmuntras till exempel ett barns "självständighet". Familjen ser hur barnet gradvis vågar sig längre och längre bort från föräldern i Vasaparken genom att då och då komma tillbaka och "tanka trygghet". Målet för uppfostran är en individ som står på egna ben ("frigör sig från sina föräldrar") samtidigt som den visar tillbörlig hänsyn till sin omgivning. Ingen svensk dagisfröken eller barnpsykolog skulle drömma om att kritisera den här sortens syn på barns självständighet eller se den som något annat än "god socialisering" eller så. Men hos folkgruppen Chewong i Malaysias regnskog ser man annorlunda på saken (se Karin Normans "Kulturella föreställningar om barn" 1996). Barns personlighet har ingenting med föräldrarna att göra, den grundläggs redan under fosterstadiet. Personligheten kan man alltså inte göra någonting åt, och centrum för den är levern. Vissa personer har en energisk lever, vilket är helt okej, men inget man egentligen lägger någon värdering i. Att vara lat funkar alltså lika bra. Den andra sortens lever ger upphov till en ängslig personlighet, försiktighet och rädsla för främlingar. Och här kommer det fina i kråksången: den sortens ängslighet uppmuntras av Chewong, som ser det som tja...sin "nationalkaraktär". Det är bra att vara rädd för främlingar, vilket kanske beror på att Chewong har haft all anledning att vara det historiskt sett. Det här låter kanske som ett extremt exempel, men man behöver bara titta på ett hypermodernt samhälle som Japan för att se att inte heller där ses "självständighet" som någon särskilt positiv egenskap.

Även historiskt har förstås vad som anses vara socialt acceptabla beteenden varierat kraftigt. I dag är det fortfarande (när ska det upphöra?) "omanligt" att gråta i vårt avlånga land, men backa några århundraden så hittar vi män som både sminkar sig och bölar utan att någon kommer på tanken att kalla dem omanliga. Känslan, känslouttrycket, som social konstruktion alltså, som geografiskt, historiskt och geografiskt varierande. Men känslan som social representation, då? Jo, här får vi backa lite i konstruktionen och dessutom inkludera individen på ett annat sätt. Diskurser eller sociala konstruktioner är bra begrepp, men lämnar lite för dåligt utrymme för individuellt aktörskap.

Sociala representationer, skriver Sandra Jovelovich (se "Knowledge in Context" 2007) "är inte en spegling av den externa världen och inte enbart mentala konstruktioner hos individuella subjekt. De inbegriper ett symboliskt arbete som har sitt upphov i olika inbördes relationer mellan jaget, den andra och objektsvärlden, och som sådana har de förmågan att beteckna, skapa mening, skapa en verklighet". Klart som korvspad, eller hur? Jag ska inte djupdyka i social representationsteori, för då måste jag skriva fem inlägg till. Men om vi applicerar den på svartsjuka kanske vi kan säga (hukar mig för Jovelovich) att vi tillsammans skapar "svartsjuka" genom att enas om att det jag känner och det du känner är samma sak, om än med vissa variationer. Våra omedelbara erfarenheter är alltså både våra egna och gemensamma. De är ett nätverk av idéer och deras innehåll förändras alltså över tid. Vissa representationer påverkar individen mer, andra är mer eller mindre förhandlingsbara, och vilken identitet vi antar beror på vilken repertoar av olika identitetspositioner som vi har tillgång till, kan sträva emot eller motverka. Vi kan t.ex. urskilja positioner som Den lindrigt svartsjuka, Den patologiskt svartsjuka eller Den icke-svartsjuka. Vi kan vara Den manligt svartsjuka, Den kvinnligt svartsjuka eller Den genusoberoende icke-svartsjuka, Den som jobbar med sin svartsjuka och så vidare. Vi är alltså svartsjuka tillsammans, samtidigt som vissa "svartsjukeideal" sipprar ner från de samhälleligt sanktionerade, befästa och till synes orörliga och ideala representationerna.

Svartsjukan kan vara ett socialt kitt. Den kan göra det okända (t.ex. de "inre processerna") känt. Den kan ha en ideologisk funktion, skapa en social ordning. Titta t.ex. på valfri Hollywoodfilm så ser ni att ett visst mått av svartsjuka är hyvens, medan "patologisk", "svart" svartsjuka inte är comme-il-faut. Se på hur Den tredje kvinnan brukar skildras, äktenskapsbryterskan. Säkerligen har legitim svartsjuka fyllt en tvåsamhetsbevarande funktion i ett samhälle som behövde kärnfamiljen intakt. Den kan vara en utgångspunkt för kommunikation mellan oss: klagar jag över att min partner är svartsjuk kommer jag genast att få respons. Svartsjukan kan som sagt vara ett paraplybegrepp, och så beskrivs den också ofta av polyamorösa eller relationsanarkister. De brukar förespråka ett slags kokboksterapi mot svartsjukan, för den anses som ett ont som bör bekämpas. Och det kan man ju föreställa sig. Om både Gergil, Matti och Agneta är svartsjuka blir triaden lite svår att hålla vid liv. Svartsjukan ska alltså bort.

Vi är oerhört snabba med att etikettera varandra och oss själva. När någon uppvisar ett visst beteende "förklarar" vi det, om inte av födsel så av ohejdad vana, genom att genast kalla vederbörande för ogin/misstänksam/svartsjuk och så vidare. Kanske borde vi faktiskt hejda oss lite där, inse att den palett av känslor eller beteenden som vi tycker oss identifiera är en social representation - också. Vad vinner vi på att försvara oss med att "Du är ju bara svartsjuk" när vi har gjort någon illa? Vad är vunnet med att patologisera oss själva när vi inte tycks uppfylla tjusiga krav på "Fake it 'til you make it" eller andra kokboksterapier som är avsedda att utplåna det fula monstret inom oss? Kanske har vi något att lära oss av Chewong-folket? Det kanske inte är självklart att vi måste vara så förbannat autonoma. Förresten kanske vi ska fimpa Descartes en gång för alla och sluta klyva oss i kropp och själ, individ och omvärld, förnuft och känsla eller kön och genus. Jag tycker det. Det är inte helt säkert att vi har ett inre som är frikopplat från ett yttre. Det kanske snarare är så att vi upplever världen som helheter, genom våra kroppar, tillsammans med andra, att inte bara kroppen och själen sitter ihop utan också kroppar med kroppar.

Så om du har ont kan jag säga: "Vad kan jag göra för att hjälpa dig?" Det kan ju vara mitt beteende som skadar dig, det kan vara så att vi faktiskt behöver varandra. Man kan erkänna det, inte omedelbart fly skrikande upp i bergen när någon vill vara en nära, när någon faktiskt erkänner det: "Jag behöver dig." Att våga medge att vi behöver varandra måste inte vara synonymt med att böja sig för den traditionella tvåsamhetens alla ukaser, inte att ge efter för heteronormer och kärnfamiljkramande. Gustav skriver att vi i andra sammanhang aldrig skulle tycka att exempelvis känslor av otillräcklighet eller missunnsamhet var positiva i lagoma doser. Jag undrar om det inte delvis är det som är felet. Visst bör man på något vis hantera känslor som man själv tycker är irriterande, banala, som står i vägen för det man vill göra, för det liv man vill leva. Ett sätt kan vara att erkänna dem och sedan försöka bortse från dem. Men risken med en sån taktik är att man kan skada sig själv djupt genom att försöka kbt:a bort även stark smärta och ångest. I det läget behöver man snarare hjälp med att undanröja det hot som framkallar dem - och det kanske innebär att ställa hemska och kvävande krav på sin partner. Att vara osjälvständig kanske kan vara bra ibland.

Den heterosexuella komedin

Det finns romantiska tragedier, som Brokeback Mountain eller Tomas Ledin, och så finns det romantiska komedier. Gemensamt för genrerna är att de är ett slags instruktionsfilmer i det Adrienne Rich skulle kalla "obligatorisk heterosexualitet", och Judith Butler "den heterosexuella matrisen". Filmerna bekräftar det alla vet, att det är meningslöst att försöka tänka sig en roll som t.ex. "Sekreteraren på ett ondskefullt företag i en hypermodern, blänkande byggnad med bistra vakter" eller "Den orakade hackern i en ruffig gammal kåk som vimlar av Engagerade Aktivister med temuggar och Jolt Cola". Rollerna måste nämligen ha ett könsprefix, alltså är det den kvinnliga sekreteraren, kanske Julia "Jag får in två Dajmstrut på bredden" Roberts och den manlige hackern, lämpligtvis Edward "Jag är alltid sympatisk, även när jag är en spasser à la Idioterna" Norton. Lägg märke till att filmen som jag har skisserat ovan inte är den gamla vanliga thrillern utan en historia om hur två personer som verkar vara varandras motsatser (de är kvinna resp. man) mot alla odds förenas av kärleken.

I dag kan man på Insidan i DN ta del av familjerådgivaren Anders Eklund Rimstens skrivarambitioner. Han vill nämligen också skapa en romantisk komedi, och bakgrunden är denna (jag tar det i manusform för att skapa lite stämning):

"ENSAMHETEN LEDDE TILL OTROHET"
FADE IN

INT. -- NATT

"LEDSEN OCH OROLIG" sitter i en ensam läslampas sken och skriver ett brev.

LEDSEN OCH OROLIG (V.O.)
Det är jag som har haft hand om våra barn - hämtat, lämnat, nattat, läst läxor, umgåtts med dem och också skött hushållet (och arbetet) för att få ihop min och barnens vardag. Jag känder mig mer och mer ensam trots att han dagligen har sagt att han älskar mig.

INT. -- KVÄLL
Ett dansgolv. ENSAM OCH OROLIG tar sig en svängom med EN MASKULIN MAN. De skrattar och verkar en smula berusade.

CUT TO:

INT. -- MORGON
Paret vaknar upp i en solbelyst säng. En maskulin man försöker kyssa Ledsen och orolig men hon avvisar honom, drar hastigt på sig kläderna och rusar ut.

INT. -- EFTERMIDDAG
Ett välstädat kök. Ledsen och orolig står och diskar medan hon lyssnar på TOMAS LEDIN. Teven står på i bakgrunden och TRE BARN springer omkring och busar. HERBERT kommer in och ser bister ut.

HERBERT
Jag vet att du har varit otrogen! Men en sak ska du veta, det har jag också varit, innan vi gifte oss.

LEDSEN OCH OROLIG
Men... Ja, okej. Jag har varit otrogen. Förresten anade jag att du också hade vänstrat.

HERBERT
Det är en helt annan sak! Vi var ju inte gifta då.

EXT. -- KVÄLL

ANDERS EKLUND RIMSTEN sitter på en parkbänk och suger på en blyertspenna med fingrarna lyfta över en Asus EEE. Han ser fundersam ut.

Äsch, jag överger manusformen nu - vilket är mer än man kan säga om Eklund Rimsten. Om ni inte tycker att det här verkar särskilt romantiskt eller komiskt har ni naturligtvis rätt; romantiska komedier kännetecknas i allmänhet av just dessa brister. Men vänta bara, för här kommer Den Unge Vuxnes råd, något sammanfattade:
1/ Var känslomässigt uppriktiga, annars kan ni inte bearbeta det här. Låt den drabbade (alltså inte Ledsen och orolig - hon har väl inte drabbats av nåt särskilt) få ställa frågor kring det inträffade (inte varför han har varit en ignorant mansgris, utan varför Ledsen och orolig sökte sig lite närhet).
2/ Förstå vad som ledde fram till otroheten. Något kanske saknas i relationen (No shit, Sherlock - som två vuxna personer).
3/ Åtgärda de brister i ert förhållande som gjorde att otrohet blev ett alternativ för dig (typ att han ständigt var frånvarande, lassade över allt hushållsarbete och all barnpassning på henne). Här måste jag nu citera honom direkt:

Det handlar om att skapa en gemensam vardag. Det handlar om att göra val som för er närmare varandra. Det vill säga val som främjar upplevelsen av ett ”vi” och motverkar återgången till det som varit fallet fram till nu: två individer med alltför lite inbördes kontakt.

Det blev plötsligt mer komiskt, inte sant? Eller tragiskt om man så vill. (Som bekant bör varje komedi innehålla tragedi och vice versa.) Det tragiska är inte att Ledsen och orolig har varit otrogen, utan att hon har varit så fullständigt övergiven av sin man. Det komiska är att en copystubbad ignorant är så övertygad om sin egen kompetens att han inte ser hur befängda hans råd är. Det tragiska är att Ledsen och orolig kanske lyssnar på hans råd och tar på sig skulden för att förhållandet inte fungerar.

Den romantiska komedin bygger på en serie komiska förvecklingar och missförstånd som alla vet bara är till för att ge romantiken lite tuggmotstånd. Den bygger på att det vi alla strävar efter är Ett Förhållande med någon av motsatt kön. Den har ett lyckligt slut som bekräftar att vårt sökande inte måste vara förgäves. Och den slutar alltid där förhållandet börjar, gärna med ett bröllop. En vanlig ingrediens är att någon byter yrke, bryter upp från den tråkiga reklambyrån för att i stället bli jurist eller arkitekt (men inte metallarbetare). En obligatorisk ingrediens är de töntiga vännerna, hopplösa ungkarlar som ger dåliga råd till mannen och/eller supersnygga men korkade väninnor som ger dåliga råd till kvinnan. Men det fina i kråksången är att det blivande heterosexuella paret kan strunta i råden och finna sig själva - och därigenom varandra. De kommer till insikt om sin innersta natur, precis som om de hade skrivit till en relationsrådgivare med för gott om självförtroende och frisyrgelé. Genom att de tu efter många vedermödor blir ett bekräftar de att de är en riktig man och en riktig kvinna. De har rätt begär, rätt beteende och rätt apparition: de lever med andra ord upp till den heterosexuella matrisens krav.

I verkligheten slutar inte manuset där förhållandet börjar. Nej, manuset är redan godkänt, filmen finansierad, rollerna besatta och replikerna skrivna när bröllopet stundar. Nu kapar nämligen Relationen åt sig huvudrollen och allt annat underordnas den. De olyckliga tu offrar allt för relationen, som sin utbildning och karriär (kvinnan). De dignar under hushållsarbete (kvinnan) och tvingas dubbelarbeta (kvinnan). Eh...det är naturligtvis jättesynd om mannen också. Kanske är det allra mest synd om honom, för han tvingas ignorera det mesta av hushållsarbetet, omsorgen om barnen och så. Å andra sidan kan han trösta sig med att han förlorar kontakten med sin partner och sina barn. Och han har ju alltid sina vredesutbrott och sitt surande som säkerhetsventiler när tillvaron blir alltför pressande.

Många kvinnor får nog av sina män med tiden. Det ger dem dåligt samvete, för de har ju faktiskt ansvaret för relationen - också. Kanske är de så utsvultna på lite närhet och någon som säger mer än "Uff" och "Eurosport" att de hoppar över skaklarna. Då blir deras dåliga samvete monumentalt och de vänder sig kanske till någon som kan hjälpa dem att hitta tillbaka till Relationen, till den närhet, ömhet och kärlek som deras underordning omöjliggör. På det lever vissa kvackare gott, och det är en tragedi. Det är nästan mer tragiskt än Tomas Ledin.

Doermata

Ja, jag tänkte bara starta en grupp som heter så, samla ett gäng mänskliga dörrmattor och spela musik som är så bitter att långvärmt kaffe med galla är som den lenaste kompott i jämförelse. Fast helst utan text, för såna blir lätt så tjatiga och förutsägbara. Men vill ju inte vara någon Tom Waits-epigon och stå där med en hatt och en koskälla och en kavaj med fransiga ärmar. Men vill inte vara Malla Ronander (pinsamt bluesig) eller Jacques Werup (pinsamt poetisk)eller, gud förbjude, den där Kronärtscocco. Jag menar, "Hon är vild som vinden / Hon är varm som en sommarnatt / I hennes ögon glittrar en outtömlig skatt"... Snälla, rara, låt mig slippa träffa henne i ditt sällskap.

Ja, det finns mycket man betackar sig för, som att komma från Totebo men vara Alphabet City i själen. (En logoped jag känner jobbade på Västerviks sjukhus en period, och hon sa att Totebo var en diagnos. Och Olof Johansson kommer därifrån, så det ligger nog nåt i det.) Nej, ska man vara bitter får man tamejfan vara det utan ord. Att skriva om kärlek är som att skriva porrnoveller; att skriva om bitter kärlek är som att skriva porrnoveller i Tara. Försöker man vara lite tjusigt luggsliten och kvacka nåt om kroppen som ett landskap och kråkspark kring ögonen och pattar som hänger till knäna mogna frukter så framstår man som en självsmekande hycklare som i själva verket drömmer om en nybadad sjuttonåring. (Säga vad man vill om sjuttonåringar, de är i alla fall oändligt mycket snabbare i skallen än en halvblarig medelålders singer/songwriter med grandios självbild.)

Alltså: bitterhetens musik. Jag vet inte riktigt hur den låter. Balkan? Nej. Kletzmer? Nej. Det får inte vara så där vedervärdigt mustigt och livsbejakande som en Kustorica-film, inte födas ur smuts, elände och plågade hästkrakar med fulla kuskar och barn som föds på utedass och växer upp till små lortiga kvicksilverfigurer som ser Pappa vältra sig över närmaste oskuld och Mamma jaga honom med kniv bland husvagnarna medan tandlösa gubbar fäller dråpliga repliker. Det går fetbort, folks. Kanske en rostig grind som slår i vinden till ett övergivet scenbygge från "Lilla huset på prärien" skulle duga. Eller en samfälld suck från Finlands alla snopna dörrförsäljare. Nej, det blir för vokalt. (Min vän som är nästan helt, men inte totalt olik Jan Björklund, trodde att vokalmusik bestod av vokaler: Aaa-ooo-eeee...)

Fast egentligen är jag inte ett dyft bitter, bara en smula förundrad och gramse på mig själv för att jag under så många år vek mig som en skumbanan i Estremadura för andras vilja. Men inte ens det går att skriva utan att Björn Afzelius ska komma och förstöra alltihop: "Jag blir inte bitter, det är mot min natur / men jag undrar ibland hur den kvinna ser ut / som inser att i denna trygga figur bor ett kärleksdjur". Okej, okej, okej...! Jag är inte inte bitter på det viset, tror ni det om mig kan jag lika gärna gå och skjuta mig. Jag är inte melankolisk, ser inte tillbaka med illa dold och klädsamt framskymtande spleen på Mitt Liv. "När man fyller (vad det nu är) övergår livet från futurum till imperfekt" tror jag att Louise Boije af Gennäs skrev i "Stjärnor utan svindel". Det är så att man vill ge henne ett ömt slag över munnen med Runars manslem. Sicken blås! Jag tror aldrig att det har hänt så mycket i mitt liv som de senaste fem åren. Men nu ska jag försöka samla mig och berätta om min tillvaro som dörrmatta.

Jag antar att den här episteln, härifrån och nedan, är ett slags svar på min stora favorit Elins blogginlägg Duktiga flickor och struliga slackermän. Jag har själv varit omväxlande duktig flicka och strulig slackerman; i dag är jag nog lite av båda. Om Elin skulle ha oturen att vara tillsammans med mig skulle hon förmodligen konstant blöda näsblod av min oförmåga att betala räkningar i tid - om alls. Ja, så är det i dag. Men jag måste försvara mig med att det är en ren överlevnadsstrategi, parad med brakångest över mina gigantiska, obetalbara skulder. Jag skulle å andra sidan kompensera henne med att göra merparten av allt hushållsarbete, hur mycket nu det kunde bli i ett tänkt scenario där jag klev in på scenen utan en massa bagage i form av sex barn, till exempel. (Haha, stackars Elin! Jag är glad att det aldrig har varit tal om vi tu - vi har förresten inte ens träffats AFK eller IRL som det hette förr.)

Om jag alltså fortfarande bär på vissa slackerdrag när det gäller monetära liemän så är jag en ordningsam person i grunden, och det har jag varit sen barnsben. Att jag inte började studera förrän jag var runt 30 och fram till dess drömde om nåt slags Lennart Cohen-tillvaro (apropå slitna kavajer) förändrar inte saken. Jag hatar oreda, vilket man sannerligen inte kan tro om man ser hur vår lägenhet ser ut. Jag har bara nötts ner en smula av alla svårförenliga praktikaliteter. Men alltså, jag har under en lång rad år och flera förhållanden varit just den där som tänker mer på andra än sig själv. Och när jag läser Elins utlämnande och mycket tänkvärda text kommer jag på mig själv med att undra om man inte ofta är Den Givande (i brist på bättre termer) ur ett slags överläge. Så var det i alla fall för mig. Jag utplånade mig för att jag liksom tyckte att jag kunde bjuda på det. Det hade jag väl råd med, det var väl nästan min förbannade skyldighet? Oklart varför, höll jag just på att tillägga, men egentligen vet jag ju. Det beror på min uppväxt i en välbärgad villaförort med en Gudsomhaveristisk far och en radikal mor.

Som ung snorgärs i Bromma var jag och mina manliga (nåja) kamrater övertygade om att allting skulle fixa sig. Så var det även för många av tjejerna, men de var då liksom nu ändå flitigare och duktigare. De flitiga och duktiga pojkkamraterna var å andra sidan så inihelvete duktiga och blev läkare och jurister och affärsmän hela bunten, en av dem är t.ex. vd för ett stort Wallenbergföretag. Men jag och mina närmaste vänner och några till var bara övertygade om vår förträfflighet i största allmänhet - inte för att vi hade något att visa upp; vi var bara genier. Den här sortens tro på gott räkmackeglid in i en till stora delar okänd eller fiktiv framtid hade också en motsvarighet i dåtidens ofattbart tursamma tidevarv. Visst bodde vi i ruffiga rivningskåkar och så, men efter några år hade alla förstahandskontrakt. Arbetslöshet fanns inte, det var bara att köra taxi, jobba på posten, på Beckomberga mentalsjukhus eller som stuvare i Frihamnen: jobb gick faktiskt alltid att få. Det känns otroligt när man betänker hur det är för alla mambos i dag. Så: flyt, framtidstro. allt fixar sig. Och råkar man riktigt illa ut sticker mamma till en några tusenlappar. Man är ju så ung, bara 30 år eller så. Visst är det motbjudande? Men vi visste inte bättre. Tror jag.

Både far (vi är alla kuggar i ett stort hjul) och mor (kurator, terapeut, övervakare m.m.) lyckades ge mig och mina syskon kroniskt dåligt samvete för att vi hade det så bra. Det var alltid någon av mina systrar som gick fram och pratade med den där ensamma personen på festen (själv var jag den där personen). Och vi hade fadderbarn i Det Fattiga Afrika och unnade oss ingen lyx. Inte för att vi hade råd med nån, heller, att vi var sex barn märktes trots att far hade en advokatbyrå och mor yrkesarbetade till skillnad från nästan alla mina kompisars mammor. Inga Bognerjackor eller skidresor där, inte. Det gjorde ingenting, faktiskt. Men det dåliga samvetet satt i. Något lindrades det väl av engagemanget för Vietnams folk och vår kommunistiska kampglöd (som vi fick Gud för hemma av far). Jag tror i alla fall att det här blev mitt fall, så att säga, att jag plattade ut mig och lät mig beträdas allt framgent: jag var i överläge, och det skulle jag gudimej pröjsa för.

Så när någon säger "Jag älskar dig" har jag alltid (men inte längre) reagerat reflexmässigt med att säga detsamma, trots att det är lögn. Man vill ju inte såra. Den här sortens emotionell pingpong fortsätter sedan ett tag tills jag är hopplöst insnärjd i allehanda löften. Och mitt redan från början dåliga samvete är nu monumentalt eftersom jag är en sån feg lögnare. Hur tar man sig ur den knipan? Det gör man inte, höll jag på att säga. Men jo, på något sätt går det. Man kan t.ex. straffa sig ur förhållandet genom att bli en dålig människa. Det har den fördelen att ens moatjé slipper all skuld - det är ju jag som är ett svin. Praktiskt och bra att hänga upp ens dåliga samvete på nåt konkret, liksom. (Det är bara det att svinpoäng tynger.)

Så där har ni mitt lilla privata mönster. Jag antar ett en och annan känner igen sig i vissa detaljer, men på det hela är det förstås som Elin skriver att det för det mesta är just duktiga flickor och struliga slackermän:

På ett strukturellt plan är det här naturligtvis ett förbannat frustrerande mönster. Det är förmodligen i analogi med rapporter om att pojkar får allt sämre betyg i skolan och halkar efter, medan tjejer presterar bättre men också mår allt sämre. Det är i analogi med ett samhälle där flickor fått veta att de kan lyckas med allt, men inte fått det lika inbankat i sig att det också är okej att misslyckas ibland. Medan pojkarna inte haft särskilt många krav på sig alls, inte heller sådana av godo, de är ju ändå bara pojkar och de vet man hur de är.
Det är också samma gamla sunkmönster om män som går från morsan som städat deras rum till flickvänner som tar hand om dem. Kvinnor som fått lära sig att inte bara ta ansvar över sig själv utan också helt självklart ta ansvar för andra och se till så att andra mår bra.

Så vad gör man åt problemet på ett personligt plan? Jag kan inte med bibehållan självaktning skriva att "ett förhållande handlar om att ge och ta". Det är nämligen fel på flera sätt. För det första förutsätter det att det är förhållandet som är det viktiga. Sicket nys. Förhållandet? Fuck förhållandet. Man är väl inte tillsammans med ett förhållande. Man är (om man inte är som jag) tillsammans med någon som man älskar, och då vill man ofta få mer av den personen. Det leder tyvärr lätt till att det uppstår något som plägar kalla Ett Förhållande, och vips är tillvaron ett manus från helvetet där man ständigt måste bekräfta att man spelar enligt reglerna. Stryk det, tack.

För det andra handlar det inte om att giva och taga som något slags sirlig hovdans där man nickar och bugar, frammar och backar under fåniga krumbukter för den goda sakens skull. Det är ingen jävla förhandling mellan Metall och Teknikarbetsgivarna. Eller okej, då: det är det visst - i sämsta fall. I bästa fall handlar det om något helt annat, nämligen kärlek och omsorg. Om jag älskar dig så kan väl jag bjuda på det här, under förutsättning att det inte kostar mig mitt hjärteblod. Det gör jag gärna för din skull. Hur du gör är din ensak. Delar vi lägenhet så delar vi på hyran, förstås. Vi delar även på allt annat jämlikt, men räknar inte varenda avklippt tånagel som vi sopar upp. Du lagar kanske godare mat, kanske har du telefonskräck, kanske är jag en jävel på att natta barn, kanske ser du inte någonsin att fönster borde putsas, kanske ojar jag mig mer när jag har ont i huvudet. Det allra sämsta man kan göra är att börja väga och mäta och utkräva millimeterrättvisa. Det näst sämsta man kan göra är att ge den andre för mycket utrymme. (Att själv ta för mycket utrymme hamnar också högt på skitlistan, men det är nog alla överens om redan.)

För det tredje lever vi inte i ett vakuum. Vi har dels olika bagage med oss (jag hade en pråm med bråte), dels olika levnadsbetingelser beroende på om vi är män eller kvinnor, homo, bi eller hetero, är högutbildade eller inte etcetera, etcetera och etcetera. Det - också - måste vi kunna prata om. Det är som min gamle terapeut brukade säga: människan är en kommunicerande art, och det är väl lite synd om vi inte utnyttjar det? Så låt oss göra det, varför inte med en bra terapeut - redan när man lär känna varandra (jag skojar inte, fast själva parterapin kanske kan vänta lite) - eller med andra medmänniskor, vänner, bloggare. På nåt sätt borde det gå att undvika de värsta fällorna.

Jag minns när jag och Marty var på väg att amalgamera så smått. Jag förklarade för henne att när någon säger att vederbörande älskar mig, känner jag mig som världens största hycklare. På den vägen är det: vi har redan från början haft turen, vanan och för all del modet att ständigt prata om allt och vara totalt uppriktiga mot varandra, intet försköna, förtiga eller undanhålla. Det är något som jag älskar hos henne, och att vi törs visa våra skröpliga, fjantiga och själviska sidor gör faktiskt tillvaron väldigt mycket roligare. Sen har vi ett öppet förhållande, men det tänker jag inte tjata om här (den intresserade kan söka på "relationsbetänkande" i min blogg).

En gång för en sisådär fem år sen sammanstrålade jag och Marty på Babs för att gnassa och dricka lite vin. Jag kom direkt från Venhälsan och berättade att läkaren hade frågat om jag hade någon partner. "Ja, jag är faktiskt tillsammans med en kvinna just nu", blev mitt svar. Jag tyckte att Marty såg lite rörd ut när jag berättade det - och tänkte inte på att det var första gången hon fick höra hur jag såg på vår relation. Det är ett väldigt romantiskt minne, tycker vi båda. Det är så olika, det där, men är det något jag tror stenhårt på när det gäller att umgås med andra människor så är det att kasta alla preproducerade manus i papperskorgen. Och sen tömma den.

Nu låter det väl som om jag och Marty är så jävla förträffliga. Vi står där på scenen som ett par jazzande träslöjdsmagistrar (M:s liknelse) och knäpper med fingrarna, sjunger: "Spänn av, folks". Man vi hade helt enkelt en sjujävla flax som råkade träffa varandra. Vi visade oss vara förbluffande kompatibla. Det är alltså inte så jag menar. Men om man nu har turen att möta någon som är en pärla så är det värt att lägga lite krut på ("pratar" med händerna à la Malin Alfvén)...pratet.

Jag hoppas verkligen att du hittar en bra väg ut ur det här, Elin! Det kommer du säkert att göra, klok som du är. Och jag hoppas att alla ni som offrar er och tycker er ha råd med det i tid ska inse att det har ni inte. Men det är lätt hänt. Man tror sig ha ett kapital, men upptäcker att det är begränsat och krympande. Det skulle man kunna kalla för att man inte vet sitt eget bästa. Men man kanske inte ens vill sitt eget bästa. Så var det med mig. Tag er i akt, folks! Och har du orkat läsa ända hit, Elin, så lovar jag dig en Dubbeldajm om vi ses nån gång.

P.S.Även Helena Bergman och Gustav Almestad har kommenterat Elins inlägg. Väldigt läsvärt!