torsdag 17 september 2009

För en tvetydighetens moral

Så här skriver Simone de Beauvoir 1947 (apropå Anna Anka) i "För en tvetydighetens moral":
Det finns varelser som lever hela sina liv i en infantil värld. Eftersom de hållits i ett tillstånd av underkastelse och okunnighet, så äger de inga medel att krossa detta tak som är uppspänt över deras huvuden. Precis som barnet kan de utöva sin frihet, men endast inom det universum som byggts upp före och utan dem. [...] Även i vår tid, i västvärlden, finns det många kvinnor som inte genom arbete lärt känna sin frihet, som söker skydd i männens skugga: De gör de åsikter och värderingar som deras män eller älskare omhuldar till sina utan diskussion. [...] Deras beteende definieras och kan bedömas endast inom denna givna situation, och inom den, begränsad liksom varje mänsklig situation, kan de möjligen förverkliga en perfekt bekräftelse av sin frihet. Men så snart en befrielse framträder som möjlig, blir det ett uppgivande av friheten att inte utforska denna möjlighet, ett uppgivande som innebär ond tro, vilket avgjort är ett fel.
Är Anna Anka en anomali 2009 i Sverige? Egentligen inte. Visserligen är hon ett exempel från normalitetens ytterkant, men det hon ger uttryck för är en identifikation med de dominerande (i det här fallet männen) som så många av oss i något skede av livet utövar. Jag har själv varit där, har hejat på det lag som inte ville ha mig, längtat efter den gemenskap som jag inte ville tillhöra, agerat dörrmatta i tron att jag därmed skulle bli älskad och bekräftad. Uppvaknandet blev smärtsamt, inte minst för att jag lyckades somna om gång på gång. Man blir lite groggy av den sortens sociopsykiatriska revelj-tapto-revelj-tapto-revelj...ad nauseam. En stor jävla kopp rykande hett kaffe, tack! Inte blunda nu. Inte inta horisontalläge. Inte krypa, svansa, gny och vända upp röven.

Insikten att man är totalt utlämnad till maktens godtycke kommer tidigt, och makten kan ha många ansikten: föräldrar, lärare, barnpsykologer, sadistiska kamrater, våldtäktsmän, iskalla före detta älskade. Man lär sig att det är ens eget fel, att man saknar värde, att ribban som man trodde sig nå över efter många försök nu har flyttats upp utom räckhåll. Man borde veta bättre. Man borde bättra sig. Man borde vara som de andra. Man vill inte vara som trollet på bilden, som står utanför och ser in i stugvärmen. Men där står man och fryser i snön. Trollet har inte varit snällt. Så går det. Och att försöka röra sig utanför de snävt uppdragna gränserna är ångestdrivande.

Jag skiter väl i Anna Anka. Jag behöver inte analysera de psykologiska orsakerna till hennes skogstokiga uttalanden, lika lite som jag lägger pannan i djupa veck när Elise Claesson uttalar sig om grottmänniskor, när Rigmor Robert definerar vad som kännetecknar en Riktig Kvinna, när Annica Dahlström dillar om könsbiologi eller när Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar menar att ett ömt slag över munnen kan vara kärlek. De är säkert väl fungerande och hyfsat lyckliga personer hela bunten. Så låt dem göra bort sig. Men låt oss försöka se de strukturer och mekanismer som gör deras uttalanden möjliga här och nu. Låt oss granska de diskurser som avgör vad som är möjligt och omöjligt att säga om "män" och "kvinnor".

Och nu ska jag citera lite igen, den här gången från Monique Wittigs "One is Not Born a Woman" från 1981:
When we discover that women are the objects of oppression and appropriation, at the very moment that we become able to perceive this, we become subjects in the sense of cognitive subjects, through an operation of abstraction. Consciousness of oppression is not only a reaction to (fight against) oppression. It is also the whole conceptual reevaluation of the social world, its whole new reorganization with new concepts, from the point of view of oppression. Is is what I would call the science of oppression created by the oppressed. This operation of understanding reality has to be undertaken by everyone of us: call it a subjective, cognitive practice.
Ja, det är nog så vi måste göra. Och låt oss granska oss själva, även om det är bekvämare att avfärda eller demonisera andra. Vi kanske alla bär en annan anka inom oss.

2 kommentarer:

C sa...

Åh så bra. Nu blev jag lite kär i både dig, Simone och Monique.

Fru Zophie Klon sa...

Niklas, jag säger som C, så bra skrivet, det behövdes i den här totalt befängda värld vi lever i just nu, Hägglund, Åkesson, Bildt och Anka. Under några dagar har det känts som om någon driver med alla, det är så urspårat att det inte kan vara sant, men det är det ju, och det behöver beskrivas för att få ihop allt till ett sammanhang!