onsdag 30 september 2009

Svartsjuka som social representation

Jag läser vad Elin skriver om svartsjuka och ett slags svar på hennes inlägg från Gustav, båda väldigt läsvärda som vanligt. Elin skriver bland annat så här:
Det underligaste med svartsjukan är att jag tillåtit den att få ett sådant egenvärde i sig. Jag vaknar upp med oro varje dag, sover dåligt på nätterna och gick genom hela min tonårstid med svåra ångestattacker. Jag vet allt om tankestrategier gällande ångestattacker, panikångest, sömnlöshet och oro. Jag kan både analysera känslorna och lugna mig själv. Varken fly de negativa känslorna eller låta dem få för stort utrymme.
När det gäller svartsjukan har ingen berättat för mig att jag kan göra samma sak. Att det inte finns något egenvärde i att känna svartsjuka, att den känslan som – när den är som intensivast – är fullt jämförbart med en ångestattack borde kunna hanteras med ungefär samma tankestrategier som alla de råd som jag fått gällande ångest och sömnlöshet.
Gustav gör ett försök att dekonstruera svartsjukan så här:
Vad jag känt: otillräcklighet, missunnsamhet, avund, konkurrens, utanförskap. Utöver det vill jag räkna in kontrollbehov, som jag också förstås känt men aldrig inom ramen för en kärleksrelation. För det är ju just det. Samtliga känslor är sina egna utanför svartsjukebegreppet och relationen, men som samlad enhet hamnar dem i en mytisk ställning där tvära kast går mellan att vara kontrollerande stalker och att ta kärleken för given – hela tiden pådrivande jakten efter det normala mellanläget. Alla dessa känslor som läggs i svartsjukan finns alltså på andra håll och där skulle inte en käft få för sig att kalla dem positiva i lagom nivå. Där kan vi hantera dem öppet och sunt.
Det är först när man hänger upp alla negativa käslor i ett samlat paket på en och samma person som förvirringen börjar. Då man riskerar att göra någon annan ansvarig för sin egen ångest med en dimridå över vilka känslor det egentligen rör sig om.
Kan man ana ett feminint respektive maskulint kodat synsätt här? Känslopjunk kontra cool analys? Hrm, jag tror inte att någon av dem skulle uppskatta såna etiketter, så därför ska jag låta bli att lägga dem på divanen för att i stället bli min egen analytiker/analysand.

Är jag svartsjuk? Inte egentligen, men vad betyder det? Kanske bara att insatserna inte har varit tillräckligt höga. Kanske bara att jag inte har varit tillräckligt rädd för att mista någon - eller är så självbelåten att jag inte tror att någon kan konkurrera ut mig. I likhet med Gustav vill jag nog se svartsjuka som ett paraplybegrepp och en social konstruktion. Det innebär inte per automatik att det är oanvändbart, vilket Elin också påpekar i en kommentar:
Fantastisk begreppsdekonstruering. Men menar du att begreppet svartsjuka bör upphöra att existera? Även om man dekonstruera begreppet och kommer fram till att det rör en röra av känslor, som inte helt enkelt kan hänvisas till "svartsjuk", är inte begreppet användbart ändå?
Begreppet "man" och vad det implicerar är ju till exempel helt nödvändigt i vår begreppsvärld, oavsett hur mycket vi försöker dekonstruera det, ifrågasätta det och bryta ner det.
Fast nej, jag tycker nog inte att begreppet svartsjuka direkt behövs. Det finns där och har vissa konnotationer, så det är svårt att blunda för, men det är en annan sak. Jag skulle föredra om vi kunde undvika att använda det så flitigt. Å andra sidan är jag inte säker på att det är så lätt att reducera till sina beståndsdelar, även om jag diggar tanken på att kalla en spade för en spade, en kuphacka en kuphacka och så vidare, alltså att inte sammanföra dem under beteckningen grävdon.

Är inte alla känslor sociala konstruktioner? Eller kanske vi ska ta ett begrepp från socialpsykologin i stället och kalla känslorna, eller snarare vad vi kallar känslorna, vilka etiketter de har, för ett slags sociala representationer. Ta ilska, till exempel. Hur vet vi att det är just "arga" vi är? Jo, det har vi fått lära oss sen vi var små. Ett viss beteende (som vuxna ofta anser är klandervärt) är att "vara arg". Om vi ska tala om den beteckningen som en social konstruktion behöver man bara se hur samma beteende benämns olika beroende på om man är snippfödd eller snoppfödd. En bebis i den förra kategorin är "ledsen", en i den senare är "arg". Så där fortsätter det: Gunvald Beck är kanske lite onödigt brysk, men han är bara sån. Lisbeth Salanders aggressivitet fordrar däremot en förklaring: hon är såklart en trasig typ som har utsatts för svåra upplevelser.

Här har vi alltså en analytisk uppdelning i något slags nebulöst inre tillstånd, vilket anses utlösa ett visst beteende som sedan får en etikett. Barnet lär sig snabbt att identifiera tillståndet som ilska, sorg, glädje och så vidare, och att en viss känsla också förväntas utmynna i ett visst beteende. När Matti alltså känner (det där som vi egentligen saknar ord för ity det är en "inre process", alltså i grunden ogripbar - sägs det) så kan Matti förslagsvis fälla tårar eller vräka ner sin tallrik från bordet. Responsen blir omedelbar och alltmer förutsägbar.

Vilka "känslor" som är acceptabla beror på den sociala kontexten. I en vit medelklassfamilj i Stockholms innerstad uppmuntras till exempel ett barns "självständighet". Familjen ser hur barnet gradvis vågar sig längre och längre bort från föräldern i Vasaparken genom att då och då komma tillbaka och "tanka trygghet". Målet för uppfostran är en individ som står på egna ben ("frigör sig från sina föräldrar") samtidigt som den visar tillbörlig hänsyn till sin omgivning. Ingen svensk dagisfröken eller barnpsykolog skulle drömma om att kritisera den här sortens syn på barns självständighet eller se den som något annat än "god socialisering" eller så. Men hos folkgruppen Chewong i Malaysias regnskog ser man annorlunda på saken (se Karin Normans "Kulturella föreställningar om barn" 1996). Barns personlighet har ingenting med föräldrarna att göra, den grundläggs redan under fosterstadiet. Personligheten kan man alltså inte göra någonting åt, och centrum för den är levern. Vissa personer har en energisk lever, vilket är helt okej, men inget man egentligen lägger någon värdering i. Att vara lat funkar alltså lika bra. Den andra sortens lever ger upphov till en ängslig personlighet, försiktighet och rädsla för främlingar. Och här kommer det fina i kråksången: den sortens ängslighet uppmuntras av Chewong, som ser det som tja...sin "nationalkaraktär". Det är bra att vara rädd för främlingar, vilket kanske beror på att Chewong har haft all anledning att vara det historiskt sett. Det här låter kanske som ett extremt exempel, men man behöver bara titta på ett hypermodernt samhälle som Japan för att se att inte heller där ses "självständighet" som någon särskilt positiv egenskap.

Även historiskt har förstås vad som anses vara socialt acceptabla beteenden varierat kraftigt. I dag är det fortfarande (när ska det upphöra?) "omanligt" att gråta i vårt avlånga land, men backa några århundraden så hittar vi män som både sminkar sig och bölar utan att någon kommer på tanken att kalla dem omanliga. Känslan, känslouttrycket, som social konstruktion alltså, som geografiskt, historiskt och geografiskt varierande. Men känslan som social representation, då? Jo, här får vi backa lite i konstruktionen och dessutom inkludera individen på ett annat sätt. Diskurser eller sociala konstruktioner är bra begrepp, men lämnar lite för dåligt utrymme för individuellt aktörskap.

Sociala representationer, skriver Sandra Jovelovich (se "Knowledge in Context" 2007) "är inte en spegling av den externa världen och inte enbart mentala konstruktioner hos individuella subjekt. De inbegriper ett symboliskt arbete som har sitt upphov i olika inbördes relationer mellan jaget, den andra och objektsvärlden, och som sådana har de förmågan att beteckna, skapa mening, skapa en verklighet". Klart som korvspad, eller hur? Jag ska inte djupdyka i social representationsteori, för då måste jag skriva fem inlägg till. Men om vi applicerar den på svartsjuka kanske vi kan säga (hukar mig för Jovelovich) att vi tillsammans skapar "svartsjuka" genom att enas om att det jag känner och det du känner är samma sak, om än med vissa variationer. Våra omedelbara erfarenheter är alltså både våra egna och gemensamma. De är ett nätverk av idéer och deras innehåll förändras alltså över tid. Vissa representationer påverkar individen mer, andra är mer eller mindre förhandlingsbara, och vilken identitet vi antar beror på vilken repertoar av olika identitetspositioner som vi har tillgång till, kan sträva emot eller motverka. Vi kan t.ex. urskilja positioner som Den lindrigt svartsjuka, Den patologiskt svartsjuka eller Den icke-svartsjuka. Vi kan vara Den manligt svartsjuka, Den kvinnligt svartsjuka eller Den genusoberoende icke-svartsjuka, Den som jobbar med sin svartsjuka och så vidare. Vi är alltså svartsjuka tillsammans, samtidigt som vissa "svartsjukeideal" sipprar ner från de samhälleligt sanktionerade, befästa och till synes orörliga och ideala representationerna.

Svartsjukan kan vara ett socialt kitt. Den kan göra det okända (t.ex. de "inre processerna") känt. Den kan ha en ideologisk funktion, skapa en social ordning. Titta t.ex. på valfri Hollywoodfilm så ser ni att ett visst mått av svartsjuka är hyvens, medan "patologisk", "svart" svartsjuka inte är comme-il-faut. Se på hur Den tredje kvinnan brukar skildras, äktenskapsbryterskan. Säkerligen har legitim svartsjuka fyllt en tvåsamhetsbevarande funktion i ett samhälle som behövde kärnfamiljen intakt. Den kan vara en utgångspunkt för kommunikation mellan oss: klagar jag över att min partner är svartsjuk kommer jag genast att få respons. Svartsjukan kan som sagt vara ett paraplybegrepp, och så beskrivs den också ofta av polyamorösa eller relationsanarkister. De brukar förespråka ett slags kokboksterapi mot svartsjukan, för den anses som ett ont som bör bekämpas. Och det kan man ju föreställa sig. Om både Gergil, Matti och Agneta är svartsjuka blir triaden lite svår att hålla vid liv. Svartsjukan ska alltså bort.

Vi är oerhört snabba med att etikettera varandra och oss själva. När någon uppvisar ett visst beteende "förklarar" vi det, om inte av födsel så av ohejdad vana, genom att genast kalla vederbörande för ogin/misstänksam/svartsjuk och så vidare. Kanske borde vi faktiskt hejda oss lite där, inse att den palett av känslor eller beteenden som vi tycker oss identifiera är en social representation - också. Vad vinner vi på att försvara oss med att "Du är ju bara svartsjuk" när vi har gjort någon illa? Vad är vunnet med att patologisera oss själva när vi inte tycks uppfylla tjusiga krav på "Fake it 'til you make it" eller andra kokboksterapier som är avsedda att utplåna det fula monstret inom oss? Kanske har vi något att lära oss av Chewong-folket? Det kanske inte är självklart att vi måste vara så förbannat autonoma. Förresten kanske vi ska fimpa Descartes en gång för alla och sluta klyva oss i kropp och själ, individ och omvärld, förnuft och känsla eller kön och genus. Jag tycker det. Det är inte helt säkert att vi har ett inre som är frikopplat från ett yttre. Det kanske snarare är så att vi upplever världen som helheter, genom våra kroppar, tillsammans med andra, att inte bara kroppen och själen sitter ihop utan också kroppar med kroppar.

Så om du har ont kan jag säga: "Vad kan jag göra för att hjälpa dig?" Det kan ju vara mitt beteende som skadar dig, det kan vara så att vi faktiskt behöver varandra. Man kan erkänna det, inte omedelbart fly skrikande upp i bergen när någon vill vara en nära, när någon faktiskt erkänner det: "Jag behöver dig." Att våga medge att vi behöver varandra måste inte vara synonymt med att böja sig för den traditionella tvåsamhetens alla ukaser, inte att ge efter för heteronormer och kärnfamiljkramande. Gustav skriver att vi i andra sammanhang aldrig skulle tycka att exempelvis känslor av otillräcklighet eller missunnsamhet var positiva i lagoma doser. Jag undrar om det inte delvis är det som är felet. Visst bör man på något vis hantera känslor som man själv tycker är irriterande, banala, som står i vägen för det man vill göra, för det liv man vill leva. Ett sätt kan vara att erkänna dem och sedan försöka bortse från dem. Men risken med en sån taktik är att man kan skada sig själv djupt genom att försöka kbt:a bort även stark smärta och ångest. I det läget behöver man snarare hjälp med att undanröja det hot som framkallar dem - och det kanske innebär att ställa hemska och kvävande krav på sin partner. Att vara osjälvständig kanske kan vara bra ibland.

12 kommentarer:

klara sa...

Tycker din slutsats är strålande. I vissa lägen är det faktiskt helt okej att ställa krav. I vissa fall är det kapitulering för hur man fungerar som faktiskt är det bästa.

Mycket bra inlägg!

Karin sa...

"Förresten kanske vi ska fimpa Descartes en gång för alla och sluta klyva oss i kropp och själ, individ och omvärld, förnuft och känsla eller kön och genus. Jag tycker det. Det är inte helt säkert att vi har ett inre som är frikopplat från ett yttre. Det kanske snarare är så att vi upplever världen som helheter, genom våra kroppar, tillsammans med andra, att inte bara kroppen och själen sitter ihop utan också kroppar med kroppar."

"Att våga medge att vi behöver varandra måste inte vara synonymt med att böja sig för den traditionella tvåsamhetens alla ukaser, inte att ge efter för heteronormer och kärnfamiljkramande."

Så bra, så mitt-i-prick, så där så jag är förbannad att det är för långa textstycken för att citera i tweets och sprida till alla. Konstruktiv kommentar kan jag inte komma på någon alls just nu, sitter mest och gapar över hur bra den här texten är.

Elin sa...

Jag sitter också och hittar nya meningar varje gång som jag vill citera och tänka vidare kring. På ett djupt privat plan sa du någonting mycket viktigt till mig i det här inlägget, på ett bredare teoretiskt plan också.

Niklas sa...

Tack ska ni ha! Jag blir väldigt glad - och en smula överraskad, faktiskt - över att inlägget tydligen berörde så pass mycket. Det vore superintressant att se er skriva mer om det här ämnet, som liksom både är så uttjatat och nytt på samma gång.

Julia sa...

Håller med föregående talare, mycket mycket bra text.

Jag jobbar fortfarande på att erkänna att jag behöver folk, eller för den delen att våga känna det själv; varje gång jag vågat eller nästan vågat har det straffat sig.

30+ sa...

"Man kan erkänna det, inte omedelbart fly skrikande upp i bergen när någon vill vara en nära, när någon faktiskt erkänner det: "Jag behöver dig." Att våga medge att vi behöver varandra måste inte vara synonymt med att böja sig för den traditionella tvåsamhetens alla ukaser, inte att ge efter för heteronormer och kärnfamiljkramande."

Där sa du något viktigt som jag tycker har försvunnit i vårt moderna samhälle. Vi förväntas alla vara så oerhört individualistiska. Alla kopplingar till eller behov av en annan människa anses nästan suspekta.

Karin - Lillmacho sa...

30+ Just det där återvänder jag till om och om igen. Dels för att det är så relevant i mitt egna liv just nu, men också för att det är en diskussion som konstant pågår med mina vänner. Rädslan som vi möter gång på gång hos potentiella partners, som är så rädda för att tvåsamhet innebär att de visar en svaghet, att behovet av någon annan är ett personligt misslyckande och att valet då istället blir att hävda att de inte vill ha ett förhållande och att "alla" förhållanden slutar på samma vis: toffelliv där man försakar sig själv. Tänk om vi kunde se på det nyanserat och erkänna att båda delar kan existera: vi behöver andra runt oss, men vi är fortfarande individer med eget utrymme.

Oscar sa...

Varför måste jag vara först med att ifrågasätta för? Suck. Jaja, jag tänkte iaf på att det kanske behöver problematiseras att könsroller bla spelar en roll i hur en förhåller sig till ett mer eller mindre individualistiskt synsätt.

Och att jag känner att det behövs beror nog på att jag ser det som ett större problem att många faller tillbaka i en illusionär trygghet hos andra (typ sin (känslomässigt) misshandlande partner) än att sådana som jag inte faller tillbaka på någon alls öht någonsin. Eller så kanske det första beror på det andra.

Om inte annat så kanske flera begrepp för att definiera individualismen/människans förmåga till autonomi behövs för att ens kunna diskutera skillnaderna som finns mellan ett beroende av andra människor pga brist på valfrihet och/eller en illusion av valfrihet.

Jag menar, "ensam är stark"-vågen är ny och destruktiv men verkar parallellt med idén om-jag-inte-har-en-exklusiv-knullkompis-24/7-så-dör-jag.

//Samma Oscar som vanligt

Péter sa...

Intressant inlägg, viktiga frågeställningar. Jag funderar själv på vad jag egentligen tror och tycker.

Jag håller helt med dig om att det inte måste vara något konstigt eller dåligt i att behöva andra människor. Det gör vi, och att förneka det vore dumt. Å andra sidan finns det en väldigt stark norm enligt vilken vi ska behöva varandra enligt särskilda mönster. Vissa beteenden och känslor är kraftigt sanktionerade, och vanligtvis är det förgivettagna, outtalade värderingar. Att inte fastna i det är också en bra föresats.

Klara skriver här om att "kapitulera för hur man fungerar". Fråga är var gränsen går. Vissa situationer är obehagliga eller obekväma för en eftersom man är ovan, rädd eller hämmad. Då är kapitulation inte det bästa. Men å andra sidan finns det en risk för att man blir martyr för en princip. Hur finner man den gyllene medelvägen? Det är det jag undrar mest, tror jag.

Niklas sa...

Oscar: det är väl jättebra att du ifrågasätter, och alls inget att sucka över - jag gör det i alla fall inte. Problemet med att många är dörrmattor (för att uttrycka saken lindrigt) åt en förtryckande partner är såklart mycket stort. Beroende (ett negativt sådant), och svartsjuka som kontrollinstrument är dock en sida av den här diskussionen som jag inte tog upp här. Skriv gärna om det!

Péter: jag håller med även dig. Det finns ett otal manus för hur man ska vara - och många är importerade utan att man är medveten om det. Den gyllene medelväg som du efterlyser vore väldigt intressant att diskutera!

Oscar sa...

Nä, jag vet ju det. Det är bara så att jag så gärna vill vara med i min egen illusion av gemenskap som jag får för mig existerar bland er genusgenier. Och då vill en ju inte stöta sig! :)

Jag får la ta å skriva någe, helt enkelt. Min poäng är väl att svartsjuka såväl som "den nya individualismen" är ofog vars hemvist på olika sätt maskeras pga vår snäva begreppsvärld.

Bara det faktum att jag blir som mest svartsjuk av att få höra att någon annan är bättre på att utföra oralsex på vederbörande, som inte ens är min partner, säger nog rätt mycket i sig...

Niklas sa...

Genusgenier - jo, jag tackar! Ja, skriv! Ska hålla koll.